Välkommen...
Det va länge sedan jag hade det, jag hade nånstans hoppats att känslan aldrig mer skulle infinna sig.
Men idag välkomnar jag ångesten ;(
Skall försöka bearbeta känslorna som intagit min kropp... Det blir ingen enkel match och jag hoppas och ber att panikångesten inte skall slå på.
Jag kände av att den fanns där redan i fredags, lördags och igår men jag trodde inte den skulle blomma ut, tänkte den håller sig i bakgrunden, jag tänkte inte släppa fram den...
Den hitta sin väg till ytan ändå och nu kan jag inte göra nåt än försöka få den att försvinna igen..
Adios
Varför...
Är ärlighet så jävla svårt för vissa?
Om man väljer att ljuga, gång på gång, år efter år.. Varför blir man då förvånad när nån sätter ner foten och säger stopp, far åt helvete?
Kan man inte se den konsekvensen komma?
Ärlighet vara längst sägs det, ja vissa har visst inte förstår det talesättet.
För mig e det helt obegripligt vad man vinner på att ljuga om och om igen?
Jag hade tyckt att det va jävligt tröttsamt att hela tiden behöva komma på lögner istället för att stå rak ryggad och säga sanningen.
Menar det måste ju kännas bättre i själen när man vet att man varit ärlig, eller?
Vad tjänar lögnerna till i slutändan? Alla vet att sanningen kommer fram för eller senare, du kan inte leva i en lögn utan att ballongen spricker nån gång.
Vad händer då? Den dagen då allt bara rasar för att sanningen kommer fram?
Jo den dagen kommer helvetet braka loss och frågan du kommer ställa dig är, va det värt det?
Svaret kommer mest troligen att vara nej.
Menar ta dom som e otrogna och ljuger för sin partner, sambo, fru,,, Finns det nåt värre här i världen än att råka ut för ilskan från en bedragen kvinna?
När man ljuger för vänner ja då kan man möjligen be om ursäkt och försöka reparera det går inte det får man leva med konekvensen att den vännen e borta för gott.
Ljuga för vilt främande människor ja det har väl ingen vidare konsekvens för dig mer än om du skulle råka på dom igen och du skickat dom till lallagatan istället för långvägen.
Sen finns det klart vita lögner som vi alla med handen på hjärtat kan säga att vi dragit nån gång i våra liv, kanske mer än en gång. Men oftast e det lögner som inte skadar den berörda.
Men när lögnerna skadar den/dom man ljuger för då bör man tänka om.
Tycker jag i alla fall men sen e jag ingen expert och kommer aldrig bli det heller,
Jag kan bara skriva hur jag ser det och känner det.
Tycker nästan man borde införa en säg sanningen dag!
Vi har ju dagar för allt annat känns det som så varför inte en sån dag?
Alla otrogna människor hade mest troligen inte firat den dagen dom hade fortsatt leva i sina små ballonger.
Jag har själv blivit bedragen i mina dagar och jag kan med handen på hjärtat säga att LÖGNERNA är värre än sanningen.
Nej lögnen skadar egentligen ingen förrsen den dagen sanningen kommer fram.
Alla vet vi att ballonger kan man sticka hål på och då säger det pooffff!!
Adios
Vart skall jag egentligen jobba?
Ja det kan man nog kanske fråga sig.
Det jag i alla fall vet med all säkerhet att min tid på onkologen är över.
Jag är redo för nåt nytt..
Har jobbat med onkologi i 11 år jag är fortfarande inte full lärd, jag lär mig nåt nytt varje dag.
Jag har älskat mitt jobb i 11 år men sedan min avdelning stängde och alla mina underbara arbetskamrater splitrades känns det inte lika kul att gå på jobb längre.
Jag e klyven, jag älskar det jag jobbar med men inte i den sits jag är i just nu.
Som många vet har jag 2 gånger innan sökt till sos alarm, första gången kom jag till interljuv sen flög jag på mållinjen, andra gången haha ja det va mitt egna fel då jag fann en egen lösning på ett av testen och ja sos alarm gilla inte mitt nytänk :P så då gick testerna åt helvete så klart.
Idag såg jag annons att dom sökte igen, så va fan tänkte jag och slängde iväg en ansökan, sista dagen är den 5/3
jag fick mitt vanliga tack för din ansökan vi hör av oss när ansökningstiden e slut och vi gått igenom alla sökande.
Märk min förvåning när det 1 timme senare dimper ner ett mail till....
Denna gången tänker jag inte hitta på egna lösningar utan göra lika bra ifrån mig som första gången då jag toppa reslutaten.
