Ja då va det den 4 Oktober idag. 

Vaknade med trycket jag visste det skulle ske, jag kände det på mig redan när natten va i princip sömlös. 

Jag vet ju hur jag reagerar inför såna här saker. 

Det känns inte alls bra att ta sig till mötet. Jag kommer känna mig lost. 

 

Jag vet inte utgången av detta och jag vet inte vad som kommer bli sagt. 

Läkaren känner inte mig, har inte träffat mig en enda gång, hon kan bara läsa Dr Johans anteckningar. 

Nu vet jag att Johan skrivit jävligt bra i min journal eftersom jag läser den. 

Jag vet att han förklarat bra men det är inte samma sak som att ha träffat mig och pratat med mig. 

 

Den nya chefen kommer, hon kan precis som läkaren bara läsa mina sjukintyg och då e det svårt att bilda sig en uppfattning. Förhoppningsvis har den andra chefen i alla fall samtalat med henne för att ge henne en bild av mig. 

Hon från Fk kan ju knappast känna mig hon läser oxå bara papper och har sina direktiv att följa så klart. 

 

I går fick jag ett bra från FK där det stod att jag fick ta med mig ett ombud, ja det e ju lätt att leta upp om vi ens har en facklig på jobb än mindre lätt att få henne att komma med några timmars notis. 

Detta suger fett att jag inte hade mer tid att dona med det. 

För fy fan vad skönt det hade varit att ha nån på min sida av bordet istället för ensam mot 3 som inte känner mig. 

 

Nu börjar en långa kampen mot ångesten för att göra sig klar. 

Det e samma visa varje gång, in på toa, sätter i linserna, ser att det e dammigt på vasken, sen e det kört. Jag kan verkligen inte fortsätta förrsen jag skurat vasken. För jag kan inte slöppa tanken att det e dam på vasken. Jag kan inte gå vidare förrsen den e ren. 

 

Det är såna där små saker som gör att det tar lång tid för mig att bli klar och redo att åka. 

Och när jag har denna ångesten redan innan jag ens börjat göra mig klar gör saken 100 gånger värre. 

Jag blir sjuk, alltså fysiskt sjuk, känner mig febrig, trött, har ont nånstans. Letar anledningar till att avboka.

Mår nog illa kanske skall kräka. Jag vet att jag inte e sjuk men känslan blir sådan. 

 

När jag sen kämpar emot som jag så klart måste blir jag så trött, då kan det sluta med att jag istället för att göra mig klar går och sover för jag blir så trött att jag verkligen inte kan vara vaken och då kommer det klart sluta med att jag inte kommer iväg. 

 

Detta är min vardag, detta e min verklighet, saker som va enkla innan och e snkla för många e svåra för mig. 

Jag skrev ett inlägg igår på fejjan detta va inte för att få tyck synd om mig, det va för att väcka förståelse varför min facebook inte alltid e glad och uppåt. 

 

Jag vet exakt hur jag funkar vid detta laget och därför har jag bokat Lina för kaffe och pep inför mötet. 

Så jag har att nu kan jag åka så fort jag e klar för att inte hamna i en ond cirkel så jag stannar hemma, somnar eller helt enkelt fejkar magsjuka. 

 

Mötet är klart viktigt för min framtid, för min fortsatta väg att gå. Min vandring är inte slut och jag har några mil till att gå i mina skor. 

Men trots detta så känns det inte helt 100 att träffa 3 för min okända människor som skall bestämma min framtid. 

 

En liten kopp kaffe till i kroppen sen skall jag börja fajtas med demonerna som kommer vilja vinna. 

Men idag tänker jag ta kampen till en ny nivå och vinna över demonerna hur högljuda dom än blir. 

 

Adios

 

Ja det e frågan, varför kämpa och hålla på att klydda? Det finns ju ingen mening med det, det liksom e som att äta soppa med en gaffel, lika meningslöst. 

Nån måste sitta och hålla full koll, så där ja Lotta e på uppgång, hon e nästan uppe ur hålet, låt oss knuffa henne och skrattar elakt. 

 

Det gör så jävla ont var gång jag faller ner i hålan i igen, det blir mörkare och mörkare och den blir djupare och mer svår klättrad. 

Undrar om jag va nån hemsk jävla människa i mitt föra liv så livet har bestämt sig för att ge tillbaka? 

Ja inte fan vet jag men jag undrar vad fan jag håller på med?

 

Jag kan lika bra stanna i den jävla hålan och mörkret, jag e trött på att klättra. 

 

Nej inte mitt problem att lösa, inte mitt, inte mitt men ändå faller det på mig, det e min oro.. och den kan man inte stänga av, det finns ingen av knapp på känslorna. 

 

Men jag måste på nåt sätt finna den där, jag skiter i vilket fuck you känslan.

Tyvärr tror jag det e meningslöst. 

 

Jag kan inte lösa detta, jag kan inte lösa andras problem och andras val e deras. 

 

Kommer ju oxå lägligt till avstämningsmötet i morgon, sug röv liskom. 

 

Äsch jag går och sover bort resten av livet. 

 

Adios

Bakslaget jag väntat på, den kom som ett brev på posten i natt och denna morgonen har varit en kamp mot tårar och försöka att inte bryta ihopa helt i en hög på golvet. 

 

Det blev för mycket. Jag vet ju att när jag har bra dagar och mår bra så kommer det, bakslaget, för eller senare. 

Men jag kände nånstans att kanske, kanske inte denna gången. 

 

I fredags ringde luren, försäkringskassan som äntligen fått tummen ur röven och bokat avstämningsmöte, det e väl bra tycker alla nu. Nja ja jo super bra MEN.. Det finns ett stort MEN i detta. 

1 det blir inte med doktor Johan då han slutat, det blir med en läkare i Burlöv som aldrig träffat mig, som inte har nån koll på mig och mitt, ja hon kan läsa i journalen men det blir ju inte samma sak. 

2 det blir med den nya chefen på avdelningen,då den andra slutat, ännu en som inte känner mig eller mitt, detta känns liksom helt jävla vemodigt. Jag vet inte hur det kommer gå eller vad som sker men det känns så jävla jobbigt i detta nu. 

 

Den 4 Oktober e det alltså dags för detta möte och jag e redan så satans orolig och nervös och ångesten är då klart ett faktum i detta nu. Med detta kommer ju klart alla tankar och känslor och det slår på en som en käftsmäll. 

 

Vi får väl se vad som sker i detta och hur det kommer gå, man kan ju hoppas det går bra ändå, eller? 

 

Sen e det d här med den här jävla ekonomin den suger musten ur mig, jag klaga på allt mitt skramel men fy fan vad glad jag blev att jag hade dom idag så jag kunde handla cigg och mjölk. 

Jag går med ständig oro kring hur jag skall klara mig hela månaden och den ständiga oron kommer jag att klara av att betala räkningarna. 

Det är inte nåt lätt att va sjukskriven med den ersättningen man får. 

Jag vet varken ut eller in i detta och jag vet tamajfan inte hur jag skall lösa allt. 

 

Borde va enkelt liksom men med min problematik blir allt lite mer komplicerat och smått mer jobbigt. 

Men jag lever ju så man får va glad för det lilla. 

 

Sen att jag i veckan fick ett samtal som totalt slog undan benen på mig hjälper inte, nej idag suger livet. 

 

Nu skall jag städa, dammtorka, dammsuga och torka golven, skrura dass och tvätta. Ovanvåningen e klar och nu väntar nedanvåningen. 

E här sen dammigt när mamma och pappa kommer hem har jag i alla fall torkat av allt idag. Den där hunden gör ju att det flyger tussar och skit hela tiden, jag skulle kunna dammsuga 30 gånger om dagen och ändå finns det hår. Jag e i alla fall säker, skaffar jag hund igen blir det en nakenhund för fy vad jobbigt allt detta hår e.. 

