På ett dygn känner jag just nu eller så e det för många timmar som går åt på jobbet :P

 

Ja jag tog på mig en uppgift på banan som jag inte riktigt hade räknat med skulle ta så här mycket av min tid. Men nu har jag tagit det på mig och får helt enkelt fullfölja det för sån e jag.

 

Min underbart fina norrlänning va nere förra helgen och förgyllde mitt liv med sin närvaro, lördagens möte skulle vi allt kunnat vara utan men ändå skönt att ha honom med.. Och vet ni.. Nästa fredag kommer han åter till skåneland och förgyller min födelsedag ;)

 

Annars ja jag tror jag skulle behöva skriva ett mega långt inlägg men det får vänta tills jag e hemma...

Tror inte chefen räknar detta som jobb :P

 

Adios

Ja man kan säga att jag haft semester från tonåringen, idag flyttar han hem. Tro nu inte att jag inte vill ha hem min son, naturligtvis vill jag det. Men nu är det dags igen för den ständiga kampen, skolan.. 

Det har varit mer eller mindre problem sen han börja i Skurup och nu har det eskilerat så nu e det återigen dags för möten på möten för att göra det bästa av det hela... 

 

Jag borde vara utvilad och klar för det men det känner jag att jag inte är... Jag vet ärligt inte om jag orkar en runda till.. I 9 år har jag kämpat med Sander, i 9 år har jag farit på möten, kämpat att få han till skolan, kämpat med han på morgonen, kämpat och kämpat... Jag trodde nånstans i mitt stilla sinne att det kanske va över nu, 16 år gammal e han och jag tänkte att han kanske mognat... 

 

Jag vet vad som väntar mig, har varit med förr...

 

Men det är min skyldighet som mamma, som mamma skall man bara fixa hinderna som kommer på vägen. 

MEn nånstans har jag duktigt tröttnat på att JAG skall lösa alla hans problem, jag skall fixa och trixa, jag skall lösa, jag skall bara.. Sen vet ju jag att mycket har med hans diagnoser att göra.. Men va fan det kan man inte skylla på hela tiden.. JAg e medveten om dom men ja jag kommer kanske låta som en dålig mamma men jag köper fan inte att allt i hans beteende har med detta att göra.. I am sorry... 

 

Jag skulle kunna skylla allt han gör, säger och hela sitsen på hans diagnoser men ärligt då lurar jag mig själv om jag gör det.. För nånstans har nåt brustigt och jag har inte mer än mig själv att skylla där faktiskt. 

Jag är skyldig till hans uppfostran, på gott och ont ärligt talat... Jag kan inte lägga den skulden på nån annan... 

Ibland önska jag att så va fallet. Blir otroligt ledsen och jag har nu svårt att hålla tårarna på plats i ögonen...

 

För när jag tänker på alla dess år jag har hållt på så känner jag en sån brist på ork, jag blir trött av bara tanken att börja om.. Jag blir så trött av att tänka på allt jag har framför mig för att få han till en normal skolgång igen... 

 

Sista året på Vollsjö skolan va en underbar tid då allting nästan funkade felfritt, det va en fröjd, det va ett underbart år... Antar att det va min break.. Där jag fick känna att jag lyckats.. 

Nu återfår jag den där andra känslan, jag har misslyckats, återigen.... 

 

Men jag har ändå uppfostrat en fin kille, det e inte så att jag har misslyckats helt för han har underbara fina egenskaper oxå.. Han är en väldigt fin tonåring.. Han e min första och mitt hjärta... 

Jag kommer aldrig vika från hans sida.. Jag kommer stå pall på ett eller annat sätt.. 

 

På nåt konstigt sätt kommer jag väl finna styrkan denna gången oxå, nånstans finns den.. JAg måste bara hitta den igen... Den finns där nånstans där inne... 

För det hjälper inte honom och det hjälper inte mig att jag lägger mig ner och ger upp... Men det är även dags att han tar ansvar för sitt.... 

 

 

Nej nu slutar vi med det tradiga i detta inlägg och berättar nåt kul...

Jag skall nu gå och klippa av mig det långa jävla håret, återfärga det svart.... 

Jag vill tillbaka.. Jag har nu gett det ett tappert försök till att låta det växa.. Men fy jag får panik, det går inte.. Väck med möget... 

 

Adios 

Ja 1 helt år har gått sen jag träffade den där norrlänningen för första gången.. Alla dessa år jag varit på banan har han oxå varit där men våra vägar har aldrig mötts.. Förrsen den där kvällen för exakt 1 år se :) 

 

Srifs prisutdelning/funktionärfest 2013...Där hamna jag brevid denna karl vid middagen.. Vi börja samtala och hans charm, leende och ögon gick inte att undvika.. Han va en karl i min  smak allt.. Nummer bytades.. Fast jag missa helt vad han hette så i min lur stod bara namnet på byn han bor i haha..Jag försökte minnas men icke nicke jag kunde.. Så till sist fick jag fråga en gemensam vän till oss vad han hette haha... Pinsamt men sant :P

Första smset stod jag för, när jag kom hem skickade jag Hej fjant... Sen började det.. När vi smsa va det mils långa sms som aldrig tog slut... Våra samtal i telefon lika långa vi har nog aldrig pratat under en timme... Vårt samtals rekord e på x antal timmar i streck haha..

