Så snabbt man faller

In i det gammla. Jag är tillbaka på mitt jobb efter nästan 3 års sjukskrivning, det va nervöst och jag visste inte hur det skulle kännas att återvända efter så lång tid. Men jag e jag och jag tar tjuren vid hornen.
 
1 vecka sen fick jag influensa och låg sjuk i 2 veckor. Men nu e jag tillbaka och grattis till mig jag föll direkt. 
Pladask föll jag rakt in det där som en gång i tiden gjorde mig sjuk.
Går huvudstupa in i saker och när passet e slut e jag så slut att gråten sitter i halsen. 
Ja det va inte bara jobbet som gjorde mig sjuk det va även andra saker som påverka så klart men jobbet blev min tillflykt då. 
 
Nu e jag tillbaka och skall hmmmm ja inte göra det jag gör, göra allt som jag egentligen inte skall göra men gör ändå för att..... Jag e jag.
Måndag och tisdag jobba jag kväll och det va röven full från 13.30 till 21.30 fanns knappt tid att gå och kissa. Gick i ett och många sjuka patienter. 
Mitt jobb e psykiskt påfrestande och detta vet jag ju efter 13 år på samma ställe. Mitt jobb kräver en del så e det. 
Vem som helst kan inte jobba med det. Det säger jag inte för att höja mig själv utan det är så. Det krävs en viss människa för att klara av den psykiska biten och ändå le och vara trevlig och glad. 
 
Du går från en döende patient med ledsna anhöriga till en patient som kommer bli "frisk" Där emellan skall du skifta från stöttande till leende skämt och skratt.
Det är inte alltid så lätt men måste göras. 
 
Eftersom jag varit borta så länge så e jag lite vilse på avdelningen gällande en del saker. Många saker sitter som en smäck och kom till ytan snabbt när jag tog på mig dom vita kläderna och min skylt. Andra e så klart nya, saker har ju inte stått still dessa år jag varit borta. 
Jag går 200 in på morgonen eller eftermiddagen jag börjar och jag slutar inte förrsen passet e slut. 
Detta gör att jag i måndags och i tisdags åkte hem med ångest från helvetet och va redo på tisdags kvällen att ringa på onsdagen och säga upp mig. 
 
Va ledig i går onsdag och vad gjorde jag, sov hel dagen från och till hade ingen ork till nåt, bara va helt utslagen. Detta är nåt som jag mest troligen aldrg kommer ifrån. 
Oavsett om jag e tillbaka på jobbet 75% så är min osynliga sjukdom kvar. Den är en del av mig och det måste jag leva med. Acceptera det e svårare att försöka inse att jag kan inte göra allt även om jag vill. 
 
Idag gjorde den sig påmind som fan. Det va ganska "lugnt" men ändå att göra. 
Men som jag skrev innan vissa saker e nya och jag bad om hjälp, den hjälpen "hanns inte med" och jag stog där själv och stressad blev jag, rädd för att göra fel. Aldrig gjort det, visste knappt vad jag gjorde. Fick fråga gånger flera, sprang in och ut ur rummet. Detta gjorde ju så klart att gråten satt i halsen. 
 
När man lider av depression, ångest så finns alltid den där rädd för att göra fel känslan där och när den blir så påtaglig så bubblar gråten inom mig, för jag vill inte göra fel. Nu va det inte liv och död om jag gjorde fe l men ni förstår kanske ändå. 
 
Nåja jag slutgjorde det jag skulle, 15 minuter över min lunch tid, tar en kopp kaffe sätter mig i fikarummet, blir utkallad efter en klunk av mitt kaffe... Oj jag visste inte du hade rast.. Nej skit samma nu kan det kvitta.. Gråten i halsen och tårar på väg, jag ville bara sitta och dricka mitt kaffe. 
Men det va ut och göra det som skulle göras, sen ringde det och ringde och nån bad mig göra nåt då jag nästan till sist ryter alltså jag skulle ha lunch.. Känner hur humöret bara e på väg åt helvete. 
 
Gå och sätter mig inne på toa 5 minuter i lugn och ro för att lugna ner mig och för att gråten skall återvända ner i halsen. 
När jag sen får gå hem mår jag ju så klart inte bra. Och jag e åter tillbaka till att åka från jobb nästan gråtandes, trött och helt utslagen. 
Ingen hunger, vill bara sova... 
Har ett pass i morgon oxå sen ledig lördag söndag. 
 
Känns som om jag liksom inte behöver planera så mycket för mina lediga dagar mer än att sova, vila och vara bitchig i mitt egna hem där ingen kommer till skada. 
 
Det e klart att detta är en inkörsel tid för att komma åter men om detta skall funka måste jag lära mig, allt behöver inte gå i 220, jag kan inte göra allt själv, jag måste släppa vissa saker, jag måste släppa.. Jag skall inte... Jag vet detta men det måste in i skallen oxå.. Eller ja det finns i skallen men det skall funka i praktiken och det gör det fan inte än. 
 
Skall ha möte med chefen i morgon som vi skall ha varje vecka för att stämma av. Vet inte om jag skall vara ärlig eller köra mitt vanliga, det funkar skit bra, inga problem.. 
Jag vill verkligen inte bli sjukskriven igen och jag måste ha det i tankarna...
OM du fortsätter så här Lotta KOMMER du bli sjukskriven igen. Du kommer inte fixa det om du skall köra på så här. 
Ja det e lätt att säga, svårare att utföra. 
 
Nåja nu har jag kräkt lite, tur kanske jag starta upp bloggen när jag gjorde så jag kan använda denna som ventil.. 
För det kan behövas..... Tror jag..
 
Adios 
 
 
 

Bryten

Nej inte redigt än men ibland känns det som det e nära att jag bryts i 2 bitar, rätt av på mitten. Kanske 60/40 delningen vem vet? 
 
