Jag gick med på en sida på facebook där folk skriver av sig ang sin ångest. 

Nåt som slår mig var dag när jag läser där inne e alla olika anledningar till varför folk har ångest. 

 

Tex, 15 årig tjej som har ångst för hennes pojkvän gjort slut, ja alltså jag skall inte förminska hennes känsla av den ångesten hon känner. Samtidigt känner jag lilla tjej du har inte levt än, det går över, vänta tills du blir äldre och har ångest av riktiga saker. Sen skall jag ju inte dömma hennes känslor så klart. 

 

Min ångest och deprission bottnar i livet jag levt, saker jag upplevt under resans gång mot min unga ålder.

Livet rasa ner på mig och jag vakna en dag och hade tappat livsgnistan. 

Jag orkade inte vakna, jag orkade inte andas, jag ville bara försvinna från jordens yta. 

 

Alla drabbas vi av livet på ett eller annat sätt, lösningen e hur man hanterar sakerna som kastas åt än. 

Min strategi va många år, blunda, tryck undan det, prata inte om det så finns det inte. 

Göm det där långt inne så har det aldrig hänt. 

 

Detta funkade i många många år, tills en dag då det där inre fått nog och började tycka tillbaka saker. 

Själen sa stopp, den kunde inte hantera mer. 

Jag hade fullt min kvot. Men det tog även tid innan jag själv insåg vart jag va på väg.

Hade inte Camilla puschat mig till läkaren hade jag aldrig gått dit, när jag väl insåg vart jag va på väg bröt jag samman i en hög. 

 

De högen tog tid att rätta upp. 

Jag reste mig för att falla igen, i ett års tid. Sen höll jag mig uppe i ca 1 år tills jag för nån månad sen rasa igen. 

Men jag har insett att jag måste få rasa, jag måste få dippa, det e det som gör mig stark sen. Resan att ta sig upp igen. 

Det e otroligt tråkigt att rasa samman, det e ingen lätt resa man gör när man skall upp igen. 

Men saker blir inte bättre av att jag ältar så klart. 

Mitt sinne ältar dock, min själ drar upp saker jag inte vill minnas, mi själ drar i mig och skriker. 

 

Min själ gör mig påmind om att den strategin jag hade innan kan jag inte ta åter, det funkade inte. 

Jag måste släppa ut det. 

 

Men det är inte det lättaste. 

Jag är dock en kämpe och jag tänker inte lägga mig ner och dö, tanken har slagit mig så tro inget annat, när tankarna, känslorna är som mörkast kan jag tänka i dessa banor. 

Tågstationen, en sekund sen e det över, sen e det slut. Smärtan, känslorna är sen tysta. 

 

Det är nog det som mest skrämmer mig, att jag faktiskt tänker dessa tankar ibland, att avsluta allt och bara få frid och ro. 

Naturligtvis eller jag hoppas och tror att jag aldrig skulle ta det steget. Än så länge har dom tankarna aldrig vunnit fajten. 

 

Dessa tankar kommer på dom värsta dagarna, speciellt dom dagarna jag känner mig ensam och tomheten i lägenheten ekar. 

Dock är det ju ännu så att jag trivs i min lägenhet, när jag sätter nycklen i dörren och öppnar, stiger in och känner känslan, jag är hemma. 

Den känslan är en stor seger för mig. Det är här jag kan ta av mig masken, den där maskerad masken som visar att jag mår bra. 

Här hemma kan jag rasa, gråta, skrika. Här e jag hemma. 

 

Nu skall jag ta mig i kragen och ta mig till affären, kylen ekar jävligt tomt. 

 

Adios 

Har haft ett par bra dagar, en tyngd från min axel lättade efter ett samtal med mor och far i torsdags, samtidigt som torsdags kvällen va en turbulent kväll. 

 

Fredagen åkte jag till banan, hårda ord utbytades på messenger, åkte hem i lördags kväll då körningen på söndgen blev inställd pga regn.

Söndagen tillbringade jag med Danne, Lina med flera med underbara skratt och helt skönt sällskap.

