Tar mitt dåliga mående överhand och så va det i måndags det blev ett ras som hete duga, vakna och skulle fixa räkningar och då mitt minne och annat sviker duktigt så har jag dålig koll på vissa saker tyvärr. 

Och det blev ett ras, 2 timmar av konstant gråtande och en ångest som inte va av denna värld. 

Fick plocka upp mig och sen ta tag e en drös av saker vilket slutade med att jag sedan däckade totalt utslagen i 2,5 timme. 

 

Detta innebar att jag inte svarade på facebook meddelanden, jag svara inte i telefon, inte snap och inte på sms. 

Jag va inte online på fejjan på 5 timmar och detta fick Lina att bli orolig, sp hon kontakta Rosita som oxå blev orolig. När jag vakna till liv fick jag skicka till dom att jag levde och fick förklarat vad som skett. 

 

När jag mår som sämst stänger jag av både mig själv och livet utanför utan eftertanke, naturligtvis borde jag svarat men ni vet, när man mår så orkar man inte ta nåt samtal för risken e att man börjar gråta hejdlöst och man bara känner sig liten och usel. 

 

Men jag fick ta tag i allt på måndagen även ringa och skälla då jag inte fått läkartid och mitt sjukintyg går ut idag, det sluta med att jag måste åka till Helsingborg för läkartid idag 13.30.

 

Allt detta klydd och min ekonomiska totala kolapps får mig att fundera, hur skall man kunna arbeta med sig själv och plocka upp sin själ ur ett mörker när man varje dag, varje vecka, varje måndag, varje vaken stund måste oroa sig för hur skall pengarna räcka, kommer jag kunna betala min hyra och ändå kunna handla mat? 

 

Hur FK resonerar kring detta vet jag inte men den 9 mars när jag skall ha möte med dom skall jag ställa frågan, hur dom vill att folk med ångest och derpession skall hitta vägen tillbaka när 9700 kr ifrån dom gör att man aldrig kan vara ångestfri, ekonomin gör ju klart att man mår dåligt, så e det även för dom som inte lider av min åkomma. 

 

Sen e det ju klart man inte skall vara rik när man e sjukskriven men för fan man måste väl i alla fal ha så man överlever? 

Men i Fks värld finns inget som heter existensminimum... Det finns bara standar utbetalningar sen får man hora sig till extra pengar. 

 

Varje månad är en kamp att få ihopa mat, busskort. 

Busskortet e så klart en prioterings sak men utan busskortet kan jag inte ta mig till hästarna och utan hästarna kommer jag gå under totalt, köper jag busskort kan jag inte handla mat så det räcker hela månaden, inte ens om jag så köper bara nudlar. 

 

Jag vet inte hur lnge till jag orkar med att ha det så här, det suger. 

Jag har i alla fall lämnat in, pinsamt nog har jag fått krypa till socialförvaltningen för att få hjälp med pengar. Vet ni hur det SUGER!!!!

 

I 15 jävla år har jag inte behövt deras hjälp, självständig har jag varit och nu, ja då måste jag krypa till korset och be om hjälp från myndigheten... 

 

Ja jag vet inget fel i det bla bla bla bla.. MEN för mig suger det fett jävla apröv.. och så e det! 

 

Sen vet jag ju inte om dom kommer att hjälpa mig det återstår ju att se, kanske får ett fett jävla nej från dom. 

Och får jag det så e jag färdig för resten av mitt usla jävla patetiska liv. 

Då går jag under totalt och kommer bli bostadslös och bo på en parkbänk, bli knarkare och alkis för att hålla mig varm. 

 

Adios 

 

 

En del frågar varför jag inte jobbar, jag förklarar att jag har depression och ångest problematik. 

Man kan se hur en del tittar på en som om va e du sjuk? 

Ja alltså det e ju så med psykisk sjukdom att det syns inte utanpå hur själen mår. 

 

Jag har bra dagar där jag lever som om jag va helt 100 återställd, sen har jag dagar då jag knappt tar mig ur sängen för att ens gå på toa, då jag stänger in mig i både hemmet och i kroppen då jag inte vill eller orkar ens ha kontakt med folk. 

 

Min ångest är nästintill konstant och ibland går det över och blir ren och skär panikångest. Detta är oxå nåt som inte syns, ja det syns dagen efter i mina ögon, jag har ju till och med haft affärs biträdet på pressbyrån frågat mig om jag va trött och sjuk en dag när jag handla efter en kväll med panikångest, 

 

Jag är trött bara e ett standar svar som alltid finns i bakhuvudet, hur mår du? Jo jag mår bra e bara lite trött e en mening som många med just denna probematiken lärt sig säga utan att ens tänka. Vi kan till och med svara det innan vi ens fått frågan för vi vet att den kommer. 

