Att bli lämnad?
Först vill jag börja med att tacka lilla M för din kommentar, trodde det bara va mina närmaste sörjande vänner som läste min blogg. Kul att nån som inte känner mig oxå läser :D
För att svara på din fråga så ja jag har funderat på att skaffa en hund igen. Docl är saknaden efter Bobbo så grymt stor ännu och jag har fortfarande svårt att prata om han, då tårarna ligger i ögonlocken hela tiden.
Jag kommer aldrig att få en hund till som Bobbo..
Skulle jag skaffa en hund till skulle det ju så klart vara en hane douge de bordeaux..
Jag har ju fina Mini oxå men hon bor hos mitt X och hans sambo. Jag har även funderat på att hon skulle kunna ha delat boende. Men frågan e är det rätt mot henne? Vad mår hon bäst av?
Mitt mående blir klart bättre med detta sällskap, även om hon är en hund så ser jag henne som en familjemedlem, en vän, min bästa vän.
Menar hon e så satans vacker <3
Idag är det onsdag och det är dags för stallet för min del.
Nu till det mest bisarra, jag vill inte lämna Mini ensam.
Jag vet klart att hon klarar det galant att bli lämnad, men nånstans ger väl mina egna känslor sig påminda om hur det känns att vara ensam och jag känner sån knipande känsla, jag kan inte lämna henne ensam, tänk så ledsen hon blir, tänk så jobbigt..
Detta är klart mina egna känslor vilket blir lite konstigt.
Jag har nu under några dagar kunnat se klart på vissa saker, vissa saker har blivit klarare.
Har nu konstaterat att det är dags att rensa i mitt liv, ta bort dom som verkligen inte får mig att må bra. Dom som tror att jag e nån dörrmatta, som man kan ljuga för, som man kan lura i all evighet.
Radera dom där jag bryr mig, jag tycker om, jag vill känslorna för gott.
Jag får inte ut nåt av relationerna och då känner jag att det finns ingen anledning att behålla dom heller.
Don't think that I can take another empty moment
Don't think that I can fake another hollow smile
It's not enough just to be sorry
Don't think that I could take another talk about it
Don't think that I can fake another hollow smile
It's not enough just to be sorry
Don't think that I could take another talk about it
Don't wanna be the one who turns the whole thing over
Don't wanna be somewhere where I just don't belong
Where it's not enough just be sorry
Härromdagen va jag så sugen på mjukglass och tänkte var fan kan man köpa sig en egen maskin? Började leta för fullt och hitta en sida som heter coolstuff. Oj oj oj oj vad där fanns massor av saker jag inte ens visste att jag behövde. Jag fick snabbt klicka ner sidan för attans vad dyrt det hade kunnat bli snabbt med alla dessa "Jag behöver en sån"
Men det va allt roliga saker där inne haha.. såna där onödiga saker som man inte vet man behöver men när man hittar dom behöver man dom.
Det blev i alla fall inget inköp av glassmaskin, jag tänkte efter sen och kom fram till vad fan skall jag med en sån till egentligen?
Men det blev i alla fall ett litet inköp på wish, 1 linne, 1 tröja, ett plånboksfodral till mobilen.
Där finns oxå en himla massa saker men det blir dyrt snabbt fast det e billigt.
Men ibland får man unna sig liksom, tycker jag i alla fall.
På dagens schema står absolut inget förrsen på kvällen när stallet väntar och mest troligen min lilla gulle gullan koko. Vet inte varför jag aldrig får byta häst? Alla andra har olika hästar men jag verkar vara fast med Gullan för all evighet :P
Kanske skulle städa lite, det e inte så där smutsigt så man dör liksom men det e klart värre än det brukar vara då Mini skitar ner mer än jag.
En annan sak som hände, oj vad jag hoppar runt här.. Men min Gotands son hörde av sig igår, hans LVU e släppt och han befinner sig på Gotland på frivillig basis, nu väntar vi besked på utslussning och hur planeringen skall se ut framöver.
I värsta fall e klart mitt hem öppet för han och han är alltid välkommen hem. Men tro mig det kommer att vara under vissa reservationer med en del krav.. Men det tar vi om vi nångång kommer till den dagen.
Adios
Dom senaste dagarna..
Har tankarna varit många och mitt huvud har jobbat på högvarv.
Vad e rätt, vad e fel, gör jag rätt, gör jag fel..
Jag har många dagar, veckor och månader på mig att reda upp oredan i mitt huvud. Jag har tid på mig att tänka klart.
