Mina tankar, så enkelt e det. 

Jag skriver för att bli av med tankar, för att bli av med känslor som tär, det är en sorts terapi för mig. 

 

Det är mina känslor jag återger i min blogg, det är mina tankar, mina ord som skrivs. 

Ingen kan ta det ifrån mig och jag ber inte att nån skall försöka rättfärdiga saker jag skriver. 

 

Jag nämner inga namn i min blogg mer än när det gäller saker jag vet det inte gör nån skada att sen folk kan lista ut vem jag skriver om e inte redigt mitt problem. 

Om folk kan lista ut vem som är en player, vem som är ett otroget kåt vildsvin, tja då säger det ju e del, alltså finns det andra som vet exakt vad den personen sysslar med ellr hur? 

Jag återgav inga detalger, jag namngav ingen, jag gav inga ledtrådar alls om vem. 

 

Not my fucking problem!!! 

 

Mina dåliga dagar skriver jag vad som poppar upp i huvudet, när jag skriver så skriver jag utan att tänka först, jag bara låter tankarna och orden flöda. Jag tänker inte efter hur det kan tolkas, ellr vad folk kommer att läsa in i mina meningar. Jag skriver det jag känner där och då, mina tankar, mina känslor, mina ord. 

 

Jag vet att vissa känner sig träffade ibland av mina ord. Detta är inte meningen att nån skall känna det som pikar eller att nån skall må dåligt, jag skriver det jag tänker just då. 

Det är inte meningen att nån annan skall känna skuld i mina känslor, mina tankar och mina ord. 

Ingen skall känna skam eller känna sig träffade. 

 

Sedan i söndags har jag funderat och grubblat, jag har kämpat och jag har mått skit rent ut sagt. 

Jag stänger av, vill inte prata med nån, vill inte träffa nån, vill bara sitta här och inte ens klä på mig, bara sitta i min t-shirt och glo på tv, sova från och till. 

 

Detta är just detta jag måste bryta, jag måste bryta det där. 

Isoleringen blir mer och mer påtaglig och jag känner hur jag lite försvinner från dom levandes värld. 

Vad händer utanför min dörr?

Ibland vet jag inte ens vad det e för dag, jag har lite eller ingen koll på nåt. 

 

Ibland e jag inte utanför dörren mer än när jag e tvingad att gå och handla cigg, så vem tycker det e dåligt att röka nu?? Inte jag, för hade jag inte rökat hade jag stannat i sängen dygnet runt. 

Idag skulle jag gå till butiken runt hörnet, där va stängt och direkt börja ångesten krypa för jag va tvyngen att gå till en annan affär som jag inte alls hade planerat. 

E sån simpel sak som att handla kan ge ångest. Mesigt eller hur?

Spelar roll om jag måste gå till annan affär men för mig va det ångest och gråten va nära, för att jag skulle gå till annan affär, alltså e det så man vill slå sig själv på käften eller??

 

3 dagar på rocken fick mig att bli mätt på människor, fick mig mätt att prata. 

Nån gång kände jag bara för att låsa in min på bajamajan för att slippa prata med folk tyvärr stinker det för jävligt där inne så där stannar man inte mer än nödvändigt. 

 

Men att gå 3 dagar och vara trevlig mot folk jag aldrig annars ens skulle säga hej till tar på krafterna, att gå och le fast själen skriker tär på en. 

Tröttheten som kommer efter är tuff att kämpa emot och jag orkar inte så jag ger in för den, jag ger mig. 

Jag sover... 

 

Jag pratar med INGEN om mitt mående, inte med nån, inte en själ. Jag öppnar inte mig, jag stänger mig, jag vill inte öppna såren, jag vill inte öppna kranen, jag vill inte visa hur svag jag e. 

Jag svarar det e bra när nån frågar hur e det. För jag vill inte släppa in nån i mitt mörker. 

 

Mitt mörker i min sargade själ e mitt. 

Jag skulle nog inte ens veta vart jag skulle börja om jag skulle släppa in nån i mörkret, jag vet inte i vilken ända jag skulle börja... 

 

Jag vill inte att folk skall veta mina hemligheter, jag vill inte att folk skall veta hur mörk min själ är.. 

Mina tankar skrämmer mig, hur hade dom då skrämt nån annan? 

 

Jag vet att jag måste släppa ut vissa saker som tär på mig, vissa saker skulle jag kunna släppa som bomber men då sabbar jag för andra som faktiskt får släppa dom bomberna själv och reda ut sin egna oreda. 

 

Vissa saker kan jag inte berätta för nån, hur berättar man nåt sånt? 

Men jag skall snart förhoppningsvis reda bot på detta, jag har fått tid till psykolog för samtal..

Där skall jag släppa på den ilska, den sorg, den hemska bilden som förföljer mig, som sätter mörker i mitt hjärta. Det som river sönder hela mig.. 

Över 1 år har detta förföljt mig dag som natt.

Där kan jag släppa det hoppas jag, hon har tystnadsplikt och hon får inte föra mitt mörker vidare. 

 

Snart e Juli månad slut och jag har försökt att ha nåt att göra varje vecka och nu mot slutet har det funkat, förra helgen rocken, denna helgen banan för tävling, nästa skall jag hjälpa till på landskrona karnevalen och stå på tivoli och göra åt för ridklubben. 

 

Sen är det augusti och min sista sjukskrivnings månad tar sin början och jag hoppas att om jag får släppa vissa saker och få hjälp att bearbeta saker kan jag komma tillbaka. 

Om inget annat önskar min ekonomi det haha..

Rik e man då inte när man e sjukskriven. 

 

Men jag har i alla fall under dessa dagar hemma i min säng, soffa och kök kommit fram till att jag från och med igår, släpper saker som inte är nyttigt för mig, relationer som skadar mer än dom gör nytta. 

Från och med i går vänder jag vissa ryggen, mitt tålamod och förståelse e slut.. 

Jag har inget mer att ge och det finns inget mer att ens kämpa för. 

 

Jag är värd mer än så och kan man inte se det så förtjänar man inte att ha mig i sitt liv. 

Jag vänder vissa ryggen och dom kan kyssa mitt arsle medans jag går. 

 

Dom som säger dom skall men aldrig gör. 

Dom som lovar men bara sviker. 

Dom som hävdar dom talar sanning men bara ljuger. 

Ja dom har ingen mer plats i mitt liv så tack och hej leverpastej. 

 

Jag har inte plats till meningslösa relationer i mitt liv, skall jag kunna bli hel måste jag lämna vissa saker bakom mig. 

 

Jag har bestämt mig. 

 

Nu skall jag upp, upp ur hålet, bort från kanten där jag står och tippar, bort från mörkert och in i ljuset. 

Jag ser inte ljuset i tunnlen än men jag vet att det finns där, jag har sett det förr. 

Jag skall bara hitta öppningen på hålet så jag kan börja klättra åt rätt håll. 

Jag skall bara hitta fotfästet på kanten så jag inte faller. 

 

Låter enkelt, svårare att utföra. 

 

Men med rätt verktyg och med rätt människor i mitt liv skall jag lyckas igen, jag skall, jag måste. 

För stannar jag där jag e nu så är jag på en farlig väg, för det e mörkt i mitt sinne och tankarna jag har skrämmer mig. 

 

 

Adios