 

Adios 

Ja med min långa sjuksrivning denna omgången har jag ransakat mig själv på ett helt annat sätt än dom andra gångerna, vad e jag värd egentligen här i livet?

Vad förtjänar jag, förtjänar jag den skit jag fått och som jag på nåt sätt accepterat igenom tiden, förtjänar jag verkligen den behandlingen och förtjänar jag verkligen den smärtan och alla tårar, svaret e egentligen ganska så enkelt, nej. 

 

Men många säger man skall lyssna på sitt hjärta, ja det kan va bra i vissa lägen men i andra e det mindre bra. Oftast sätter hjärtat oss i trubbel och hjärtesorg, om vi lyssnar på hjärtat rskerar vi att bli sårade och få hjärtat sönder stampat, hjärtat sätter oss oftast i skiten skulle jag vilja säga. 

 

Skall man då lyssna på hjärnan? Tja samma sak där egtligen, hjärnan säger oss att inte lyssna på hjärtat och hjärnan e oftast förnuftig men i slut ändan blir vi ändå sårade och ensamma eller hur?

 

Så hur kan man få dessa att sammarbeta och kommer på en gemensam plan? 

Detta är omöjligt för dom vill oftast olika saker. Men om man tar en bit av vad hjärtat säger och en bit av vad hjärnan säger så borde man få en lagom kombination. Men nej så e inte fallet alltid, det kan ändå bli kaos av det hela. Vad fan skall man då göra? 

 

Jo då måste man ransaka sig själv, sin själ, sitt hjärta, sin hjärna. 

Man får leta efter, leta, söka efter svar inom sig själv, man får ha konversation med sig själv, för och nackdelar. Man får tala högt och argumentera med sig själv. 

Ja kanske finns det nån nu redo att ringa singsing så vita bambulansen kommer med en vit krama mig själv tröja men lugn, jag har inte blivit knäpp. 

 

Men tänk efter, vem vet bäst vad som e det rätta för dig? Vem är den som kan berätta för dig vad du skall känna, tycka och vad som är rätt eller fel, ja precis, DU och bara DU.

Det finns ingen som kan berätta för mig vad jag skall känna, det e bara jag själv som kan berätta detta. 

 

Och när man väl gör det så ser man saker i ett annat ljus. 

 

Jag vet nu att jag mår bättre av att släppa saker i mitt liv som inte gett mig nånting annat än skit. Så enkelt e det, det e dags att släppa det, dags att gå vidare och sträcka på ryggen och säga, FUCK YOU!!

Get the fuck out off my life!

 

This is me telling you what I think you should do 

 

Så mår jag BRA... 

Det märks ganska så bra på min facebook om inget annat, I am back. 

Jag tramsar. flamsar men jag har jävligrt kul undertiden, menar jag skrattar åt mig själv duktigt :D

 

Jag har bra dagar här i staden gud glömde. 

Vet inte om det e miljöombytet som gör det eller den glada hunden som möter en när man kommer hem. Hunden som e ett sällskap hela tiden, jag e liksom inte ensam.

 

Ja sen har jag ju den där skrik fåglen oxå som sällskap som vill rymma hela tiden. bits och för liv. 

Den e ingen snäll sak den där. Dom alla säger att en sån fågel skall ha partner, ja det hade hon men den döda hon, knall död låg han i buren. 

Ja vi misstänker fåglen e en hon med tanke på humöret haha.. 

 

Nåja oavsett vad så mår min själ just i detta nu jäkligt bra och det tar jag klart tillvara på. Det måste man, njuta av dom dagarna då livet känns på topp. 

 

Jag har 2 veckor kvar i denna staden, vem vet jag kanske inte flyttar hem igen :P 

 

Nu skall jag dammsuga, sen skall jag göra hunden till nakenhund, menar det växer ut innan mamma och pappa kommer hem. 

Det e egentligen tur att jag inte har hund hemma med min ocd och städmani, det hade aldrig funkat. 

 

Nåja nu skall jag göra nytta sen skall jag njuta av solen som just nu lyser på himlen, tänker ta tillvara på varenda stråle i mammas trädgård, det e sinnesro med hunden som sällskap och en kaffe kopp i handen. 

 

Adios 

Va lösningen på min aptitlöshet.

 

Ja igår åkte jag till jobb, lämna mitt sjukintyg och samtala med chefen en stund, som även hon skall sluta snart, det va många som skulle sluta verkar det som och som har slutat. Trist när det blir sån flykt. 

Men nu får vi se, det blir först en titt inom regionen för att se om det finns nåt lämpligt jobb till mig. Sen får vi ta det därifrån. Men det kommer inte ske förrsen jag träffat min nya läkare första gången på mottagningen i Landskrona. 

 

Så vi håller tummarna och väntar lite till.

 

Sen åkte jag till Arlöv för att umgås med Lina, Daniel och Theo. 

När Daniel nämnde mat, så kände jag hunger, jag kände mig sugen på kebab, jag kände aptit och jag åt med glädje och mådde så bra. 

 

Så lösningen på min aptitlöshet e alltså sällskap! 

Se på fan haha.. 

 

Men problemet e ju att jag e redigt ensam i detta boendet här. Men men saker man får ta. 

 

Nu skall jag försöka packa inför 3 veckor i Trelleborg, går långsamt som fan har typ plockat fram väskorna haha.

Men NU skall jag.. 

 

Hej och hå..

 

Adios 

Som försvann och inte kommit åter, det e grymt jobbigt nu kan jag säga. 

Jag e inte hungrig, e inte sugen på nåt och när jag känner att jag måste äta tvingar jag mig i det. Det sitter uppe i halsen och jag känner mig mätt, illamående och kräkfärdig när jag tvingar i mig maten. 

 

Dock måste jag ju äta då jag typ e svimfärdig näst intill hela tiden. Huvudvärk och yrsel e tamajfan inte kul. 

Men jag vet inte hur jag skall kunna få i mig mer när jag känner som jag gör just nu. 

Jag måste snart få tillbaka aptiten och suget, tips mottages mycket gärna. 

 

I helgen har jag tillbringat nästan hela min tid i stallet för att hjälpa till att ta ut och in hästarna. Det har varit kul och lärorikt för man lär känna andra hästar än bara dom man rider en gång i veckan. 

Det har även varit hårt och tröttheten e klart påfrestande idag så jag knappt kan hålla ögonen öppna. 

 

I går blev jag även nafsad av en av hästarna i armen som inte gillade den andra hästen som va i gången. Min enda tanke va att hålla hästen i bosen och då fick jag ju ta vad som kom. Det gick inte hål och hon bet inte hårt, ett blåmärke som påminnselse har jag dok på höger överarm. 

När vi sedan på kvällen skulle plocka in hästarna från hagen så va vi lite folk och nån tyckte at vi skulle ta alla på en och samma gång. Jag vet att Cuba e en bitch med andra hästar men ändå tyckte denna någon att jag skulle ta henne och en till. Lille Harry som e hälften så stor som Cuba. 

 

Allt gick bra under gångturen eller ja jag fick hålla mot Cuba ett par gånger när hon kände för att hugga efter Harry. 

Men när vi skall in i stallet kommer problemet, stopp i gången och Cuba blir otålig så klart, hon vet att det e mat där inne. Så hon går i gång och jag fick lägga all min kraft för att dela på henne och Harry åt. 

Sen säger någon där bak gör hon så igen så släpp henne, jag bara nej e det nån jag släpper så e det harry för annars vinner Cuba med sitt bitchiga sätt och det e jag inte intresserad av.