I går blev det dock lite överflöd av det goda eller onda.. Så jag skicka till mitt X och bad att få låna fina Mini Pini i ett par dagar.
Min fina tjej som ger så mycket kärlek att det e sanslöst.
Detta innebär oxå att jag MÅSTE ut genom dörren flera gånger om dagen, detta innebär att jag kan inte sätta mig i soffan och sen inte röra mig ur fläcken på hela dagen. Jag måste ut med henne..
Vilket kommer göra mitt mående bara gott...
Till helgen packar jag väskan för att bosätta mig i Trelleborg i en vecka och passa mor och fars hund..
Det blir oxå en välbehövd paus i vardagen..
Det är ju lite som så, jag sätter mig i sitsar som inte e så hälsosamt för mig, det värsta e att jag vet om det men gör det ändå.
Korkat, mycket korkat.. Ge inte fingret då tar vissa hela handen...
Adios
Jag tror jag drar!
Ja jag kan hålla facet, dölja mycket, jag kan behålla ett lugn trots tolat kaos inombords, jag kan le och jag kan skratta inför andra.
Men inte när det kommer till doktor Johan.
Telefonen ringer, skyddat nummer, jag svarar, hör hans röst, sen säger han, hur e det?
Det va som att öppna en vattenkran på full speed, som att himlen öppna sig och ett monsum regn drabbade lägenheten på sturegatan.
Hur e det möjligt, hur kan det va så?
Beslut e taget, 100% sjukskriven till slutet av augusti, suger apröv men vi e alla överens eller tja kanske inte jag helt och hållet, men Johan och chef e på samma plan, dom anser det omrimligt att återvända i detta skick och inför sommaren när det e kaos på jobb..
Så jag får en låååååååånnngggggg sommar framför mig, med mycket tid att sitta i mina tankar.. Nu gäller det att hitta saker att göra då och då så jag ite förgår hemma i soffan/sängen.
Första tanken som infinner sig i min kropp är, jag skiter i detta, jag drar.. Men vart?
Sätta sig på tåget med en packad väska och se vart man hamnar?
Sätta sig och bara åka och se vart man väljer att hoppa av..
Adios
När det känns...
Som vad jag än gör så blir det fel eller i alla fall känns det som om allt blir fel. Jag tvivlar på mig själv, tvivlar på min förmåga att göra nåt. Ja man kan kortfattat säga det som om att jag känner mig totalt värdelös.
Sånt jag känt att jag kan och har full koll på känns nu som om jag inte alls kan, vet eller ens har förmågan att utföra. Känslan av detta gör ont, den bränner, den gör att jag känner sån oro inför saker och ting.
Nånstans där inne bland alla dom andra känslorna vet jag att det inte e så, jag vet att det inte e så som det känns men dom kan jag inte få fram för dom andra känslorna om total värdelöshet ligger och blockar..
I helgen va jag på dragracing, det jag älskar att hålla på med, det slutade i 5 st totala bryt med gråt.. Gråt som stod i halsen konstant hela tiden. Kom hem på söndagen, la mig i sängen och lämna den knappt mer än på tisdagen då jag tvätta 2 timmar. I går va första dagen då jag inte sov från och till hela dagen.
Jag tog mig ut genom dörren för att åka till jobb, säga hej och lämna papper till chefen och samtala en stund.
Jag börjar inse det som andra insett för ett tag sen, att min arbetsplats är inte lämplig för mig just nu. Vilket suger fet röv, jag älskar mitt jobb..
Chefen e inne på samma väg och doktor Johan e snart oxå där, han nämnde det förra tisdagen och det kommer att tas upp igen då min chef vill ha möte med FK, doktorn, mig och HR..
Stor oros moment kan jag säga...
Just nu är känslan i mig mycket stor att rymma, fly, åka bort, bara dra. Men vart tar man vägen?
Vart åker man för att fly sig själv?
Har kollat hotell i stockholm och i göteborg men för att fly från mig själv känns det som om jag behöver en respartner. Vilket jag saknar :( Tror inte det blir bra att dra, fly, rymma på egen hand och vara själv med känslorna som omger mitt mörker.
But I´am lonley now, and I don´t know how to get it back to good.
Solen skiner och jag vakna i morse, titta ut och tänkte idag skall jag ut, sitta i solen, göra nåt.
Men sen börja det, jag skall bara, bara diska, bara torka av bordet, bara vattna blommorna, bara bädda sängen, bara skura toa, bara dammsuga, bara, bara, bara, bara....