Fick ett mycket trevligt och glatt meddelade om ett erbjudande jag sa ja till direkt så klart. 

Ja jag kan berätta vad det va, jag fick frågan om jag ville komma åter till Tierp i Augusti och jobba i tidtagningen på EM tävlingen, så klart va mitt svar JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA...

 

Gårdagen va ingen konstigt, tog det lugnt, vila mig efter helgen.

 

Vaknade i morse med en sån tyngd i mitt bröst, började städa, skurade köket och toan med bakterie dödande medel och dammsuga min lägenhet, försökte vila en stund men kunde inte, tankarna flög, ja min hosta hjälpte inte heller till. Gick upp titta på tv, drack kaffe, gick in i sängen och tände tv, stängde tv för 1 timme sen satte igång paddan för lite netflix och PANG!

 

Från ingenstans kom den, ångesten. 

 

 

Trycket, känslan av olustighet kom som ett brev på ett posten, den kom inte smygande den kom verkligen pang på rödbetan. 

Varför???

VARFÖR???

 

 

 

 

Jag försöker bryta ett mönster, jag försöker att bryta mig fri, jag vill lämna saker bakom mig och blicka framåt men mitt sinne e inte på samma plan verkar det som.

Den vill nåt annat men vad?

 

Kanske behöver jag ett riktigt avslut på det som sårar mig, det som finns. Kanske behöver jag berätta sanningen, kanske behöver jag göra nåt grymt jävla elakt mot nån annan för att få frid i mitt sinne. 

 

 

Det är inte bara den saken, det e mer, jag behöver släppa saker, jag behöver släppa saker fria, jag behöver bli fri från mina demoner. 

 

Nothing is fo real, and you know it. 

 

Men ovsett vad så e 5 dagar på raken utan ångest är stort. 

Vem vet det kanske är på rätt väg, jag behöver nog bara filera lite till på mina känslor och släppa lite då och då och vem vet en vacker dag e jag kanske fri. 

Fri att andas, fri att leva, fri att finnas. 

 

I´am having nightmares all the time, for reasons I cant find. 

 

Jag väntar ännu på beräkräftelse på att den som sa den skulle har gjort. 

Men jag tror jag kommer vara död och begraven innan dess. 

 

Jag vet egentligen inte om denna blogg hade nån röd tråd eller nåt egentligen ämne i det hela. 

Men vad gör det? 

Jag roa er i minst i alla fall 2 minuter. 

 

Adios

 

 

 

 

 

 

 

 

Va det igår, ett samtal som satte en stor oro i bröstet på en. 

En bomb som släpptes. 

Hur folk tänker och agerar i saken lägger jag inga värderingar i. 

Men någon måste inse att personen behöver hjälp och jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer. 

För att hjälpa nån måste personen va medgörlig för hjälp och själv först inse att den har ett problem. 

Men jag kommer att finnas här den dagen! 

 

Alla bär vi på demoner och alla har vi nåt vi inte vill nån skall veta, skamen, saker man skäms över kanske. 

När vi väl släppt ut demonen kan vi börja bearbeta det, innan dess förstör den en. 

Jag vet detta allt för väl. 

 

Jag håller mycket inom mig, saker jag vet att jag borde släppa ut. Men jag har på nåt sätt en mur tjockare än kina muren. Den håller jag uppe.. Det e ju så jag överlevt innan, nu vet jag att det egentligen inte e det rätta sättet men jag håller ändå min mur mot min omgivning. 

 

Jag är tacksam mot dom som vet, som inte säger, dom som finns utan att några ord behövs sägas, Camilla och Lina är 2 av dom. 

 

Idag blir det packa, helgen skall tillbringas på Malmö Raceway, tävling väntar. 

 

Skall bli spännande att se hur detta kommer utspela sig. 

 

Nej nu har jag inte tid med er mer...

 

Adios

 

Ja alltså det är e fråga jag ställer mig denna månaden. 

Inte nog med att man har sin problematik med sitt mående, sen lägger man till den ekonomiska krisen som visar sig. 

 

9700 kr kommer utbetals till mig denna månaden.. Det innebär att jag skall överleva under existensminimun. 