När kvällen kommer och mörkret lägger sig. När tystnaden kommer det e då. Då tankarna tar vid, då alla känslor far och yr, det är då det känns som mest. Det är när mörkret faller som demonerna vaknar till liv. 
Dom väcks till liv av mörkret som kommer smygandes medans dagsljuset försvinner sakta över till månljus.  Det är när skuggorna dansar över väggen som allt vaknar. Det mörka, demonerna, tankarna, känslorna. 
 
Men jag dansar inte deras dans längre. Jag dansar min egna dans och ja jag dansar ibland med demonerna när dom bjuder upp till dans. Men jag har oxå arbetat fram en bra handlingsplan för att inte dom skall ta över helt när dansen börjar. Man behöver en flyktväg.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland faktiskt gillar att dansa med demonerna som lever i mitt huvud. Ibland gillar jag dom mer än jag gillar människorna omkring mig.
 
Ibland trivs jag i det mörka, det skrämmer mig egentligen inte längre och jag e ibland rädd att jag skall ge efter och stanna där i skuggorna och titta ut mot ljuset och bara känna nej fy fan. 
Världen är en skrämmande plats och människor skrämmer mig egentligen mer än vad skuggorna, mörkret och demonerna gör. 
 
Jag har den sista tiden fått se med egna ögon, fått känna på hur en redig kniv i ryggen känns. 
Men jag tror på karma och karma slog till direkt. Ibland faller man på eget spel och man skall vara jäkligt försiktig med vem ens motspelare e. Det e mindre bra att man skall skjuta en kanin men skjuter sig själv i foten. Dåligt spelat drag.....
 
Man skall oxå noga överväga vem medspelaren kan ha på sin spelhalva. 
För när man ger sig in i leken får man leka tåla...
Bjud inte upp till dans om du inte kan slutföra stegen. 
 
Alla skall vi döden möta det enda vi inte vet e när, vissa i förtid och andra inte tidigt nog.
 
Thats all folks för nu. 
 
Adios
 
 
 

Shit pommes.

Ja man kan säga att det va ett bra tag sen jag blogga, typ massa år sen. Men nånstans kände jag nu att det kanske va dags att dra igång igen i alla fall ett tag. 
 
Det e svårt ibland när man samlar massa på sig och sen kommer det ut halva då och då på fejjan. Kanske bättre då att kicka igång den här igen och se om jag kan skriva av mig då och då.
 
Vad händer i mitt liv? Tja färdig med sjukskrivningen som varade i nästan 3 år. wowhoooo bra jobbat. Eller vad man skall kalla det hela. 
Men nu e jag tillbaka på mitt jobb i Lund som undersköterska.. Skam den som ger sig typ. 
 
Jag kämpa mig tillbaka men jag vet inte hur och jag vet inte om jag någonsin kommer göra det igen om jag skulle kracha igen. Jag tror att om jag börjar skjunka igen så e det nog fan kört. 
 
Mer då, ja jag e ännu singel and going strong på den banan haha ja jag e nog ful, fet och otrevlig för inte fan finns det nån i mitt liv. Eller ja en gammal finns som ännu spökar runder i min hjärna och hjärta. Vissa e svåra att släppa, punkt slut på det ämnet :P
 
Den stora frågan e egentligen hur mycket skall jag outa mig u bloggen, skall jag hålla den lite kryptisk eller skall jag riva ut min själ som jag gjort förr. 
Jag e inte överens om detta med mig själv än. Vi får se vad tiden ger. 
Men jag känner mig själv och det kommer komma inlägg som är personliga med en massa funderingar så enkelt e det. Det vet vi alla.
 
Men detta får räcka för denna gången, på åteerseende säger väl jag :D
 
Adios

När livet jag hade förändrades över en natt.

När jag flyttade till Landskrona för 2,5 år sen flyttade jag ensam. 
Minsta sonen stannade i Arlöv då han gick i skolan där, min äldsta bodde på Gotland. 
 
Min minsta har sporadiskt varit här helger och lov så klart men mesta delen av denna tiden har jag levt ensam. 
Jag e van vid min egentid, tystnaden på morgonen till mitt kaffe, den viktigaste biten så klart mitt morgon kaffe :P 
 
Jag har levt ensam i min lägenhet som helt bara varit min, bara min ingen annans. 
Min mista son har haft sitt rum och jag mitt sovrum som jag har trivts som fan i, mitt storarum som jag fick till redigt bra och jag trivdes som fisken i vattnet. 
 
För en vecka sedan ändrades det då min minsta son hastigt och lustigt skulle flytta hem till sin mamma. Han blir 15 så klart han har egen bestämande i det. Så blev det, jag fick hem 1 barn. Bara detta skulle så klart bli en omställning i vardagen då jag inte "varit mamma" på heltid på 2,5 år typ.. 
 
Denna omställningen hann inte ens sjunka in när nästa bomb kom. 
Min äldsta son med bihang flyttade in hastigt och lustigt i söndags. 
 
Så min lägenhet som gapat tom med bara mig i 2,5 år e nu fylld till bredden och som min mista son sa, tur du inte ha en man som oxå skall va här, tja jo ja det har han fan rätt i :P 
 
Min minsta son har sitt rym, äldsta sonen och hans flickvän har mitt sovrum och jag har hamnat i mitt storarum. Inget är som det brukar och allt e bara sån kaos.. 
 
Allt är omöblerat och min jag e hemma känsla e borta med vinden, eller rättare sagt borta med orkanvinden. 
 
Mitt morgonkaffe i tystnad är ett minne blott och jag funderar skarpt på att stiga upp tidigt på morgonen bara för att få den där stunden för mig själv. 
Det e dödsönskan på mina barn känner jag när det börjar spelas hiphopprapreageaskitmög kl 8 på morgnen när man precis kommit ur sängen. 
 
Samtidigt så älskar jag detta, hela min familj är samlad, under samma tak. För första gången på många år är mina barn HEMMA... 
 
