Ja nu har jag fått nog, nu e jag på den där linjen att jag tamajfan inte bryr mig ett jävla skit. varför skulle jag? 

Jag känner att jag inte har mer att ge och jag tänker inte ge utan att få och det e nåt jag verkligen inte får. 

E grymt besviken och jag sitter med tårarna i ögonlocken för andra dagar i rad. 

Det e tamajfan inte meningen att jag skall behöva känna så här. 

 

Jag kommer att göra endast det ytterst nödvändigaste och resten kommer jag skita i ett stort jävla stycke. 

Orkar inte bry mig ärligt talat. 

 

 

 

Med min åldersnoja är ganska många och senast idag tänkte jag tanken hur ful e jag egentligen?

 

Ja alltså jag måste va det fulaste och osexigaste som finns, för när jag ser andra hålla hand, mysa, pussas och så vidare tänker jag. Ja alltså om den kvinnan lyckats skaffa karl varför lyckas inte jag? 

Jag tycker jag 1 är snyggare, 2 sexigare.. 3 sen vet jag inte om hennes personlighet men va fan???

 

Så nu med utgångsdatumen närmare har jag nu oxå insett att jag e fula och osexig, inget att ha helt enkelt.

Ja alltså så e det nog. 

Nej man kan inte träffa nån sittandes i soffan, jo på dating sidor men inte ens där lyckas jag ju. 

Men när man får från killar som är 22-24 bast som vill träffas så e mitt svar NEJ, lammakött i all ära men va fan ni e typ lika gamla som min äldsta son, skulle vara som att dejta nån av hans vänner. 

 

Sen e det mycket, hej skall vi knulla? NEJ det skall vi inte. Jag e inte desperat efter det och jag klara mig utan meningslösa ligg. 

Men det verkar vara det jag duger till. 

 

Inte ens en kontaktanons på fejjan som delades lyckades jag få napp på. 

 

Nästan alla mina vänner e sambos, förlovade, gifta, upptagna med karlar.. Jag känner mig som den enda singlen i sällskapet och det e jag nog fan oxå. Men jag kan inte träffa nån hemma i soffan, nej men jag blir fan aldrig heller med bjuden när folk skall gå ut, e det för att jag e super mega tråkig? 

Att man inte kan ha med mig för man vill inte ha mitt jävla tråkiga sällskap? 

 

Ja en gång i tiden skratta jag och log, sen va det som om jag dog. 

E jag för bitter för att umgås med? Många umgås ju klart med andra par och då kanske man inte vill ha med sin bitterfittakärringsingelkompis som blivit bitter på äldre dar.

 

Jag behöver en redig jävla utekväll med vänner... Det behöver jag!! 

Mer än nåt annat, en redig jävla utkväll med tequila, bira, grogg och gullefjun... 

 

Nej nu skall jag ta min bitterhet, lägga min feta osexiga kroppo och min otroligt fula ansikte och glo på tv.. 

 

 

Adios

 

 

 

Duktigt har jag fått dom senaste dagarna, innan va det mer skämtsamt att utgångsdatumen närma sig nu e det liasom panik känsla. Dagarna går för snabbt, datumen e snart här, utgångsdatum för det mesta liksom. 

 

Sen sitter jag och funderar på vad fan har jag egentligen åstakommit i mitt snart inte längre 30 åriga liv med plus tecken som e så många att man inte orkar skriva dom?

 

Ja jag har, hmmm... Ja skaffat 2 barn, raserande förhållanden, förlorat vänner, skaffat vänner. 

Men nu skall jag alltså äntra livet efter 30 singel, ensam och som en crazy lady, ja man kan säga cat lady men jag e ju inte det egentligen jag har ju bara dom på lån. 

 

Jag skall som sagt inte behålla nån av dom då kattlåda e det äckligaste man kan ha att göra med. Ja det e super mys med katter och dom e mysiga och söta men dom e oxå livsfarliga och skrömande, katten Lisa skrämmer skiten ur mig varje morgon och varje natt med sina farliga läskiga ögon. 

Och sen som sagt kattlådan öööööörrrrrrkkkkkkk så jävla äckligt.. 

 

Men åter till mig och min åldersnoja den e verklig. 

Jag vill stanna klockan NU och försöka acceptera att jag nu mera inte kan säga jag e i 30 års åldern, den tiden e snart förbi. Vad fan hände med mitt liv??