Hur e det möjligt, hur skall man få ihopa det?

Ja alltså det täcker ju mina räkningar men sen då? 

Tja dom har billiga bullar, 15 st för 10 kr så det kan jag handla, smör ja 20 kr nåt som i alla fall varar en vecka om man äter bullar, bröd varje dag. 

Det e vad jag kommer att få leva på. 

 

Så länge jag kan betala mina räkningar så jag inte blir hemlös på kuppen e ju klart bra, fast jag har aldrig testat va hemlös, kanske e nåt?!? 

Vem öppnar upp sitt hem för mig??

 

Som tur är så varar mitt sommarkort till 15 augusti så jag i alla fall kan ta mig till läkaren och psykologen. 

Men efter den 15 e jag körd för jag har inte råd med ett busskort, det finns det inte pengar till. Men som tur har jag några kronor sparade som tyvärr ryker nu. 

 

Jag hade planer att åka på semester, utomlands, för första gången i mitt liv. 

Men det får jag ju fet glömma nu :( 

 

Hade jag ångest innan så skall vi ju inte snacka om vad den tar för form nu liksom. 

Skål och godnatt. 

 

Nåja jag har gjort det förr, levt på ingenting och det funkar ju ett tag.

 

Men man skall inte gnälla, det finns dom som har det värre..

 

Adios

 

 

 

 

 

Mina tankar, så enkelt e det. 

Jag skriver för att bli av med tankar, för att bli av med känslor som tär, det är en sorts terapi för mig. 

 

Det är mina känslor jag återger i min blogg, det är mina tankar, mina ord som skrivs. 

Ingen kan ta det ifrån mig och jag ber inte att nån skall försöka rättfärdiga saker jag skriver. 

 

Jag nämner inga namn i min blogg mer än när det gäller saker jag vet det inte gör nån skada att sen folk kan lista ut vem jag skriver om e inte redigt mitt problem. 

Om folk kan lista ut vem som är en player, vem som är ett otroget kåt vildsvin, tja då säger det ju e del, alltså finns det andra som vet exakt vad den personen sysslar med ellr hur? 

Jag återgav inga detalger, jag namngav ingen, jag gav inga ledtrådar alls om vem. 

 

Not my fucking problem!!! 

 

Mina dåliga dagar skriver jag vad som poppar upp i huvudet, när jag skriver så skriver jag utan att tänka först, jag bara låter tankarna och orden flöda. Jag tänker inte efter hur det kan tolkas, ellr vad folk kommer att läsa in i mina meningar. Jag skriver det jag känner där och då, mina tankar, mina känslor, mina ord. 

 

Jag vet att vissa känner sig träffade ibland av mina ord. Detta är inte meningen att nån skall känna det som pikar eller att nån skall må dåligt, jag skriver det jag tänker just då. 

Det är inte meningen att nån annan skall känna skuld i mina känslor, mina tankar och mina ord. 

Ingen skall känna skam eller känna sig träffade. 

 

Sedan i söndags har jag funderat och grubblat, jag har kämpat och jag har mått skit rent ut sagt. 

Jag stänger av, vill inte prata med nån, vill inte träffa nån, vill bara sitta här och inte ens klä på mig, bara sitta i min t-shirt och glo på tv, sova från och till. 

 

Detta är just detta jag måste bryta, jag måste bryta det där. 

Isoleringen blir mer och mer påtaglig och jag känner hur jag lite försvinner från dom levandes värld. 

Vad händer utanför min dörr?

Ibland vet jag inte ens vad det e för dag, jag har lite eller ingen koll på nåt. 

 

Ibland e jag inte utanför dörren mer än när jag e tvingad att gå och handla cigg, så vem tycker det e dåligt att röka nu?? Inte jag, för hade jag inte rökat hade jag stannat i sängen dygnet runt. 

Idag skulle jag gå till butiken runt hörnet, där va stängt och direkt börja ångesten krypa för jag va tvyngen att gå till en annan affär som jag inte alls hade planerat. 

E sån simpel sak som att handla kan ge ångest. Mesigt eller hur?