Min äldsta sons inhopp i lägenheten är dock tillfällig, hoppas jag.. Menar han blir 21 bast och mammas hem är en tillfällig lösning, hoppas jag.. 
 
Detta medför så klart en stor föränding och det påverkar mitt mående, så tro inget annat för det gör det. 
Samtidigt som jag e lycklig över att min familj äntligen e hel, ja + en extra då alltså så är det tufft. 
 
Med min minsta son är det inte samma känsla men med min äldsta. Vårt frflutna och vårt förhållande som mamma och son har fått sig såna sår som ännu inte e läkta, inte mina i alla fall. 
Det sitter djupa ärr i min själ men jag har ju aldrig slutat älska min son och kommer aldrig göra trots allt och alla brända broar som finns mellan oss. 
 
Jag vet att folk e oroliga för hur min psykiska hälsa skall påverkas av detta och det e med handen på hjärtat jag med. 
En dag i taget, en fot framför den andra. 
 
Min nya läkare har nu skrivit ut en annan meducin till mig. 
Jag sluta på 1 för jag gick upp för mycket i vikt, den andra pga onormala svettningar. 
Nu har jag fått en med biverkningar 1, viktuppgång, 2 svettningar haha altså ja jag vet inte.. 
Sen finns ju den standar biverkningen sexlusten med mera och ja jag va ju sexlös innan pillerna så kvittala.. 
Nu mera bor jag ju i ett hushåll med en massa så blir inga barn gjorde i detta hushållet ändå :P 
Eller ja men inte av mig... Och nej inte av nån annan heller, jag tänker fan inte bli farmor! 
 
Nu med denna sanningen ute så undanber jag mig moral predikningar om min äldsta sons inflytt.
 
Just nu vill jag inte ha nån negativitet, jag lever, jag andas idag och i morgon e en ny dag och då tar vi det då..
Ett steg i taget, en dag i taget och krypa fram. 
 
Men allvarligt snack om musik innan mammas morgon kaffe skall upp påtapeten.. Ja alltså om han vill överleva till sin tjugoförsta födelsedag :P 
 
Adios 
 
 
 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

När jag insjuknade för ca 3 år sen visste jag inte hur livet skulle bli eller vad som skulle ske. 
Jag trodde väl som många andra att det är en snabb fix. Men det va inte så enkelt. 
 
När man i flera år levt som jag med en kropp som gick i 110 och en hjärna på full gas igenom varje dag, varje kväll och varje natt. 
Känslor som man tryckte undan för jag hade inte tid att ta tag i det. När kroppen skrek på mig att den behövde vila och jag tryckte i mig några kannor kaffe och körde vidare. 
När saker bara skulle fixas, det sattes press, jag måste, jag skall, jag går hela vägen vad det än kostar. 
 
När hjärnan inte la av på natten utan tyckte att det va då vi skulle ta itu med alla känslor och tankar som jag under dagen tryckt undan. 
Jag gjorde mitt bästa att trycka undan det med. Det va många sömnlösa nätter, det va många tårar men när tårarna börja komma tryckte jag bort dom. Jag måste va stark, jag måste klara det. Jag måste fixa det, jag har inte tid att va ledsen, jag har inte tid att va arg, jag har inte tid att rasa ihopa. 
Jag hade inte tid att ta itu med en viktig sak, mig själv. 
 
Denna gången stannar jag upp och andas genom näsan och låter mig rasa, för att klappa till mig själv och resa mig igen. För jag behöver pausa. 
 
När kroppen och hjärnan väl hade fått nog va det ett ras som inte va nådigt, jag är ännu inte där jag skulle önska jag va. Vi har ändrat medicineringar och är återigen på en ny sån tur. 
Jag sänkte dosen av rävagiftet till minimala, jag kände va fan ingen effekt ändå så jag sluta med dom. 
 
Då kom det, alla känslorna på en och samma gång.
 
Det är som en berg och dalbana i min kropp, upp och ner, upp och ner till och nån loop liksom. 
Högt upp som en sol ner som en pankaka, detta kan ske på 3 röda sekunder. 
Från arg till skit ledsen och gråta. Allt som går emot mig gråter jag för, minsta lilla som tex spilla kaffe på bordet, katalastrof... 
 
Mitt samtal med ssk på öppenvården förra veckan va inget trevligt och jag kanske en vacker dag skall be hen om ursäkt.. Kan ju alltid skylla på att läkaren varit sjuk och inte justerat min medicin därav mitt utbrott. 
När sen Liv ringer så bölar jag i luren istället över det hela..
 
Här kommer alla känslorna på en och samma gång. 
 
Först gråt sen blir jag arg på mig själv som reagera så. 
Detta e redigt dejavu. Jag har varit här, jag vill inte va här. 
 
På måndag skall jag träffa min nya läkare, så får vi se vad som sker.
 
Men nu får dom hitta rätt för jag e trött på detta nu. 
GE MIG MITT LIV TILLBAKA.. 
 
Och ja förlåt jag skall absolut rycka upp mig och skärpa mig... Så enkelt e det liksom.. 
Korkaste kommentarern man kan ge en person med psykisk ohälsa. 
 
Adios 

Jag gör allt

För mina barn, skulle kunna gå genom vatten och eld för dom. Dom som varit med i mitt liv i många år och har all fakta vet hur jag funkar när det kommer till mina barn och hur jag kämpar för dom. 
 
Jag gör allt för mina vänner, jag skulle kunna gå genom vatten och eld för dom och behöver dom min hjälp kommer jag göra allt för att hjälpa dom. Sån e jag som person och jag får äta upp det. 
 
När man blir pissad på. 
 
Jag har så jag knappt kan överleva en månad pengavis, jag kämpar för att få allt att gå runt och för att det i alla fall skall finnas nåt ätbart i mitt hem när aptiten infinner sig. 
När min son skickar att han inte har mat och han måste ha pengar ger jag han mina sista pengar i löfte att jag skall få tillbaka dom. När dom kommer tillbaka eller om dom ens gör det e alltid tveksamt. Men jag ger han mina sista pengar och kan svälta själv, för min son skall inte svälta, det är för mig en självklarhet. 
 
