Andra utanför.

 

Blandande känslor med rädsla och försiktighet blandat med glädje och förväntan.

 

Vad som komma skall får tiden utvisa, det får ta den tid det tar och jag skall försöka att finna tålamodet och försiktigheten för att inte rusa för snabbt fram.

 

Sisa puzzelbiten för en lyckad lördag e i alla fall lagd och jag hoppas att det blir en mycket positiv överraskning som tas emot med kärlek....

 

Men man vet aldrig, man kan aldrig förutspå hur saker skall gå men jag har en liten gnutta hopp...

 

Nu e det bara 4 dagar kvar!!

 

Adios

 

 

Så e det, ingen annan kan känna det jag känner, för det e mina känslor. 

Mina känslor e just nu all over the place och jag har svårt att hantera vissa av dom. 

 

Den känslan som e absolut svårast att hantera e ensamheten... 

Den e påtaglig och den e grymt jobbig. 

 

När jag kom hem i går, satte nycklen i dörren och öppna, slår det mot mig... Tystnaden, tomheten. 

Det som e lite så där e att jag även trivs ensam, jag trivs med min tystnad men ibland slår det mot en..

Ja lite så där kanske både och e det. 

 

När jag gick ifrån jobb i går satt folk på uteserveringarna, skratta och hade trevligt. Jag går förbi med en känsla av ledsamhet. 

Tar tåget hem och känner ensamheten ännu mer. 

Jag känner tomheten och tystnaden i min lägenhet. 

 

Jag saknar Bobbo och hans underbara glädje när jag kom hem, hans mys i soffan och i sängen på kvällen, hans snarkande. Han fyllde lägenheten med glädje och välkommande. 

 

Jag saknar BARNEN... Deras jävla musik som jag egentligen hatar men när man kom hem va det liv det va levande i hemmet.

Tystnaden av att man säger hej när man kommer in genom dörren men ingen svarar. 

 

 

Jag trivs som fan i min lägenhet och flytten är trots allt detta det bästa som kunde hända mig, ekonomiskt och själsligt. 

 

Jag saknar närheten till vänner.. Man hamnar i olika faser i livet, man är på olika ställen. 

Vissa har funnit den stora kärleken i livet och fan vad jag unnar dom det.. 

Det e så underbart att dom har hittat hem. Det e precis vad dom gjort. 

Och det förtjänar dom med all lycka i livet...

 

Kan jag känna mig osidosatt? Oja absolut.. Men oavsett vad e jag glad och lycklig för dom. 

Deras lycka smittar av sig.. Önskar man att man lyckades finna detsamma? Oja absolut.

 

Min stora kärlek e överkörd av ett tåg och e begravd för länge sedan haha.. 

Jag fick aldrig nöjet att lära känna han :P 

 

Sen e det ju lite så oxå att jag lär inte hitta nån heller från min soffa.. Haha inte så att han bara kommer komma in genom dörren och säga Tadddaaaaaa här e jag... Men man kan ju önska haha.. :P 

 

Ibland tycker jag synd om mig själv, i går va en sån dag. 

Såna dagar har vi nog alla.. 

Då man frågar sig, vad behöver jag.. Barn? Karl? Ny hund? 

Eller helt enkelt bara mig själv? 

 

 

Idag blir det en tripp till Trelleborg till mor och far för att hämta en sak jag behöver nästa helg.

 

Adios.

 

 

Först tog den morfar, sen tog den farmor, den drabbade min vän Emma, den drabbade min moster som nu peppar peppar är friska dom 2 sist nämnda. 

 

Med morfar jobbade jag inte där jag jobbar, med farmor hade jag nog precis börjat kanske tror jag eller gjort praktik eller nåt. Jag minns inte i alla fall. 

Jag hade inte kunskapen jag besitter idag i alla fall, 

 

När man jobbat i mitt jobb i snart 12 år får man klart vetskap, kunskap om det man jobbar med. 

Det behöver jag ju för att kunna göra mitt jobb. 

Man får möta många öden, många familjer, många människor som drabbats. 

 

Jag har i alla år haft en trygg zon i gyn/uro tills moster drabbades av en diagnos jag hade 110% koll på. 

Jag har varit väl förskonad från bekanta, familj eller vänner hos mig på mitt jobb. 