Spelar roll om jag måste gå till annan affär men för mig va det ångest och gråten va nära, för att jag skulle gå till annan affär, alltså e det så man vill slå sig själv på käften eller??

 

3 dagar på rocken fick mig att bli mätt på människor, fick mig mätt att prata. 

Nån gång kände jag bara för att låsa in min på bajamajan för att slippa prata med folk tyvärr stinker det för jävligt där inne så där stannar man inte mer än nödvändigt. 

 

Men att gå 3 dagar och vara trevlig mot folk jag aldrig annars ens skulle säga hej till tar på krafterna, att gå och le fast själen skriker tär på en. 

Tröttheten som kommer efter är tuff att kämpa emot och jag orkar inte så jag ger in för den, jag ger mig. 

Jag sover... 

 

Jag pratar med INGEN om mitt mående, inte med nån, inte en själ. Jag öppnar inte mig, jag stänger mig, jag vill inte öppna såren, jag vill inte öppna kranen, jag vill inte visa hur svag jag e. 

Jag svarar det e bra när nån frågar hur e det. För jag vill inte släppa in nån i mitt mörker. 

 

Mitt mörker i min sargade själ e mitt. 

Jag skulle nog inte ens veta vart jag skulle börja om jag skulle släppa in nån i mörkret, jag vet inte i vilken ända jag skulle börja... 

 

Jag vill inte att folk skall veta mina hemligheter, jag vill inte att folk skall veta hur mörk min själ är.. 

Mina tankar skrämmer mig, hur hade dom då skrämt nån annan? 

 

Jag vet att jag måste släppa ut vissa saker som tär på mig, vissa saker skulle jag kunna släppa som bomber men då sabbar jag för andra som faktiskt får släppa dom bomberna själv och reda ut sin egna oreda. 

 

Vissa saker kan jag inte berätta för nån, hur berättar man nåt sånt? 

Men jag skall snart förhoppningsvis reda bot på detta, jag har fått tid till psykolog för samtal..

Där skall jag släppa på den ilska, den sorg, den hemska bilden som förföljer mig, som sätter mörker i mitt hjärta. Det som river sönder hela mig.. 

Över 1 år har detta förföljt mig dag som natt.

Där kan jag släppa det hoppas jag, hon har tystnadsplikt och hon får inte föra mitt mörker vidare. 

 

Snart e Juli månad slut och jag har försökt att ha nåt att göra varje vecka och nu mot slutet har det funkat, förra helgen rocken, denna helgen banan för tävling, nästa skall jag hjälpa till på landskrona karnevalen och stå på tivoli och göra åt för ridklubben. 

 

Sen är det augusti och min sista sjukskrivnings månad tar sin början och jag hoppas att om jag får släppa vissa saker och få hjälp att bearbeta saker kan jag komma tillbaka. 

Om inget annat önskar min ekonomi det haha..

Rik e man då inte när man e sjukskriven. 

 

Men jag har i alla fall under dessa dagar hemma i min säng, soffa och kök kommit fram till att jag från och med igår, släpper saker som inte är nyttigt för mig, relationer som skadar mer än dom gör nytta. 

Från och med i går vänder jag vissa ryggen, mitt tålamod och förståelse e slut.. 

Jag har inget mer att ge och det finns inget mer att ens kämpa för. 

 

Jag är värd mer än så och kan man inte se det så förtjänar man inte att ha mig i sitt liv. 

Jag vänder vissa ryggen och dom kan kyssa mitt arsle medans jag går. 

 

Dom som säger dom skall men aldrig gör. 

Dom som lovar men bara sviker. 

Dom som hävdar dom talar sanning men bara ljuger. 

Ja dom har ingen mer plats i mitt liv så tack och hej leverpastej. 

 

Jag har inte plats till meningslösa relationer i mitt liv, skall jag kunna bli hel måste jag lämna vissa saker bakom mig. 

 

Jag har bestämt mig. 

 

Nu skall jag upp, upp ur hålet, bort från kanten där jag står och tippar, bort från mörkert och in i ljuset. 