Jag har lånat ut ganska mycket som jag inte fått åter och han har fått använda mitt kort till internet köp.
Ja och just denna delen får jag lida för nu..
För tydligen anser man att jaha här va mammas kortuppgifter så va fan jag köper det spelet eller vad det nu e..
Att det inte e jag e ganska uppenbart för jag har samsung och handlar inte med Itunebill. 
 
Men att jag nu sitter med minus på mitt kort och det e låååååång tid tills pengarna kommer det e ju inte nån viktig sak.. 
 
Så nu får jag skicka till banken och byta kort så mina uppgifter inte kan användas igen och JAG kommer aldrig mer, någonsin att ge illåtelse att använda mina kortuppgifter. 
 
Jag har inga problem med det OM det sköts och pengar sätts in som det skall när man handlar. 
Men frihet som tas nu e inte okej..
 
Men det e lugnt, jag har toa papper det kan jag använda som melittapåsar tills kaffet e slut och jag har tobak tills hylsorna e slut.. 
Äta? Tja ja det kan jag ju göra den 25. som bara 19 dagar bort.. 
 
Men min son kan i alla fall äta och spela spel... Tur..
 
Adios 

Jag trodde fan inte.

Jag trodde att det skulle vara ganska så lätt även denna gången att trappa ner och sluta med rävgiftet men ack vad jag bedrog mig. 
Detta beror så klart på att jag under 1 års tid haft den högsta dosen man kan på dessa och jag som vanligt gör som jag vill...
Alltså börja nertrappningen innan jag ens varit hos doktorn och har så klart gjort det för snabbt. Så mitt mående kan jag endast skylla på mig själv så klart. 
 
Att gå från 375 till 37,5 på 3 veckor e inte att rekomendera och jag får stå mitt kast helt enkelt. 
Men ack fy fan det e tufft och jag känner mig som jag vet inte vad. 
Jag vet ju nu oxå att mina känslor och tankar is all over the place och att jag INTE skall läsa så mycket in i saker. 
Men det e lättare sagt än gjort och mitt humör växlar värre än en växelautomat på ett tivoli... 
Från glad till sur, från sur till lesen, från ledsen till besviken över folk och deras beteende. 
Känslan av att bara passa ibland när ingen annan finns till hands, att liksom vara utbyttbar snabbt och lätt. 
Ibland passa och ibland bara bahhh skit i henne.. 
 
Att få meddelande eller samtal bara när det passar..
Att passa som umgänge när ingen annan finns tillgänglig?
Ja kanske e det inte så men känslan i mig går inte bort och jag känner så. Det e mina känslor så vad ni än säger så kan ni inte förneka mina känslor! 
 
Mina känslor e verkliga och dom är mina. 
 
Vissa har ju satt i system att utnyttja min den där, tyck synd om mig sidan jag äger och den suger i vissa lägen. För vissa vet exakt vilken knapp man skall trycka på för att få mig dit man vill, tyvärr. 
 
Känns som om jag e gjord av sand, bygger högt och rasar ibland, jag bygger mina murar för hand, river dom och testar mig fram så jag kan börja om större nästa gång...
 
Mitt andra problem e ju oxå att jag inte öppnar upp mig för nån, jag går och håller det inne och det e inte heller så jävla smart ass gjort liksom. 
 
Äsch jag går och sover tills nästa år känns det som. 
 
Adios 
 
 
 
 
 

Nu skiter jag i vilket.


Nu e kämpar orken slut! 

När jag inte redigt hänger med.

Då blir det kaos i mitt lilla huvud, ja det e litet fast det e stort. Det rymms ganska mycket i den där skallen, ibland för mycket kan jag säga. 
 
Min återhämtning från allt har inte gått så bra och tröttheten e ett faktum, den där tröttheten som du verkligen inte kan vila bort. Och med den kommer så klart en massa känslor som bara drar över en, vilket då i sitt fall drar med sig den där underbara vännen som jag har.. Ångesten. 
 
Den har mig totalt i sitt grepp idag och jag sitter med tårar i ögonen och vet inte hur jag skall sitta stå ligga eller dra nåt gammalt över mig. 
 
Jag sitter och tänker på allt jag borde göra som jag inte gjort som jag borde ta tag i men inte orkar. 
Tex att gå och ta prover, den lappen har suttit på min kyl i 2 veckor, jag skall, i morgon, nej inte idag, tar det i morgon, nej inte idag kanske en annan dag.. Och nu börjar det liksom bli kris för proverna skall vara klara till måndag.. Hmmm nåja, bättre sent än aldrig så får väl göra det i morgon då. 
 
Problmet som uppstår då ju att allt hopar sig och sen vet jag inte vad jag skall ta tag i först och då blir inget gjort. 
Det sätter sig som en spärr i huvudet och jag vet inte ens vart jag skall börja. Ungefär som min oöppnade post som bara ligger i hallen, nåt ligger i köket och ja nåt ligger i postfacket i trappan. Det va jäkligt dumt att posten inte kommer via dörren längre för nu kan jag liksom ignorera att öppna facket. 
 
Nåja sakerna springer ju inte ifrån mig precis det kommer ju vara kvar när jag väl finner orken att ta tag i det..
Just nu känner jag att jag skulle behöva en vecka på annan ort, nån helt annanstans... 
Bara vila och bara vara för en stund. Och inte i denna vardags måstena. 
 
Det e dom som e så svåra att ta tag i det där vardags skiten. Ja och allt annat oxå som att ta prover.. Menar hur jävla svårt e det? 
När jag mår så här vill jag inte va med mer. När ångesten fångar mig i trans och jag ser mörker på himlen, ingen sol och jag bara känner, skjut mig! 
 
