Ja det e en fråga jag säller mig just nu. 

E det svårt att föra ett normat samtal med folk om saker? E det svårt att ställa dom frågor man har? 

E det farligt? Vad kan hända? Ja det enda som kan hända e att antingen står du kvar vid din åsikt eller så ändrar du uppfattning och det e väl det som e det värsta för tänk om du inser dina fel och måste be om ursäk, ja det e det värsta som kan hända dig. För andra står det mer på spel i fall du inte ändrar åsikt utan står fast. 

 

Nåja vad kan man göra, kan knappast tvinga folk att lyssna och förstå för det e meningslöst. 

 

Ett nystan som va på väg att rättas ut e nu in rullat igen med en stor jävla knut. 

 

Idag e det ledig dag från jobb som innebär tvätt, egentligen orkar jag inte. 

Kan säga att jobba 75% e fan inte lätt alltså, jag e så trött, så trött. 

Det e precis så jag ibland orkar ta mig till jobb och resten av energin går åt till att göra mitt jobb. 

Men mer än så finns det inte kraft till.

 

I torsdgas föra veckan jobba jag kväll, va hemma vid 22.30 tiden, somna väl runt 24.. Vakande sen kl 10.45 på fredagen och fick brottom då jag skulle åka kl 13. 

Åkte till Lund, va på after work med gamla kollegor. Va hemma runt 01 och somna inte, låg och vred mig och kunde inte komma till ro. Då man druckigt alkohol kan man inte heller ta sina sova piller. 

KL ringde 07, upp ur sängen som en zoombie, iväg till malmö, 12 timmar senare satt jag på tåget hem igen. 

Söndagen gick åt till att sova, sova,sova, sova.. I går va jag ändå så trött att jag knappt tog mig ur sängen till jobb. 

Skall det verkligen vara så här? Jag pallar inte med detta alls. 

E det åldern?

 

Jag har så lång återhämtnings kurva att det e sjukt. Jobbar jag 3 dagar på raken kommer jag knappt av sängen dag nummer 3 sen tar det minst 2-3 dagar innan jag hämtat ny energi för att orka ens diska eller ta mig till affären för att handla. 

Det suger fett mycket rövballe att ha det så här. 

 

Sen närmar sig valborg, den värsta helgen jag vet på hela jävla året,

Detta beroende på vad som skedde en valborg för x antal år sen. 

 

Jag har ett låst inlägg som ligger.. Jag har funderat många gånger på att släppa det offentligt men jag e ännu inte redo, jag e inte redo att lägga det offentligt. 

Jag läser det aldrig men på nåt sätt e den en sorts trygghet att ha det där, jag vet inte varför?

Jag har raderat en massa andra inlägg från den tiden men just detta kan jag inte lägga i papperskorgen..

Kanske skulle jag göra det och se det som borta?

Men det e inte borta, det finns ändå i mitt minne, så färskt trots all denna tid, så färskt att det e skrämande.

 

Adios

 

 

 

 

 

Ja det e inte alltid så lätt det där, när känslorna tar över kroppen, tar över allt tänkande. 

 

Jag har alltid kunnat hantera det mesta som kommer min väg, har haft ett bra system, stoppa undan det så e det borta. Funka fint fram till för 2 år sen då min sjukdom blossade upp.. Sedan dess har det inte varit lika lätt för mig att hantera saker och ting. Detta e grymt jobbigt för mig, att mitt sätt att skydda mig inte hjälper längre, att jag inte kan hantera saker och ting lika bra längre. 

 

Det händer just nu för mycket.. Det blir för mycket för mig att hantera och känslorna e all over the place. 

Jag känner att jag inte kan sortera ut allt jag känner inom mig, 

 

Någon i min närhet tror att man kan leva i en skyddad bubbla och mata mig med lögner, lögner efter lögner utan att det blir konsekvenser. Personen borde veta bättre att inte tro detta, för när du minst anar det slår jag tillbaka och då med full kraft, du kommer aldrig veta vad som slog dig men jag kommer stå där med ett mycket lurigt leende och med glittrande ögon när det är dags att betala av karma skulden. 

