Bakslaget jag väntat på, den kom som ett brev på posten i natt och denna morgonen har varit en kamp mot tårar och försöka att inte bryta ihopa helt i en hög på golvet. 

 

Det blev för mycket. Jag vet ju att när jag har bra dagar och mår bra så kommer det, bakslaget, för eller senare. 

Men jag kände nånstans att kanske, kanske inte denna gången. 

 

I fredags ringde luren, försäkringskassan som äntligen fått tummen ur röven och bokat avstämningsmöte, det e väl bra tycker alla nu. Nja ja jo super bra MEN.. Det finns ett stort MEN i detta. 

1 det blir inte med doktor Johan då han slutat, det blir med en läkare i Burlöv som aldrig träffat mig, som inte har nån koll på mig och mitt, ja hon kan läsa i journalen men det blir ju inte samma sak. 

2 det blir med den nya chefen på avdelningen,då den andra slutat, ännu en som inte känner mig eller mitt, detta känns liksom helt jävla vemodigt. Jag vet inte hur det kommer gå eller vad som sker men det känns så jävla jobbigt i detta nu. 

 

Den 4 Oktober e det alltså dags för detta möte och jag e redan så satans orolig och nervös och ångesten är då klart ett faktum i detta nu. Med detta kommer ju klart alla tankar och känslor och det slår på en som en käftsmäll. 

 

Vi får väl se vad som sker i detta och hur det kommer gå, man kan ju hoppas det går bra ändå, eller? 

 

Sen e det d här med den här jävla ekonomin den suger musten ur mig, jag klaga på allt mitt skramel men fy fan vad glad jag blev att jag hade dom idag så jag kunde handla cigg och mjölk. 

Jag går med ständig oro kring hur jag skall klara mig hela månaden och den ständiga oron kommer jag att klara av att betala räkningarna. 

Det är inte nåt lätt att va sjukskriven med den ersättningen man får. 

Jag vet varken ut eller in i detta och jag vet tamajfan inte hur jag skall lösa allt. 

 

Borde va enkelt liksom men med min problematik blir allt lite mer komplicerat och smått mer jobbigt. 

Men jag lever ju så man får va glad för det lilla. 

 

Sen att jag i veckan fick ett samtal som totalt slog undan benen på mig hjälper inte, nej idag suger livet. 

 

Nu skall jag städa, dammtorka, dammsuga och torka golven, skrura dass och tvätta. Ovanvåningen e klar och nu väntar nedanvåningen. 

E här sen dammigt när mamma och pappa kommer hem har jag i alla fall torkat av allt idag. Den där hunden gör ju att det flyger tussar och skit hela tiden, jag skulle kunna dammsuga 30 gånger om dagen och ändå finns det hår. Jag e i alla fall säker, skaffar jag hund igen blir det en nakenhund för fy vad jobbigt allt detta hår e.. 

 

Adios 

Ja med min långa sjuksrivning denna omgången har jag ransakat mig själv på ett helt annat sätt än dom andra gångerna, vad e jag värd egentligen här i livet?

Vad förtjänar jag, förtjänar jag den skit jag fått och som jag på nåt sätt accepterat igenom tiden, förtjänar jag verkligen den behandlingen och förtjänar jag verkligen den smärtan och alla tårar, svaret e egentligen ganska så enkelt, nej. 

 

Men många säger man skall lyssna på sitt hjärta, ja det kan va bra i vissa lägen men i andra e det mindre bra. Oftast sätter hjärtat oss i trubbel och hjärtesorg, om vi lyssnar på hjärtat rskerar vi att bli sårade och få hjärtat sönder stampat, hjärtat sätter oss oftast i skiten skulle jag vilja säga. 

 

Skall man då lyssna på hjärnan? Tja samma sak där egtligen, hjärnan säger oss att inte lyssna på hjärtat och hjärnan e oftast förnuftig men i slut ändan blir vi ändå sårade och ensamma eller hur?

 

Så hur kan man få dessa att sammarbeta och kommer på en gemensam plan? 

Detta är omöjligt för dom vill oftast olika saker. Men om man tar en bit av vad hjärtat säger och en bit av vad hjärnan säger så borde man få en lagom kombination. Men nej så e inte fallet alltid, det kan ändå bli kaos av det hela. Vad fan skall man då göra? 

 

Jo då måste man ransaka sig själv, sin själ, sitt hjärta, sin hjärna. 

Man får leta efter, leta, söka efter svar inom sig själv, man får ha konversation med sig själv, för och nackdelar. Man får tala högt och argumentera med sig själv. 

Ja kanske finns det nån nu redo att ringa singsing så vita bambulansen kommer med en vit krama mig själv tröja men lugn, jag har inte blivit knäpp. 