Då hon svarar ja men för att inte utsätta dig för nån fara. Då jag svarar jag lovar jag kommer släppa henne när jag känner att jag inte har kontrollen längre innan dess stannar hon i min hand. 

 

Det gick bra och ingen olycka, varken för mig eller hästarna. 

Men nästa gång nån säger att man kan ta Cuba med en annan kommer jag protestera högt så in i helvete kan jag berätta. För det kan man inte. Dom kan gå ihopa i hagen, inga problem men att leda henne med en annan funkar icke. 

 

Ja nu e det ny vecka och på torsdag flyttar jag hem till mamma och pappa i 3 veckor. 

Pappa hämtar mig på torsdag så jag slipper åka tåg med 2 väskor och kassar. 

Vilket e skönt som fan, sen i helgen e det tävling på Malmö Raceway och där skall jag så klart jobba. Blir även denna tävlingen ihopa med bästa Pernilla.

 

Sen blir det lugnt framöver, tävlingar e slut, några lördags körningar kvar sen e säsongen över och vilan kommer bli uppskattad. 

 

Men för nu skall jag faktiskt vila en stund, jag kan verkligen inte hålla ögonen öppna. 

Detta e en blandning av helgens bravader vilket jag vet om tar tid att återhämta sig från. Sen e det så klart pga av näringsbrist. 

Nåja oavsett vad så behöver jag vila.. 

 

Adios 

Här sitter jag med en kopp kaffe, lyssnar på spåtifaj och tänker. 

 

Det har blivi en del sånt den sista tiden och det positiva e att det inte alltid e så negativa tankar som det varit mycket av dom flesta gångerna. 

Jag har varit nere i en duktig svacka och den har tatgit tid att ta sig ur. 

 

Detta e klart jobbigt för omgivningen och jag märker ju hur det tär på folk. Min negativitet och mitt deppande, mitt humör och min ledsamhet. 

Jag vet att min favbook varit en katastrof med en massa negativa känslor, bilder och statusar. Jag vet att min blogg även varit detsamma. 

 

Men det är mitt sätt att få ut det där som tär, mitt sätt att visa att jag just då inte mår bra.

Detta mycket för att slippa dom där messenger plingandet med frågor hur e det? För alla vet vid detta laget att jag ändå oftast talar osanning när jag skriver det e bra. 

 

Just nu dock mår jag ganska bra om jag får säga det. Det är så klart mycket beroende på att min medicinering verkar vara helt rätt inställd och verkar göra vad den skall. Hålla mig flytande. 

Det är inte nån eufosik glädje men det är en glädje som får mig av sängen varje dag. 

Och det e jag helt  nöjd med att vakna på morgonen och känna att jag vill gå av sängen och se vad dagen kan ge mig. 

 

Jag sover bättre, dock drömmer jag så jävla knasigt att jag ibland kan brista ut i skratt när jag på morgonen minns vad jag drömt och man bara tänker vad fan e det för fel på mig? 

Det e redigt knasiga drömmar och den innehåller alltid vänner och helt knasiga saker som sker. 

Nån mer som har såna dö knasiga drömmar att man brister i skratt på morgonen?

 

Jag isolerar mig än väldigt mycket och jag går ibland inte utanför dörren. 

I går va jag dock ute och fixa allt jag borde gjort för mer än en vecka sen. 

Bättre sent än aldrig. Innan dess hade jag faktiskt inte lämnat hemmet sen jag kom hem i söndags kväll.

Isloeringen är inte bra och jag måste komma på ett sätt som gör att jag kommer ut mer. 

 

Sen e jag som jag e. Jag vill inte vara till besvär för nån, vilket jag känner att jag ibland är. 

Men jag e ju inte det, tror jag inte i alla fall? Eller ja det vet jag ju inte haha men ingen har sagt nåt i alla fall.

Jag gillar sitta här vid köksbordet med en kopp kaffe i handen och prata med min sambo ormbunken.

Min sambo har den fantastiska egenskapen att vara en fantastisk lyssnare haha... 

 

Ja jag vet jag e knäpp men jag e född sån så det klagomålet får ni lämna till min mor och far som födde mig.

Det kan inte jag ta ansvar för :P 

 

Vad tänker jag på denna dagen då? 

Min framtid, vad har den att ge? 

 

Egentligen om man tänker så har jag hela världen för mina fötter, jag kan nu verkligen tänka och fundera på vad vill jag med mitt liv? 

Jag vet att jag är en bad ass duktig undersköterska, jag vet att denna rollen axlar jag med bravur och kommer alltd att gör. Det e nåt som ligger mig varmt om hjärtat och speciellt så klart cancer vården som varit min speciallitet i 12 år. 

 

Den kunskapen och den erfarenheten kan ingen ta i från mig och jag går rakryggad och med huvudet högt för det e nåt jag kan i blindo.

Sen blir man aldrig färdiglärd när det gäller sånt, det kommer hela tiden nya behandlingar, nya diagnoser och nya saker. Man kan aldrig säga att man e färdig lärd när det kommer till det yrket och så e det. 

 

Oavsett vad som sker nu så kan jag med stolthet lämna den biten. För jag vet att jag alltid kommer bära den kunskapen och erfarenheten med mig. Det e nåt speciellt och man lär sig eller nej man lär sig inte har man inte det innan blir man inte långvarit. Bemötandet av peatinterna i den sits dom är i är en super duper viktig sak i just mitt fält. 

 

Nu har jag möjligheten att leka med tankarna, vad skall jag bli när jag blir stor? 

Jag vet så klart att jag inte kan välja och vraka men jag har ett tomt blad framför mig. Ett blad som är för mig att fylla i. Det e min tid, det e min chans att se vad världen har att erbjuda. 

Jag vet inte om jag skall va ärlig vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Det borde man kanske veta när man närmar sig 30+ några år :P 

Jag visste ju inte det när jag va ung heller, jag skaffa barn när jag va 19 bast, eller 20 va jag bär Sander föddes, sen gick jag hemma, strö jobba. Sen kom Liam och när Liam va 1 och börja på dagis bestämde jag mig för att läsa till uska. 

 

Planen va att läsa till uska jobba på ett äldreboende bara för att jag va tvyngen att ha ett jobb. Ja lite så va tanken när jag satte mig i skolbänken 26 år gammal och plugga 44 veckor på Lernia. 

När jag gjorde min praktik på onokologen visste jag att jag ville nåt mer än boende. 

Så blev det så klart, 27 år gammal visste jag då vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville bli Uska på onkologen och så blev det. 

 

Och nu har jag den där möjligheten igen att ta reda på vad det e jag vill.

Jag har lekt med tanken att lämna onkologen för men det ar aldrig blivit av, kanske va det meningen att jag inte skulle få några av dom andra jobben jag sökte. Kanske va det hit ödet ville föra mig. 

 

Om det så nu va fallet kunde det kanske tagit en annan väg för ärligt över 2,5 år som sjukskriven i olika grader från och till suger fett!! 

Så ödet kunde valt en lite lättare väg att visa mig vart min väg skulle, eller? 

Nåja nu e jag här med ett oskrivit blad, med en tom väg framför mig. 

 

Vart den bär mig eller vad som kommer skrivas på det tomma bladet får framtiden visa. 

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget, ena foten framför den andra, blickar framåt och väntar med skräckblandad spänning på vad livet har att ge. 

Jag har ju några år till innan jag blir för gammal för att leva det. 

 

Man skall leva livet säger dom och ja det har jag gjort med både fördelar och nacdelar, med motgångar och medgångar, i nöd och lust men oxå i katastrof och med total okontroll. 

Men jag står här idag starkare än då, alla mina neråtgångar har lett mig dit jag är idag. 

Alla mina motgångar har gjort mig till den starka kvinna jag är idag. 