 

Vart fan e jag nu när det flippar över, jag hade väl kanske önskat att livet sett annorlunda ut vid detta laget men så e inte fallet och lär nog inte bli heller. 

Vad har jag egentligen åstakommit på min tid på jorden??

 

Har jag egentligen nåt att visa upp när det e dags att få entra himlen eller hamnar jag raka vägen i helvetet för all skit jag gjort? Det har jag åstakommit i ala fall en jävla massa skit. 

Men jag kan verkligen inte se att jag egentligen gjort nåt vettigt av mitt liv. 

 

Så dags att tänka på det nu när det e dags att sätta sig på hyllan för utgången mjölk...

Utgångsdatumen e snart här och jag har inga planer för min framtid, jag borde ju tänka nu, att det kanske e dags att åstakomma det jag inte gjort på mina andra år, kanske dags att börja nu? 

Men e det för sent? 

 

Vad önskar du dig när du fyller år har jag fått frågan, ja ett nytt liv, en karl, ett ligg kanske... 

Vaddå kan man inte ösnka sig ett ligg?? Menar kan man önska sig en dammsugare kan man väl önska sig ett ligg eller??

 

Nej jag e inte desperat... Bara trött på att vara singel i alla meningar som finns. 

Saknar tvåsamheten istället för ensamheten.. 

 

Nåja jag kommer sända live på fejjan när jag firar min dag i mjukisbyxor liggandes ensam på soffan med en tequila flaska sjungandes på gullefjun..

Den tänker jag inte beröva er på i alla fall...

 

Adios

att bryta vissa mönster ingår att inte nitiskt städa, att inte ha det rent konstant hela tiden, ha saker på sniskan och inte rätta till allt. 

 

3 dagar va målet att inte skura, nästan 2 dagar klara jag det men inte fullt ut så klart för jag har ju pulat lite ändå så man kan säga att försöket faila totalt tyvärr. 

Att inte städa vasken tex i badrumet, ingen check på den alltså. Det kröp i hela kroppen på mig när jag försökte vända ryggen till och låtsas att jag inte sett det. 

 

Disken, tja den testa jag låta stå, gick inget vidare det heller för det e den enda delan av mitt kök jag kan hålla rent just nu. 

Katterna bor ju i köket och det går liksom inte hålla rent där ute, det är kattsand ÖVERFUCKINGALLT och detta e en sak som stör mig så grymt in i satans helvete. 

Men jag kan ju inte jaga kattbebisarna med dammsugaren och torka tassarna så fort dom varit i lådan, jag kan inte stoppa dom från att leka.. 

 

Så den biten måste jag släppa men fy fan vad tufft det e.. Det e grymt att gå ut i köket och känna hur varenda ben i kroppen bara vill röja. Nåja bara 6 veckor kvar tills dom kan flytta sen skall denna kvinnan skura köket som det aldrig förr har blivit skurat. 

 

Men jag tror att den värsta känslan under detta försök va att behöva släppa in folk i min lägenhet när den inte va städad, eller tja när den inte höll redigt min standar som jag sen jag blev sjuk anser att den skall hålla. 

Men jag fick bita igen. 

 

Jag tror att helt enkelt att köket får vara den biten som jag gör testet på sen får resten av lägenheten helt enklet vara min fristad från krupandet... 

Vilken bra ide att jag inte tänkte på det innan :P 

 

Jag menar att behöva sitta i storarumet och se att fönsterkarmen e dammig, alltså nej.. 

Köket kan jag undvika sitta i så gott det går, kanske skall sätta upp dörren så kan jag stänga inne skiten haha.. 

 

Men då har jag nästa problem katten Lisa klarar inte av att vara/känna sig instängd. Så dörren går visst fet bort. 

 

Idag med hjälp av peppande från Emma via messenger så skulle jag ringa det där samtalet. 

Slog numret men kunde inte förmå mig att trycka på den gröna knappen, många försök och tankar. 

När jag till sist trycker på den gröna knappen och har samlat mod möts jag av, det e många som ringer nu försök igen senare............................................................................

 

Men när jag väl fått det så ja.. Jag tappa modet och ringde inte igen, så vi gör ett nytt försök imorgon..

Heja Lotta, jag tryckte i alla fall på grön knapp idag, längre än jag kommit innan. 

Jag önska så klart dom hade så man kunde typ maila dom iställetså jag slapp att ringa samtalet men man kan inte få allt här i livet ju. 