 

Men tänk efter, vem vet bäst vad som e det rätta för dig? Vem är den som kan berätta för dig vad du skall känna, tycka och vad som är rätt eller fel, ja precis, DU och bara DU.

Det finns ingen som kan berätta för mig vad jag skall känna, det e bara jag själv som kan berätta detta. 

 

Och när man väl gör det så ser man saker i ett annat ljus. 

 

Jag vet nu att jag mår bättre av att släppa saker i mitt liv som inte gett mig nånting annat än skit. Så enkelt e det, det e dags att släppa det, dags att gå vidare och sträcka på ryggen och säga, FUCK YOU!!

Get the fuck out off my life!

 

This is me telling you what I think you should do 

 

Så mår jag BRA... 

Det märks ganska så bra på min facebook om inget annat, I am back. 

Jag tramsar. flamsar men jag har jävligrt kul undertiden, menar jag skrattar åt mig själv duktigt :D

 

Jag har bra dagar här i staden gud glömde. 

Vet inte om det e miljöombytet som gör det eller den glada hunden som möter en när man kommer hem. Hunden som e ett sällskap hela tiden, jag e liksom inte ensam.

 

Ja sen har jag ju den där skrik fåglen oxå som sällskap som vill rymma hela tiden. bits och för liv. 

Den e ingen snäll sak den där. Dom alla säger att en sån fågel skall ha partner, ja det hade hon men den döda hon, knall död låg han i buren. 

Ja vi misstänker fåglen e en hon med tanke på humöret haha.. 

 

Nåja oavsett vad så mår min själ just i detta nu jäkligt bra och det tar jag klart tillvara på. Det måste man, njuta av dom dagarna då livet känns på topp. 

 

Jag har 2 veckor kvar i denna staden, vem vet jag kanske inte flyttar hem igen :P 

 

Nu skall jag dammsuga, sen skall jag göra hunden till nakenhund, menar det växer ut innan mamma och pappa kommer hem. 

Det e egentligen tur att jag inte har hund hemma med min ocd och städmani, det hade aldrig funkat. 

 

Nåja nu skall jag göra nytta sen skall jag njuta av solen som just nu lyser på himlen, tänker ta tillvara på varenda stråle i mammas trädgård, det e sinnesro med hunden som sällskap och en kaffe kopp i handen. 

 

Adios 

Va lösningen på min aptitlöshet.

 

Ja igår åkte jag till jobb, lämna mitt sjukintyg och samtala med chefen en stund, som även hon skall sluta snart, det va många som skulle sluta verkar det som och som har slutat. Trist när det blir sån flykt. 

Men nu får vi se, det blir först en titt inom regionen för att se om det finns nåt lämpligt jobb till mig. Sen får vi ta det därifrån. Men det kommer inte ske förrsen jag träffat min nya läkare första gången på mottagningen i Landskrona. 

 

Så vi håller tummarna och väntar lite till.

 

Sen åkte jag till Arlöv för att umgås med Lina, Daniel och Theo. 

När Daniel nämnde mat, så kände jag hunger, jag kände mig sugen på kebab, jag kände aptit och jag åt med glädje och mådde så bra. 

 

Så lösningen på min aptitlöshet e alltså sällskap! 

Se på fan haha.. 

 

Men problemet e ju att jag e redigt ensam i detta boendet här. Men men saker man får ta. 

 

Nu skall jag försöka packa inför 3 veckor i Trelleborg, går långsamt som fan har typ plockat fram väskorna haha.

Men NU skall jag.. 

 

Hej och hå..

 

Adios 

Som försvann och inte kommit åter, det e grymt jobbigt nu kan jag säga. 

Jag e inte hungrig, e inte sugen på nåt och när jag känner att jag måste äta tvingar jag mig i det. Det sitter uppe i halsen och jag känner mig mätt, illamående och kräkfärdig när jag tvingar i mig maten. 

 

Dock måste jag ju äta då jag typ e svimfärdig näst intill hela tiden. Huvudvärk och yrsel e tamajfan inte kul. 

Men jag vet inte hur jag skall kunna få i mig mer när jag känner som jag gör just nu. 

Jag måste snart få tillbaka aptiten och suget, tips mottages mycket gärna. 

 

I helgen har jag tillbringat nästan hela min tid i stallet för att hjälpa till att ta ut och in hästarna. Det har varit kul och lärorikt för man lär känna andra hästar än bara dom man rider en gång i veckan. 

Det har även varit hårt och tröttheten e klart påfrestande idag så jag knappt kan hålla ögonen öppna. 

 

I går blev jag även nafsad av en av hästarna i armen som inte gillade den andra hästen som va i gången. Min enda tanke va att hålla hästen i bosen och då fick jag ju ta vad som kom. Det gick inte hål och hon bet inte hårt, ett blåmärke som påminnselse har jag dok på höger överarm. 