 

Jag står med ryggen rak och jag känner att jag börjar få kontroll över mitt liv, mina känslor och jag känner glädje inför livet. 

Det va ett tag sen och jag känner att det e dags nu. Det e min tur nu, så in youre face, jag står än!! 

 

Det finns saker jag behver bearbeta och det kommer, jag fick brev från landskrona dom kommer kalla mig inom 60 dagar och då kommer jag få samtals kontakt och då jävlar skall jag släppa den där bördan jag bär på mina axlar, det där jag inte kan prata med nån om. Det e dags att släppa det och försöka kommer vidare i även den biten. 

 

I am the one and only, I am still standning, you wont break me, I will keep on fighting to the end så bring it on!

 

Adios 

 

 

E nåt man vill ha i en del eller ja dom flesta lägena. Det e otroligt frustrerande att inte få nån respons på saker och vissa saker värre än andra. 

Man känner sig ignorerad och man känner sig osidosatt. 

Det gör att man först blir besviken sen går det över till ilska, för mig i alla fall. 

 

Och när jag blir arg då blir jag arg och jag blir grymt elak mot personer. 

Det är en nackdel med mig och det e min elakhet när den sidan av mig sätter in. 

Folk som känner mig vet mycket väl om detta ändå väljer dom att ta fram den sidan av mig.

Man kan ju fråga sig varför?

 

Vill man ha den reaktionen av mig, är d det man e ute efter en arg och elak Lotta? 

I såna fall säg det rakt ut så kan jag vara äckligt elak konstans så slipper man allt klydd där emellan. 

Jag menar jag e inte omöjlig jag kan vara elak hela dagen om jag så behöver. 

Spotta på mig så spottar jag åter. 

 

När man skickar mail till nån, ang nåt viktigt då vill man oxå ha respons och när den inte kommer känner man jaha det va d det.. Hur skall jag tolka detta nu då? Sen går tankarna igång och det går inte styra dom. 

Man vill ha en kommunikation och den uteblir ang nåt sånt viktigt som detta är, det gör att jag känner men bra fuck it...

Jag har gjort vad jag kan och kan man inte från andra sidan ens bekräfta att man fått mailet ja vad fan skall jag då göra? 

 

Nåt annat som stör mig denna kvällen e den jävla ovissheten i saker, att man inte vet vad som e rätt eller fel, vart skall jag stå, vad skall jag rätta mig efter, vad e rätt vad e fel? Finns det nån röd tråd i röran som finns eller är det så att alla anser sig ha rätt och dom andra fel? 

Jag har nada kunskap i vissa saker så jag håller käften försöker reda ut vad som e rätt och vad som e fel men jag blir bara mer och mer förvirrad av det så jag lägger ner. 

 

Man orkar bara till en viss gräns sen e gränsen slut och man tappar mig. 

Ja idag e det sån där tänkar dag där jag funderar fram och tillbaka kring kommunikation och hur vi kommunicerar med varandra. 

 

Just på facebook kan man se tydligt hur folk kommunicerar med varandra och ibland skrämer det mig, hur vi faktiskt skriver till varandra. Kan man inte hålla trevlig ton när man för diskussion så känner jag att lägg då ner det. Varför gå till sån nivå? Jag skäms när jag läser vad andra skiver och tänker voine voine.

 

Sociala medior i all ära men ibland borde det förbjudas, borde finnas test som man måste göra innan man får regga sig och man måste genomgå kompetens test för om man kan föra vanlig kommunikation utan att gå till personangrepp och kalla varandra hemska saker.

 

Eller så e det bara jag som e super känslig gällande detta och känner att det spårar allt för ofta på vissa saker.

Man får klart ha sin åsikt och man får klart lämna den men om man inte kan hålla komminikationen ren och rak, konstruktiv och vettig ja släpp då tangenterna och gå och slå huvudet i nåt hårt och rätta till hjärncellerna och återgå sedan till den där normala nivån.

 

Vi har väl alla lärt oss vett och etiket i skolan, hur man uppför sig med mera.

Men på sociala medior försvinner detta och all vett verkar försvinna från vissas huvuden.

Jag skall inte sitta på höra hästar, jag har oxå gått över gränsen då och då och det e när folk driver mig till den punkten att det inte går att stoppa.

 

Men oftast väljer jag den andra vägen, går ifrån slår nåt hårt i huvudet, skriker ut allt dumt jag vill skriva och sätter mig och komponerar ihopa nåt annat vettigt svar som e fri från svordommar och elakheter.

Men återigen, ibland e det svårt och jag förstår detta. Men för vissa är det ett system, att man skall kommentera och helst reta upp så många man bara kan, sen får man stöd från nån sen e det igång och allt ballar.

 

 

Detta va mina torsdags tankar.

 

Adios 

 

 

Efter 4 dagar med mullrande dragracing i Tierp på EM tävlingen och många goa skratt och samtal så kom jag hem sent i söndags kväll. 

Jag överlevde flygningen. På dit vägen satt jag brevid Jimmy och det hjälpte, sen hamna jag brevid mediumet Pierre Hesselbrandt från det okända. Han bad att få titta i min handflata och sa till mig att jag hade många år kvar att leva. Så jag fick ju tro han, sen tror jag inte att ett meduim skulle sätta sig på ett plan som skulle störta eller hur? Det måste han ju ha fått nys om innan av sina vad man nu kallar det som dom pratar med om råd. Så jag kunde känna mig säker. 

Hemresan va 7 gånger värre och jag hade verkliga katastrof tankar om planet som störtar och alla skriker i panik, ja det e inte lätt det dära med räddslor. 

 

Men jag har haft det super uppe i Tierp och man blir så jävla bra bemött av alla man möter, grymt trevlig stämning mellan alla. Underbart. 

 

Sen kom måndagen och jag visste jag skulle få lida för mina 5 perfekta dagar och så blev det, måndagen blev liggandes i sängen sovandes mest av tiden men jag tog mig i alla fall till stallet på kvällen så det blev en stjärna i kanten för mig, så även tisdagen. Så trött att jag verkligen inte kunde vara vaken, idag e det bättre och det värsta av tröttheten har lämnat mig. Jag vet ju om detta så jag va redo för det så jag boka ingen varken måndag eller tisdag, hade idag som en reserv men idag känns det som jag kan åka till Malmö Raceway och jobba onsdags körning. 

 

Jag är fullt medveten om att jag har lång återhämtsnings tid och detta e nåt som suger, det e jobbigt att vara så trött att man knappt orkar lyfta fingert för att knappa på luren.

Men jag klara det och handen på hjärtat e det nu 3 veckor UTAN panikångest!!! Whoooooooo den du!!!

 

Ångest har jag och den får jag leva med, det e nåt jag ännu jobbar med att hantera den dagliga ångesten som sitter i bröstet, jag vet att jag mest troligen kommer att få leva med den resten av mitt liv. 

 

En dag i taget, ett steg åt gången och stigen går just nu rakt fram! 

Jag är på väg.

 

Men det ligger ju klart ett orosmoln över saker tex som detta.

 

 E du aldrig glad? Ja den frågan fick jag igår och svaret e jo det e jag. 

Det går upp och ner det svänger runt och det går i loppar. 

 

Mitt mående e inte konstant på topp och det e nåt jag nu lär mig att leva med, nåt jag nu lär mig att hantera. 

Jag försöker komma på saker som får mig att gå vidare med saker. 

Jag bearbetar saker och jag gör det i min takt och med försiktighet. 

 

Vissa ställen vill jag inte gå just nu utan samtals kontakt och detta e jag fullt medveten om. 

Vissa saker kommer jag inte kunna hantera på egen hand och detta är ett faktum jag är fullt medveten om och måste acceptera. 