När sen allt det där som jag tänker göra krockar med annat jag vill göra och jag inte kan reda ut vilket som blir bäst och vilket jag borde göra blir det så rörigt i min lilla skalle.. Liksom.. va fan, kan folk inte planera efter mig haha.. 
Kanske inte går så bra om jag tänker efter, men mina planeringar går ju inget vidare bra om vi säger så. 
 
Så frågan e, rensa hela kalendern och bara skita i allt som ligger inom dom närmaste veckorna eller försöka finna en lösning, eller bara dra bort...
Fly landet? Haha nej nej.. icke nicke denna kvinnan flyger 4 gånger om året, 2 gånger i juni och 2 gånger i augusti det får räcka.. 
 
Mina bråk med soc har nu gått så långt så det hamnat i förvaltiningsrätten.. ooops.. 
Men när jag fick besked om 0 kronors utbetaning för Juni månad flippa jag... 
och skrev ett bestämt brev, som dom skicka till förvaltningsrätten.. Nu undrar jag, va jag elak eller va jag saklig. 
Ja det vet man aldrig när jag bli så ilsk för då kan jag slänga med ord jag inte borde, både i tal och skrift. 
Men vi får väl se vad som sker med det haha... Jag hota ingen i alla fall så mycket minns jag :P 
 
Nåt positivt i det hela kaoset e att jag vet nu med säkerhet att jag saknar nån i mitt liv... Den oredan har jag rett upp i alla fall haha.. 
 
Heja Lotta 
 
Adios 
 
 

Doktorer...

I natt har varit en redig pisse natt, kl 17 igår va jag så trött att ögonen gick i kors, satte tandpetare i ögonen och tvinga upp dom. Jag vet ju att min återhämtnings kurva börjar men att somna kl 17 kändes i absolut tidigaste laget. Kl slog 20 och jag gick upp och tog mina sova piller som skall stänga av hjärnan en stund och inväntade resultat, nada kom, kl 22 ännu vaken, trött som fan, tankarna flög och dom va överallt.. Kl 23 hjärnan är i full gång resten av mig vill sova, inget sammarbete alls. Så jag går upp och tar en annan pilla som oftast däckar mig inom 30 min i kombination med dom andra, kl 00, hjärnan hej hå låt oss lösa världsproblem, kroppen håll käften för fan!! 
Kl 01, ännu sömnlöst, ångesten slår på och jag bara känner att skjut mig för fan, hjärnan e i stt esse och det tar inte slut.. 02, lyckas somna, 03 vaknar pisse nödig, 03.30 hjärnan vakna igen, 04 somna, 05 vakna, hjärnan redan ja men då sätter vi igång, kroppen HÅLL KÄFTEN OCH SOV... 
 
06 gav fucking upp och steg upp och satte mig med min kaffe kopp... 
Ja så här kan mina nätter se ut allt som oftast och det suger ju fett, för hela dagen blir liksom total sabbad och man känner sig sjuk och bakfull och liksom bara som en tickande bomb, dra mig på fel håll idag och det kommer smälla som en potatis i en popcorns skål.. Kaboom. 
 
Jag får använda all min kraft att inte gå och lägga mig nu, för om jag så skall somna kl 18 i kväll så jävlar skall jag inte sova middag. 
Men jag tror jag håller mig vaken längre idag då jag funderar att närvara vid ett möte i kväll kl 19. 
Får dock se om jag ens hller mig vaken tills Hansson slutar 15.30 så jag kan åka med han :P 
 
NÄr jag blev sjukskriven från början för många år sen nu, mer än 3 år sen nu så har jag haft ganska hyffsade doktorer, sen fick jag doktor Johan och han hade jag länge länge länge ch det va så skönt vi va samspelta och han visste vad jag behvde och va lyhörd och min trygghet i allt det som skedde, han va min klippa för jag visste att oavsett vad så skulle han finnas där och fånga mig när jag föll.. 
 
MEN sen sluta han och jag skulle flytta över till Landskrona, vilket har blivit total KATASTROF!!
Läkarbrist, jag har aldrig samma läkare och detta innebär en stress för mig som inte e nådig, alla skall på och pilla med medicineringen, en läkare sätter in nåt, tar bort nåt annan, nästa sätter in nytt tar bort annat. 
Jag får ren och skär panik. 
 
Sen är det liksom, hallå här e jag....
Ena läkaren prata om motion, det hade hjälpt en av hans patienter som hade ångest på morgonen, då hade han börjat cykla på morgonen sen mådde han bra, japp va kul för han... Men min ångest stoppar mig ofta från att ens gå ytan för dörren, jaha men börja motionera, gå ut varje dag. HÖRDE DU VAD FAN JAG SA??
Ja men ångest medicin gör dig trött och det e inte bra.. Nej okej men då fortsätter jag med min ångest och förösker motionera i hallen när jag skall kämpa mot min ångest för att ens öppna dörren, check på den! 
Tack doktorn. Vi sätter in en annan medicin på kvällen som skall hjälpa till att däcka dig så du sover bättre så kommer ångesten att förbättras...
 
Japp.. Medicin ändring, check, sover jag bättre? Nope.. 
 
Ny läkare, detta e intressant jag har forskat i sönm.. jaha skiter väl för fan jag i... Ja vi måste ju få dig att sova, så jag plockar bort den meducinen och sätter in en annan som gör att du kommer sova bättre... Japp, check på den! 800 kr kosta den, så tack men nej tack den sitter bra på apoteket och kommer aldrig hämtas ut. 
 
Dricker du kaffe? Ja det gör jag.. Det e inte bra för då blir man pigg, ja och tur e ju det när jag inte kan sova och e skit trött på dagen, kaffet räddar mig liksom... Ja men du skall inte dricka kaffe mer än 2 koppar på morgonen och sen inget kaffe efter 13... Ehhhhhhh are you fucking kidding med????
Det hjälper skall du se.. Check på den inget kaffe. 
Röker du? Ja gör jag, ja då skall du inte röka efter kl 16 för det stimulerar oxå och då kan man inte heller somna, Check på den inte röka efter 16, e du inte klok??? Skall jag inte ha några vänner kvar sen....
 
