E nåt man vill ha i en del eller ja dom flesta lägena. Det e otroligt frustrerande att inte få nån respons på saker och vissa saker värre än andra. 

Man känner sig ignorerad och man känner sig osidosatt. 

Det gör att man först blir besviken sen går det över till ilska, för mig i alla fall. 

 

Och när jag blir arg då blir jag arg och jag blir grymt elak mot personer. 

Det är en nackdel med mig och det e min elakhet när den sidan av mig sätter in. 

Folk som känner mig vet mycket väl om detta ändå väljer dom att ta fram den sidan av mig.

Man kan ju fråga sig varför?

 

Vill man ha den reaktionen av mig, är d det man e ute efter en arg och elak Lotta? 

I såna fall säg det rakt ut så kan jag vara äckligt elak konstans så slipper man allt klydd där emellan. 

Jag menar jag e inte omöjlig jag kan vara elak hela dagen om jag så behöver. 

Spotta på mig så spottar jag åter. 

 

När man skickar mail till nån, ang nåt viktigt då vill man oxå ha respons och när den inte kommer känner man jaha det va d det.. Hur skall jag tolka detta nu då? Sen går tankarna igång och det går inte styra dom. 

Man vill ha en kommunikation och den uteblir ang nåt sånt viktigt som detta är, det gör att jag känner men bra fuck it...

Jag har gjort vad jag kan och kan man inte från andra sidan ens bekräfta att man fått mailet ja vad fan skall jag då göra? 

 

Nåt annat som stör mig denna kvällen e den jävla ovissheten i saker, att man inte vet vad som e rätt eller fel, vart skall jag stå, vad skall jag rätta mig efter, vad e rätt vad e fel? Finns det nån röd tråd i röran som finns eller är det så att alla anser sig ha rätt och dom andra fel? 

Jag har nada kunskap i vissa saker så jag håller käften försöker reda ut vad som e rätt och vad som e fel men jag blir bara mer och mer förvirrad av det så jag lägger ner. 

 

Man orkar bara till en viss gräns sen e gränsen slut och man tappar mig. 

Ja idag e det sån där tänkar dag där jag funderar fram och tillbaka kring kommunikation och hur vi kommunicerar med varandra. 

 

Just på facebook kan man se tydligt hur folk kommunicerar med varandra och ibland skrämer det mig, hur vi faktiskt skriver till varandra. Kan man inte hålla trevlig ton när man för diskussion så känner jag att lägg då ner det. Varför gå till sån nivå? Jag skäms när jag läser vad andra skiver och tänker voine voine.

 

Sociala medior i all ära men ibland borde det förbjudas, borde finnas test som man måste göra innan man får regga sig och man måste genomgå kompetens test för om man kan föra vanlig kommunikation utan att gå till personangrepp och kalla varandra hemska saker.

 

Eller så e det bara jag som e super känslig gällande detta och känner att det spårar allt för ofta på vissa saker.

Man får klart ha sin åsikt och man får klart lämna den men om man inte kan hålla komminikationen ren och rak, konstruktiv och vettig ja släpp då tangenterna och gå och slå huvudet i nåt hårt och rätta till hjärncellerna och återgå sedan till den där normala nivån.

 

Vi har väl alla lärt oss vett och etiket i skolan, hur man uppför sig med mera.

Men på sociala medior försvinner detta och all vett verkar försvinna från vissas huvuden.

Jag skall inte sitta på höra hästar, jag har oxå gått över gränsen då och då och det e när folk driver mig till den punkten att det inte går att stoppa.

 

Men oftast väljer jag den andra vägen, går ifrån slår nåt hårt i huvudet, skriker ut allt dumt jag vill skriva och sätter mig och komponerar ihopa nåt annat vettigt svar som e fri från svordommar och elakheter.

Men återigen, ibland e det svårt och jag förstår detta. Men för vissa är det ett system, att man skall kommentera och helst reta upp så många man bara kan, sen får man stöd från nån sen e det igång och allt ballar.

 

 

Detta va mina torsdags tankar.

 

Adios 

 

 

Efter 4 dagar med mullrande dragracing i Tierp på EM tävlingen och många goa skratt och samtal så kom jag hem sent i söndags kväll. 

