Nu e det tungt, mycket tungt. 

Tar det som det kommer, andas, räknar minuterna och försöker finna lugnet..

Adios 

Min ångest e skyhög pga dessa katter. 

Visst e dom super söta och super mysiga på alla sätt och vis. 

Men det här stöket, skiten åhhhhh det triggar min ångest nåt grymt. 

Det e skit jobbigt. 

Kattsand överallt, dom klättrar över allt, välter lampor och prydnasaker.. 

Ett mindre problem hade det varit förr och jag trodde fan inte det skulle påverka mig på detta vis som det gör. 

Paniken  och ångesten är konstant och jag städar, plockar, tillrättavisar och verkligen försöker.

Men jag vet inte hur jag skall klara detta till nyår. 

Jag e så irriterad hela tiden att det e skit jobbigt. 

Sen e dom mysiga och gosiga oxå så klart. 

Jag kan ju inte kontakta dom och be dom flytta katterna för jag har ångest för dom slutar ner liksom... 

Nåja jag får njuta när dom sover 

På detta med min födelsedag men jag kan med handen på hjärtat säga att jag e grymt jävla besviken, inte på att jag inte fick presenter för det e skit samma i min värld men att man faktiskt inte ens kunde ringa och säga skall vi ta och äta nåt gott och ta en öl på fredag eller lördag eftersom du fyller/fyllt år. 

 

Några som jag verkligen trodde skulle komma på kaffe och i alla fall säga grattis lös med sin frånvaro.

Oavsett vad så fylla jag inte nåt obefintligt utan jag fylla faktiskt 40!!

 

Ja man kanske kan tycka det e jävligt löjligt men för mig e detta en stor sak som gjort att jag e både sårad och besviken. 

 

Jag har i alla fall trots allt haft en av dom bästa helgerna på länge, i fredags tog jag bara igen mig efter veckan som varit som varit tuff på många sätta och vis, min kraft tog slut och mina känslor tog totalt övertaget. 

På lördagen åkte jag hem till Lina för kaffe och kaka då hon fyllde år i fredags. 

Sedan åkte jag him till LA igen och gick på middag med Benny, Eva och Jörgen. 

Många underbara skratt och jag kände mig levande för ett par timmar. 

 

På söndagen va jag så attans sugen på fyllt franskbröd, inget man lagar till sig själv så jag ringde Hansson och bjöd han och Lina på middag. Underbar söndag med många skratt och underbara samtal. 

 

Men det känns ju i alla fall skönt att någon vill umgås med mig och vill vara i mitt sällskap. 

 

Nu e det ny vecka och tar tag i den.. 

 

Adios 

Ja nu har jag fått nog, nu e jag på den där linjen att jag tamajfan inte bryr mig ett jävla skit. varför skulle jag? 

Jag känner att jag inte har mer att ge och jag tänker inte ge utan att få och det e nåt jag verkligen inte får. 

E grymt besviken och jag sitter med tårarna i ögonlocken för andra dagar i rad. 

Det e tamajfan inte meningen att jag skall behöva känna så här. 

 

Jag kommer att göra endast det ytterst nödvändigaste och resten kommer jag skita i ett stort jävla stycke. 

Orkar inte bry mig ärligt talat. 

 

 

 

Med min åldersnoja är ganska många och senast idag tänkte jag tanken hur ful e jag egentligen?

 

Ja alltså jag måste va det fulaste och osexigaste som finns, för när jag ser andra hålla hand, mysa, pussas och så vidare tänker jag. Ja alltså om den kvinnan lyckats skaffa karl varför lyckas inte jag? 

Jag tycker jag 1 är snyggare, 2 sexigare.. 3 sen vet jag inte om hennes personlighet men va fan???

 

Så nu med utgångsdatumen närmare har jag nu oxå insett att jag e fula och osexig, inget att ha helt enkelt.

Ja alltså så e det nog. 

Nej man kan inte träffa nån sittandes i soffan, jo på dating sidor men inte ens där lyckas jag ju. 

Men när man får från killar som är 22-24 bast som vill träffas så e mitt svar NEJ, lammakött i all ära men va fan ni e typ lika gamla som min äldsta son, skulle vara som att dejta nån av hans vänner. 

 

Sen e det mycket, hej skall vi knulla? NEJ det skall vi inte. Jag e inte desperat efter det och jag klara mig utan meningslösa ligg. 

Men det verkar vara det jag duger till. 

 

Inte ens en kontaktanons på fejjan som delades lyckades jag få napp på. 

 

Nästan alla mina vänner e sambos, förlovade, gifta, upptagna med karlar.. Jag känner mig som den enda singlen i sällskapet och det e jag nog fan oxå. Men jag kan inte träffa nån hemma i soffan, nej men jag blir fan aldrig heller med bjuden när folk skall gå ut, e det för att jag e super mega tråkig? 

Att man inte kan ha med mig för man vill inte ha mitt jävla tråkiga sällskap? 

 

Ja en gång i tiden skratta jag och log, sen va det som om jag dog. 

E jag för bitter för att umgås med? Många umgås ju klart med andra par och då kanske man inte vill ha med sin bitterfittakärringsingelkompis som blivit bitter på äldre dar.

 

Jag behöver en redig jävla utekväll med vänner... Det behöver jag!! 

Mer än nåt annat, en redig jävla utkväll med tequila, bira, grogg och gullefjun... 

 

Nej nu skall jag ta min bitterhet, lägga min feta osexiga kroppo och min otroligt fula ansikte och glo på tv.. 

 

 

Adios

 

 

 

Duktigt har jag fått dom senaste dagarna, innan va det mer skämtsamt att utgångsdatumen närma sig nu e det liasom panik känsla. Dagarna går för snabbt, datumen e snart här, utgångsdatum för det mesta liksom. 

 

Sen sitter jag och funderar på vad fan har jag egentligen åstakommit i mitt snart inte längre 30 åriga liv med plus tecken som e så många att man inte orkar skriva dom?

 

Ja jag har, hmmm... Ja skaffat 2 barn, raserande förhållanden, förlorat vänner, skaffat vänner. 

Men nu skall jag alltså äntra livet efter 30 singel, ensam och som en crazy lady, ja man kan säga cat lady men jag e ju inte det egentligen jag har ju bara dom på lån. 