När vi sedan på kvällen skulle plocka in hästarna från hagen så va vi lite folk och nån tyckte at vi skulle ta alla på en och samma gång. Jag vet att Cuba e en bitch med andra hästar men ändå tyckte denna någon att jag skulle ta henne och en till. Lille Harry som e hälften så stor som Cuba. 

 

Allt gick bra under gångturen eller ja jag fick hålla mot Cuba ett par gånger när hon kände för att hugga efter Harry. 

Men när vi skall in i stallet kommer problemet, stopp i gången och Cuba blir otålig så klart, hon vet att det e mat där inne. Så hon går i gång och jag fick lägga all min kraft för att dela på henne och Harry åt. 

Sen säger någon där bak gör hon så igen så släpp henne, jag bara nej e det nån jag släpper så e det harry för annars vinner Cuba med sitt bitchiga sätt och det e jag inte intresserad av.

Då hon svarar ja men för att inte utsätta dig för nån fara. Då jag svarar jag lovar jag kommer släppa henne när jag känner att jag inte har kontrollen längre innan dess stannar hon i min hand. 

 

Det gick bra och ingen olycka, varken för mig eller hästarna. 

Men nästa gång nån säger att man kan ta Cuba med en annan kommer jag protestera högt så in i helvete kan jag berätta. För det kan man inte. Dom kan gå ihopa i hagen, inga problem men att leda henne med en annan funkar icke. 

 

Ja nu e det ny vecka och på torsdag flyttar jag hem till mamma och pappa i 3 veckor. 

Pappa hämtar mig på torsdag så jag slipper åka tåg med 2 väskor och kassar. 

Vilket e skönt som fan, sen i helgen e det tävling på Malmö Raceway och där skall jag så klart jobba. Blir även denna tävlingen ihopa med bästa Pernilla.

 

Sen blir det lugnt framöver, tävlingar e slut, några lördags körningar kvar sen e säsongen över och vilan kommer bli uppskattad. 

 

Men för nu skall jag faktiskt vila en stund, jag kan verkligen inte hålla ögonen öppna. 

Detta e en blandning av helgens bravader vilket jag vet om tar tid att återhämta sig från. Sen e det så klart pga av näringsbrist. 

Nåja oavsett vad så behöver jag vila.. 

 

Adios 

Här sitter jag med en kopp kaffe, lyssnar på spåtifaj och tänker. 

 

Det har blivi en del sånt den sista tiden och det positiva e att det inte alltid e så negativa tankar som det varit mycket av dom flesta gångerna. 

Jag har varit nere i en duktig svacka och den har tatgit tid att ta sig ur. 

 

Detta e klart jobbigt för omgivningen och jag märker ju hur det tär på folk. Min negativitet och mitt deppande, mitt humör och min ledsamhet. 

Jag vet att min favbook varit en katastrof med en massa negativa känslor, bilder och statusar. Jag vet att min blogg även varit detsamma. 

 

Men det är mitt sätt att få ut det där som tär, mitt sätt att visa att jag just då inte mår bra.

Detta mycket för att slippa dom där messenger plingandet med frågor hur e det? För alla vet vid detta laget att jag ändå oftast talar osanning när jag skriver det e bra. 

 

Just nu dock mår jag ganska bra om jag får säga det. Det är så klart mycket beroende på att min medicinering verkar vara helt rätt inställd och verkar göra vad den skall. Hålla mig flytande. 

Det är inte nån eufosik glädje men det är en glädje som får mig av sängen varje dag. 

Och det e jag helt  nöjd med att vakna på morgonen och känna att jag vill gå av sängen och se vad dagen kan ge mig. 

 

Jag sover bättre, dock drömmer jag så jävla knasigt att jag ibland kan brista ut i skratt när jag på morgonen minns vad jag drömt och man bara tänker vad fan e det för fel på mig? 

Det e redigt knasiga drömmar och den innehåller alltid vänner och helt knasiga saker som sker. 

Nån mer som har såna dö knasiga drömmar att man brister i skratt på morgonen?

 

Jag isolerar mig än väldigt mycket och jag går ibland inte utanför dörren. 

I går va jag dock ute och fixa allt jag borde gjort för mer än en vecka sen. 

Bättre sent än aldrig. Innan dess hade jag faktiskt inte lämnat hemmet sen jag kom hem i söndags kväll.

Isloeringen är inte bra och jag måste komma på ett sätt som gör att jag kommer ut mer. 

 

Sen e jag som jag e. Jag vill inte vara till besvär för nån, vilket jag känner att jag ibland är. 

Men jag e ju inte det, tror jag inte i alla fall? Eller ja det vet jag ju inte haha men ingen har sagt nåt i alla fall.