Jag överlevde flygningen. På dit vägen satt jag brevid Jimmy och det hjälpte, sen hamna jag brevid mediumet Pierre Hesselbrandt från det okända. Han bad att få titta i min handflata och sa till mig att jag hade många år kvar att leva. Så jag fick ju tro han, sen tror jag inte att ett meduim skulle sätta sig på ett plan som skulle störta eller hur? Det måste han ju ha fått nys om innan av sina vad man nu kallar det som dom pratar med om råd. Så jag kunde känna mig säker. 

Hemresan va 7 gånger värre och jag hade verkliga katastrof tankar om planet som störtar och alla skriker i panik, ja det e inte lätt det dära med räddslor. 

 

Men jag har haft det super uppe i Tierp och man blir så jävla bra bemött av alla man möter, grymt trevlig stämning mellan alla. Underbart. 

 

Sen kom måndagen och jag visste jag skulle få lida för mina 5 perfekta dagar och så blev det, måndagen blev liggandes i sängen sovandes mest av tiden men jag tog mig i alla fall till stallet på kvällen så det blev en stjärna i kanten för mig, så även tisdagen. Så trött att jag verkligen inte kunde vara vaken, idag e det bättre och det värsta av tröttheten har lämnat mig. Jag vet ju om detta så jag va redo för det så jag boka ingen varken måndag eller tisdag, hade idag som en reserv men idag känns det som jag kan åka till Malmö Raceway och jobba onsdags körning. 

 

Jag är fullt medveten om att jag har lång återhämtsnings tid och detta e nåt som suger, det e jobbigt att vara så trött att man knappt orkar lyfta fingert för att knappa på luren.

Men jag klara det och handen på hjärtat e det nu 3 veckor UTAN panikångest!!! Whoooooooo den du!!!

 

Ångest har jag och den får jag leva med, det e nåt jag ännu jobbar med att hantera den dagliga ångesten som sitter i bröstet, jag vet att jag mest troligen kommer att få leva med den resten av mitt liv. 

 

En dag i taget, ett steg åt gången och stigen går just nu rakt fram! 

Jag är på väg.

 

Men det ligger ju klart ett orosmoln över saker tex som detta.

 

 E du aldrig glad? Ja den frågan fick jag igår och svaret e jo det e jag. 

Det går upp och ner det svänger runt och det går i loppar. 

 

Mitt mående e inte konstant på topp och det e nåt jag nu lär mig att leva med, nåt jag nu lär mig att hantera. 

Jag försöker komma på saker som får mig att gå vidare med saker. 

Jag bearbetar saker och jag gör det i min takt och med försiktighet. 

 

Vissa ställen vill jag inte gå just nu utan samtals kontakt och detta e jag fullt medveten om. 

Vissa saker kommer jag inte kunna hantera på egen hand och detta är ett faktum jag är fullt medveten om och måste acceptera. 

 

Att leva med depression och ångest är ingen lätt match, det är en kamp, dagligen. Det är inget man bara rycker upp sig från och jag begär inte att alla skall förstå vad detta gör mot en. Det syns inte utanpå mig hur jag mår på insidan och detta e oxå nåt man måste acceptera att folk inte förstår. 

Det syns inte på mig att jag e sjuk. 

 

Vissa dagar känner jag mig på toppen av berget när jag kliver av sängen och denna känslan håller i sig hela dagen, tills kvällen kommer och tankarna börjar härja. 

Jag har fler bra dagar nu än jag haft på månader och detta måste jag ta tillvara på. 

Det finns ingen avstängningsknapp på känslor och tankar hade det funnits hade jag använt den för länge sedan. 

 

Jag vill må bra, jag vill känna mig på toppen av berget hela dagen, hela tiden, varje dag, varje vecka, varje månad men jag e inte där. 

Det tar tid och man måste ge det tid, det finns ingen snabb fix på mig, jag önska det fanns. 

 

Depression och ångest är riktig pain in the fucking ass att försöka leva med. 

 

Nu när rutan nej e i kryssad i att jag inte kommer kunna återvända till mitt jobb är som ett nederlag, jag känner mig misslyckad och helt värdelös. Jag vet att jag försökt i 2 år att återvända till mitt arbete och det har varit min tanke hela tiden, jag har aldrig varit på den sidan av bladet att det skulle vara omöjligt. 

Nu måste jag bearbeta detta och försöka acceptera att så e faktum just nu, den faktan vi har idag gör att detta inte e möjligt just nu. 

 

Kanske en dag kan jag återvända till den speciallitet jag skaffat mig under 12 år. 

Det e vemodigt. 