 

Snart dags att bege sig ut till stallet, i morgon har jag en fri dag och sen har jag lördag och söndag. På lördag får jag sällskap av min gamla underbara arbetskamrat Pia som va med för nån helg sen. 

Skall bli så skönt att ha lite samtal och sällskap med henne. 

Hon e en otroligt fin och vettig kvinna. 

Sen har jag ju haft Lina och Theo med mig och dom har jag oxå gärna med mig igen. 

 

Jag hade en annan oxå med mig och då fick jag goa skratt då denna trodde att hästen skulle bita var gång hästen vände på huvudet haha.. Det va jäkligt roligt oxå när lille Max bestämde sig för att det va han som bestämde och personen i fråga inte hade mycket att sätta emot haha.. 

 

Men från och med nästa vecka har jag bara Karmel att mocka till tisdagar och torsdagar, ganska skönt, i alal fall för ryggen:P 

Nja alltså med gördlen funkar det ganska bra faktiskt, den hjälper och jag har inte så jävla ont, det e mer när jag kommer hem sen och slapnar av som jag har problem att komma upp ur soffan :P 

 

Ja alltså jag börjar ju komma till åldern, kan va det.. Kroppen e inte lika fit, äsch vem skojar jag där liksom min kropp har aldrig varit fit och kommer aldrig bli. 

 

Adios

 

 

 

Ja den frågan ställdes i går och jag har nu funderat länge och väl på vad svaret kan va.

Svaret jag gav i går va att det då blir verklighet.

 

Hos läkaren igår prata vi om hur saker ser ut, hur det e och så vidare. 

Han fråga om socialtnätverk och det har jag ju. 

Både vänner och familj. Han fråga lite allmänt sen ställer han frågan, pratar du med dina vänner och familj om ditt mående och när du mår som dåligast vem pratar du med då?

Ingen va mitt svar. 

 

Varför inte fråga han, mitt svar för då blir det verkligt. 

 

Men sen igår kväll så fundera jag mycket på det hela. 

E det inte verkligt redan nu då? 

 

Jo klart det e. Det är ju min verklighet jag lever i och mig veterligen lever jag inte i nån fantasivärld eller ett alternativt universum. Det är ju verklighet mitt mående, det är ju min vardag så varför pratar jag inte om det?

Varför släpper jag inte in nån, varför öppnar jag inte upp mig och pratar med någon när det e som jobbigast, varför isolerar jag mig, stänger luren och bara hanterar det ensam. 

 

Kanske e det så att jag känner att jag hanterar det själv för att slippa visa mig så jävla sårbar som jag e just där och då? 

Att jag skulle ringa nån när tårarna forsar och ångesten e så hög så nånstans inom mig känner jag att det då blir värre. Jag kan skriva på min blogg på facebook att jag mår dåligt och bara av kommentarena eller PM får mig att börja lipa som en bebis. 

Hur skulle det då bli om jag ringde nån? 

 

Kanske skulle det vara befriande att bara kräka av sig allt som tunger just då. Kanske skulle ångesten övergå till panikångest vad gör jag då med stackaren på andra sidan luren som då kommer höra mig kippa efter luft och störtböla? 

Det e väl såna saker jag oxå tänker, att skona mina vänner....

 

Jag vet ju att jag har världens bästa vänner som ställer upp i vått och torrt, jag har mamma och pappa som hjälper mig med allt dom kan och jag har familj som visar sig vilja ge en hjälpande hand. 

Varför släpper jag då inte in dom?? 

Varför håller jag folk utanför mitt mående? 

 

Även om jag känner mig ensamast i världen ibland så e jag ju verkligen inte det... 

filosofin ensam e starkast e nåt jag lever efter stenhårt och har gjort länge och väl så det e ett inrutat beteende.

Men jag måste nånstans lära mig att prata, inte bara skriva, prata, berätta, visa, öppna mig. 

Men när man i så många år faktiskt inte gjort det så e det svårt att börja nu på äldre dar. 

Jag menar vem orkar lyssna på mig en halv kväll och bara höra gnäll och elände?

Jag orkar ju inte ens knappt med mig själv, skall jag då låta nån stackars vän stå ut med det?

 

Ja jag vet att mina vänner gärna gör det, det är inte där felet ligger, felet ligger hos mig, det e jag som måste våga, våga släppa in nån, våga visa mig sårbar, måste våga och ta steget... 