 

Jag skall som sagt inte behålla nån av dom då kattlåda e det äckligaste man kan ha att göra med. Ja det e super mys med katter och dom e mysiga och söta men dom e oxå livsfarliga och skrömande, katten Lisa skrämmer skiten ur mig varje morgon och varje natt med sina farliga läskiga ögon. 

Och sen som sagt kattlådan öööööörrrrrrkkkkkkk så jävla äckligt.. 

 

Men åter till mig och min åldersnoja den e verklig. 

Jag vill stanna klockan NU och försöka acceptera att jag nu mera inte kan säga jag e i 30 års åldern, den tiden e snart förbi. Vad fan hände med mitt liv??

 

Vart fan e jag nu när det flippar över, jag hade väl kanske önskat att livet sett annorlunda ut vid detta laget men så e inte fallet och lär nog inte bli heller. 

Vad har jag egentligen åstakommit på min tid på jorden??

 

Har jag egentligen nåt att visa upp när det e dags att få entra himlen eller hamnar jag raka vägen i helvetet för all skit jag gjort? Det har jag åstakommit i ala fall en jävla massa skit. 

Men jag kan verkligen inte se att jag egentligen gjort nåt vettigt av mitt liv. 

 

Så dags att tänka på det nu när det e dags att sätta sig på hyllan för utgången mjölk...

Utgångsdatumen e snart här och jag har inga planer för min framtid, jag borde ju tänka nu, att det kanske e dags att åstakomma det jag inte gjort på mina andra år, kanske dags att börja nu? 

Men e det för sent? 

 

Vad önskar du dig när du fyller år har jag fått frågan, ja ett nytt liv, en karl, ett ligg kanske... 

Vaddå kan man inte ösnka sig ett ligg?? Menar kan man önska sig en dammsugare kan man väl önska sig ett ligg eller??

 

Nej jag e inte desperat... Bara trött på att vara singel i alla meningar som finns. 

Saknar tvåsamheten istället för ensamheten.. 

 

Nåja jag kommer sända live på fejjan när jag firar min dag i mjukisbyxor liggandes ensam på soffan med en tequila flaska sjungandes på gullefjun..

Den tänker jag inte beröva er på i alla fall...

 

Adios

att bryta vissa mönster ingår att inte nitiskt städa, att inte ha det rent konstant hela tiden, ha saker på sniskan och inte rätta till allt. 

 

3 dagar va målet att inte skura, nästan 2 dagar klara jag det men inte fullt ut så klart för jag har ju pulat lite ändå så man kan säga att försöket faila totalt tyvärr. 

Att inte städa vasken tex i badrumet, ingen check på den alltså. Det kröp i hela kroppen på mig när jag försökte vända ryggen till och låtsas att jag inte sett det. 

 

Disken, tja den testa jag låta stå, gick inget vidare det heller för det e den enda delan av mitt kök jag kan hålla rent just nu. 

Katterna bor ju i köket och det går liksom inte hålla rent där ute, det är kattsand ÖVERFUCKINGALLT och detta e en sak som stör mig så grymt in i satans helvete. 

Men jag kan ju inte jaga kattbebisarna med dammsugaren och torka tassarna så fort dom varit i lådan, jag kan inte stoppa dom från att leka.. 

 

Så den biten måste jag släppa men fy fan vad tufft det e.. Det e grymt att gå ut i köket och känna hur varenda ben i kroppen bara vill röja. Nåja bara 6 veckor kvar tills dom kan flytta sen skall denna kvinnan skura köket som det aldrig förr har blivit skurat. 

 

Men jag tror att den värsta känslan under detta försök va att behöva släppa in folk i min lägenhet när den inte va städad, eller tja när den inte höll redigt min standar som jag sen jag blev sjuk anser att den skall hålla. 

Men jag fick bita igen. 

 

Jag tror att helt enkelt att köket får vara den biten som jag gör testet på sen får resten av lägenheten helt enklet vara min fristad från krupandet... 

Vilken bra ide att jag inte tänkte på det innan :P 

 

Jag menar att behöva sitta i storarumet och se att fönsterkarmen e dammig, alltså nej.. 

Köket kan jag undvika sitta i så gott det går, kanske skall sätta upp dörren så kan jag stänga inne skiten haha.. 

 

Men då har jag nästa problem katten Lisa klarar inte av att vara/känna sig instängd. Så dörren går visst fet bort. 

 

Idag med hjälp av peppande från Emma via messenger så skulle jag ringa det där samtalet. 

Slog numret men kunde inte förmå mig att trycka på den gröna knappen, många försök och tankar. 

När jag till sist trycker på den gröna knappen och har samlat mod möts jag av, det e många som ringer nu försök igen senare............................................................................

 

Men när jag väl fått det så ja.. Jag tappa modet och ringde inte igen, så vi gör ett nytt försök imorgon..

Heja Lotta, jag tryckte i alla fall på grön knapp idag, längre än jag kommit innan. 

Jag önska så klart dom hade så man kunde typ maila dom iställetså jag slapp att ringa samtalet men man kan inte få allt här i livet ju. 

 

Snart dags att bege sig ut till stallet, i morgon har jag en fri dag och sen har jag lördag och söndag. På lördag får jag sällskap av min gamla underbara arbetskamrat Pia som va med för nån helg sen. 

Skall bli så skönt att ha lite samtal och sällskap med henne. 

Hon e en otroligt fin och vettig kvinna. 

Sen har jag ju haft Lina och Theo med mig och dom har jag oxå gärna med mig igen. 

 

Jag hade en annan oxå med mig och då fick jag goa skratt då denna trodde att hästen skulle bita var gång hästen vände på huvudet haha.. Det va jäkligt roligt oxå när lille Max bestämde sig för att det va han som bestämde och personen i fråga inte hade mycket att sätta emot haha.. 

 

Men från och med nästa vecka har jag bara Karmel att mocka till tisdagar och torsdagar, ganska skönt, i alal fall för ryggen:P 

Nja alltså med gördlen funkar det ganska bra faktiskt, den hjälper och jag har inte så jävla ont, det e mer när jag kommer hem sen och slapnar av som jag har problem att komma upp ur soffan :P 

 

Ja alltså jag börjar ju komma till åldern, kan va det.. Kroppen e inte lika fit, äsch vem skojar jag där liksom min kropp har aldrig varit fit och kommer aldrig bli. 