 

Efter flytten nu har vi ökat våra diagnoser, vi flyttade ner till annan avdelning vilket innebär många nya diagnoser och ny kunskap. 

Jag e nu inte bara gyn/uro kunnig jag får nu ny kunskap och ny insikt i så mycket mer, typ hela kroppen. 

 

Det e bra med ny kunskap och nya erfarenheter så klart.. 

Jag får nu vetskap och kunskap om så mycket mer, mer än vad jag nog vill ha känns det som ibland. 

För nu kommer jag inte längre vara lika förskonad... 

 

Har funderat länge och väl sedan i fredags.. Risken att vara förskonad är drastiskt minskad.. 

Min kunskap har ökat och blivit bredare. Vilket man så klart kan tycka e skit bra.. 

Då lund är speciallist inom området så har denna nya avdleningen ökat risken för besök av bekanta, vänner och familj. 

Min nya kunskap blir mer som en förbanelse, jag vill inte veta så mycket kring saker, jag vill vara lika omedvetande som alla andra, jag vill vara som alla andra undra och inte veta. 

 

Det svåra i allt är att inte säga allt jag kan och vet, det e svårt att hålla igen. 

 

Jag hatar detta, jag hatar att veta, jag hatar att ha kunskap. 

 

Nu kommer det to close. 

Farfar e drabbad, vilket innebär pappa e drabbad, min familj e drabbad.

 

Jag går dag in och dag ut i diagnoserna, tar hand om drabbade, tar hand om familjen runt om. 

 

Nu e det min familj och jag har jätte svårt för att veta vilket ben jag skall stå på. 

För när pappa berätta så går jag automatiskt in i usk Lotta, jag blir mitt jobbe jag. 

 

Det benet kan jag inte stå på, jag måste stå på dotter Lotta benet, jag måste stå på barnbarn benet. 

Men hur??? 

 

Fuck cancer! 

 

 

Ja lite så e det, mitt egna fel helt klart. 

Men när jag har "bra dagar" då jag känner att energin är på topp och jag känner jag skulle kunna ta över hela världen. Då går jag all in, jag gör allt jag vill och känner för. Vilket då så klart innebär att jag faller lika snabbt och det blir ett hårt slag.

 

Jag har alltid varit en känslomänniska och så e det men sen jag blev sjuk så har jag klart starkare känslor och mer tja jag vet inte hur man skall förklara det. 

Jag är extra känslig skulle man kunna kalla det så? 

 

Jag kan bli ledsen på mindre än 3 sekunder och vara nära att gråta flera gånger om dagen, av vad som helst egentligen känns det som. Om nån e trevlig eller snäll mot mig kan jag nästa bryta ner i tårar. 

När nån lägger en video på facebook eller instagram kan få mig att böla som en liten bebis för inget. 

När jag tänker på nåt.. 

 

I samma veva kan jag bli arg som ett jävla bi och skulle vilja bita huvudet av folk. 

Ja det e allt på en och samma gång ibland. Oftast är det kopplat med för lite sömn. Jag har lokaliserat det hela så långt. 

 

Jag är även en grubblare långt ut i fingrarna och det äter mig i röven ibland. 

Det har jag oxå lärt mig med åren att det inte alltid e en bra egenskap att grubbla och tänka för mycket.

 

Men samtidigt ibland e det en jäkligt bra egenskap att göra det... typ när man kommer fram till nåt jävligt bra med sitt grubblande.. Hitta lösningar på problemen men iband hittar man mer problem än lösningar när man grubblar för mycket. 

 

Just nu grubblar jag extra mycket pga jobb och andra saker.. 

 

Det finns ju dom som just nu satt sig på min I dont like lista.. Detta beror på deras sätt att betee sig, agera, lova och svika, ljuga och behandla mig jävligt illa. På ett sätt som jag verkligen inte känner att jag förtjänar. 

 

Ja jag förtjänar säkert mycket elakheter pga hur jag själv ibland agerar så klart, jag e långt ifrån guds bästa barn, även om jag ibland önska jag va det, 

 

Men jag e inte perfekt långt ifrån och jag har mina egenskaper som gör att jag inte e så där jätte lätt att tycka om ibland, detta e ju nåt så klart jag e medveten om. 

Men ärligt jag e inte född för att vara alla till lags, jag kan inte det. 