Man känner sig misslyckad och det är en känsla som måste få finnas just nu tills jag accepterat detta faktum och den ny resan kan börja.

 

Tyvärr e det ju inte en dans på rosor att vara sjukskriven och min ekonomi börjar bli grymt ansträngd, jag har inte pengar till ett busskort, mitt sommarkort går ut idag och pengarna e sinade på kontot. 

Jag får 9700 kr från FK och på detta skall man betala hyra, el och leva. Detta är nåt som e tekniskt omöjligt och snart e min enda möjlighet att kontakta soc för hälp. 

 

Ja det suger fett att jag ens skall behöva ta tag i detta.. Jag har inte orken att behöva dra i saker just nu men jag måste annars blir jag snart ruinerad som aldrig förr.

Jag har levt snålt förr och jag har överlevt så klart och kommer säkert överleva denna gången med, men det känns så jävla hopplöst.. 

 

Sen är mitt stora problem att det ite går så bra för mig att fylla i papper och sånt haha.. Jag gjorde en mega miss härrom veckan och den skall jag idag försöka rätta till när jag finner mig redo att gå ner till stan och fixa de hela. 

 

Nåja det finns dom som har det värre och man skall inte klaga, så idag tar jag dagen som den kommer och ler lite smått då karma is a bitch. 

 

Adios

 

Lite så e det ju faktiskt, frågan e bara när man skall vända ryggen till? 

Jag har lite problem med det och detta ju så klart för att jag e född med sympati och aldeles för mycket empati.

Där andra inte kan känna att det e synd om en annan människa kan jag känna det. 

Ja detta ställer klart till det ibland men bara inom mig själv, i min själ. 

 

Jag har lätt för att se saker från alla håll och kanter jag kan vrida det mesta men ibland kan jag inte ens det och just nu e jag där, där jag känner bring the witch down! 

Detta kommer nu att tolkas på 2 olika plan av saker och jag tänker inte gå in mer i detaljer för att utesluta den ena eller den andra, det kommer att få vara fri tolkning på detta. 

 

Men vissa har spottat på denna sten så den e dyng sur och karma kommer, jag lovar!!

 

Idag va sista gången jag fick träffa doktor Johan, suger fett mycket då mitt förtroende för honom e stort och jag känner sån säkerhet inne på hans rum, där jag kunnat släppa allt vad masker heter. Nu e det slut och han skall börja på annat jobb, elakt tycker jag, men kul för han så klart. 

 

Jag skall remiteras över till Landskrona, skall jag ändå byta läkare kan jag lika bra byta mottagning oxå när jag ändå bor här. 

Ny läkare som skall sätta sig in i mig, men Johan lova att skriva så utförligt som möjligt så det skall vara lätt för nästa att ta över. 

Men framtills dess kommer jag tillhöra Arlöv och Johan lova att han kommer vara i tillgänglig i mig tills jag tas över, fast han slutar och börjar i Lund. Kändes skönt som fan kan jag säga, orka byta läkare liksom. 

 

Domen idag blev inte som jag tänkte när jag gick dit, tänkte att nu efter 31/8 kan jag nog börja jobba 25%. Men inte.. Johan vill inte släppa mig åter till arbetet utan en oredentlig plan och ett utförligt arbetschema om hur mina dagar skall se ut, detta kommer landa på den nya läkaren eller om det nu hinner bli innan Landskrona tar över mig så förhoppningsvis Johan. 

Så 3 månader förlängdes det med så jag skall hinna komma i gång med den nya kontakten och att FK skall få tummen ur röva och mötes kan hållas. 

 

Jag håller så klart med han då dom senaste 2 åren har varit himpadimpa, jag återvänder för att krascha och återvända till sjukskrivning. Så NU skall vi försöka göra om och göra om och göra rätt. 

Dessa nederlag som det tyvärr blir e inte heller bra för psyket, det blir ett misslyckande och det där e svårt att hantera. 

 

Innan vi avsluta så sa han, jag behöver inte va orolig för dig va? Nej sa jag än lever jag ju. 

Vi prata lite om mina mörka tankar, hur dom påverkar och vad som händer. 

Men än har jag ju inte ställt mig på tågspåret... 

Tror jag e för feg för det ändå, tänk om man misslyckas, nej fy... 

 

Det handlar ju inte om vart man varit, det handlar om vart man e på väg, blicken framåt..

 

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget och försöker hålla balansen utan att tappa fokus. 

