Jag e för arg för att blogga idag så du får nöja dig med denna tills i morgon..: 

Så det så.. 

Saknaden har varit jobbig men ack så underbart att sen få träffas... Det e värt den där jobbiga saknande.. 

Sömnen har varit usel den senaste tiden och jag har varit så förbaskad trött.. Ingen ork eller energi till nåt alls. 

Men nu e energin påfylld, ja han har den effekten på mig allt. 

Nåt annat som han har som faktiskt förvånar mig e att han kan få mig att le och skratta innan kaffet.. Det ni.. Har ingen annan lyckats med utan att ha fått arga blicken :P 

En annan sak som inte e mig.. När jag skall sova vill jag sova själv, har aldrig varit att jag vill att nån håller om mig, somna i nåns famn icke nicke min space när jag skall sova vill jag ha.. 

Men inte alls visst.. I går somna jag som en stock i hans famn.. Han kan ligga och hålla om mig och det stör inte mig.. Jag somnar ändå.. Helt fuking awsome liksom.. :D En jävligt trygg famn att somna i. Jag vaknat pigg och glad.. 

Sen att han e ett stör ja det får jag väl leva med :P 

Adios 

Ja denna frågan har jag ställt mig idag, Eller jag har ställt mig den frågan många gånger för ibland vet jag faktiskt inte. 

E jag normal och andra onormala eller e andra onormala och jag normal? 

Vad e normalt egentligen? Det som e normalt för mig e det kanske inte för dig, det som e normalt för mig e inte normalt för dig.

Där får man kanske ha en öppen syn på det hela och kanske kan man ställa frågan till folk, tycker du detta e normalt? E svaret ja så e dom normala och jag onormal.. Eller? 

 

Ett ex, nåt som jag inte tycker e normalt. 

 

Överdriven selfies uppdateringar på fejjan. Risk för att bli lynchad kommer jag faktiskt fortsätta skriva. 

Selfies i all ära, skit bra, kul IBLAND. Jag har lagt några selfies på fejjan. Men när går det till överdrift?

E det verkligen normalt att fota sig själv mellan 10-20 gånger om dagen och publicera? 

Man börjar på morgonen med att man precis vaknat, full sminkad och med håret fixat.. Ja just det, eller hur? 

Jag vet hur jag ser ut på morgonen och den verkligheten vill ni inte se på en selfie.. Jag lovar. 

Sen går det en stund sen kommer nästa selfie, laddar skola/jobb. Jaha va bra att du gör nåt och inte ligger på soffan. 20 min senare kommer nästa där du sitter i bilen/bussen. Jaha men va konstigt du ser likadan ut nu som för en 20 min sen.. Vad va nyttan med den? 

Så håller det på hela jävla dagen, bild efter bild..

 

E det nåt bekräftelsebehov? Hur många likes får jag, e det samma som gillar? Vem skriver att jag e snygg? vad e syftet med 20 st selfies på en dag? 

Jag har vänner som lägger selfies men inte i överdrift, sen finns det dom som överdriver nåt magiskt. 

 

Jag finner inte detta så¨där mega normalt men som sagt det e kanske jag som e onormal som inte ser syftet i det?

 

Har man inget bättre för sig om dagarna än att fota sig själv? Hur lång tid tar det sen att få den där pefekta bilden som sen blir publicerad? Jag hatar att se mig själv på bild, avskyr att bli fotad.. Kanske därför jag har problem med selfies vad vet jag? 

 

Jag accepterar att alla e olika, jag gillar inte det, andra gillar det.. Upp till var och en.. Men snälla kan nån förklara syftet med 10-20 selfies om dagen? 

 

Adios 

 

 

 

 

 

Ja just idag e det tamajfan en hundafanskap jag har här hemma. 

 

För några måndaer sen tog hon sig in i badrummet och demolerade mina glasögon, dom gick ändå att använda med silvertejps lagning haha... Men idag bröt hon sig in igen och avsluta jobbet och jag jag menar totalt avslutade jobbet. Det hände dock lägligt egentligen då jag idag hade tid till optikern. 