Jag gillar sitta här vid köksbordet med en kopp kaffe i handen och prata med min sambo ormbunken.

Min sambo har den fantastiska egenskapen att vara en fantastisk lyssnare haha... 

 

Ja jag vet jag e knäpp men jag e född sån så det klagomålet får ni lämna till min mor och far som födde mig.

Det kan inte jag ta ansvar för :P 

 

Vad tänker jag på denna dagen då? 

Min framtid, vad har den att ge? 

 

Egentligen om man tänker så har jag hela världen för mina fötter, jag kan nu verkligen tänka och fundera på vad vill jag med mitt liv? 

Jag vet att jag är en bad ass duktig undersköterska, jag vet att denna rollen axlar jag med bravur och kommer alltd att gör. Det e nåt som ligger mig varmt om hjärtat och speciellt så klart cancer vården som varit min speciallitet i 12 år. 

 

Den kunskapen och den erfarenheten kan ingen ta i från mig och jag går rakryggad och med huvudet högt för det e nåt jag kan i blindo.

Sen blir man aldrig färdiglärd när det gäller sånt, det kommer hela tiden nya behandlingar, nya diagnoser och nya saker. Man kan aldrig säga att man e färdig lärd när det kommer till det yrket och så e det. 

 

Oavsett vad som sker nu så kan jag med stolthet lämna den biten. För jag vet att jag alltid kommer bära den kunskapen och erfarenheten med mig. Det e nåt speciellt och man lär sig eller nej man lär sig inte har man inte det innan blir man inte långvarit. Bemötandet av peatinterna i den sits dom är i är en super duper viktig sak i just mitt fält. 

 

Nu har jag möjligheten att leka med tankarna, vad skall jag bli när jag blir stor? 

Jag vet så klart att jag inte kan välja och vraka men jag har ett tomt blad framför mig. Ett blad som är för mig att fylla i. Det e min tid, det e min chans att se vad världen har att erbjuda. 

Jag vet inte om jag skall va ärlig vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Det borde man kanske veta när man närmar sig 30+ några år :P 

Jag visste ju inte det när jag va ung heller, jag skaffa barn när jag va 19 bast, eller 20 va jag bär Sander föddes, sen gick jag hemma, strö jobba. Sen kom Liam och när Liam va 1 och börja på dagis bestämde jag mig för att läsa till uska. 

 

Planen va att läsa till uska jobba på ett äldreboende bara för att jag va tvyngen att ha ett jobb. Ja lite så va tanken när jag satte mig i skolbänken 26 år gammal och plugga 44 veckor på Lernia. 

När jag gjorde min praktik på onokologen visste jag att jag ville nåt mer än boende. 

Så blev det så klart, 27 år gammal visste jag då vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville bli Uska på onkologen och så blev det. 

 

Och nu har jag den där möjligheten igen att ta reda på vad det e jag vill.

Jag har lekt med tanken att lämna onkologen för men det ar aldrig blivit av, kanske va det meningen att jag inte skulle få några av dom andra jobben jag sökte. Kanske va det hit ödet ville föra mig. 

 

Om det så nu va fallet kunde det kanske tagit en annan väg för ärligt över 2,5 år som sjukskriven i olika grader från och till suger fett!! 

Så ödet kunde valt en lite lättare väg att visa mig vart min väg skulle, eller? 

Nåja nu e jag här med ett oskrivit blad, med en tom väg framför mig. 

 

Vart den bär mig eller vad som kommer skrivas på det tomma bladet får framtiden visa. 

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget, ena foten framför den andra, blickar framåt och väntar med skräckblandad spänning på vad livet har att ge. 

Jag har ju några år till innan jag blir för gammal för att leva det. 

 

Man skall leva livet säger dom och ja det har jag gjort med både fördelar och nacdelar, med motgångar och medgångar, i nöd och lust men oxå i katastrof och med total okontroll. 

Men jag står här idag starkare än då, alla mina neråtgångar har lett mig dit jag är idag. 

Alla mina motgångar har gjort mig till den starka kvinna jag är idag. 

 

Jag står med ryggen rak och jag känner att jag börjar få kontroll över mitt liv, mina känslor och jag känner glädje inför livet. 

Det va ett tag sen och jag känner att det e dags nu. Det e min tur nu, så in youre face, jag står än!! 

 

Det finns saker jag behver bearbeta och det kommer, jag fick brev från landskrona dom kommer kalla mig inom 60 dagar och då kommer jag få samtals kontakt och då jävlar skall jag släppa den där bördan jag bär på mina axlar, det där jag inte kan prata med nån om. Det e dags att släppa det och försöka kommer vidare i även den biten. 

 

I am the one and only, I am still standning, you wont break me, I will keep on fighting to the end så bring it on!

 

Adios