Jag ser inte ljuset i tunnlen än men jag vet att det finns där, jag har sett det förr. 

Jag skall bara hitta öppningen på hålet så jag kan börja klättra åt rätt håll. 

Jag skall bara hitta fotfästet på kanten så jag inte faller. 

 

Låter enkelt, svårare att utföra. 

 

Men med rätt verktyg och med rätt människor i mitt liv skall jag lyckas igen, jag skall, jag måste. 

För stannar jag där jag e nu så är jag på en farlig väg, för det e mörkt i mitt sinne och tankarna jag har skrämmer mig. 

 

 

Adios

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så det finns inte på kartan. 

 

 

3 dagar på rocken e över. Det gick hyffsat. 

Torsdagen blev inte som jag tänkt mig, missa Europe och fick endast se Joey Tempest skrev :p

Jaja det va ju alltid nåt haha, jag fick i alla fall höra dom från diket. 

Fredagen gick hyffsad, kände av min ångest men lyckades på nåt sätt att sätta den på plats. 

Tills jag fick möjligheten att ta av min min arbetsväst och gå ner till stiftelsen, långt fram inne i hela havet njöt jag av Robbans underbara röst. 

Men deras texter en hel drös av dom gör nåt i min kropp. Det starta nåt som jag inte va redo för, mitt i konserten, mitt i en låt kom det. Tårarna föll och jag kände att fy fan detta kommer gå åt helvete. Men jag lyckades klara det vet inte hur dock?

 

 

Efter det va jag slut i hela kroppen att kämpa mot ångesten där och då tog allt och detta fick jag lida för på lördagen. 

Min kropp va slut, mitt tålamod va på bristnings gränsen. 

Trött på player fasoner, trött på tomma löften, trött på lögner, trött på att inte betyda nåt, trött på att bli behandlad som nån jävla dörrmatta, trött på att aldrig komma först.. Så trött, på allt, så trött på att känna mig så här, så trött på vissa personer som tror jag e dum i huvudet, trött på han som beter sig som ett jävla kåt vildsvin och tror att han lever livet, trött på han som en dag kommer vakna med röven full att reda upp sina lögner. 

 

Jag e trött på det mesta och allt och inget. 

 

3 dagar på rocken gick ganska hyffsat bra, 3 dagar med skratt, fina vänner. 

Nu blir det tuffa dagar för nu skall min kropp återhämta sig och det vet vi ju att min kropp tar tid på sig, den behöver dagar av vila och inga måsten nu. 

 

Jag e trött, i kroppen, i huvudet, i hjärtat och i själen. 

Jag måste vila från allt, jag måste stänga av, jag måste släppa taget...

 

Jag måste.. 

 

Adios

 

 

Av 3 på sommarrocken i svedala. 

 

Morgonen börjar bra eller inte. Vaknar och känner mig smått stressad redan. Vilket inte är ett bra tecken, efter kaffe har saken inte blivit bättre utan nu sitter ångesten i bröstet. 

 

Jag har ju klart mig själv att skylla den saken e klar. 

 

1 jag har inte lämnat min lägenhet sedan i lördags och i går skulle jag, handla, apoteket och så vidare, vakna i går och det blev inte alls så. Jag klädde mig och skulle gå, apoteket först, city gross sen. 

Kommer utan för dörren och går till lilla butiken på hörnan och handlar cigg, mjölk och ett bröd sen bär jag benen hem igen. 

 

Så det innebär att jag idag MÅSTE till apoteket för mina piller e helt slut, vilket jag visste i går när jag sket i det att idag skulle det va kaos. 

 

Vi skall va i Svedala kl vid 16, MiaFia kommer vid 13, vid 15 hämtar Emma oss. 

kl e nu 10.00 och det borde vara lugnt eller hur?

 

Inte i mitt lilla huvud för nu e det liksom rörigt och jag fixar inte rörigt. 

 

Och när rörigt är ett faktum är så även min ångest det. 

Med det kommer även den där tröttheten där jag snart känner att jag skiter i allt och går och sover istället. 

Det är nu det hade passat bra att inte av ensam, nån som puschat..