Men inte idag och inte i morgon men nån dag. 

 

Men jag hade i alla fall en uppmärksam doktor i går som tydligen fatta galoppen snabbare än nån annan gjort, då jag läste journalen och där står, försöker verka oberörd fast hon inte e det. 

Klockrent vad jag gör, alltid gjort och kommer troligtvis fortsätta med. 

Sen skrev han att jag såg trött ut i ögonen, men va fan!! Kunde ju frågat varför, jag va uppe innan fan fått på sg skorna för att tvätta ju :P 

 

Men nu skall jag i alla fall göra mig klar för att dra till stallet, lite kärlek från herrarna sitter som en smäck :D 

 

Adios 

 

 

 

 

 

I alla fall när det kommer till vissa personer, jag tror det bästa om den/dom men det visar sig gång på gång att jag har fel. 

Jag blir lika ledsen och besviken varje gång ett jag lovar inte infrias. 

 

När jag säger jag lovar så menar jag det oftast oxå och har man lovat så har man lovat. Ja jag har lovat att sluta röka och detta har jag dock inte infriat, såna saker kanske jag oxå svikigt jag lovar orden. 

 

Men jag är inte i läge att sluta röka just nu. Jag vet att jag borde så klart om inget annat för ekonomin men även så klart sin hälsa. Men jag e som sagt verkligen inte där. 

 

Jag e så trött idag och då mina morgonrutiner blev helt fucked up så vet jag inte ens om jag tagit min antidepprare idag, jag minns tamajfan icke alltså. 

Skulle jag gå efter hur jag mår idag skulle man tro att jag inte tagit den men sen samtidigt har jag inte abstinens vilket jag får kraftigt när jag missar ta den. Så kanske har jag tagit den men är ändå så där nere idag. 

 

Ja mycket beror så klart på den där jävla fucking ekonomin. 

SÅ nu har jag lagt upp lite saker till försäljning,

Idag skulle jag ta tag i en sak, gjorde jag det? NEJ.. Varför, för det bringar ångest i mig, det bringar så jävla fucking mycket ångest att det e sanslöst. 

Jag skulle behöva nån som va sidan om mig och hjälpte mig att ta och ringa det där samtalet!!

JAG MÅSTE..

 

Ja det hjälper knappast att intala sig det där, jag måste.. Ja det måste jag, men va fan.. Min ångest tar stopp på skiten och jag orkar inte bråka med den idag, jag orkar INTE... 

 

Nu sitter väl kanske många och tänker men va fan det e väl bara att ringa. 

Nej när man lever med ångest e inget bara.. Det finns inget bara i denna mörka värld, det finns inget som längre e enklet och man det e jävligt svårt att förstå för nån som inte varit eller e drabbad. 

 

Det enkla blir svårt för såna knäppgökar som jag..

 

Det mest enkla i mitt liv just nu är att ta på sig kläderna och åka till stallet, där har jag INGA som helst problem, tja jo okej lite men inte i den graden som med mycket annat. 

 

Sen e det ju oxå så att jag kan inte ringa hästarna och avboka för jag har ont i stortån, dom kan inte mocka och ge sig själv mat, eller tja ge sig själv mat hade dom ju kunnat om dom kom in i stallet dock, för jag tror att dom hittat till höhögen på ett eller annat sätt. 

I stallet är jag behövd och älskad av 2 herrar, det e skillnad än att ringa ett jävla samtal till en fucking myndighet.

 

Jag och katten Lisa e ICKE vänner just nu kan jag säga..

Hon e värre än en trotsig 5 åring.. Grrrrrrr..

Sen e vi lia ensvisa båda 2 så ni kan juu tänka hur det låter här hemma. 

 

Många hade nog skrattat gott om dom hört mig sitta på golvet och förklara för Lisa om saker och ting. 

Nej Lisa bebisarna kan inte bo under sängen, dom kan inte kissa och bajsa där under, nej Lisa du kan inte hoppas över kompostgallret utan stol du e för tjock, du måste banta först, du skadar bebisarna när du tappar dom i luften och slaget mot gallret..

 

Nej Lisa inte bita mig, Nej lisa jag skall bara ge dig mat, nej lisa inte så.. 

Hon tittar på mig precis som om vad fan e du för en kokobollemänniska? 