 

Adios

 

 

 

Ja den frågan ställdes i går och jag har nu funderat länge och väl på vad svaret kan va.

Svaret jag gav i går va att det då blir verklighet.

 

Hos läkaren igår prata vi om hur saker ser ut, hur det e och så vidare. 

Han fråga om socialtnätverk och det har jag ju. 

Både vänner och familj. Han fråga lite allmänt sen ställer han frågan, pratar du med dina vänner och familj om ditt mående och när du mår som dåligast vem pratar du med då?

Ingen va mitt svar. 

 

Varför inte fråga han, mitt svar för då blir det verkligt. 

 

Men sen igår kväll så fundera jag mycket på det hela. 

E det inte verkligt redan nu då? 

 

Jo klart det e. Det är ju min verklighet jag lever i och mig veterligen lever jag inte i nån fantasivärld eller ett alternativt universum. Det är ju verklighet mitt mående, det är ju min vardag så varför pratar jag inte om det?

Varför släpper jag inte in nån, varför öppnar jag inte upp mig och pratar med någon när det e som jobbigast, varför isolerar jag mig, stänger luren och bara hanterar det ensam. 

 

Kanske e det så att jag känner att jag hanterar det själv för att slippa visa mig så jävla sårbar som jag e just där och då? 

Att jag skulle ringa nån när tårarna forsar och ångesten e så hög så nånstans inom mig känner jag att det då blir värre. Jag kan skriva på min blogg på facebook att jag mår dåligt och bara av kommentarena eller PM får mig att börja lipa som en bebis. 

Hur skulle det då bli om jag ringde nån? 

 

Kanske skulle det vara befriande att bara kräka av sig allt som tunger just då. Kanske skulle ångesten övergå till panikångest vad gör jag då med stackaren på andra sidan luren som då kommer höra mig kippa efter luft och störtböla? 

Det e väl såna saker jag oxå tänker, att skona mina vänner....

 

Jag vet ju att jag har världens bästa vänner som ställer upp i vått och torrt, jag har mamma och pappa som hjälper mig med allt dom kan och jag har familj som visar sig vilja ge en hjälpande hand. 

Varför släpper jag då inte in dom?? 

Varför håller jag folk utanför mitt mående? 

 

Även om jag känner mig ensamast i världen ibland så e jag ju verkligen inte det... 

filosofin ensam e starkast e nåt jag lever efter stenhårt och har gjort länge och väl så det e ett inrutat beteende.

Men jag måste nånstans lära mig att prata, inte bara skriva, prata, berätta, visa, öppna mig. 

Men när man i så många år faktiskt inte gjort det så e det svårt att börja nu på äldre dar. 

Jag menar vem orkar lyssna på mig en halv kväll och bara höra gnäll och elände?

Jag orkar ju inte ens knappt med mig själv, skall jag då låta nån stackars vän stå ut med det?

 

Ja jag vet att mina vänner gärna gör det, det är inte där felet ligger, felet ligger hos mig, det e jag som måste våga, våga släppa in nån, våga visa mig sårbar, måste våga och ta steget... 

Men inte idag och inte i morgon men nån dag. 

 

Men jag hade i alla fall en uppmärksam doktor i går som tydligen fatta galoppen snabbare än nån annan gjort, då jag läste journalen och där står, försöker verka oberörd fast hon inte e det. 

Klockrent vad jag gör, alltid gjort och kommer troligtvis fortsätta med. 

Sen skrev han att jag såg trött ut i ögonen, men va fan!! Kunde ju frågat varför, jag va uppe innan fan fått på sg skorna för att tvätta ju :P 

 

Men nu skall jag i alla fall göra mig klar för att dra till stallet, lite kärlek från herrarna sitter som en smäck :D 

 

Adios 

 

 

 

 

 

I alla fall när det kommer till vissa personer, jag tror det bästa om den/dom men det visar sig gång på gång att jag har fel. 

Jag blir lika ledsen och besviken varje gång ett jag lovar inte infrias. 

 

När jag säger jag lovar så menar jag det oftast oxå och har man lovat så har man lovat. Ja jag har lovat att sluta röka och detta har jag dock inte infriat, såna saker kanske jag oxå svikigt jag lovar orden. 

 

Men jag är inte i läge att sluta röka just nu. Jag vet att jag borde så klart om inget annat för ekonomin men även så klart sin hälsa. Men jag e som sagt verkligen inte där. 

 

Jag e så trött idag och då mina morgonrutiner blev helt fucked up så vet jag inte ens om jag tagit min antidepprare idag, jag minns tamajfan icke alltså. 

Skulle jag gå efter hur jag mår idag skulle man tro att jag inte tagit den men sen samtidigt har jag inte abstinens vilket jag får kraftigt när jag missar ta den. Så kanske har jag tagit den men är ändå så där nere idag. 

 

Ja mycket beror så klart på den där jävla fucking ekonomin. 

SÅ nu har jag lagt upp lite saker till försäljning,

Idag skulle jag ta tag i en sak, gjorde jag det? NEJ.. Varför, för det bringar ångest i mig, det bringar så jävla fucking mycket ångest att det e sanslöst. 

Jag skulle behöva nån som va sidan om mig och hjälpte mig att ta och ringa det där samtalet!!

JAG MÅSTE..

 

Ja det hjälper knappast att intala sig det där, jag måste.. Ja det måste jag, men va fan.. Min ångest tar stopp på skiten och jag orkar inte bråka med den idag, jag orkar INTE... 

 

Nu sitter väl kanske många och tänker men va fan det e väl bara att ringa. 

Nej när man lever med ångest e inget bara.. Det finns inget bara i denna mörka värld, det finns inget som längre e enklet och man det e jävligt svårt att förstå för nån som inte varit eller e drabbad. 

 

Det enkla blir svårt för såna knäppgökar som jag..

 

Det mest enkla i mitt liv just nu är att ta på sig kläderna och åka till stallet, där har jag INGA som helst problem, tja jo okej lite men inte i den graden som med mycket annat. 

 

Sen e det ju oxå så att jag kan inte ringa hästarna och avboka för jag har ont i stortån, dom kan inte mocka och ge sig själv mat, eller tja ge sig själv mat hade dom ju kunnat om dom kom in i stallet dock, för jag tror att dom hittat till höhögen på ett eller annat sätt. 