Nu sitter jag här och har duschat, tittar ut genom fönstret och tänker nu så kan jag snart gå ut.. Då kommer det, trycket, magklumpen, jag skall ju bara ut på gården, sätta mig läsa bok, vad fan e så svårt med det?
Sen blir jag så trött, så trött... Så nu kanske jag borde sova en stund innan.
Jag vet oxå att när jag väl lagt mig och sen vaknar om ca 2-3 timmar kommer jag inte gå ut då heller för då e det nåt annat som kommer i vägen.
But I´am sorry now, and I don´t know how to get it back to good.
Sen kommer kvällen och ensamheten känns som mest.
It´s over now, I guess it´s over now, therese no getting back to good.
Adios
Vad e meningen?
Med att skaffa en fejk facebook profil för att skicka ett meddelande till mig som lyder, "mentalt efterbliven"??
Vad har denna människa emot mig? Vem e det? och återigen VARFÖR?
Vad e syftet?
Det är väl samma person som Oscar Svensson som nu bytat namn till Bertil Gustavsson...
Ja jag mår vara mentalt efterbliven i dina ögon men ärligt vad tror du att du själv framstår som?
Jag menar hur normalt funtad e du egentligen som skaffar en fake fejjan bara för min skull och skickar såna meddelanden?
Det måste va ett fel som inte e rätt i din skalle, så jag vet ärligt inte om du verkligen e rätt person att uttala dig om min mentala status.
Jag vet i alla fall vart mina fel e men det e tveksamt om du vet dina egna fel? Kanske så att du skall låna min doktor Johan och ta reda på vart dina skruvar inte e fast nånstans.
Nåja roar detta dig så för all del fortsätt.. Vet inte vad sitt syfte e men va fan, det e väl nåt som roar dig i vad som måste vara ett mycket tråkigt eget liv.
Men jag vill lyfta ett litet varningens finger, den dagen din identitet avslöjas, den dagen kommer du önska att du inte va född.. Jag kan inte skriva att du skulle önska att jag inte va född för det har jag redan räknat ut på helt egen hand att det gör du redan.
Allt på nätet går att spåra på ett eller annat sätt!!
Men va fan kan jag roa nån så e det ju trevligt, det innebär ju att någon bryr sig om mig, så pas mycket att dom måste skriva meningslösa meddelande till mig i fake profil. Nej men vänta, jag har ju löst det hela, du har multia personligheter.. Där har vi det, du vet inte vem du e, ena dagen e du Oscar, nästa e du Bertil, undrar vem du e nästa gång? Ohhhhhh längtar redan tills jag skall få möta din nästa personlighet :D
Vad spännande allt blev nu..
Tack för att du gör mitt liv lite roligare :P
Nu skall jag umgås med riktiga personer hela helgen, såna som vet vad dom heter och inte har personlighets klyvningar.
Adios
Vad e det som händer?
Ja jag vet att vissa märkt tydligt att mitt mående inte gått sprikrakt längre och innan ni tar fram pekpinnen kan jag meddela att jag återgick till mina mediciner för lääääänge sedan.
Jag märkte själv att det inte funka så bra utan.
Men den senaste tiden har mitt mående dimpat duktigt, det har kommit till den gräns att ångesten äger mitt liv.
Jag har märkt det sakta men säkert men ignorerat det på ett sätt som nog inte alls va det bästa.
Kampen mellan mig och min värsta fiende ångest har varit hård och tuff, jag gick förlorad ifrån striden med sår djupa som östersjön.
Isolering har varit mitt främsta vapen mot att inte låta ångesten vinna utan en tanke på att det va just så ångesten vann. Jag har kämpat för att sköta mitt jobb, jag har kämpat mot den krampande känslan i bröstet, den där klumpen i magen och tagit mig utanför dörren, vissa dagar, andra dagar har ångesten vunnit även den kampen.
När man väl vinner den där morgonen tror man att jaaaaaa In youre face fucking ångest...
När halva dagen på jobbet gått känner man hur tröttheten bara slår på och tålamodet bara rinner av en och man känner, prata inte med mig för antingen bryter jag ihopa i en hög eller så slår jag dig på käften.
All kraft man har går åt till att le på jobb, vara trevlig, göra ett bra jobb, föröska försöka att trycka bort den tryckande känslan som sitter som ett lås över bröstet, låta knuten i magen nystas upp för att överleva dagen.