Än så länge känner jag mig på rätt väg och som jag sa till Johan, jag har lyckats ta mig upp en gång så det skulle ju vara fan om jag inte gör det igen. 

 

I still got a lot of fight left in me.

 

Adios

 

Som jag har varit utan ångest :D whooooooo ge mig vågen...

 

Eller ja en liten vit lögn jag har ångest för att jag skall ut och flyga, hatar flyga, e sketa rädd. Men den ångesten räknas inte in i det andra. 

 

Den 23 sätter jag mig på planet till Stockholm för att sen tåga till Tierp, som tur e har jag Jimmy med mig som kan hjälpa mig till rätta så jag inte kommer vilse på vägen. Han får även uppdraget att lugna mina nerver inför flygningen.. Stackars krake. 

 

Höjningen av mina mediciner har nog nåt sin fulla styrka för jag mår bra, jag ler, jag skrattar, jag e piggare, jag känner mig nästan lyrisk av att vakna och känna mig utvilad och pigg. Jag har inte på över en vecka sovit mitt på dagen, min trötthet har minskat, ja jag somnar tidigt på kvällen men vad gör det? 

 

Sen vet jag ju nånstans där inne att detta egentligen är en liten falsk känsla för utan pillerna hade allt varit annorlunda men va fan, jag mår ju bra nu.

Hoppas detta håller isig så jag kan återfå mitt liv, så jag kan åter varkna varje dag och älska livet. 

 

Nackdelen med ökningen, ja så klart finns det, är att jag tappat aptiten totalt, inget e gott, inget smakar och jag blir typ mätt på inget, jag kan bli mätt av att tänka på att äta en macka. 

Detta har så klart negativ spiral, fördelen i den negativa biverkningen är att min våg pekar neråt. 

På 2 veckor har 7 kilo trillat av, inte så att det e mig emot egentligen, jag ville ju gå ner i vikt efter min ökning med dom andra pillerna. 

Så jag skall ju inte klaga för snart e jag åter till den vikt jag vill ha, bara 7 kilo till haha... 

 

Förra helgen tillbringade jag på karnevalen i stan, torsdagen obba jag för ridklubben och sälde biljetter mellan 15.30-19 sen skulle jag gå och äta och träffa på Berit, Patrik och Pia så jag hängde på dom till öltältet och perikles. 

På fredagen hade jag pass mellan 12-15.30 med samma, sålde biljetter. För att roa mig själv lite ville jag va snäll, eller ja snäll elak kan man säga. Det stod 2 tjejer och den ena ville åka den ena karusellen och den andr tjejen va ärligt sketa rädd. Dom dividerade och den rädda tjejen va inte på väg att ge sig.

SÅ jag betala en biljett gick ut och gav henne och sa, du kommer inte ångra dig, den e skit härlig inte alls så frlig som den ser ut. 

 

Hon gick på karusellen och jag lovar jag satt i min låda och skratta så jag höll på att kissa på mig som hon skrek och ville av haha.. Ja sån e jag :p 

 

På lördagen kom först Lina, Daniel och söta goa Sven-Börje och vi snacka en massa, gick ner och åt langos. Sen bar det iväg till Berit med samma sällskap som på torsdagen och det blev öl, skratt och goa stunder hemma hos Berit och Patrik och sen nere på karnevalen. 

Ja och även ja åkte karusell, jag försökte få dom andra att åka men ingen ville, sen gav Patrik med sig och ville åka den värsta, G-Force. Jag trodde klart att han skämta så jag tuffa mig och klart vi skall åka den. 

 

Vad gör man? Jo man får ju åka den, kan säga jag skrek och vi höll varandra i handen hela åkturen haha.. 

Jag lämnade sedan sällskapet för att gå och titta på Joddla med Siv på rådhustorget, dom andra stanna i öltältet och skulle se nåt beatles cover band. Inte redigt min grej så jag valde Joddla. 

 

Ja så här har min senaste vecka varit, i morgon drar jag till mor och far i Trelleborg för marknad och grillning har jag blivit lovad av mamma. 

 

Nästa vecka har jag läkare, psykolog och andra saker inplanerade. 

 

Ridningen börjar snart, jag tror dock att jag får ge upp det denna terminen då pengarna inte kommer räcka till denna hobby som jag älskar, det som får mig att må så bra. Nåja vi får se vad jag gör eller inte gör.. 

 

Adios