I stallet är jag behövd och älskad av 2 herrar, det e skillnad än att ringa ett jävla samtal till en fucking myndighet.

 

Jag och katten Lisa e ICKE vänner just nu kan jag säga..

Hon e värre än en trotsig 5 åring.. Grrrrrrr..

Sen e vi lia ensvisa båda 2 så ni kan juu tänka hur det låter här hemma. 

 

Många hade nog skrattat gott om dom hört mig sitta på golvet och förklara för Lisa om saker och ting. 

Nej Lisa bebisarna kan inte bo under sängen, dom kan inte kissa och bajsa där under, nej Lisa du kan inte hoppas över kompostgallret utan stol du e för tjock, du måste banta först, du skadar bebisarna när du tappar dom i luften och slaget mot gallret..

 

Nej Lisa inte bita mig, Nej lisa jag skall bara ge dig mat, nej lisa inte så.. 

Hon tittar på mig precis som om vad fan e du för en kokobollemänniska? 

 

Ja sen e det ju som så här, mitt mående idag beror nog oxå mycket på att i morgon e det första träffen med den nya läkaren ;( Ont i magen delux.. 

Inte nog med det har jag haft en sån där Lotta tänkte till moment, bokat tvättid 7-12, läkaren kl 13 sen stallet.. Ja bra planerat Lotta och hur tänkte du nu??

Nej alltså förolämpa mig inte genom att påstå att jag tänker för då blir jag förbaskad :P 

 

Adios

 

 

Ja det va ett tag sen jag låg vaken så halva natten och grubbla. Jag vet inte redigt vad det va som starta det men i natt har jag sovit som en redig kossa. 

 

Kattbebisarna växer och e stora nu snart och jag börjar känna ångest över att jag skall behöva lämna bort dom en dag. Ja alltså jag kommer ju ha dom i alla fall till den 1/1-2018 men alltså, usch skall dom verkligen inte bo här? 

Jag kan inte behålla 5 katter så klart, 6 med mamma Lisa Det finns ju inte på kartan så flytta måste dom ju. 

 

Jag har oxå kommit fram till att jag inte kan behålla nån av katterna för jag har ingen som kan hälpa mig att mata och rensa lådor när jag inte e hemma. 

 

oledole skall flytta från LA och Berit e livrädd för katter så henne kan jag inte be. 

Så med detta facit så e det klart att ingen katt stannar hos mig :( Ja det suger men jag måste tänka så för jag har ju mina åtagande och ibland e jag borta från ons-sön och då måste jag ha nån som matar och rensar låda. Så e det bara liksom. 

 

Ute i stallet kommer jag stanna, jag e nöjd, ägaren e nöjd och jag rider Karmel ensam nu och det känns som en vinst, jag vågade och jag chansade och det blev bra. 

Jag behöver lära mig en del av Karmel för det e ju jag som skall ändra ridstil och det kommer han hjälpa mig med. 

Han är en topenhäst och han e otroligt kunnig.Han e stark och 45 minuter på hans rygg e som ett träningspass med en cestapo PT man svettas och man e helt slut. Men han e sån jävla fröjd att rida. 

 

Det blir klart annorlunda när man rider en icke ridskolehäst. Ridskolehästar gör i princip som läraren säger för den vet vad den skall göra, den följer ofta hästen framför med mera. 

Det gör inte Karmel, leder du inte han med tyglarna att svänga så svänger han inte heller för då går han rakt fram. 

Det kärvs en annan koncentration och ett annat tänk när man rider icke ridskole hästar och jag e så taggad på utmaningen att en vacker dag skall jag och Karmel rida med vinden på fälten i Teckomatorp. 

Vi e lika envisa båda 2 så det kommer bli toppen detta. 

 

Kaffekokare har jag flyttat ut där för attans jag måste kunna ta en kopp kaffe mellan alla sysslorna. Det är ett måste för denna kvinnan. 

Jag rider inte varje dag och det behöver jag inte. Ibland e det bara skönt att åka ut och mocka skit, ja hur kan man tycka mocka skit e kul. Jo för mig e det, det e rogivande på nåt sätt, ingen stress, ingen press bara jag och skiten. 

Jag tar det i min takt och jag gör det så jävla gärna. 

 

Jag kommer att ha 3 dagar i veckan och varannan helg som det ser ut nu. Sen kommer jag mest troligen vilja ha lite mer då och då. 

Men jag måste oxå tänka och känna efter, haft stallet många dagar nu och min trötthet e inte nådig!! 

Så lite eftertanke på det där.

 

Och ja min utgångsdatum närmar sig med stormsteg och jag har tänkt lite vad jag skall göra eller inte göra.

Öppet hus? Tja men när har man det, helgen innan då dagen infaller på en tisdag eller helgen efter eller på tisdagen. Hur handlar man till det? Kommer 1 eller kommer 10 eller kommer ingen? 

Sen kom jag på jag kan inte ha det helgen innan för det e innan den 27 och då e kontot tomt. 

 

Skall jag bjuda in till en liten tillställning helgen efter jag datumen varit, vilka kommer då? Kommer det nån? 

 

Ja alltså som det känns nu så tror jag att jag helt enkelt tar utgångsdatumen och firar den ensam med 8 flaskor vin och 3 flaskor tequila ligganders på soffan i mjukis och sjungandes på gullefjun. 

 

Adios

Ja nu va det ett tag sen, jag har inte haft orken eller motivationen att skriva. 

Jag har stallet och det tar ganska mycket av min ork även om det ger mig massor så tar det min energi. 

 

Jag va hos den där arbetstersterapueten och det va bättre än jag väntat mig. 

Vi prata lite om hur min vardag ser ut och vi kom överens om nya tider för att jag skall få hjälp att just balansera aktivitet med vila.

Det är ju ett stort problem för mig för när jag mår bra går jag på i 100 och bara köttar sen kommer det, på kvällen när mörkret lägger sig, trycker, känslan, ångesten och det e det jag måste lära mig. 

Att inte gå på för fullt när jag mår bra utan balansera mitt liv på ett bättre sätt. 