Jag vet mycket väl om att folk avskyr mig på olika sätt och jag har garanterat förtjänat det. 

Men i vissa avseenden anser jag att det e obefogat.. 

 

Jag vet sedan länge att jag kan bara omge mig med människor som kan ta mig på rätt sätt, med alla fel och brister, med alla crazy upptåg jag kan få för mig. Nån som kan ta min ilska och mitt illa beteende som ibland kommer fram men ändå älska mig efteråt. 

 

Jag e inte alltid älskbar men vem fan e det undrar jag då? 

 

Jag kan ta mycket skit men när mttet e rågat och bägaren e full så e det oxå stopp.

Då vänder jag och en mycket elak Lotta kan titta fram, en mycket illa varelse som lever i min kropp. 

Men jag vill väl lite tro att vi alla har en sån där liten djävul i oss? 

 

Eller så e det bara jag, vem vet?!?

 

Men någon borde tänka vad har jag skapat med mina lögner, löften och svek? 

Sanningen har en sån jävla obehaglig egenskap att alltid komma fram, fundera på det en stund och gör om gör rätt!! 

 

Det känns som om detta inlägget e överallt och ingenstans haha...

Så blir det ibland när jag skriver, det bara går av farten och ibland skriver jag vad jag tänker. 

 

Nåja ny vecka e igång, snart e det April, snart e det slutet av Mars och jag hoppas och jag hoppas att jag inte kommer bli besviken och jag hooppas och hoppas att saker går som planerat. 

 

Däremot har jag lärt mig med alla mina 25+ år jag levt att det e bättre att förvänta sig mindre så blir man glad när det blir över förväntan och inte lika besviken/ledsen när det blir mindre än man förvänta sig. 

 

Jag har slutat ha stora förväntningar på folk, jag har slutat tro att allt ordnar sig..

 

Det blir aldrig som man tänkt sig! 

 

Adios 

 

Jag vet bara att så e det. 

 

1 år i min lägenhet och i Landskrona idag.. För ett år sen börja min resa mot ett bättre mående. 

 

Jag har både förlorat och vunnit på denna flytten. 

Vinsten är mitt mående, ja jo just nu e det lite i botten, jag hanterar inte saker så bra längre och förlust är en sån sak som jag verkligen inte hanterar så bra. 

Vinsten även ekonomiskt så klart. 

Förlorat på flytten, kaffe sällskap, sällskap överlag. Det va enkelt när jag bodde i Arlöv, då hade jag dom på cykelavstånd och man kunde spontant umgås, det kan man inte längre på samma sätt. 

Jag har även förlorat på eget beteende så klart och det står jag för. 

 

Men just nu är kampen att hantera det som nyligen skett i mitt liv och det är just det jag inte hanterar så bra därför min totala dipp i måendet men det som inte dödar det härdar så jag tar väl mig upp ur denna botten satsen oxå nångång. 

 

Jag har ingen annan att skylla på än mig själv, så det så.. 

Som jag ofta skriver, handing har konsekvenser så även för mig, hör och häpna.. 

Jag är bittert medveten om den lilla djävulen som bor i min kropp. 

Jag har dock hållt den inlåst ett bra tag.. Men tyvärr gjorde den en houndini och gjorde en pickabuuuuuu, värsta tänkbara tillfälle. 

 

Sen kan jag ju tycka att en sann vänskap kan man rädda trots utspel av en djävuls tant.. 

Men jag kan inte mer än be om ursäkt och försöka förklara. 

Dom som kännt mig länge och väl vet den där djävulen som tittar ut och orsakar total blackout i min hjärna. 

Att den kommer till ytan e väl inte det värsta, det värsta e att jag tamajfan inte minns ett SKIT när djävulen e på besök. Det blir som sagt en total blackout i totalt mörker.. 

 

Nåja jag skall inte gå in mer i detta nu men denna gången orsakade utbrytningen en total ångest kollaps i mitt sinne och själ... 

 

Men jag vet ju att vägen e uppåt och det e på det hållet jag måste klättra, inte titta ner, bara upp, inte släppa fokus... Mot ljuset igen. 

 

Jag tänker inte falla till botten igen, jag har varit där och vill fan inte åter. 

 

Så hej hå Lotta Potta cykel råtta.... 

 

Adios