 

Att leva med depression och ångest är ingen lätt match, det är en kamp, dagligen. Det är inget man bara rycker upp sig från och jag begär inte att alla skall förstå vad detta gör mot en. Det syns inte utanpå mig hur jag mår på insidan och detta e oxå nåt man måste acceptera att folk inte förstår. 

Det syns inte på mig att jag e sjuk. 

 

Vissa dagar känner jag mig på toppen av berget när jag kliver av sängen och denna känslan håller i sig hela dagen, tills kvällen kommer och tankarna börjar härja. 

Jag har fler bra dagar nu än jag haft på månader och detta måste jag ta tillvara på. 

Det finns ingen avstängningsknapp på känslor och tankar hade det funnits hade jag använt den för länge sedan. 

 

Jag vill må bra, jag vill känna mig på toppen av berget hela dagen, hela tiden, varje dag, varje vecka, varje månad men jag e inte där. 

Det tar tid och man måste ge det tid, det finns ingen snabb fix på mig, jag önska det fanns. 

 

Depression och ångest är riktig pain in the fucking ass att försöka leva med. 

 

Nu när rutan nej e i kryssad i att jag inte kommer kunna återvända till mitt jobb är som ett nederlag, jag känner mig misslyckad och helt värdelös. Jag vet att jag försökt i 2 år att återvända till mitt arbete och det har varit min tanke hela tiden, jag har aldrig varit på den sidan av bladet att det skulle vara omöjligt. 

Nu måste jag bearbeta detta och försöka acceptera att så e faktum just nu, den faktan vi har idag gör att detta inte e möjligt just nu. 

 

Kanske en dag kan jag återvända till den speciallitet jag skaffat mig under 12 år. 

Det e vemodigt. 

Man känner sig misslyckad och det är en känsla som måste få finnas just nu tills jag accepterat detta faktum och den ny resan kan börja.

 

Tyvärr e det ju inte en dans på rosor att vara sjukskriven och min ekonomi börjar bli grymt ansträngd, jag har inte pengar till ett busskort, mitt sommarkort går ut idag och pengarna e sinade på kontot. 

Jag får 9700 kr från FK och på detta skall man betala hyra, el och leva. Detta är nåt som e tekniskt omöjligt och snart e min enda möjlighet att kontakta soc för hälp. 

 

Ja det suger fett att jag ens skall behöva ta tag i detta.. Jag har inte orken att behöva dra i saker just nu men jag måste annars blir jag snart ruinerad som aldrig förr.

Jag har levt snålt förr och jag har överlevt så klart och kommer säkert överleva denna gången med, men det känns så jävla hopplöst.. 

 

Sen är mitt stora problem att det ite går så bra för mig att fylla i papper och sånt haha.. Jag gjorde en mega miss härrom veckan och den skall jag idag försöka rätta till när jag finner mig redo att gå ner till stan och fixa de hela. 

 

Nåja det finns dom som har det värre och man skall inte klaga, så idag tar jag dagen som den kommer och ler lite smått då karma is a bitch. 

 

Adios

 

Lite så e det ju faktiskt, frågan e bara när man skall vända ryggen till? 

Jag har lite problem med det och detta ju så klart för att jag e född med sympati och aldeles för mycket empati.

Där andra inte kan känna att det e synd om en annan människa kan jag känna det. 

Ja detta ställer klart till det ibland men bara inom mig själv, i min själ. 

 

Jag har lätt för att se saker från alla håll och kanter jag kan vrida det mesta men ibland kan jag inte ens det och just nu e jag där, där jag känner bring the witch down! 

Detta kommer nu att tolkas på 2 olika plan av saker och jag tänker inte gå in mer i detaljer för att utesluta den ena eller den andra, det kommer att få vara fri tolkning på detta. 

 

Men vissa har spottat på denna sten så den e dyng sur och karma kommer, jag lovar!!

 

Idag va sista gången jag fick träffa doktor Johan, suger fett mycket då mitt förtroende för honom e stort och jag känner sån säkerhet inne på hans rum, där jag kunnat släppa allt vad masker heter. Nu e det slut och han skall börja på annat jobb, elakt tycker jag, men kul för han så klart. 

 

Jag skall remiteras över till Landskrona, skall jag ändå byta läkare kan jag lika bra byta mottagning oxå när jag ändå bor här. 

Ny läkare som skall sätta sig in i mig, men Johan lova att skriva så utförligt som möjligt så det skall vara lätt för nästa att ta över. 

Men framtills dess kommer jag tillhöra Arlöv och Johan lova att han kommer vara i tillgänglig i mig tills jag tas över, fast han slutar och börjar i Lund. Kändes skönt som fan kan jag säga, orka byta läkare liksom. 

 

Domen idag blev inte som jag tänkte när jag gick dit, tänkte att nu efter 31/8 kan jag nog börja jobba 25%. Men inte.. Johan vill inte släppa mig åter till arbetet utan en oredentlig plan och ett utförligt arbetschema om hur mina dagar skall se ut, detta kommer landa på den nya läkaren eller om det nu hinner bli innan Landskrona tar över mig så förhoppningsvis Johan. 

Så 3 månader förlängdes det med så jag skall hinna komma i gång med den nya kontakten och att FK skall få tummen ur röva och mötes kan hållas. 

 

Jag håller så klart med han då dom senaste 2 åren har varit himpadimpa, jag återvänder för att krascha och återvända till sjukskrivning. Så NU skall vi försöka göra om och göra om och göra rätt. 

Dessa nederlag som det tyvärr blir e inte heller bra för psyket, det blir ett misslyckande och det där e svårt att hantera. 

 

Innan vi avsluta så sa han, jag behöver inte va orolig för dig va? Nej sa jag än lever jag ju. 

Vi prata lite om mina mörka tankar, hur dom påverkar och vad som händer. 

Men än har jag ju inte ställt mig på tågspåret... 

Tror jag e för feg för det ändå, tänk om man misslyckas, nej fy... 

 

Det handlar ju inte om vart man varit, det handlar om vart man e på väg, blicken framåt..

 

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget och försöker hålla balansen utan att tappa fokus. 

Än så länge känner jag mig på rätt väg och som jag sa till Johan, jag har lyckats ta mig upp en gång så det skulle ju vara fan om jag inte gör det igen. 

 

I still got a lot of fight left in me.

 

Adios

 

Som jag har varit utan ångest :D whooooooo ge mig vågen...

 

Eller ja en liten vit lögn jag har ångest för att jag skall ut och flyga, hatar flyga, e sketa rädd. Men den ångesten räknas inte in i det andra. 

 

Den 23 sätter jag mig på planet till Stockholm för att sen tåga till Tierp, som tur e har jag Jimmy med mig som kan hjälpa mig till rätta så jag inte kommer vilse på vägen. Han får även uppdraget att lugna mina nerver inför flygningen.. Stackars krake. 

 

Höjningen av mina mediciner har nog nåt sin fulla styrka för jag mår bra, jag ler, jag skrattar, jag e piggare, jag känner mig nästan lyrisk av att vakna och känna mig utvilad och pigg. Jag har inte på över en vecka sovit mitt på dagen, min trötthet har minskat, ja jag somnar tidigt på kvällen men vad gör det? 

 

Sen vet jag ju nånstans där inne att detta egentligen är en liten falsk känsla för utan pillerna hade allt varit annorlunda men va fan, jag mår ju bra nu.

Hoppas detta håller isig så jag kan återfå mitt liv, så jag kan åter varkna varje dag och älska livet. 

 

Nackdelen med ökningen, ja så klart finns det, är att jag tappat aptiten totalt, inget e gott, inget smakar och jag blir typ mätt på inget, jag kan bli mätt av att tänka på att äta en macka. 