 

Vettigt absolut och en viktig del för mig för att återvända till dom normalas värld, för just nu e jag ju inte redigt där. Jag kämpar varje dag och jag e lite trött på att kämpa, jag orkar inte ta tag i dom sakerna som e viktigast, dom skjuter jag undan och hoppas dom försvinner. Det gör dom klart inte. 

 

Liam har varit här och han va med ut i stallet och hjälpte till att mocka, vi hade ett ar mysiga dagar och han kommer nog igen på tisdag <3 

Jag saknar han när han inte e här så klart. Min äldsta son e numera bosatt på Gotland med sin brud. 

Saknaden efter honom är enorm och jag önskar så att han kom och hälsa på, 

 

I fredags fick jag äntligen på väldigt länge försöka göra mig snygg för en kväll utanför hemmet. Det blev Malmö och mat på El Patio sen blev det Sherlocked och det kan jag varmt rekomendera, fy fan vad kul det va.

Ett roligt spel där det gäller att tänka, ja jag tillhörde dock det förlorande laget men va gör det man hade jäcligt kul undertiden man gjorde det. 

 

Inne på El Patoi tänkte jag på en sak, sällskapet jag satt med började prata om ett annat sällskap på andra sidan bordet hur alla dom va unga och en av dom va mycket äldre än resten och skämta om att han nog inte hade vänner i sin egna ålder. 

Då titta jag runt på mitt sällskap och insåg att jag va som han, äldst och alla andra mycket yngre haha. 

Ja så kan det va men ärligt så kändes det inte redigt så. 

Sällskapet va trevligt och många skratt. Jag hade bara träffat 1 av dom innan sen kände jag ju Jimmy, Danne och Lina. 

 

Min utgångsdatum närmar sig och jag känner en enorm saknad, av sällskap, av nån att titta på film med, umgås med och framför allt prata med. Som det e nu pratar jag mest med mig själv, ja det e jävligt bra för jag får ju oftast bra svar av mig själv. Men ni vet det där 2samheten som inte finns den saknar jag. 

 

Någon skulle kalla mig desperat tja mörjligt men än så länge inte så pass att jag tog en 22 åring som försökte ragga på mig. 

 

Sen skall jag säga det rakt ut, helt jävla ärligt jag behöver SEX!!!!!

Jag är människa så döm mig inte men så e det tamajfan. 

 

Nåja jag tar med mig spindelväven på hemmet för utgångsdatumen e här om 1 månad. 

 

Men i kväll behöver jag inte prata med mig själv, Lina, Hansson och Theo kommer och hälsar på mig, fy vad jag skall prata :P 

 

Adios 

 

Va länge sedan jag gjorde ordentligt men med det nya nu så känner jag på morgonen när jag vaknar en vilja att stiga av sängen. 

På kvällen har jag en trötthet jag inte kännt på mycket länge och det är en underbar känsla. 

 

På prov nu en månad har jag 2 st hästar som jag sköter som mina 3 dagar i veckan. 

Karmel och Max är namnen på dessa ståtliga herrar. 

Förra veckan va jag ute i stallet i Teckomatorp ons, tors, fred och lördag. 

Det va underbart att kunna åka ut när det passar mig, mocka i min takt, ta in hästarna, rykta, mysa och rida om jag vill. 

Har inte redigt varit väder till det men jag hoppas nu denna veckan när jag skall va där tis, ons, tors att det blir nån ridning av. 

 

Jag behöver inte heller rida alla 3 dagarna, jag vill klart rida men för mig är även den här biten att ha nåt att göra, att se framemot. Hur man kan se framemot att mocka skit och piss efter 2 hästar kanske inte många kan förstå men för mig blir det en slags sinnesro. Att mysa med hästarna, borsta dom, pussas och kramas en stund är nog för mig vissa dagar. 

 

Jag känner mig behövd och jag känner mig viktig. 

 

Max kan jag rida utan problem, Karmel behöver jag övning på då man måsta ändra hela sitt tänk när det kommer till ridning för honom kan man inte rida som man rider andra. 

Hoppas i veckan som kommer att hon som har hästarna kommer ut eller den andra tjejen som oxå har häst där ute kommer så jag kan få rida Karmel. 

 

Honom kan jag inte rida ensam ännu och behöver lite mer kunskap och framför allt lära känna honom och ändra mitt tänk att rida med skänklar och tyglar. 

 

I morgon är det dags för första träffen med arbetsterapeut här i Landskrona. 

kl 10.00 skall jag vara där och efter det kommer jag åka ut till stallet och fixa för i morgon är det min dag igen :D 

 

Jag känner klart av min rygg då mocka e ganska så ansträngande men förvånande nog inte så jävligt som jag fasade för. 

Nog mycket oxå att jag gör det i min takt och ingen tidspress, jag har ingen klocka att följa, ingen stress. 

Bara jag och skiten liksom. 

 

Jag sover som en bebis, e trött när kvällen kommer. Nog oxå mycket för att när jag har stallet sover jag inte middag :P Men det är oxå en helt annan trötthet än jag hade innan. Detta är TRÖTT i rätt trött, fattar ni vad jag menar eller det blev konstigt? Haha. 

 

Bebisar är 2 veckor gammla och har öppnat ögonen, dog sötdöden medebums.

Men jag har konstaterat att jag är INTE katt människa och detta kommer jag nog aldrig bli. Det är DÖÖÖÖÖ ÄCKLIGT att hålla på med lådan, det luktar äckligt och kommer ALDRIG att vänja mig vid detta, så enkelt e det. 

Så det blir ingen katt för min del när dessa flyttar kommer det bli tomt som fan men ingen katt kommer att stanna. 

 

Bjuder på lite bilder. 

 

Först Bebis Freja 

 

E det just nu. 

 

Jag närmar mig min fördelsedag och jag kan inte bestämma mig, skall jag eller skall jag inte. 

Jag nollar och så klart hade det varit kul och super mysigt att samla familj och vänner för att fira min dag. 

Men kommer dom åka till Landskrona eller kommer jag bjuda in men ingen kommer? 

 

Jag vet inte vad jag skall göra eller hur jag skall ställa mig till detta. 

Men jag antar jag får bestämma mig snart för dagen närmar sig med storsteg så klart, 

 

Min äldsta son har nu bosatt sig på Gotland känns lite vemodigt men samtidigt e han 19 bast och e vuxen till att ta sina egna beslut, hade jag velat ha han närmare, så klart. Men han bestämmer över stt egna liv och jag hoppas allt blir bra. 