Jag har även varit på interljuv i Helsingborg, jag har inte gått ut offeciellt med vart för att slippa en massa ja jag vet inte åsikter men jag kan nu avslöja att det är på akuten i Helsingborg!
På interljuvn sa dom att en del valde att hospitera för att dom inte visste om dom va säkra på om akuten va nåt för dom. Jag däremot e säker, jag vill jobba med akutsjukvård, jag vill jobba med skarpa lägen, jag vill jobba med människor klart.
Men jag valde att ändå hospitera och detta för egen vinning, för att visa att jag kan och jag vill.
Jag vet attr arbetsmiljö och hela akuten biten inte är en dans på rosor men jag känner att det e NU det e dags att gå in i den världen..
Mitt mående e bättre än det varit på många år och just nu känner jag att jobbar jag kvar där jag e nu kommer jag snart braka i golvet, jag trivs verkligen inte längre på mitt jobb...
På min andra avdelning hade jag arbetskamrater som va guld värda som gjorde att jobbet va enklare att hantera, jag hade en chef som va den bästa av den bästa, hon va en klippa i dom flesta lägen och man kunde lita på henne. Man visste vart hon fanns och det kändes aldrig svårt eller konstigt att prata med henne.
Livet som chef e nog inte alltid så enkel och mottgångarna har varit många men ändå har hon lyckats med sitt uppdrag, att vara vår chef.
På den nya avdelningen, ja jag vet inte vad det e men nåt e det som gör att jag vantrivs...
Kan va omställningen att det kanske känns bättre om ett tag, eller inte.
När man kommer som vi gjorde nya och inkräktar på en annan arbetsplats som är inarbetade med varandra så blir det så klart krock.
Men när man varit på avdelningen i 2 veckor och man redan då har fått höra mest dåligt om chefskapet börjar man undra.
Men jag e som jag e och tänker klart bilda mig en egen uppfattning..
Oavsett vad så känner jag att det e nu jag skall gå vidare till nya utmaningar.
Jag vet att jag hanterar akuta lägen med ett lugn och med kunskap jag besitter, jag vet att jag klarar den biten.
Kanske går det åt helvete och jag inte alls va skapt för akuten, kanske visar det sig att det va nitt jobb som passa handen i handsken.
Kanske är inte sos alarm nåt för mig heller, eller tvärtom.
Jag vet inte?!?
Men det jag vet e att jag måste pröva annars kommer jag ångra mig senare i livet att jag aldrig vågade testa.
Jag vet inte vart jag skall jobba.
Det enda jag vet e att jag skall inte jobba där jag e nu.
Jag trvs inte och det e tungt att gå till jobb, jag misstrivs så pass att jag känner att stannar jag för länge kommer det bli kaos!
Jag är redan nu mest ireterrad på saker, jag retar mig på saker, jag känner agg mot vissa, jag känner mig felplacerad, jag känner mig ledsen, jag känner mig tom!
Patienterna är just nu enda och enda anledningen att jag går till jobb på morgonen och jag kan inte känna så här, jag vill inte må så här på min arbetsplats.
Hade jag kännt samma om min avdelning varit kvar?!? Svar NEJ....
Hade jag fått behålla min chef och mina kollegor hade jag aldrig kännt detta begär att byta jobb på samma sätt. Just nu är den en jakt på min plats i livet.
Jag vet inte vart jag hamnar i livet...
Men jag vet att jag måste bryta mig fri innan jag blir för bitter!
Man jobbar för att få pengar men pengarna e inget värt om man vantrivs då är det inte värt det.
I need to break free!
Adios
Att vara självständig.
Är en sak som e mycket viktig för mig.
Jag tog upp ridningen igen för 3 veckor sen efter 100 år..
Stallet ligger i Landskrona men det ligger ju så klart avsides vilket innebär att det inte e så lätt att ta sig dit, det går buss och den går bra att ta dig men det e hem som problemet uppstår, jag har ca 1 timmes väntan på kvällen och ridningen e redan sent som den är, rider mellan 20.15-21.15 ca... Sen skall hästarna fodras och det skall sopas i stallet. Så jag e hemma aldeles för sent om jag sitter 1 timme och väntar på bussen.
Iband känner jag för att ta mig till öob eller dollarstore, nej det e inte långt att gå men problemet uppstår när man skall hem med sakerna. För alla som varit med mig i affärer vet att när jag bara skall ha nåt blir det en full korg till sist haha.