 

Så första dagen på rocken börjar med ångest, hoppas jag kan få det att släppa innan vi e där. Hatar detta, verkligen hatar det. 

 

Jag älskar ju rocken och jag älskar att vara där så jag vill inget hellre än att detta skall funka. 

 

Jag skall kämpa, tro mig, jag skall klara detta, jag skall...

 

Adios

 

 

Är en vanlig fråga när man pratar med nån, mitt standar svar som kommer utan att tänka efter är, det e bra, hur e det själv?

Det sanna svaret är egentligen, det suger fet röv.. Men om man svarar så, så är ju nästa fråga som kommer automatiskt, varför det? Och då måste man försöka förklara vad som e fel, fast man knappt vet det själv, hur förklarar man för nån hur huvudet mår när man knappt själv kan reda ut det som rör sig i huvudet.

 

Hur förklarar man för nån hur man mår när man inte kan förklara det för sig själv?? 

 

Jag bär på för mycket, för mycket som vill komma ut, för mycket som tär på mig, för mycket som bubblar. 

För mycket som tränger där inne som vill se sin väg ut men jag vet inte hur. 

 

Vissa saker kan jag bara inte prata om för det rör mer än mig, det e nån annans hemligheter jag då oxå måste avslöja och det e inte rätt. Men e det rätt att jag måste bära på allt inom mig? 

E det rätt att jag inte skall kunna prata om mina känslor för nån annans skull??

 

Ja i ett av fallen då det handlar om så pass känsliga saker att jag inte kan.

Men att bära det inom mig gör så ont... 

 

Nu e det vecka 28 och som standar denna veckan sedan typ 10 år tillbaka e jag som vanligt på sommarrocken i svedala, 3 långa dagar av gång, musik och skratt. 

Det ser jag framemot men samtidigt har jag en sån känsla, hur skall jag klara det? 

Vad händer om jag inte fixar det, hur hanterar jag min ångest där, bland så mycket folk, hur gör jag om jag får en panikångest attack? 

 

Nåja jag har Emma, Richard, Miafia och Stillne på plats så det finns ju nån att rymma till och prata om det värsta skulle inträffa. 

 

Men man behöver ju inte måla fan på väggen, det kanske går super fint, vem vet? 

Jag vet ju inte förrsen jag prövat eller hur?

 

Detta blir idag min enda ledig dag denna veckan, solen skiner och jag borde gå ut. Borde handla, borde gå ut med soporna, borde gå på apoteket men bara tanken på kommande 4 dagar gör att jag känner mig så trött, att jag tror jag skiter i allt och stannar inne, i soffan, i sängen. 

 

Jag vill inte må så här mer, jag vill verkligen inte.. Nu får det va bra på detta tycker jag. 

 

Jag blir så trött så jag tror jag sover istället. 

 

Adios

 

Vart fan e min motivation, den ä som bortblåst, vad händer? 

 

Jag orkar inget längre och när jag väl gör nåt så blir jag så trött flera dagar efter, det e sjukligt trött jag är. 

 

Man vill inte må så här, det tär på en, det får en att känna sig helt usel.. Jag skulle möblera om idag. Bara tankarna om hur jag skulle ha det gjorde mig så trött att jag sen sov i 3 timmar, 3 timmar för att tänka.. Holy Shit pommes fritts vad det suger. 

 

Så jag får helt enkelt sluta tänka och bara göra antar jag. 

 

Nästa vecka drar sommarrocken i Svedala i gång och jag försökte ta mig ur men övertalades att komma ändå, så det väntar 3 dagar där. Vet verkligen inte hur detta skall gå detta år, jag vet inte hur fan jag skall lyckas med detta. 

 

Jag har analyserat vad som skedde härrom kvällen och jag kommer till 3 orsaker. 

1. Min totala känsla av att vara ensam och inte ha en enda vän som vill umgås med mig(förstår dom)

Saknaden efter min äldsta son, saknaden av rörelse i lägenheten. 

2. Saker som ännu ligger väldigt outrett, saker som tär på mig, som jag inte pratar om, saker som skadat mig, skadat andra. 