 

Hassela Gotland har fått stänga ner sin verksamhet!! JIPPI inte en dag förtidigt kan jag säga att dom ens fått ha ungdommar där under deras så kallade behandling e för mig ett under att det fått pågå så här länge. 

Men äntligen kom dagen då dom fick stänga igen verksamheten och indraget bidrag och tillstånd. 

Skönt att folk äntligen fått upp ögonen ang detta ställe. 

 

Igår va jag och prövred 2 hästar i Teckomantorp, den ena gick hur bra som helst den andra, mycket häst, egen vilja och funkar inte att rida som med andra, inte använda skänklar med mera. Min kompetens på ridning räcker inte redigt till i detta. Men jag kommer testa ett par gånger till, skam den som ger sig. 

 

Idag skall jag städa och tänka, fundera och försöka hitta en lösning på att mitt busskort går ut i morgon och inga pengar på kontot, jag kommer från och med i morgon vara fast i LA.. Detta suger fett, jag vet inte hur jag skall reda ut saker, detta börjar bli ett ångest moment utan dess like. 

 

Ångest över att vara så låst och begränsad som jag blir i såna här lägen och bara tanken på hur skall jag klara mig till den 27, ja inte för att det blir bättre då, 9700 kr kommer berika mitt konto :( 

Kan man köra sån swish lek? Ja alltså folk skickar till mig men ni får inget tillbaka, haha nej tänkte det oxå :P 

 

Nej dags att skura hemmet, frågan e om jag kan dammsuga inne hos Lisa och bebisarna, hon e nog inte van vid dammsugare och jag vil ju inte skrämma vetet ur henne. 

Bebisarna e 1 vecka gammla idag och sååååå super söta, längtar tills dom öppnar sina ögon :D

 

Nej Lotta sluta skriv nu... 

 

Adios 

 

 

 

 

Ja jag hade ju tankarna på att skaffa en katt, såg ett nödrop på en liten tjej misse som heter Lisa som behövde ett lugnt hem för att föda sina bebisar i e det nåt jag har så e det lugnt hem. 

Så jag skcika iväg ett medelande, samma kväll kom både hon och 5 bebisar. 

 

Den e stulen och jag vill ha den åter. 

 

Jag har mina meduciner som jag tar till natten men som igår, tog dom kl 20.00 kl 01.00 va jag ännu vaken, blääää liksom. Det slutar liksom i en ond cirkel för jag kan då inte hålla mig vaken dagen efter utan sover minst 2 timmar på dagen. Jag kämpar emot men tröttheten vinner i alla lägen. 

 

Varför sover jag inte då? 

Tja alltså dom 2 senaste kvällarna har det varit en jobbig ångest som präglat mig. 

Den har suttit runt mitt bröst med kätting och det har varit mycket tankar. 

Försöker titta på mina serier på netflix, tittar på ett avsnitt och när jag är halvvägs i avsnitet får jag börja om för jag har inte den blekaste om vad som hände för jag har tittat men inte registrerat. 

 

När jag sen släcker för att sova är det som ett sorl, vet inte hur jag skall förklara det mer än med att tänk er vara på en fullsatt resturang, det sorlet som finns där, musik som spelas och allt detta sorl som finns. 

Ungefä så låter det i mitt huvud dessa kvällar/nätter och det tar tid att få sorlet att tystna. Jag har små knep men ibland tar det tid. Men när korken väl sätter sig och tystnaden uppstår då kan jag somna. 

 

Ja låter kanske koko men så e det, bästa sättet att förklara det på. 

 

Vad e det som snurrar i hjärnan då, ja det e allt möjligt från att varför heter gris, gris? Varför finns det inte liv på pluto, till ekonomi, jag kommer inte få mer pengar för att jag går med i den gemensama kartläggningen utan då får jag samma ersättning men jag skall ändå jobba? 

Detta suger ju, det går inte, jobbet måste då finnas i landskrona för jag har inte pengar till busskort, så det måste finnas på cykelavstånd. 

 

Hur kan jag göra för att få ihopa saker, bostadsbidrag e sökt, hoppas på det bästa..

Ett lättare jobb 25% typ sitta hemma svara på mail, skicka dokument, fakturer eller annat som jag kan göra i min takt och efter mitt mående. 

 

Ja jag vet då inte men det måste lösa sig! Man kan inte få högre ersättning från FK om man inte har en sjukdom som gör att man typ nästan e döende. 

För mig e detta en fråga, jag lider av ångest och att inte ha pengar så man klarar sig hela månaden eller knappt räkningarna ger mig dubbel så mycket ångest, hur tänkte man där??

 

Jag skall nog säga på första mötet på det där GKL att jag vill jobba på FK haha.. 

 

Hade ju nånstans förhoppningen om att efter 30/11 skulle jag börja jobba 25% och få upp pengarna några snäpp men det verkar ju HR och chef sätta stopp för då dom inte verkar vara villiga att anpassa mina arbetspass på den avd jag jobbar på.

Så där e det ju kört pankakamissskit.

 

Nåja en dag i taget, jag kämpar, än har jag inte gett upp, jag andas än! 

 

Varje morgon får jag en snapchat video av Lina, den är alltid på Theo och detta gör att jag faktiskt börjar varje morgonen med ett leende för den bebisen får tanten att le med hela huvudet. 

Detta är en sån liten sak som ger mig sol bland molnen, TACK Lina <3 

 

Nu skall jag bädda ner mig i soffan med en film

 

Adios

 

 

 

Ja jag har ju gått i tankarna att skaffa ett husdjur, senast va det katt. 

Katt e ju behövande dom oxå men man har inte över sig att man måste vara hemma efter 5 timmar för katten skall ut och kissa och bajsa, detta gör den ju i en låda. 

Vilket va precis det som fick mig att nja nje en äcklig låda som kommer lukta, piiiiiii vill jag det. 

Tänk om katten kissar utanför lådan och på saker som kommer lukta för evigt och sånt äckligt.. 

Sen allt hår, min ocdstädrenlighet slår in medebums och sger STOOOOOPPPPPPP.