 

Jag har ju sett mega dåligt både med glasögonen och med linserna det märker jag ju tydligt men har väl nånstan nekat det hela och skyllt på en massa annat. Optikern bekräfta dock det hela. Från att vara lite närsynt har jag ingen närsynthet kvar på vänster öga men brytningsfel, höger ögat e kraftigt försämrat både på brytningen och närsynheten;( Så kraftiga ändringar på glas e ju resultatet, det betyder även att jag måste pröva ut nya linser. Men men dfet får jag ju ta.... När jag skulle pröva ut bågar kommer ju det svåra vad fan skall man ha? HUr ser man egentligen ut i dom? Nåja jag började med 6 st bågar som jag valde mellan, sen va dom nere på 4, till sist hade jag 2 kvar och det blev båda. Det ena paret fick mig att se snäll ut, det andra sa killen i affären fick mig att se dominant ut så valet va ju enkelt att ta båda :P Torsdag nästa vecka hämtas dom, tills dess får jag plågas med mina linser :/ 

 

I lördags hade vi medlemsmöte på SRIF och detta möte gav mig kraftig huvudvärk. Men det e inte över förrsen den feta damen sjunger.. fan oxå jag sjöng i lördags.. Jaha ja då e det allt över med andra ord :P 

Jag kan i alla fall stå rak i ryggen och stå för mitt, synd bara inte alla andra gör detta... Men men det kommer tillbaga i kagan sa bagaren och sket i degen. Så e det... Karma mina vänner, karma skall man inte leka med... 

 

Saknaden efter den där norrlänningen i mitt liv e just nu ganska så total, det är en nackdel med distansförhållande att man inte redigt kan träffas när man vill. Jag får förhoppningsvis snart träffa honom ;)  Men sen e det en härligt och mäktig känsla att sakna nån på detta viset.

Han får mig att må bra via sms och telefonsamtal, oavsett mitt humör får han mig alltid att le.. Den förmågan tror jag inte nån annan på denna planeten haft på mig. Jag kan lite se framför mig att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara arg eller sur på honom nån längre stund.. För på nåt sett så vet han exakt hur han skall få mig att le igen.. MEn den jag e med han e den jag vill vara, den jag egentligen är. 

Han tar verkligen fram alla mina goda egenskaper. Finns en låt som säger det ganska så bra....

 

 

 

 När jag ändå va på burlöv center så passa jag på att titta in på cubus, hitta ett par jeans, fanns inte den storleken jag leta efter så på skoj tog jag nån storlek mindra och dra på trissor dom passa... Så det blev ett par nya brallor i blindo då jag varken hade glasögon eller linser i.. Haha så egentligen borde jag kanske titta på dom nu när jag har linserna i och i alla fall ser lite lite.... 

 

Nej nu tänker jag trucka en påse jordnötsbågar i munnen och dricka julmust, behövs nog litta choklad oxå känner jag ;P 

 

Adios 

 

Ja kan man det? Ibland undrar jag om folk e så dumma som dom verkar eller om man spelar dum.. 

 

Alltså jag kan spela jäkligt dum i bland och ibland e det faktiskt så att jag e dum :P 

 

Men när dumheten tar över och man bli nästan lite rädd över folks dumhet.. Man nästan tycker synd om dom. Man vill hjälpa dom. Men kan man hjälpa så dumma människor? Det är frågan. 

 

När dom verkligen inte förstår vad man säger fast man talar i klartext. Kan man hjälpa dom att se att deras dumhet skadar? 

Nej här kommer då nästa grej in, man ser inte sina egna fel. Kan man inte se sina egna fel utan bara alla andras så blir det svårt att hjälpa. 

 

Kan man hjälpa dumma människor? 

Nej det kan man inte det e ju uppenbart. 

Jag känner så med dessa människor, det e synd om dom. 

Adios....

 

 

Med en öppen blogg är så klart att vissa saker måste skrivas kryptiskt. Ja jag kan vara öppen och ärlig till viss mån. Vissa saker måste jag ju dock hålla för mig själv..

 

Hur kan då bloggen funka som en ventil för mig i detta läget? Inte så där vidare mycket och detta skapar naturligvis en viss oreda i min skalle. 

 

Som jag skrev i förra inlägget är jag en grubblare, funderare och analyerar det mesta. 

När ett frågetecken uppstår, kommer oftast då oxå funderingarna som ibland kan skapa fler frågetecken.Alla dessa funderingar och frågetecken skapar sen ett visst kaos i mitt huvud. 

När känslan infinner sig att nåt e fel brukar den sällan släppa och den har sällan fel. 

Man känner det men man får ingen klarhet i det. Detta leder då till sina egna slutsatser som sällan dom heller är fel. 

Man skall lita på sin magkänsla, man skall lita på sitt eget omdömme. Jag måste lite på mig själv och hur jag känner. 

 

Det jag känner kan ingen dömma mig för, det e mina känslor, mina tankar är mina och det kan ingen säga till mig e fel. Mina upplevelser e mina och det kan ingen ta ifrån mig. 

Man upplever alla saker olika. Det som för dig kanske inte alls uppfattas konstigt kanske jag uppfattar som konstigt. 

Man har inte alla samma tolkning på saker och ting. Min tolkning är min och din är din. 