Inget kaffe efter 13, inga cigg efter 16, vem vill umgås med mig runt 17 tiden?? :P 
 
Ingen fråga om min ångest, mina panikattacker, nej då SÖMNEN... och motion igen.. 
Ja jag försöker, tro mig jag försöker men ibland stoppar ångesten mig från att öppna dörren och jag skulle vilja bli av med dom ångest topparna.. Ja men det blir du om du tar en promenad, ja men hur skall jag komma ut på promenad om jag inte ens kan öppna dörren, ja mne det blir bättre om du får sova...
 
Sjukskrivning, ja sjukskriver dig 1 månad... MEN vänta jag måste va sjukskriven en längre tid för att vara med i sammarbetet mellan AF och FK.... Ja men vi måste utvärdera medicineringen... 
Ja men detta funkar inte, jag kan inte hålla på att jaga läkar tid en gång i månaden för det e ju inget som går av sig själv.... TROTS det läggs bevakningar från arbetsterapitantan som får ta allt... så måste jag ändå ringa ochEFTERLYSA en tid... 
 
Allt detta krångel med läkare och sjukskrivningar gör att jag inte kan komma igång med arbetsträningen för INGEN FUCKING LYSSNAR... 
Jag orkar inte ta tag i allt, jag orkar inte detta jävla fucking bekymmerna... 
 
Sen skall man bråka med soc, för om sjukrivningarna inte kommer in i tid får jag inga pengar från FK i tid och då får jag massa klydd med soc och deras utbetalningar.. 
Jag orkar inte, när skall jag få kunna sätta mig ner och känna nu flyter det på? 
Aldrig verkar det som, alltid nåt jag måste ta tag i.. 
 
Jag kan liksom inte skita i det heller för jag måste ha mat på bordet, så jag har inget val än att ta tag i allt. Ibland önska jag mig en sån där kontakperson som skulle kunna dra i allt detta till mig så jag slapp och bara kunda få återhämta mig. 
 
Jag får ingen hjälp med att ta topparna av ångesten som är ett stort problem i min vardag, panikångest attacker som kommer och går.. Det tär på mig och det tär både psykiskt och fysiskt.. 
 
Sen vet jag inte heller redigt vad jag liksom skall arbetsträna mig tillbaka till, min arbetsplats verkar ha glömt att jag finns, min sjukskrvning gick ut den 31 Maj, det är nu den 14 Juni... Inte ett samtal eller mail med frågan om hur det e och hur det går får jag från min så kallade chef... Ja jag känner ju att jag har en arbetsplats att komma tillbaka till?? Nej dte gör jag verkligen inte... I över 1 år nu ar jag varit borta och nada kontakt har den där chefen tagit.. 
 
Min förra chef visa i alla fall intresse.. Tror inte dom önskar mig åter om jag skall vara helt ärlig, jag e nog bara ett namn i deras databas.. 
Nåja idag får hon ett nytt intyg på sin mail så hon vet att jag lever och finns här i världen.. 
 
Nu skall jag motionera in i duschen, det räknas väl, sen skall jag synda och dricka KAFFE... 
 
Adios 
 

Negativt...

Ja bloggen är ganska negativ och jag vet att det ibland kanske e för mycket ärligt i den om mitt mående och att folk som kan läsa kanske känner sig illa till mods. Men det e ju så att min blogg har jag ju lite för just det, att släppa ut det där som tär på mig inombords. Dom där tankarna och orden jag inte kan säga rakt ut till nån. Dom orden jag vill ha ut, meningarna som måste sägas men som man inte kan säga rakt ut. 
 
Det är vad min blogg är för mig, det är min plattform för mina känslor. Jag vet att vissa som läser kanske tar illa upp och jag vet att vissa kanske inte borde läsa om mitt mående men nånstans så e det ju saningen som skrivs här inne. Det är mitt liv och mina tankar, det e just det som präglar den mesta tiden av mina dagar. 
 
Jag har dock glömt att skriva om att min Gotlands son va hemma hos sin mamma i nästan en hel vecka och jag kan inte med ord beskriva den underbara känslan som detta gav i mitt hjärta. Min lille påg e stor och så vuxen.
Han e så fin och underbar. 
Jag längtar så tills han kommer hem igen och hälsar på sin gamla tant mamma. Sen hopps jag att hans sambo kommer med nästa gång. 
 
Det har varit en del farande för mig den sista tiden och nu tar det ut sin rätt, nu kommer tröttheten som ett brev på posten, jag vet ju så klart om det. Jag vet baksidan av mitt agerande och jag vet att det ibland inte e så klokt att sätta så fullt i kalendern som det blvit sen början av maj. 
 
Men nu e min kalender lite tom och jag har tid att återhämta mig. Den där återhämtningen fick vänta 2 dagar då jag hade läkartid i måndags och arbetsterapitanten i går. 
Men idag har jag hmmmm inte gjort ett skit, inte ett knop nånstans.. 
 
Jag behöver såna här dagar, när  jag bara e jag....
Ingen har försökt få tag på mig idag mer än nån snap från Lina i morse haha.. 
Har jag inga vänner?? haha
 
Jag fick i alla fall samtala lite med Hansson i går kväll och vi kom in på just det här med känslor. Det är inte lätt alltid och man försöker på nåt sätt få klarhet i det hela. Känslor man trodde va gone, bye bye borta som kommer upp till ytan och ställer till ett sånt yrvarv i hjärnan och hjärtat. 
Det kommer lite som en käftsmäll att efter så lång tid bara pang boom...
Men jag kan inte rå för vad jag känner och jag kan inte rå för att det e som det e och jag kan inte mer än att låta det som sker ske. 
 