3. Det närmar sig, 1 årsdagen för Bobbos bortgång, den närmar sig och jag har börjat prata med en tatuerare om att få föreviga honom på min kropp. 

Detta är en stor bidragande faktor skulle jag tro, för sorgen och saknaden efter honom är lika stor nu som då. 

Jag känner tårarna komma bara jag skriver detta. 

Sorgen efter min älskade vän är stor och jag saknar honom så grymt mycket. 

Vart man skall ta vägen, hur man skall få tankarna att sluta, hur man skall kunna nå npn sorts lugn i själen. 

 

Denna kväll går nog till den högen som en av dom värsta. 

Ångesten har bitit tag i mig under kvällen och hurjag än gör vill den inte lämna min kropp, den håller mitt bröst i ett järn grepp och jag kan inte få den att släppa. 

 

Panikågesten kommer krypande och tårarna forsar, jag får inte luft, jag tror jag skall dö. Jag vet att jag inte dör, jag vet att jag måste andas, lugna ner mig, hur?  Vart börjar jag.

 

Jag blir arg på mig själv där jag sitter på golvet och hyperventilerr i takt med gråten och tårarna som forsar, krampen i bröstet växer och jag måste ha luft, jag måste andas... 

Slår näven i golvet, skärp dig! 

 

Efter en stund släpper det och jag kan andas, jag kryper upp från golvet, torkar tårarna. Men ångesten e kvar, den har ännu ett grepp om mitt bröst och verkar inte vilja släppa mig. 

 

Jag försöker skingra tankarna och titta på film, men jag känner bultandet hela tiden, känner hur det spänner, hur det trycker. 

Jag vet ïnte vad jag tittar på, jag vet inte vad jag sett, jag måste börja om. 

 

Tankarna flyger, beslut tagna, fel beslut, rätt beslut, skulle jag eller skulle jag inte, hur va det nu? 

Tankarna tar över och jag ligger nu och tittar i mitt tak och allt bara flyger förbi med enfart av 200 kmh.. 

Jag vet inte vart jag skall börja, vart e början. 

 

Ångesten släpper mig inte, vem kan jag ringa? Vart kan jag fly?, vart skall jag ta vägen?.. 

Den bara trycker, det kramar mig så hårt, tårarna kommer igen. 

 

Paniken börjar byggas upp, jag känner den, det e dags igen. 

Jag andas, jag försöker, hur länge håller det.. 

 

Lyckades, andas ut, men känner hur ångesten ännu håller mig som sin fånge. 

 

Could you beam me up, let me be lighter, I´am tired of being a fighter. 

 

Adios 

 

Kom som ett brev på posten idag, ungarna åkte hem igår och tystnaden lägger sig som ett täcke över lägenheten. 

Ensamheten tär på mig och jag känner mig helt borta i mitt huvud. 

 

Detta får mig att tänka och när jag väl sätter igång finns det inte mycket stopp i det hela.

Nåt som jag tänker på e att jag fyller år i November, nollar till och med och tankarna på att slå till med fest, med mat och dricka har varit en sak jag faktiskt tänkte göra. 

 

Men nånstans så känner jag, nej, varför?  

Varför skall jag bjuda folk till mig som inte visat mig ett enda jävla intresse alls den senaste tiden? 

Varför skall jag bjuda folk som tamajfan inte vill umgås med mig årets alla andra dagar? 

 

Sen e det ju så att det inte varit nåt större intresse av att åka och hälsa på mig i Landskrona under detta 1,5 året jag bott här, så varför i helvete skulle det då passa i November?? 

 

Listan på bjudna folk skulle inte ens komma upp i fulla 10 fingrar. 

 

Jag förstår att folk har pojkvänner, flickvänner, sambos, partners, män eller fruar.. Men dom missar en mycket viktig sak, sina vänner... 

Har ni glömt att det fanns såna i era liv? 

 

Eller så e det helt enkelt fel på mig.. Man vill inte umgås med mig.. 

 

Nej nu e jag så där deppig igen... 

 

 

Adios