Detta har så klart negativ spiral, fördelen i den negativa biverkningen är att min våg pekar neråt. 

På 2 veckor har 7 kilo trillat av, inte så att det e mig emot egentligen, jag ville ju gå ner i vikt efter min ökning med dom andra pillerna. 

Så jag skall ju inte klaga för snart e jag åter till den vikt jag vill ha, bara 7 kilo till haha... 

 

Förra helgen tillbringade jag på karnevalen i stan, torsdagen obba jag för ridklubben och sälde biljetter mellan 15.30-19 sen skulle jag gå och äta och träffa på Berit, Patrik och Pia så jag hängde på dom till öltältet och perikles. 

På fredagen hade jag pass mellan 12-15.30 med samma, sålde biljetter. För att roa mig själv lite ville jag va snäll, eller ja snäll elak kan man säga. Det stod 2 tjejer och den ena ville åka den ena karusellen och den andr tjejen va ärligt sketa rädd. Dom dividerade och den rädda tjejen va inte på väg att ge sig.

SÅ jag betala en biljett gick ut och gav henne och sa, du kommer inte ångra dig, den e skit härlig inte alls så frlig som den ser ut. 

 

Hon gick på karusellen och jag lovar jag satt i min låda och skratta så jag höll på att kissa på mig som hon skrek och ville av haha.. Ja sån e jag :p 

 

På lördagen kom först Lina, Daniel och söta goa Sven-Börje och vi snacka en massa, gick ner och åt langos. Sen bar det iväg till Berit med samma sällskap som på torsdagen och det blev öl, skratt och goa stunder hemma hos Berit och Patrik och sen nere på karnevalen. 

Ja och även ja åkte karusell, jag försökte få dom andra att åka men ingen ville, sen gav Patrik med sig och ville åka den värsta, G-Force. Jag trodde klart att han skämta så jag tuffa mig och klart vi skall åka den. 

 

Vad gör man? Jo man får ju åka den, kan säga jag skrek och vi höll varandra i handen hela åkturen haha.. 

Jag lämnade sedan sällskapet för att gå och titta på Joddla med Siv på rådhustorget, dom andra stanna i öltältet och skulle se nåt beatles cover band. Inte redigt min grej så jag valde Joddla. 

 

Ja så här har min senaste vecka varit, i morgon drar jag till mor och far i Trelleborg för marknad och grillning har jag blivit lovad av mamma. 

 

Nästa vecka har jag läkare, psykolog och andra saker inplanerade. 

 

Ridningen börjar snart, jag tror dock att jag får ge upp det denna terminen då pengarna inte kommer räcka till denna hobby som jag älskar, det som får mig att må så bra. Nåja vi får se vad jag gör eller inte gör.. 

 

Adios

Jag gick med på en sida på facebook där folk skriver av sig ang sin ångest. 

Nåt som slår mig var dag när jag läser där inne e alla olika anledningar till varför folk har ångest. 

 

Tex, 15 årig tjej som har ångst för hennes pojkvän gjort slut, ja alltså jag skall inte förminska hennes känsla av den ångesten hon känner. Samtidigt känner jag lilla tjej du har inte levt än, det går över, vänta tills du blir äldre och har ångest av riktiga saker. Sen skall jag ju inte dömma hennes känslor så klart. 

 

Min ångest och deprission bottnar i livet jag levt, saker jag upplevt under resans gång mot min unga ålder.

Livet rasa ner på mig och jag vakna en dag och hade tappat livsgnistan. 

Jag orkade inte vakna, jag orkade inte andas, jag ville bara försvinna från jordens yta. 

 

Alla drabbas vi av livet på ett eller annat sätt, lösningen e hur man hanterar sakerna som kastas åt än. 

Min strategi va många år, blunda, tryck undan det, prata inte om det så finns det inte. 

Göm det där långt inne så har det aldrig hänt. 

 

Detta funkade i många många år, tills en dag då det där inre fått nog och började tycka tillbaka saker. 

Själen sa stopp, den kunde inte hantera mer. 

Jag hade fullt min kvot. Men det tog även tid innan jag själv insåg vart jag va på väg.

Hade inte Camilla puschat mig till läkaren hade jag aldrig gått dit, när jag väl insåg vart jag va på väg bröt jag samman i en hög. 

 

De högen tog tid att rätta upp. 

Jag reste mig för att falla igen, i ett års tid. Sen höll jag mig uppe i ca 1 år tills jag för nån månad sen rasa igen. 

Men jag har insett att jag måste få rasa, jag måste få dippa, det e det som gör mig stark sen. Resan att ta sig upp igen. 

Det e otroligt tråkigt att rasa samman, det e ingen lätt resa man gör när man skall upp igen. 

Men saker blir inte bättre av att jag ältar så klart. 

Mitt sinne ältar dock, min själ drar upp saker jag inte vill minnas, mi själ drar i mig och skriker. 

 

Min själ gör mig påmind om att den strategin jag hade innan kan jag inte ta åter, det funkade inte. 

Jag måste släppa ut det. 

 

Men det är inte det lättaste. 

Jag är dock en kämpe och jag tänker inte lägga mig ner och dö, tanken har slagit mig så tro inget annat, när tankarna, känslorna är som mörkast kan jag tänka i dessa banor. 

Tågstationen, en sekund sen e det över, sen e det slut. Smärtan, känslorna är sen tysta. 

 

Det är nog det som mest skrämmer mig, att jag faktiskt tänker dessa tankar ibland, att avsluta allt och bara få frid och ro. 

Naturligtvis eller jag hoppas och tror att jag aldrig skulle ta det steget. Än så länge har dom tankarna aldrig vunnit fajten. 

 

Dessa tankar kommer på dom värsta dagarna, speciellt dom dagarna jag känner mig ensam och tomheten i lägenheten ekar. 

Dock är det ju ännu så att jag trivs i min lägenhet, när jag sätter nycklen i dörren och öppnar, stiger in och känner känslan, jag är hemma. 

Den känslan är en stor seger för mig. Det är här jag kan ta av mig masken, den där maskerad masken som visar att jag mår bra. 

Här hemma kan jag rasa, gråta, skrika. Här e jag hemma. 

 

Nu skall jag ta mig i kragen och ta mig till affären, kylen ekar jävligt tomt. 

 

Adios 

Har haft ett par bra dagar, en tyngd från min axel lättade efter ett samtal med mor och far i torsdags, samtidigt som torsdags kvällen va en turbulent kväll. 

 

Fredagen åkte jag till banan, hårda ord utbytades på messenger, åkte hem i lördags kväll då körningen på söndgen blev inställd pga regn.

Söndagen tillbringade jag med Danne, Lina med flera med underbara skratt och helt skönt sällskap.

Fick ett mycket trevligt och glatt meddelade om ett erbjudande jag sa ja till direkt så klart. 

Ja jag kan berätta vad det va, jag fick frågan om jag ville komma åter till Tierp i Augusti och jobba i tidtagningen på EM tävlingen, så klart va mitt svar JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA...

 

Gårdagen va ingen konstigt, tog det lugnt, vila mig efter helgen.

 

Vaknade i morse med en sån tyngd i mitt bröst, började städa, skurade köket och toan med bakterie dödande medel och dammsuga min lägenhet, försökte vila en stund men kunde inte, tankarna flög, ja min hosta hjälpte inte heller till. Gick upp titta på tv, drack kaffe, gick in i sängen och tände tv, stängde tv för 1 timme sen satte igång paddan för lite netflix och PANG!

 

Från ingenstans kom den, ångesten. 

 

 

Trycket, känslan av olustighet kom som ett brev på ett posten, den kom inte smygande den kom verkligen pang på rödbetan. 

Varför???

VARFÖR???