Jag vet i alla fall att det är besvarat och båda känner lika... 
 
Mabey it´s time to put our hearts in a parallel line?!?!
 
Adios 
 
 
 
 

Trötta mig...

Idag va det dags för ny läkare igen, den ena e flummigare än den andra som jag träffar, förra läkaren ändra lite i medicinerna, denna skulle ändra lite till och så skall jag inte dricka kaffe efter 13 och inte röka efter 16 så kommer jag sova som en stock sen säger han. Han har forskat i sömn?!?! 
 
Men i nästa andetag skrver han ut Melatonin så jag skall kunna sova... 
Sen e ju frågan hur tänkte han där? Jag e sjukskriven har knappt pengar så jag kan torka mig i röven efter man skitigt men man tror att jag kan hämta ut mediciner som kostar 800 spänn!!!
Ja men visst eller hur, skulle INTE tro det...
 
Fy fan vad jag saknar min doktor Johan.... Jag behöver honom!!! 
Detta håller för fan inte, katalastroff utan dess like med dessa flumdoktorerna som ja jag vet inte vad... 
Tröttsamt som fan och jag orkar fan inte klydda med dom. Som tur e skall jag till min arbetsterapitanta i morgon så jag kan lägga all min frustration på henne som vanligt.. 
 
Men jag har i alla fall haft en super duper underbar helg i Tierp och jag längtar redan till Augusti.
Det e så underbart att komma upp där och jobba man uppskattas och man känner sig så välkommen.
Jag behöver aldrig tvivla på min kompetens där.. Jag kan, jag e duktig och jag e grym som FAN!! 
Bara så ni vet e jag det bästa jag vet :P 
 
Helgen har även inneburit lite öl, skratt och massa känslor all over the place. 
Ja det här med känslor suger och iblnad kan man önska att dom inte fanns men dom finns ju där och jag kan inte göra ett skit åt det. 
Det jag känner, känner jag och så e läget... 
 
Men det blir mer om det i en annan blogg för jag måste lite reda ut det själv innan jag skriver om det annars blir det så rörigt för er att läsa haha... 
När jag skriver samtidigt som jag tänker och funderar då blir det en salig grötröra...
 
Men jag känner att efter dessa dagar nu så behöver jag sova i så där 4 år och lite till en kvart eller 2.. 
 
Nu dröjer det dock länge innan min väska skall packas igen eller ja kanske, kanske tar en semester tripp nånstans i en annan stad.. Vem vet?!?
 
Adios 

När man fått nog.

Ja ibland kommer man till den gränsen då nog e nog.. Och där e jag nu. 
Man vänder sig ut och in för att hjälpa till och för att göra allt så bra som möjligt. Men får man nåt åter? Nope, trots jag gett klara direktiv om vad som behövs ignoreras det och sen får man en spark i ryggen när saker är över. 
 
Nej jag betackar mig denna behandlingen och säger nej no more!! 
 
Helgen e över och den har tillbringats på banan i Malmö för tävling, hade super hjälp av Hansson och Camilla som förgyllde min helg med skratt och lugn. Utan dom hade jag gått under eller ja jag hade inte ens varit på plats om vi säger så.. Dom e stjärnor :D 
Sovplatsen va på Hanssons och Linas soffa med bus med underbara Theo, kan man ha det bättre en racehelg? 
Nej e mitt svar och jag har haft lugn i själen...
 
Hade en tävlingsledare som jag älskar att jobba med, hon e great och jag känner mig så lugn med henne på plats.. Hoppas jag får jobba med henne igen inom en snar framtid :D 
 
Jag tog även ett stort steg denna helgen och sa förlåt, till någon jag behandlat fruktansvärt illa.. Inte via text utan personligen. Detta behövdes för att döva mitt dåliga samvete som gnagt på mig och jag behövde få det sagt och jag behövde få det ur mig. Ja det känns lättare nu men dåligt samvete har jag ändå för allt som sagts och gjorts.. 
 
Men jag samlade mod och sa dom där orden, jag ber om ursäkt för mitt beteende och det finns ingen ursäkt till varför. 
 
Man behöve ibland rensa sitt sinne från saker.. Men jag vet oxå nu varför jag känner som jag känner och jag har sorterat ut det och vet med säkerhet varför...
Jag kan aldrig göra nåt åt det, den båten har seglat, det tåget har åkt för länge sedan. Men mina känslor förblir detsamma och det får jag leva med. Jag får stå där...
 
Nu skall väskan packas om för nu bär det av till Trelleborg en vecka för hundpassning och fågelskrik :P 
 
Adios 

Känslor är allt en knepig sak...

Ja det va nåt jag fick erfara i helgen, den där känslan man inte vet varför eller hur den ens kom... 
Men denna helgen va en käslosam pärs där jag inte vet varken ut eller in, vad e rätt vad e fel, vad hände och hur skall man göra.. 
 
När man saknar det som varit men inte hur det blev, när man vill men ändå inte, När man saknar men ändå inte, när känslan slår mot en. 
Det e ju ändå att den banan va början på en resa som jag absolut inte ångrar, jag ångrar hur det sluta och där vi är idag. Och att vara på samma plats igen men inte ens ett leende eller en hälsning känns så jävla galet att det gjorde ont. 
 
Alla minnen som delas på just den platsen är galet många och en av dom bästa tiderna i mitt liv.. Det tänker jag verkligen inte sticka under stolen med. 
Jag trodde jag hittat den som aldrig skulle försvinna, tänk hur galet saker kan bli..
 
Jag hörde ryktes väg att personen fanns på plats, jag tyckte mig se i ögonvrån men det har jag gjort förr och haft fel. Men sen mitt framför näsan, däruppe i från mitt fönster där jag så många gånger tittat ner på samma person stod människan.. Men det va inte nån som tittade upp och log som förr. 
 
Alla kvällar efter jobbet va klart att kunna gå ner och få en sån där varm go kram.. Sånt där som man kan sakna, saknaden av det som va.. 
 