 

Min botten och när jag insåg att jag va så långt nere sökte jag hjälp efter att ha kämpat länge länge innan jag själv insåg vart jag va och vad som hände. Jag kämpa på, jobba, log som om inget va fel. Dom som va mig närmast såg detta långt innan jag gjorde det. 

 

När det sen slog ner som en blixt från himlen va jag så långt nere att jag inte insåg där och då vilken lång väg jag hade att vandra. 

 

Nu 3 år senare e jag ännu inte på toppen. Jag har varit nästan uppe och vänt men rasa igen, gånger flera har jag rest mig varit på väg men tappat fotfästet igen. Tro mig jag har försökt, jag har kämpat, jag har viljan men min själ e inte där. 

 

Ja det som fick mig att slå i golvet va min äldsta son och allt jag kämpade med honom om och kring. 

Men det går djupare än så, gamla saker som ligger ouppklarade, ett förhållande som tryckte mig totalt i botten, ett avslut jag ännu drömmer om e att få träffa han igen och ge igen för min sönder sparkade axel som ännu ger mig problem, ett öga för ett öga om man säger så. 

 

Det är oxå saker som kommit fram i hela tonårspärsen jag gått igenom alla dessa år som fått mig att rasa igen, jag måste börja bearbeta detta och så länge jag inte får min psykkontakt för samtal kan jag inte börja dra i det, jag vet inte vart man börjar eller slutar. 

 

Jag kan inte ta mig ur detta ensam men jag e oxå ensam, på ett sätt, jag släpper inte in folk. Det är ett stort problem, jag e privat och vill inte ha folk så nära, att dom vet för mycket om mig.

 

Är inne i en fas nu när jag inte vet vad jag vill, vad jag skall göra eller hur mitt liv skall sluta eller när. 

Det är mycket grubblande och ibland önska jag någon som kunde sitta med mig och bolla allt, inte över meddelande, eller telefon utan face to face. Hjälpa mig reda ut saker, hjälpa mig ta tag i allat jag måste men inte har varken ork eller psyke till att klara av. 

 

Många säger du e så stark Lotta.. nej jag e inte stark jag e svag och liten i en värld där jag inte känner nån störra tillhörighet i... 

 

Adios 

 

Ja nu va det ett tag sen jag blogga men jag har liksom känt lite så där med bloggen. 

Jag skulle skriva ett inlägg häromdagen och fick tekniskt fel när jag skulle publicera vilket kanske va tur. 

För den bloggen hade garanterat skapat kaos och oreda och liv. 

Men jag har mina åsikter i ämnet men kanske ändå tur att det inte gick att publicera det. 

 

 

Jag har ju en del snokare här inne och jag vet inte redigt vad som letar efter att finna? 

Tror dom på fullaste allvar att jag skulle avslöja en massa hemlisar här inne om nån dom känner?

Dom känner inte mig då för fem öre men man kan ju snoka ändå, kanske finner man nåt intressant så man sen kan skapa en fejk profil och skriva till mig på fejjan, menar jag minns ju ännu Oscar Svensson och Bertil Gustavsson. 

Dom hade massa åsikter om mig genom sina fejk profiler haha.. 

 

Jag däremot tycker att om man nu har nåt att säga eller fråga kan man göra det rakt ut, då behöver man inte fejka sig fram. Inte så att man får bättre svar då :P 

 

Men jag vet ju 3 av mina snokare, SED kan vi bilda dom till haha.. 

 

Sen e det ju så här att min blogg e mina blogg, mina åsikter och mian tankar. Men då jag vet en del som kan avslöjas i denna blogg om jag skulle känna sån där hämnden e ljuv känsla så e det ju bra att dom snokar för det hade berört dom haha.. 

 

Oj oj vad det där kommer sätta skruv :P 

 

Jag har lite nu återvänt från dom döda efter influensan som tog mig i sitt grepp och jag lovar den va inte rolig nån jävla stans! 

Som tur e så vet man ju att man kommer att komma ur den levandes då det dock inte kändes så emellanåt kan jag erkänna..

 

Jag börjar känna mig mindre ensam här i denna delen av världen och mycket av det har jag Rosita att tacka för, det börja med hästarna och har slutat i vänskap, ja allt kan hända och man har inte slutat leva förrsen man e begravd. 

 

Men nu skall jag återvända till liggandes läge i soffan för att kurera mig lite mer, för nu e jag trött på att vara sjuk och vill återvända till friska Lotta som kan åka till stallet och mysa, saknar herrarna i hagen förfan! 

 

Adios