 

 

 

 

Jag försöker bryta ett mönster, jag försöker att bryta mig fri, jag vill lämna saker bakom mig och blicka framåt men mitt sinne e inte på samma plan verkar det som.

Den vill nåt annat men vad?

 

Kanske behöver jag ett riktigt avslut på det som sårar mig, det som finns. Kanske behöver jag berätta sanningen, kanske behöver jag göra nåt grymt jävla elakt mot nån annan för att få frid i mitt sinne. 

 

 

Det är inte bara den saken, det e mer, jag behöver släppa saker, jag behöver släppa saker fria, jag behöver bli fri från mina demoner. 

 

Nothing is fo real, and you know it. 

 

Men ovsett vad så e 5 dagar på raken utan ångest är stort. 

Vem vet det kanske är på rätt väg, jag behöver nog bara filera lite till på mina känslor och släppa lite då och då och vem vet en vacker dag e jag kanske fri. 

Fri att andas, fri att leva, fri att finnas. 

 

I´am having nightmares all the time, for reasons I cant find. 

 

Jag väntar ännu på beräkräftelse på att den som sa den skulle har gjort. 

Men jag tror jag kommer vara död och begraven innan dess. 

 

Jag vet egentligen inte om denna blogg hade nån röd tråd eller nåt egentligen ämne i det hela. 

Men vad gör det? 

Jag roa er i minst i alla fall 2 minuter. 

 

Adios

 

 

 

 

 

 

 

 

Va det igår, ett samtal som satte en stor oro i bröstet på en. 

En bomb som släpptes. 

Hur folk tänker och agerar i saken lägger jag inga värderingar i. 

Men någon måste inse att personen behöver hjälp och jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer. 

För att hjälpa nån måste personen va medgörlig för hjälp och själv först inse att den har ett problem. 

Men jag kommer att finnas här den dagen! 

 

Alla bär vi på demoner och alla har vi nåt vi inte vill nån skall veta, skamen, saker man skäms över kanske. 

När vi väl släppt ut demonen kan vi börja bearbeta det, innan dess förstör den en. 

Jag vet detta allt för väl. 

 

Jag håller mycket inom mig, saker jag vet att jag borde släppa ut. Men jag har på nåt sätt en mur tjockare än kina muren. Den håller jag uppe.. Det e ju så jag överlevt innan, nu vet jag att det egentligen inte e det rätta sättet men jag håller ändå min mur mot min omgivning. 

 

Jag är tacksam mot dom som vet, som inte säger, dom som finns utan att några ord behövs sägas, Camilla och Lina är 2 av dom. 

 

Idag blir det packa, helgen skall tillbringas på Malmö Raceway, tävling väntar. 

 

Skall bli spännande att se hur detta kommer utspela sig. 

 

Nej nu har jag inte tid med er mer...

 

Adios

 

Ja alltså det är e fråga jag ställer mig denna månaden. 

Inte nog med att man har sin problematik med sitt mående, sen lägger man till den ekonomiska krisen som visar sig. 

 

9700 kr kommer utbetals till mig denna månaden.. Det innebär att jag skall överleva under existensminimun. 

Hur e det möjligt, hur skall man få ihopa det?

Ja alltså det täcker ju mina räkningar men sen då? 

Tja dom har billiga bullar, 15 st för 10 kr så det kan jag handla, smör ja 20 kr nåt som i alla fall varar en vecka om man äter bullar, bröd varje dag. 

Det e vad jag kommer att få leva på. 

 

Så länge jag kan betala mina räkningar så jag inte blir hemlös på kuppen e ju klart bra, fast jag har aldrig testat va hemlös, kanske e nåt?!? 

Vem öppnar upp sitt hem för mig??

 

Som tur är så varar mitt sommarkort till 15 augusti så jag i alla fall kan ta mig till läkaren och psykologen. 

Men efter den 15 e jag körd för jag har inte råd med ett busskort, det finns det inte pengar till. Men som tur har jag några kronor sparade som tyvärr ryker nu. 

 

Jag hade planer att åka på semester, utomlands, för första gången i mitt liv. 

Men det får jag ju fet glömma nu :( 

 

Hade jag ångest innan så skall vi ju inte snacka om vad den tar för form nu liksom. 

Skål och godnatt. 

 

Nåja jag har gjort det förr, levt på ingenting och det funkar ju ett tag.

 

Men man skall inte gnälla, det finns dom som har det värre..

 

Adios

 

 

 

 

 

Mina tankar, så enkelt e det. 

Jag skriver för att bli av med tankar, för att bli av med känslor som tär, det är en sorts terapi för mig. 

 

Det är mina känslor jag återger i min blogg, det är mina tankar, mina ord som skrivs. 

Ingen kan ta det ifrån mig och jag ber inte att nån skall försöka rättfärdiga saker jag skriver. 

 

Jag nämner inga namn i min blogg mer än när det gäller saker jag vet det inte gör nån skada att sen folk kan lista ut vem jag skriver om e inte redigt mitt problem. 

Om folk kan lista ut vem som är en player, vem som är ett otroget kåt vildsvin, tja då säger det ju e del, alltså finns det andra som vet exakt vad den personen sysslar med ellr hur? 

Jag återgav inga detalger, jag namngav ingen, jag gav inga ledtrådar alls om vem. 

 

Not my fucking problem!!! 

 

Mina dåliga dagar skriver jag vad som poppar upp i huvudet, när jag skriver så skriver jag utan att tänka först, jag bara låter tankarna och orden flöda. Jag tänker inte efter hur det kan tolkas, ellr vad folk kommer att läsa in i mina meningar. Jag skriver det jag känner där och då, mina tankar, mina känslor, mina ord. 

 

Jag vet att vissa känner sig träffade ibland av mina ord. Detta är inte meningen att nån skall känna det som pikar eller att nån skall må dåligt, jag skriver det jag tänker just då. 

Det är inte meningen att nån annan skall känna skuld i mina känslor, mina tankar och mina ord. 

Ingen skall känna skam eller känna sig träffade. 

 

Sedan i söndags har jag funderat och grubblat, jag har kämpat och jag har mått skit rent ut sagt. 

Jag stänger av, vill inte prata med nån, vill inte träffa nån, vill bara sitta här och inte ens klä på mig, bara sitta i min t-shirt och glo på tv, sova från och till. 

 

Detta är just detta jag måste bryta, jag måste bryta det där. 

Isoleringen blir mer och mer påtaglig och jag känner hur jag lite försvinner från dom levandes värld. 

Vad händer utanför min dörr?

Ibland vet jag inte ens vad det e för dag, jag har lite eller ingen koll på nåt. 

 

Ibland e jag inte utanför dörren mer än när jag e tvingad att gå och handla cigg, så vem tycker det e dåligt att röka nu?? Inte jag, för hade jag inte rökat hade jag stannat i sängen dygnet runt. 

Idag skulle jag gå till butiken runt hörnet, där va stängt och direkt börja ångesten krypa för jag va tvyngen att gå till en annan affär som jag inte alls hade planerat. 

E sån simpel sak som att handla kan ge ångest. Mesigt eller hur?

Spelar roll om jag måste gå till annan affär men för mig va det ångest och gråten va nära, för att jag skulle gå till annan affär, alltså e det så man vill slå sig själv på käften eller??

 

3 dagar på rocken fick mig att bli mätt på människor, fick mig mätt att prata. 

Nån gång kände jag bara för att låsa in min på bajamajan för att slippa prata med folk tyvärr stinker det för jävligt där inne så där stannar man inte mer än nödvändigt. 

 

Men att gå 3 dagar och vara trevlig mot folk jag aldrig annars ens skulle säga hej till tar på krafterna, att gå och le fast själen skriker tär på en. 