Så jag har ett tag letat efter en cykel för att slippe behöva be vänner om hjälp att hämta mig i stallet sent på onsdags kvällen, eller köra och handla med mig.
I går fann jag min nya kärlek...
Gröna faran!!
Den e lika ful som jag ville den skulle vara, den är perfekt för mig och min självständighet.
Nu kan jag cykla till och från stallet, till och från affärerna... Nu behöver jag inte be om hjälp.
Stor flicka klarar sig själv :P
Sakta men säkert börjar saker falla på plats här i livet.
Nu saknas bara ett nytt jobb, ja och så klart några andra saker oxå som jag inte kan påverka på nåt vis utan det får ta den tid det tar.
Och till dig som lämna en anonym kommentar, jo absolut va det enbart mitt fel att min son valde den banan i livet som han gjorde. Det säger ju sig själv, det va ju inte så att han gjorde egna aktiva val som fick konsekvenser?
Nej så klart va det jag som tryckte drogerna i halsen på han och hejade på, så klart va det jag som tyckte det va spännande att ha en kriminell son, så klart jag hejade på detta...
Du har fått allt om rättfoten!!!!
Skönt med folk som har så mycket vetande om saker så dom kan berätta för mig som inte fattar ett skit...
Men det e ju som folk påstår jag skyller allt på alla andra och ser inte mina egna fel...
Ni tror inte att jag ransakat mig själv ganska så rejält kring detta?
Att jag sett mina fel och brister?
Det kan inte vara så att jag mått jävligt dåligt genom allt detta?
Det är ju verkligen mtt fel att min son gjorde sina val här i livet?
Det är klart mitt fel att saker blev som dom blev?
Däremot tar jag på mig fullt och fast att min son fick dom konsekvenserna som han fick...
Det är verkligen en bit av min del i det hela.
Jag hoppas att du som läser denna blogg och har så många åsikter om saker en vacker dag vaknar upp och har en kriminell narkoman till barn...
Den dagen kan du och ja diskutera rätt och fel!
Adios
Tjabba, tjabba...
Det va ett tag sen. Men jag har liksom inte haft nåt viktigt att skriva om så där...
Ni vet jag måste ju vänta tills jag kan kräka på nån anann som gjort fel och jag har rätt i sak..
Det e ju sån jag e enligt vissa.
Men tyvärr e det ju så här att jag nu för tiden bara skakar på huvudet, låter det rinna av mig och säga, how the fuck cares???
Inte jag kan jag berätta för er.
Om man inte lärt känna mig, alltså MIG så kan man inte uttala sig så mycket känner jag.
Om man efter x antal år i min närvaro ändå INTE känner mig ja då kan jag inte mer än säga, far åt helvete och kom fan inte tillbaka.
Jag finner det oxå ganska så kul att folk tror dom vet hur jag funkar, vad jag e för nån och hur jag agerar och det e lika hysteriskt kul var gång nån skall beskriva mig... För dom har allt för ofta så jävla fel.
Men jag e fan lika glad för det, jag e jag och jag e jävligt glad över att vara jag.
Mina motgångar dom senaste åren har fått mig till att bli en annan människa, jag har fortfarande sympati, empati och ett stort hjärta.. Men nu för tiden är det bara 1 som kommer i första rummer och det e JAG.
Sen kan man kanske kalla mig ego då, ja det kan man få göra... Men jag själv skulle inte kalla mig ego.
Jag har under 18 års tid levt och andats barn... Dom första 5 åren bara 1, resterande 13 2 st...
Men detta stämmer inte heller eller hur?
Jag har dom senaste 10 åren haft 1 barn mer i fokus.. Pga skolfgång, möten, bup, utredningar med mera.
Detta har tagit all min kraft och lust.. Där har jag levt i 10 år.
Dom senaste 5 åren har problemen varit stötte och värre och verkligen tagit musten ur mig.
En dag för 2 år sen braka jag i botten, jag kunde inte andas, jag kunde inte ta mig ur sängen, tårarna slutade aldrig rinna och jag gick till doktorn, där började min kamp med mitt egna mående.
Men jag hade inte tid att ta hand om MIG, för det fanns ännu en som tog fokus...
Jag kunde inte sova för jag visste inte när samtalet skulle komma, jag kunde inte leva i mitt egna hem.
Samtal, polisen, åklagare, advokater, soc, familjebehandlare med mera va min vardag under en mycket lång tid..
Då fanns inte orken att ens fundera på att köä på sig på morgonen utan man drog täcket över huvudet och ville bara sova bort veckorna...