Ingen va oskyldig i allt som skedde och jag känner att det aldrig fått nåt bra avslut, ni vet det där avslutet där saker känns utrett och klart utan det e så där jobbigt att mötas.. I alla fall för mig jag vet inte hur det känns för den andra.
Men mitt mående när allt skedde va en katastrof ja det e det väl idag med men jag har fått en annan insyn i mitt mående och hanterar det på annat sätt. 
 
Min förmåga att hantera känslor som spirar upp och impulsen att vara elaka Lotta som tittat fram för mycket i denna relationen efter allt va över är under kontroll på ett annat sätt. 
Jag har lärt mig att skriva och säga NEJ jag orkar inte nu... Jag hade inte den spärren redigt i början av min sjukdom när saker va kaos. 
 
Min depression poch ångest ställde till livet för mig och jag ångrar mycket som skett och blivit sagt överlag med alla relationer i mitt liv under den perioden. Vänner och familj som har fått ta mycket av skit från mig.. 
Men jag kan inte ta tillbaka det skrivna ordet inte heller det uttalade. Det som skett har skett. Men jag måste lära mig att dåtid är dåtid, nutid e nutid.. 
 
Borde jag ha tagit steget, talat, visat mig.....
 
Men
 
Jag valde den fega utvägen och sa inte ens hej... Men jag tittade ner och saknade det som va.. 
 
Man får tolka detta precis hur fan man vill... Men jag behövde ha detta ur mig.. Jag har nog inte fått ut allt för jag vill inte skriva för mycket, det kan bli så fel...
 
Hur har det gått med allt annat? Tja jag blev ovänns med läkaren.. Vi ser inte alls saker på samma vis även om sjuksköterskan rekomenderat ändringar ville inte läkaren göra det.. Så jag skall fortsätta med det jag hade och göra ett tilllägg på en ny pilla, icke nicke picke sa jag.. då går jag av alla medicinerna och så får det bli total kaos i huvudet så jag får söka akut och hoppas den läkaren ser saker utifrån mitt perspektiv. 
 
Den medicineringen jag har, har gjort sitt och det får dom fan fatta nån jävla gpng, så kommer lilla bebis Lotta fram och skall vara motsträvig och barnslig.. Men när han inte fattar då får det va så.. Jag orkar bara inte tjabbla mer med dom. Det får fan räcka nu. 
 
JAG VILL MÅ BRA.. Men ja läkaren fatta visst inte det.. Så.. bära eller brista.. Hejdå pillerier..
 
Adios 
 
 
 
 

Jag lyssnar inte...

Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko....
\n
 
\n
Det börjar gå för långt, denna konstanta ångesten som fått mig på knä.. 
\n
Dagligen, ibland hela dagen, ibland kommer och går den. Konstant tryck i bröstet känner mig helt jävla fuckt up..
\n
Tankarna far som en orkanvind inne i skallen och jag kan inte sortera ut dom. Jag kan inte reda ut vad som e vad längre. 
\n
 
\n
Det blir mörkt. 
\n
 
\n
Jag puschar på så klart, bara kör på i 110 km/h utan att stanna och tänka e detta smart, jag bara kör, tvingar kroppen och tvingar själen att genomlida all ångest som tär sönder mig. 
\n
För jag skall, JAG KAN... jag bara skall så e det.. 
\n
Jag tänker inte erkänna mig besegrad jag skall klara ALLT..
\n
 
\n
Tills det som nu bara säga kaboooommmmmm... 
\n
Tröttheten kommer och den tar mig i sitt grepp och den ger sig inte.. Jag skulle kunna somna gåendes så trött jag e nu. Jag höll på att somna på busshållplatsen, tågstationen, på bussen, i tåget.. Jag e så trött... 
\n
 
\n
Jag e trött nu. 
\n
 
\n
Vad gör jag då? Stannar jag upp och avbokar mina antaganden? Tar jag och lyssnar att det e dats att pausa nu, du måste vila nu ett par dagar.. 
\n
Nej nej nej... Icke nicke jag inte.. 
\n
Jag tvingar mig iväg...
\n
 
\n
Jag e så förvirrad att jag inte vet vad som e bak eller fram, höger eller vänster.. E jag vaken, sover jag? 
\n
E jag med eller va jag inte där. 
\n
Jag vet inte jag går som i ett zoombie land där allt är ett töcke. 
\n
 
\n
Jag vill bara sova!
\n
 
\n
Låter jag kroppen vila, låter jag hjärnan ta pause, låter jag själen få en dags ro? 
\n
Nej då för fan.. 
\n
E jag inte i stallet så så har jag massa annat att göra som tex städa, måste du städa? Nje egentligen inte men jag måste ändå och sen e det igång för jag kan inte skita i att städa.. 
\n
 
\n
Men jag orkar inte. 
\n
 
\n
Trötheten slår ut hela mig, stannar jag upp och tänker? Nej bara GASA kärring bara KÖR...
\n
 
\n
Ångesten blir värre och idag e det kaos, jag va på väg att sätta mig på trottoaren och bara böla nu på vägen hem. 
\n
Jag rev i sönder mina lurar för dom klydda, ilskan blev så total att dom fick en sista vila i soptunnan efter sönder rivningen, direkt efter kom tårarna mitt där på tågstationen. Det går inte hejda, ilskan och sen tårarna som kommer. 
\n
 
\n
När tröttheten håller på att vinna då gasar jag för att inte låta den vinna. 
\n
När ångesten tar över hela mig och mitt liv stannar jag inte upp och lyssnar utan bara kör på. 
\n
Det skall gå, det skall bara gå... DET SKALL...
\n
 
\n
Jag lyssnar inte och det får jag stå mitt kast för nu. 
\n
 
\n
Nu e jag jag trött, jag e slut.. 
Jag orkar inte en dag till. 

Jag vill inte va med mer.

Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko..



Adios