 

Något som oxå kommit till ytan den sista tiden är den där polisanmälan som upprättades för 2 år sen som ännu inte e uppklarad men den kommer fram då och då när folk vill använda den emot mig, eller inte. Det e olika bud om saker och ting och jag hatar det. Jag vill ha SANNINGEN! 

 

Jag e trött på lögner, påstende och en massa tror. Jag vill veta exakt! Jag vill inte ha spekulationer, jag vill ha den hårda sanningen! 

 

Man kanske tror att den där polisnmälan inte rör mig i ryggen men där tror man fel! Den ligger där och gror inom mig, den finns med mig och den får mig tamajfan att må dåligt så tro inget annat. 

Den påverkar oss båda..

Pga den förlora vi en massa glädje!!

Men när den används mot mig utan att den reds upp gör mig jävligt kluven.

 

Jag vill slåss men samtidigt så är jag tänker jag inte sänka mig till sandlådan och sitta och leka med spaden..

Jag e större än så.

 

Det är en massa känslor som forsar fram i kroppen, att få vara med sonen ett par dagar va klart en underbar tid.. Men det drog även upp en massa sår, massa känslor som nu far runt fritt. 

Saker jag lite lagt undan kommer nu upp till ytan. 

 

Samtidgt som jag måste hantera ensamhets känslorna som fyller min kropp, jag känner att jag börjar isolera mig och jag har ingen ork till nåt, känner mest äsch skit samma jag orkar inte, jag vill inte, jag vill sova, sova bort alla känslorna som forsar, jag orkar inte känna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte bråka, jag orkar inget! 

 

Jag vill bara fly, fly bort från allt, fly bort från mig själv! 

 

Jag har ett tag funderat på att jag behöver nåt sällskap.. 

Skaffa en karl? No fucking way. 

En fisk? Ja den kan ju simma upp och ner och roa mig. 

En katt? Never, räliga farliga djur som kan döda en i sömnen. 

En hund? Ja altså ligger närmast till hands, men jag har ju MIni eller nej det har jag inte, för henne får jag då tamajfan aldrig ha. Hon bor ju hos mitt X och hans sambo, jag flytta inte med mig 2 hundar till lägenheten så hon fick bo där. Men tro inte att jag får ha henne när dom åker på mys semestrar, nej då.. Då lämnas hon till nånanan.. Trots jag sagt flertalet gånger, JAG VILL HA HENNE...

Så nej det får jag visst inte. Jag har även sagt att det e inte min hund mer men mitt X påstår att det e hon visst.. Ehhhh nej, jag får aldrig träffa henne. 

Hon står skriven på mig, jag står som ägare, så tekniskt sätt har jag en hund.. Ja på papper alltså, inte fysiskt för hon e förbjuden att vara hos mig, eller nåt? 

 

Jag vet i alla fall att denna ensamheten som finns inom mig måste fyllas med nåt, då mer än mina ormbunkar som håller på att dö i från mig.. Eller skall den inte fyllas, skall den få matas och leva vidare? Vad e rätt, vad e fel? 

 

Äsch jag vet inte, jag e liksom all over the place just nu som ni kanske märker, det e mycket nu. 

Jag försöker hantera det, jag gör så gott jag kan. 

 

Men när känslorna styr.....

 

Adios 

 

 

Först vill jag börja med en liten frågeställning som jag fråga mig själv, vart finns dom nu som va bättre än jag, dom som aldrig skulle svika, dom som visste bättre än jag, dom som ansåg mig som usel, vart finns dom nu? 

Blod är tjockare än vatten, detta bevisas om och om igen. Varför försöka komma emellan detta? 

 

En efterlängtad träff hade jag den 31 Mars, då jag hämtade min Gotands son på Sturup för 4 dagars besök hos sin mossa.. 