Tröttheten som kommer efter är tuff att kämpa emot och jag orkar inte så jag ger in för den, jag ger mig. 

Jag sover... 

 

Jag pratar med INGEN om mitt mående, inte med nån, inte en själ. Jag öppnar inte mig, jag stänger mig, jag vill inte öppna såren, jag vill inte öppna kranen, jag vill inte visa hur svag jag e. 

Jag svarar det e bra när nån frågar hur e det. För jag vill inte släppa in nån i mitt mörker. 

 

Mitt mörker i min sargade själ e mitt. 

Jag skulle nog inte ens veta vart jag skulle börja om jag skulle släppa in nån i mörkret, jag vet inte i vilken ända jag skulle börja... 

 

Jag vill inte att folk skall veta mina hemligheter, jag vill inte att folk skall veta hur mörk min själ är.. 

Mina tankar skrämmer mig, hur hade dom då skrämt nån annan? 

 

Jag vet att jag måste släppa ut vissa saker som tär på mig, vissa saker skulle jag kunna släppa som bomber men då sabbar jag för andra som faktiskt får släppa dom bomberna själv och reda ut sin egna oreda. 

 

Vissa saker kan jag inte berätta för nån, hur berättar man nåt sånt? 

Men jag skall snart förhoppningsvis reda bot på detta, jag har fått tid till psykolog för samtal..

Där skall jag släppa på den ilska, den sorg, den hemska bilden som förföljer mig, som sätter mörker i mitt hjärta. Det som river sönder hela mig.. 

Över 1 år har detta förföljt mig dag som natt.

Där kan jag släppa det hoppas jag, hon har tystnadsplikt och hon får inte föra mitt mörker vidare. 

 

Snart e Juli månad slut och jag har försökt att ha nåt att göra varje vecka och nu mot slutet har det funkat, förra helgen rocken, denna helgen banan för tävling, nästa skall jag hjälpa till på landskrona karnevalen och stå på tivoli och göra åt för ridklubben. 

 

Sen är det augusti och min sista sjukskrivnings månad tar sin början och jag hoppas att om jag får släppa vissa saker och få hjälp att bearbeta saker kan jag komma tillbaka. 

Om inget annat önskar min ekonomi det haha..

Rik e man då inte när man e sjukskriven. 

 

Men jag har i alla fall under dessa dagar hemma i min säng, soffa och kök kommit fram till att jag från och med igår, släpper saker som inte är nyttigt för mig, relationer som skadar mer än dom gör nytta. 

Från och med i går vänder jag vissa ryggen, mitt tålamod och förståelse e slut.. 

Jag har inget mer att ge och det finns inget mer att ens kämpa för. 

 

Jag är värd mer än så och kan man inte se det så förtjänar man inte att ha mig i sitt liv. 

Jag vänder vissa ryggen och dom kan kyssa mitt arsle medans jag går. 

 

Dom som säger dom skall men aldrig gör. 

Dom som lovar men bara sviker. 

Dom som hävdar dom talar sanning men bara ljuger. 

Ja dom har ingen mer plats i mitt liv så tack och hej leverpastej. 

 

Jag har inte plats till meningslösa relationer i mitt liv, skall jag kunna bli hel måste jag lämna vissa saker bakom mig. 

 

Jag har bestämt mig. 

 

Nu skall jag upp, upp ur hålet, bort från kanten där jag står och tippar, bort från mörkert och in i ljuset. 

Jag ser inte ljuset i tunnlen än men jag vet att det finns där, jag har sett det förr. 

Jag skall bara hitta öppningen på hålet så jag kan börja klättra åt rätt håll. 

Jag skall bara hitta fotfästet på kanten så jag inte faller. 

 

Låter enkelt, svårare att utföra. 

 

Men med rätt verktyg och med rätt människor i mitt liv skall jag lyckas igen, jag skall, jag måste. 

För stannar jag där jag e nu så är jag på en farlig väg, för det e mörkt i mitt sinne och tankarna jag har skrämmer mig. 

 

 

Adios

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så det finns inte på kartan. 

 

 

3 dagar på rocken e över. Det gick hyffsat. 

Torsdagen blev inte som jag tänkt mig, missa Europe och fick endast se Joey Tempest skrev :p

Jaja det va ju alltid nåt haha, jag fick i alla fall höra dom från diket. 

Fredagen gick hyffsad, kände av min ångest men lyckades på nåt sätt att sätta den på plats. 

Tills jag fick möjligheten att ta av min min arbetsväst och gå ner till stiftelsen, långt fram inne i hela havet njöt jag av Robbans underbara röst. 

Men deras texter en hel drös av dom gör nåt i min kropp. Det starta nåt som jag inte va redo för, mitt i konserten, mitt i en låt kom det. Tårarna föll och jag kände att fy fan detta kommer gå åt helvete. Men jag lyckades klara det vet inte hur dock?

 

 

Efter det va jag slut i hela kroppen att kämpa mot ångesten där och då tog allt och detta fick jag lida för på lördagen. 

Min kropp va slut, mitt tålamod va på bristnings gränsen. 

Trött på player fasoner, trött på tomma löften, trött på lögner, trött på att inte betyda nåt, trött på att bli behandlad som nån jävla dörrmatta, trött på att aldrig komma först.. Så trött, på allt, så trött på att känna mig så här, så trött på vissa personer som tror jag e dum i huvudet, trött på han som beter sig som ett jävla kåt vildsvin och tror att han lever livet, trött på han som en dag kommer vakna med röven full att reda upp sina lögner. 

 

Jag e trött på det mesta och allt och inget. 

 

3 dagar på rocken gick ganska hyffsat bra, 3 dagar med skratt, fina vänner. 

Nu blir det tuffa dagar för nu skall min kropp återhämta sig och det vet vi ju att min kropp tar tid på sig, den behöver dagar av vila och inga måsten nu. 

 

Jag e trött, i kroppen, i huvudet, i hjärtat och i själen. 

Jag måste vila från allt, jag måste stänga av, jag måste släppa taget...

 

Jag måste.. 

 

Adios

 

 

Av 3 på sommarrocken i svedala. 

 

Morgonen börjar bra eller inte. Vaknar och känner mig smått stressad redan. Vilket inte är ett bra tecken, efter kaffe har saken inte blivit bättre utan nu sitter ångesten i bröstet. 

 

Jag har ju klart mig själv att skylla den saken e klar. 

 

1 jag har inte lämnat min lägenhet sedan i lördags och i går skulle jag, handla, apoteket och så vidare, vakna i går och det blev inte alls så. Jag klädde mig och skulle gå, apoteket först, city gross sen. 

Kommer utan för dörren och går till lilla butiken på hörnan och handlar cigg, mjölk och ett bröd sen bär jag benen hem igen. 

 

Så det innebär att jag idag MÅSTE till apoteket för mina piller e helt slut, vilket jag visste i går när jag sket i det att idag skulle det va kaos. 

 

Vi skall va i Svedala kl vid 16, MiaFia kommer vid 13, vid 15 hämtar Emma oss. 

kl e nu 10.00 och det borde vara lugnt eller hur?

 

Inte i mitt lilla huvud för nu e det liksom rörigt och jag fixar inte rörigt. 

 

Och när rörigt är ett faktum är så även min ångest det. 

Med det kommer även den där tröttheten där jag snart känner att jag skiter i allt och går och sover istället. 

Det är nu det hade passat bra att inte av ensam, nån som puschat..

 

Så första dagen på rocken börjar med ångest, hoppas jag kan få det att släppa innan vi e där. Hatar detta, verkligen hatar det. 

 

Jag älskar ju rocken och jag älskar att vara där så jag vill inget hellre än att detta skall funka. 

 

Jag skall kämpa, tro mig, jag skall klara detta, jag skall...

 

Adios