 

Ja sen e det ju som så här, mitt mående idag beror nog oxå mycket på att i morgon e det första träffen med den nya läkaren ;( Ont i magen delux.. 

Inte nog med det har jag haft en sån där Lotta tänkte till moment, bokat tvättid 7-12, läkaren kl 13 sen stallet.. Ja bra planerat Lotta och hur tänkte du nu??

Nej alltså förolämpa mig inte genom att påstå att jag tänker för då blir jag förbaskad :P 

 

Adios

 

 

Ja det va ett tag sen jag låg vaken så halva natten och grubbla. Jag vet inte redigt vad det va som starta det men i natt har jag sovit som en redig kossa. 

 

Kattbebisarna växer och e stora nu snart och jag börjar känna ångest över att jag skall behöva lämna bort dom en dag. Ja alltså jag kommer ju ha dom i alla fall till den 1/1-2018 men alltså, usch skall dom verkligen inte bo här? 

Jag kan inte behålla 5 katter så klart, 6 med mamma Lisa Det finns ju inte på kartan så flytta måste dom ju. 

 

Jag har oxå kommit fram till att jag inte kan behålla nån av katterna för jag har ingen som kan hälpa mig att mata och rensa lådor när jag inte e hemma. 

 

oledole skall flytta från LA och Berit e livrädd för katter så henne kan jag inte be. 

Så med detta facit så e det klart att ingen katt stannar hos mig :( Ja det suger men jag måste tänka så för jag har ju mina åtagande och ibland e jag borta från ons-sön och då måste jag ha nån som matar och rensar låda. Så e det bara liksom. 

 

Ute i stallet kommer jag stanna, jag e nöjd, ägaren e nöjd och jag rider Karmel ensam nu och det känns som en vinst, jag vågade och jag chansade och det blev bra. 

Jag behöver lära mig en del av Karmel för det e ju jag som skall ändra ridstil och det kommer han hjälpa mig med. 

Han är en topenhäst och han e otroligt kunnig.Han e stark och 45 minuter på hans rygg e som ett träningspass med en cestapo PT man svettas och man e helt slut. Men han e sån jävla fröjd att rida. 

 

Det blir klart annorlunda när man rider en icke ridskolehäst. Ridskolehästar gör i princip som läraren säger för den vet vad den skall göra, den följer ofta hästen framför med mera. 

Det gör inte Karmel, leder du inte han med tyglarna att svänga så svänger han inte heller för då går han rakt fram. 

Det kärvs en annan koncentration och ett annat tänk när man rider icke ridskole hästar och jag e så taggad på utmaningen att en vacker dag skall jag och Karmel rida med vinden på fälten i Teckomatorp. 

Vi e lika envisa båda 2 så det kommer bli toppen detta. 

 

Kaffekokare har jag flyttat ut där för attans jag måste kunna ta en kopp kaffe mellan alla sysslorna. Det är ett måste för denna kvinnan. 

Jag rider inte varje dag och det behöver jag inte. Ibland e det bara skönt att åka ut och mocka skit, ja hur kan man tycka mocka skit e kul. Jo för mig e det, det e rogivande på nåt sätt, ingen stress, ingen press bara jag och skiten. 

Jag tar det i min takt och jag gör det så jävla gärna. 

 

Jag kommer att ha 3 dagar i veckan och varannan helg som det ser ut nu. Sen kommer jag mest troligen vilja ha lite mer då och då. 

Men jag måste oxå tänka och känna efter, haft stallet många dagar nu och min trötthet e inte nådig!! 

Så lite eftertanke på det där.

 

Och ja min utgångsdatum närmar sig med stormsteg och jag har tänkt lite vad jag skall göra eller inte göra.

Öppet hus? Tja men när har man det, helgen innan då dagen infaller på en tisdag eller helgen efter eller på tisdagen. Hur handlar man till det? Kommer 1 eller kommer 10 eller kommer ingen? 

Sen kom jag på jag kan inte ha det helgen innan för det e innan den 27 och då e kontot tomt. 

 

Skall jag bjuda in till en liten tillställning helgen efter jag datumen varit, vilka kommer då? Kommer det nån? 

 

Ja alltså som det känns nu så tror jag att jag helt enkelt tar utgångsdatumen och firar den ensam med 8 flaskor vin och 3 flaskor tequila ligganders på soffan i mjukis och sjungandes på gullefjun. 

 

Adios