 

Men när jag sen tänker efter på min track record när det gäller husdjur så kommer jag fram till att tja katt har jag aldrig prövat. 

 

Fåglar, testat, dom lät, handduk över, handduk aldig av, döda fåglar. Jaja ring inte djurpolisen nu jag va typ 10 eller nåd. 

 

Sander fick en sån där guldhamster, dog av hjärtstillestånd, när sander och hans kompis jaga den för den smet ur buren. Ja ingen djurpolis här heller dom va typ 2 bast. 

 

Kanin, testat, lukta illa, satte den på balkongen, fick springa fritt på balkongen, vår sommar, funka bra, höst börjar bli kallt, jag tänker klart på kaninen och sätter ut en värmefläkt till lilla ninan.. Kom hem en dag, död ninna, elaktrifaktionerard, låg med håren spetandes och fastklibbad i plastmattan. Nån kunde ju berättat att kaniner äter sladdar liksom. Inte mitt fel deta heller, jag tänkte på kaninens bästa så den inte skulle frysa. 

 

Sander har dock trott i många år att kaninen rymde från balkongen och sprang ut till sina vänner på ängen :P 

Ja alltså tills jag berätta sanningen :D 

 

Fiskar, prövat, dom dog, skaffa nya, fixa vatten, gjorde allt, dom dog, skaffa nya, sen börja dom simma upp och ner och sen dog dom. 

Utom en som levde for evigt tills han "dog"

 

Ödla, funka skit bra, överlevde. 

 

Hundar, funka skit bra alla överlevde. 

 

Ormar, funkar skit bra alla överlevde. 

 

Så egentligen så får jag då skaffa en ödla, hund eller orm.. För det e dom enda djuren än så länge som överlevt i mitt sällkap. 

Sen e jag med handen på hjärtat rädd för katter, jag tycker dom har räliga farliga ögon och är ondskefulla. 

Men jag tänker om jag får en egen som passar mig så blir det match made in heaven. 

 

En konstig färg med konstiga fläckar, kokobolle och gör roliga saker är några krav. Några andra, rumsren så rumsren så den även städar upp sitt egna hår :P 

Nakenkatt går FET BORT. En sån e ju rälig att klappa, alltså alla katt älskare döda mig inte mig. Men naken katt no fucking way, då kan jag klappa mig själv på benen innan jag rakar dom när dom e lite stickiga men inte ludna. 

 

Mitt hem är min borg och just nu har jag ett boende som e fint och rent och bara mitt och det e det viktigaste just nu. Men oj vad jag skulle vilja ha sällskapet. För avsett vad så e det ensamt här hemma.

Jag har dammråttorsomgömmersigibland men dom kan man inte klappa, jag har även spindlar som e lite varstans men dom e inte hellr så där keliga liksom.. 

 

Sen närmar jag ju mig mitt utgångsdatum så att bli en galen catlady e snart mitt enda alternativ. 

Spindelväven e snart så tjock att det behövs bendjärn haha.. 

 

Jag kanske skall satsa på en ny kontaktanons och se om jag kan få nap, hur många av mina vänner kommer hjläpa mig dela skiten av den??? 

 

Adios

 

 

 

 

E jag idag, gårdagen tar idag ut sin rätt och jag har sovit mestadels av dagen. 

Detta va jag klarrt bereed på så inga planer alls gjorda idag.

Sånt där som jag måste tänka på. 

 

Ja nu skall jag försöka bena ut mötet jag va på i går, jag va där i alla fall men om jag va närvarande vet jag inte redigt. 

 

Vi börja i alla fall mötet och jag börja med att berätta hur konstigt och fel jag ansåg mötet kändes då varken läkare eller chef känner mig. Detta höll läkaren med om och beklaga att jag hamnat lite mellan stolarna i väntan på övertag till Landskrona. 

Sånt som händer och det e ju FK som kallat till mötet för att få en plan för min återgång till arbetslivet. 

Vilket är kanon tycker jag så klart för att bara gå hemma e inte så kul som det låter. 

 

Men i vilket fall som helst så va den där HR tanten redan från början otrevlig och verka mest besvärad av att vara på plats, när man börja prata om omplacering inom regionen gjorde hon det klart att starta hon en sån utredning skulle den ta 2 veckor och skulle sluta med uppsägning av min tjänst då administrativa tjänster bara va för undersköterskor som kan jobba. Alltså fanns det inga alternativ för en omplacering på mig. 

 

Och skulle jag återgå till jobb och jobba 25% tex så visste jag väl att dom 2 timmaran måste man ju jobba men kan inte bara ha 2 timmar på jobb och inte göra nåt, nej men alltså, ja vad säger man. 

Jag sa inte mycket mer än att jag börja gråta så börja mötet. 

När man redan mår dåligt och få sånt bemötande e ju toppen i botten. 

 

Region skåne är en stor jävla arbetsplats och det känns märkligt att det inte finns omplacerings möjligheten nånstans i hela jävla skåne! 

Men det e ju hennes jobb så hon vet väl.

FK stoppa henne och sa det e inte aktuellt med nån sån insats från arbetsgivaren.

 

Läkaren börja prata om ett projekt, njur eller vad den hete, det va att man 3 timmar, 3 dagar i veckan åkte till en gård och utförde natur saker, plantera blommor plocka bär eller nåt. Inte min grej alltså jag är inte natur kotte och bär människa och detta projekt pågick i 8 veckor men lång väntetid på att komma med. 

 

FK presentera sedan ett annat alternativ som heter gemensam kartläggning och detta innebär ett sammarbete med arbetsförmedlingen vilket kommer kicka igång inom 2 veckor om jag passar in detta projekt. 

Och som jag förstår det då så kommer jag att vara tjänstledig under sjukskrivning från min fasta tjänst. 

Jag kommer att få gå på ett uppstarts möte där man bedömmer vad jag kan tänka mig att jobba med och vad jag kommer att klara av. 

 

Detta projekt är då tidsbegränsat till 12 månader, jag kan när som under dessa månader säga nej nu vill jag tillbaka och kan alltså då bryta och gå tillbaka till min tjänst. 

 

Då kommer man börja på 25% på nåt ställe som passar mig med anpassade arbetsuppgifter som är passade efter mig och min förmåga. Sen kommer man öka tiden efter hand, unegfär som det varit under 2,5 år när jag skall ha återgått till mitt jobb. 