Det va underbart att ha han hemma 4 dagar <3 

 

Vi hade tacos mys, samtal och film tittande, vi spela bowling och vi va på konsert med Ken Ring. 

Det va en grym akustisk konsert som inte lämna ett öga torrt. 

Mina söner fick bakefter träffa Ken och den träffen mellan min äldsta son och Ken va mer känslosamt än nåt annat den helgen. Det blev en klockren överraskning som denna mamman fixat :P 

 

När han sen åkte hem på Måndagen va det tomt och trist och det kändes i hela hjärat. 

Han va hemma igen över en natt onsdag till torsdag. Denna gången hade han sin mentor med sig, en kille från kroatioen som va grym! Ja min äldsta som kalla han för militärr hård och ja jag kan se vad han mena.

Men killen har respekt med sig och det är ju så att det e tack vare han som min äldsta son är där han e idag. 

 

Han prata dock bara engelska så det va lite jobbigt emellanåt framför allt på morgonen när jag hatar prata innan kaffet, han va vaken när jag kom upp så det va bara att prata engelska innan kaffet haha.. 

Men vi båda överlevde. 

 

Det är tryckt mellan mig och min son, det är inte som förr. Inte så konstigt med allt som skett oss emellan, alla hårda ord, all ilska och allt annat. 

Vi arbetar på det och vi kommer en bit på vägen hela tiden och det känns skönt som fan. 

Jag fick även tillåtelse att följa med på hans uppföljningsmöte på soc, bara det e ett stort steg än hur det va för 1 år sen. 

 

Sen fick jag ha han hemma på hans födelsedag och det kändes så jävla bra! 

 

Ett år har gått sen han åkte till gotland och det e inte förrsen den 31 Mars detta året som jag fick återse han. 

 

Men nu dröjer det förhoppningsvis inte ett år tills nästa gång. 

 

Adios 

Ja idag blir det d.... 

 

Jag har mycket att vara tacksam för, jag har fått träffa min son men det blir ett annat inlägg...

 

Men jag har en annan känsla, ENSAMHET!!!

 

Jag vet inte när eller vad som gjort att jag inte har nån enda jävla vän kvar? 

Det kanske inte e så eller ja jag vet inte men min känsla e då tamajfan på det viset. 

 

Ni kan inte ana hur man känner när man sitter en fredags kväll ensam i soffan med endast blommar att prata med och man ser på facebook vad alla "vänner" gör eller umgås.. 

Det e då jävligt svårt att inte kommentera, antar min inbjudan försvann i posten.. 

 

Jag är jävligt flyttbar med tåg, jag bor inte ute i ingenstans utan färdmedel att ta mig nånstans.. 

 

Men alla e som POFF.. Borta.. 

 

Jag känner som om jag fan inte existerar alls.. 

E jag osynlig? Det kan inte ha undgått folk i min omgivning om hur jävla ensam jag känner mig? 

 

Nåja jag pratar med min ormbunke, nu e jag ledig 1 vecka från jobb så för att inte glömma bort helt hur man talar så får det bli samtal med blommorna.. 

Annars finns risken jag e stum snart...

 

Det spelar ingen roll om jag frågar folk om dom vill göra nåt, för ingen skall göra nåt när jag frågar men sen kommer taggningar och annat på facebook under kvällens gång, då heter det, det blev så hastigt..  

 

Jag skall nog börja äta fulldos av antidepressiva, för denna känslan av total ensamhet och utanför känslan kommer en vacker dag driva mig till vansinne.. 

 

Men nu skall jag prata med min ormbunke för även min telefon e knäpp tyst.. Kanske beror på att det e helg och tänk om jag skulle fråga om man vill umgås, hemsk tanke....

 

Jag sitter här i min ensamhet och funderar på livet och vad fan som egentligen gör skiten värd att leva i.. 

 

Adios