 

Vi träffades sen igen i December när han och va nere i skåne för ett ärrende.. Jag va uppe i Januari sen dröjde det ända till Maj då säsongen drog igång igen.. Efter test helgen sen har det varit intensivt.. 

Jag gjorde det jag alltid sagt att jag ALDRIG skulle göra.. sov i en teambuss.. på test helgen bra början på säsongen när man smög sig ut ur den på morgonen haha,,, 

 

Känslor upptod så klart, hur jag än försökte värja mig gick det inte.. Denna underbara man gick inte att undvika att få känslor för.. HAde inga planer på förhållande nån av oss faktiskt..Men i mitten av sommaren fick jag såna där kalla fötter och ville verkligen inte falla för denna man mer med risk för att bli sårad då vi inte va på samma plan just då.. Så då efter lite grubblande skickades det sms och jag valde att avsluta det hela.. Japp i hela 12 timmar typ sen ångra jag mig och bad att få ta tillbaka allt det dära igen.. Detta va med hjälp av Åsa och Camilla som tur va pratade mig till rätta i detta... Eller ja jag ångrade ju mig efter typ en timme men ändå haha.... 

 

Och tur va ju detta... För när säsongen börja lida mot sitt slut så va vi båda på det klara med att hur vi än föröskte förneka så va det vi hade ihopa ett förhållande ;)

 

Och en sak e då säker, jag har hittat jackpotten... Denna man e one of a kind.. verkligen, hans charm, hans goa sätt, omtänksamhet, hans ärlighet, listan kan göras lång.. Han e det bästa av det manliga könet jag någonsin mött... Det finns ingen annan i världen som e så bra som han.. oxå e han smart, det ni :P Trodde män som han va utdöda med dinusarierna  :D

 

Ja alltså han har ju sina små egenskaper oxå så tro inte att han e helt perfekt felfri.. Han e allt ett ensvist stör ibland... 

 

Jag föll för honom från första stund och det blev bara bättre och bättre... Nu e jag så där räligt head over hills kär i honom... Han får mig att må bra, i hans famn känner man sig alltid trygg, han har ett sätt som får mig att le av bara tanken på honom.. Och vet ni vad det bästa e?? Jo att han e MIN ;) 

 

Denna låten får avsluta dagens blogg.... 

 

 

 

Tjillevippen...

 

 

Ja i går hade jag då ingen bra dag alls. Jag har den sista tiden sovit som en jävla åsna och ja tröttheten tog väl till sist över mitt humör på ett sätt som aldrig för kan jag säga. 

 

Ja visst kan jag ha humör även på jobb när det kommer till vissa saker men aldrig har jag reagerat som jag gjorde igår. 

Det börja så fort jag steg in på jobb och jag kände redan då denna dagen blir icke bra. Nattuskan fick den första slängen av mitt humör. Sen va det morgonmöte och där small det för mig duktigt. 2 kollegor och en chef fick känna på pmsbitterfittakärringen Lotta... Sen va resten av den dagen satt. Det som starta det på morgonmötet va helt enklet att jag asnåg patienterna sen fördelade. Med tanke på min rygg kände jag det fel att jag skulle ha alla 3 helhjälparna, tunga patienter. Plus att en skulle iväg till hosoice och skulle vara klar tills ambulansen kom, Det va ju inte det att jag bara hade 3 patienter jag hade ju så där 3 till som skulle ha en massa på morgonen, kontroller och allt annat skit.. Så jag kände att det blev för mycket för mig. Svaren jag fick på morgonmötet fick mig att gå i taket ordentligt.. JAg sa en del saker och lämnha sen fikarummet, jag avlägsna mig från det hela av enda orsak egentligen, hade jag stannat hade jag blivit så arg att jag nog fan inte haft ett jobb kvar.... 

 

Som tur va så hade jag P och M på jobb och sen kom A och dom 3 hjälpte mig massor och mitt humör. Utan dom hade jag nog legat på akuten eftre jobb med en totalt pajad rygg... När jag kom hem va jag som ett kolli som inte kunde mycket mer än ligga i soffan och kvida över min onda rygg. Lide jobbigt när man knappt ens kan röra sig för att gå på toa och pissa... Men men... Thats life.. eller i alla fall mitt liv. 

Ta smärtstillande e inte ens att tänka på under vaken tid för jag blir totalt kokobella i skallen....

 

Men nu är det en ny dagt och jag e ledig denna helgen vilket känns bra. Jag kan vila min rygg.. eller ja om jag kan hålla mig ifrån städningen.. för det behövs typ dammsugas här hemma.. haha och det kommer jag inte kunna låta bli att göra det är en sak som e säker. 

 

Jaha och annars då förutom den där jävla pisse ryggen så ser jag nu mera ganska så bra. Nya glasögon och se på fan vad allt e klart nu haha... Ja optikern hade allt rätt jag har nog sett fruktansvärt dåligt.. Men min norrlänning klara sig allt han e lia söt trots att jag nu kan se ordentligt ;) och ja han saknar jag allt litta smått i ena tån, lilltån tror jag det känns mest i haha....

 

Nej om jag skulle ta tag i den här lördagen, väntar på att tonåringen skall vakna så vi kan ta oss in till Malmö på lite uppdrag. Han har lanat i natt så han lär väl inte slå upp ögonen på ett tag till antar jag. 

 

E du nöjd nu Emma? Du fick en längre blogg idag men kanske inte så intressant dock...

 

Tjillevipp