Planen är då att under detta år skall jag vara tillbaka med 100% arbetsförmåga, antingen återgår jag till min tjänst eller så finns chansen att jag får stanna på det stället jag jobbat 12 månader om jag vill och om arbetsgivaren vill så klart. 

 

Jag kan även välja att plugga 12 månader och läsa upp nån kompetens med mera. 

 

Dom kan oxå under första mötet bedömma att jag inte är i tillräckligt bra hälsa ännu för att starta och då händer inget mer än att min sjukskrivning löper på.

Hon på FK gjorde klart för alla parter att det inte finns nån tidsbegränsning på min sjukskrivning utan att den kommer löpa på så länge sjukintygen kommer in. Där finns inget att diskutera kring det, den kommer fortgå oavsett vad.

 

Att ha FK på sin sida känns skumt få man alltid hör skit om dom. Men jag tror att eftersom jag haft chenasen att ha doktor Johan som skrivit väldigt bra intyg så finns det inte mycket att diskutera. Jag har även för 1,5 år sen gjort en utredning som FK starta där jag träffa deras läkare och deras team och denna utredning gav oxå kött på benen. 

 

Efter mötet igår fatta jag inte vad som hänt och HRs bemötande och den tysta chefen som inte sa bu eller bä gjorde mig otroligt besviken. Jag lyssna inte redigt och jag visste inte vad som bestämts men idag läste jag min journal och detta är vad som bestämdes, jag sa alltså ja till gemensam kartläggning. 

Så mycket vet jag nu. 

 

Nu tar vi en dag i taget och ser vart vi landar i detta, kan inte mer än gå åt helvete eller hur? 

 

Adios

 

 

 

 

är jag denna kväll. Jag e sönder gråten och jag e matt, jag e trött och jag e förvirrad. 

Jag vet inte hur jag skall tackla dagens möte och jag vet inte vad jag skall tro om en framtid. 

 

Det är lätt för HR tanten att sitta och säga om vi startar en omplacering utredning så kommer det ta 2 veckor och det finns inga jobb mer än för folk som kan utföra sitt yrke så då blir det uppsägningen efter 2 veckor. 

Jag satt som ett frågetecken och tårarna kom. 

 

Tåget hem va en pärs och jag grät hejdlöst mer än en gång. Pinsamt men sant. 

 

Sen va det en enda stor röra med olika förslag på natur rehab, plantera blommor eller vad det va på nån gård eller djur eller nåt. Jag kunde inte ta in allt som sas det va en evig röra och nu skall jag försöka bena ut vad som blev sagt och vad dom egentligen bestämde om min framtid. 

 

För just nu vet jag då tamajfan varken ut eller in. 

Dock hade jag, kryss i taket FK på min sida och läkaren så klart. Det va skönt att dom va där för att göra det bästa för mig. Chefen och HR tja dom skulle jag kunnat sparka ut. 

 

Men jag kommer att skriva mer i morgon när jag fått rättsida på mina tankar och vad som hände. För eftersom jag inte kan reda ut det själv riktigt nu så vet jag inte hur jag skall få ner det i ord. Jag måste först kunna sätta ord på vad som hände för att kunna skriva ner det. 

 

Men ett stort hjärtligt TACK till Lina som umgicks med mig innan mötet och fick mig att tänka på annat, underbara Theo som fick denna tant Lotta att skratta gott och må bra. E det nåt den ungen gör så e det tant Lotta glad <3 all kärlek till dessa. 

 

TACK till ole som ringde när jag va på tåget, hämta mig och bjöd på pizza så jag fick prata av mig lite innan jag landa hemma i ensamheten. 

 

Det e ju här i ensamheten som tankarna blir som värst.

Jag orkar snart inte mer. Jag har ingen kraft kvar i min kropp. Jag orkar inte med mer nu. 

Jag vill lägga mig under en sten och själv dö. 

Varför kämpar jag när det ändå blir pankaka av det hela? 

 

Nej jag ger snart upp allt. 

 

Adios

är jag denna kväll. Jag e sönder gråten och jag e matt, jag e trött och jag e förvirrad. 

Jag vet inte hur jag skall tackla dagens möte och jag vet inte vad jag skall tro om en framtid. 

 

Det är lätt för HR tanten att sitta och säga om vi startar en omplacering utredning så kommer det ta 2 veckor och det finns inga jobb mer än för folk som kan utföra sitt yrke så då blir det uppsägningen efter 2 veckor. 

Jag satt som ett frågetecken och tårarna kom. 

 

Tåget hem va en pärs och jag grät hejdlöst mer än en gång. Pinsamt men sant. 

 

Sen va det en enda stor röra med olika förslag på natur rehab, plantera blommor eller vad det va på nån gård eller djur eller nåt. Jag kunde inte ta in allt som sas det va en evig röra och nu skall jag försöka bena ut vad som blev sagt och vad dom egentligen bestämde om min framtid. 

 

För just nu vet jag då tamajfan varken ut eller in. 

Dock hade jag, kryss i taket FK på min sida och läkaren så klart. Det va skönt att dom va där för att göra det bästa för mig. Chefen och HR tja dom skulle jag kunnat sparka ut. 

 

Men jag kommer att skriva mer i morgon när jag fått rättsida på mina tankar och vad som hände. För eftersom jag inte kan reda ut det själv riktigt nu så vet jag inte hur jag skall få ner det i ord. Jag måste först kunna sätta ord på vad som hände för att kunna skriva ner det. 

 

Men ett stort hjärtligt TACK till Lina som umgicks med mig innan mötet och fick mig att tänka på annat, underbara Theo som fick denna tant Lotta att skratta gott och må bra. E det nåt den ungen gör så e det tant Lotta glad <3 all kärlek till dessa. 

 

TACK till ole som ringde när jag va på tåget, hämta mig och bjöd på pizza så jag fick prata av mig lite innan jag landa hemma i ensamheten. 

 

Det e ju här i ensamheten som tankarna blir som värst.

Jag orkar snart inte mer. Jag har ingen kraft kvar i min kropp. Jag orkar inte med mer nu. 

Jag vill lägga mig under en sten och själv dö. 

Varför kämpar jag när det ändå blir pankaka av det hela? 

 

Nej jag ger snart upp allt. 

 

Adios