Detta gör oxå att när jag sen får lämna jobb och gå hem har jag ingen som helst ork kvar i kroppen, tårarna ligger som en bädd i ögonlocken och man får kämpa för att inte bryta samman på tåget av trötthet.
När man e så trött i kroppen, huvudet och själen att får man inte sova bryter man snart sönder.
En sån simpel sak som för viss, jag måste handla smör annars kan jag inte äta frukost, jag måste gå till affären och handla nåt så jag kan laga mat och äta är inte enkelt för mig längre.
Jag skippar hellre att äta än att kriga med den gripande känslan i bröstet.
Ibland kan jag liksom typ slå mig själv i huvudet och säga, för fan skärp dig för fan!!
Ja då kommer jag så långt att jag får på mig kläder, sen stoppar det. Jag kommer vissa dagar inte utanför dörren, jag kan inte förmå mig att öppna dörren, trycka ner handtaget.
Då går kampen förlorad igen och min fiende vinner återigen.
Dom dagra jag vinner kampen och går till affären så orkar jag sen ändå inte laga nåt att äta för kampen mellan mig och ångesten om dörren tog all kraft jag hade.
Det enda jag egentligen kan ta mig till utan att kriga e stallet. Ja jag har haft vissa svårigheter där med min inte lika stora kamper som med allt annat. Mest troligen för att jag vet att när jag väl e där har jag ett lugn i kroppen, i alla fall tror jag att jag har det.
Hästen jag typ alltid rider heter Gullan och Gullan e speciell hon gillar inte alls mysa i sin box, gillar inte att bli klappad och gillar inte alls folk som vill klappa henne genom hennes fönster i boxen. Så har hon varit mot mig med, tills jag e inne i boxen sen accepterar hon det.
Men förra veckan hände nåt. Jag kom in i stallet, gick fram till Gullans box och sa hej, hon tar ut huvudet genom fönstret och trycker sin mule mot mig, jag fick klappa, mysa och pussa på henne.. Då ridskole läraren utbrister vad fan har du gjort med Gullan? Jag bara, absolut inget hon bara kom. Då ridskole läraren säger det där gör hon inte med nån, inte ens dom som jobbat där i flera år, som arbetat med Gullan i alla år hon varit på ridskolan.
Kanske känner Gullan min brytna själ och vill hjälpa mig att hela den?
Igår va jag hos doktor Johan. Han skrapa lite på ytan, tårarna va på väg, jag kämpa för att hålla dom tillbaka, han skrapa lite till och då brast det. Jag satt i 45 minuter och grät... Han tittar på mig och säger du vet vad detta innebär. Jag nickade och sjukskrivningen va ett faktum, 100% först 2 veckor sen ringer han mig och vi gört en ny bedömning.
Varför händer detta? Det fråga Johan mig, jag frågar mig själv det.
Vad e det i mitt liv som förändrats så?
Jag kan inte hur jag än försöker komma på vad som gjort det.
Va det mötet med Sander och allt det drog upp?
Va det förlusten av vänskaper?
Är det yttre påverkan från folk som drog upp nåt som legat lite begravt?
Är det stressen från jobb?
Är det utanförskaps känslan som finns?
E det lögner och svikna löften?
Är det vad????
Jag vill så gärna lokalisera det så jag kan bearbeta det igen, jag tog mig upp en gång, kommer jag klara det igen?
Jag har inte samma nätverk då som nu, jag e mer ensam än jag varit på många år, kommer jag orka, kommer jag klara det, kommer jag ta mig upp till ytan igen eller e jag förlorad till demonen ångest?
Jag e så trött, jag e så trött....
Att bara skriva detta inlägg har fått mig att fälla tårar ett par gånger och jag vill inte må så här, jag vill inte..
I februari satt jag hos Johan med ett leende och ett mående som va på topp, i går satt jag som ett vrak, det va en lång väg ner från toppen och landningen va mer ett magplask än huvudhopp.
Kommer jag hitta styrkan att vinna igen, kommer jag nån gång att känna mig som Lotta igen?
Är jag för alltid förlorad till detta liv?
Det e svårt att förklara hur själen mår när utsidan ser hel och ren ut, hur kan man förklara den inre kampen som pågår när man med ett leende svarar det e bra på frågan hur e det?
Jag är bara så trött, jag vet inte vart jag skall finna orken att kämpa igen, jag vet inte vart jag skall finna energin att orka ta mig upp igen, jag vet inte vart jag skall börja söka efter ljuset i mörkret som omger mig.
Jag vet inte!!!
Adios