Saker escalera totalt för lite mer än 1 år sen... Det va kaos, det va kris, hela livet i spillror, jag visste inte om jag va upp eller ner, jag visste inte knappt mitt namn...
Mötena blev oftare, då va relationen så pass skadad att den va inte ens en relation, det va en hög av sopor, det kändes som världen rasat ner på mig och jag fann ingen annan utväg än att jobba mot det jag ansåg vara rätt.
Jag va tvungen att lägga vissa känslor åt sidan för att fokusera på , vad är bäst?
Jag fatta ett beslut och det beslutet höll jag fast vid... Jag visste jag skulle bli hatad, jag visste jag skulle bli kastad åt helvete men jag gjorde det ändå, för jag ansåg det va bäst..
Det kom till den punkten då han fick ett val, skärp dig eller flytta.. Han valde att packa en väska och gå..
Det gjorde ont, det gjorde jävligt ont men jag kunde inte längre leva fånge i mitt egna hem.
Jag har fått höra sen att så gör inte en normal mamma, en normal mamma "kastar" inte ut sitt egna barn.
Kanske inte det men jag kasta inte ut han, han fick ett val. Han valde att gå, e jag en usel mamma då?
Ja jag tar gärna emot den medaljen, jag tar det.
Jag slutade aldrig älska min son.
Jag kämpade sen några månader för att han skulle få den hjälp han behövde.
Denna mamman kämpade för att min son skulle få vård.
Möten på soc, möte på kommunen, förvaltningsrätten till sist kammarrätten.
Ja denna mamman va så jävla ego att hon gav sin kriminella, drogpåverkade son ett val, skärp dig eller flytta.
Ni skall då oxå veta att jag levt i detta liv 5 år, i förnekelse allt för länge, way för länge.
Allt för länge va jag medberoende i hans missbruk.
Många undrar vart finns min äldsta son, han finns på gotland, på behandlingshem sedan snart 1 år tillbaka för bla Cannabis missbruk.
Med denna blogg undanber jag fler frågor kring min son....
Vi är just nu i en fas där vi försöker bygga upp våran relation igen, vad som sker vet jag inte..
Men jag vet i alla fall att jag aldrig slutat älska min son...
Han är mitt liv och kommer alltid vara min första....
Nu skall jag dra på interljuv i Helsingborg ;P
Adios
När man måste gömma sin identitet.
Ja då e man faktiskt lite patetisk, det är ganska så löjligt. Varför kan man inte stå för vad man tycker och tänker?
Om ´man måste skaffa en fejk profil på fejjan för att skriva meddelande där man kallar mig pajas, kan jag inter mer än skratta. Vem fan e pajasen?
Jag har verkligen inget emot att folk har åsikter om saker och man får väldigt gärna berätta dom för mig.
Men om man måste gömma sig bakom en fejk identitet ja då kan du lika gärna spara din skrattandes emojs till nån annan.
Men för att lite bena ut det hela kan jag väl känna spontant och magkänslan säger att jag e ganska säker på vem denna patetiska människan e...
Jag kan klart ha fel. Det får tiden utvisa, för tro mig I will find out.
Att jag inte tar egenansvar utan skyller allt på andra.. Tja det kanske e din uppfattning, du läser kanske min blogg, du kanske följer mina offentliga inlägg.. Men snälla för fan snälla, tror du jag skriver ut allt offentligt?
Se mina egna fel och brister, tro mig jag ser dom och jag vet vad jag gör fel, när jag gör fel och när jag skall ta mitt ansvar.
Vad vet du om mitt liv? Så länge du inte tillhör mina närmaste vänner så vet du inte mer än vad jag väljer att delge offentligt. Och den lilla delen av det stora hela sitter du och har åsikter om mig på?
Jag måste undra hur tråkigt liv har du, hur viktig del i ditt liv e jag då du lägger tid på fejk konto för att lämna din åsikt?
Vad jag pratat om i terapi? Tja alltså det e ett tag sen men det mesta vi prata om va min sons missbruk, kriminalitet och hur det påverka hushållet...Fler frågor på det?
Diagnos?? Ja e depression och ångest en diagnos på mina genetiska fel så visst.
Men vet du, jag har en mycket bättre ide..
min mail är [email protected]
Skicka ett mail, med ditt riktigta namn så kan vi prata, eller ännu bättre.
Välkommen hem till mig på en kopp kaffe, Sturegatan i Landskrona, skicka ett meddelande innan du kommer så jag kan sätta på en kanna kaffe...
Gillar dividera face to face och inte bakom feghet...
Nej nu skall jag äda middag för sen skall jag leka cowboy...
Adios