Man har inte alla samma verklighet. Men jag kan inte dömma dig för din verklighet och du kan inte dömma mig för min. 

 

Nåt jag e jäkligt stolt över det är att jag inte e som alla andra. Jag kan chocka många med min omtanke, empati, sympati, min värme för dom jag tycker om.. Jag kan även chocka med min ilska.. För även om jag visar ett lugn har jag ett temprament som inte går av för hackor. Jag har lärt mig tygla detta med åren jag har lärt mig att behålla ett lugn som till och med förvånar mig ibland. Jag har ett stort tålamod och en lång stubin. 

Men jag har även en gräns jag och när du korsar den korsar du den för evigt. 

 

JAg är ingen tjej som kräver dygnet runt bekräftelse, jag ger inte mina vönner saker för att få ett stort mega tack på fejjan med tagg. Jag ger mina vänner det för att jag vill. Jag ger inte mina vänner stöd och hjälp för att sen få ett mega tack offentligt- Det e inte min grej och skulle aldrig kräva det någonsin. 

Jag älskar mina vänner för att dom e dom och för att dom älskar mig som jag är. 

Jag behöver inte heller läsa eller höra att dom älskar mig/tycker om mig, det räcker att dom visar det för mig när vi ses. Så länge jag känner det... Jag är ju ändå tjej så tro inte att jag inte uppskattar att få höra då och då att nån tycker om mig, saknar mig med mera.. För oavsett vad så behöver jag höra det då och då för att få känna att jag oxå räknas nånstans. 

 

Jag har vänner jag sällan nu för tiden träffar som Madde. Men detta betyder inte att jag inte vet att hon finns och älskar mig än, för jag finns och jag älskar henne mega super duper mycket än. Och jag vet när jag behöver henne skulle hon finnas där för mig på samma sätt som jag skulle finnas för henne. 

 

Jag är en tjej som uppskattar ärlighet, som kräver det skulle man kunna säga. Kan du inte vara ärlig mot mig har du inget i mitt liv att göra. Är nåt fel så spotta ut orden och säg det rakt ut, försök inte låtsas som inget e fel när det lyser klart och tydligt att nåt e det. 

Såra mig hellre med sanningen än med en lögn. 

 

Underskatta hellre ALDRIG mig... Jag är ganska så klarsynt. 

 

Man kan lätt underskatta mig, jag kan vara tyst som en mus men vad man inte tänker på är att jag tar in det mesta, lyssnar mer än du tror och när dagen kommer så är jag inte tyst mer. Det e då du fattar vem jag är... 

 

Jag lever inte i en fantasivärld där allt e rosen rött och bra, jag är en tjej med båda fötterna på jorden som vet att livet inte är en dans på rosor, det är inte som i en film där allt e så satans äckligt perfekt... Jag gillar fan livet ändå, tänk om allt varit perfekt? Attans vad borring det skulle vara då. Man måste ju ha nån spänning här i livet haha... 

 

Adios

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja det står i min beskrvning här på bloggen att e väldigt rättvisemärkt och ja det är jag. 

Jag vet att många eller rättare sagt dom flesta få helt fel bild av mig när man först träffar mig. Jag kan verka väldigt avisande och hård. Men jag har en insida som inte går av för hackor och det e den man måste lära känna för att veta vem Lotta egentligen är. 

 

Bara för att man träffat mig en eller två gånger känner man inte mig, långt ifrån skulle jag vilja påstå. Det tar tid att komma innanför mina murar och många kommer aldrig in. Varför kan man fråga sig? Ganska så simpelt, jag litar inte på folk och sen e det så att gillar jag inte dig från första stund lär jag nog aldrig göra det i framtiden heller. 

Men för det betyder det inte att jag blir otrevlig eller tja det kan väl hända det med men då anser jag dig verkligten böngalo om vi säger så. 

 

Dom männsikorna jag släpper in är få, dom människor jag anförtror mig för till 90% är väldigt få. Nu tänker ni jaha anförtror du inte till nån 100%? Nej detta gör jag inte. Naturligtvis litar jag på min närmsate vänner, dom som verkligen finns mig vädligt nära, visst anförtror jag dom saker. Camilla tex anförtror jag mig till mer än 90% nästan 100 så klart. Hon har heller aldrig gett mig en anledning till att inte lita på henne. Skulle jag en dag tvivla på nåt vis på henne så¨kommer den procenten att sjunka avsevärt.

 

För blir jag misstänksam så e det kört.

 

Jag är även en grubblare, tänkare, funderare.. På gott och ont det där alltså. Ibland e det bra att grubbla men grubblar jag förmycket kan det bli fel. Analysera saker e jag oxå en feja på.. Ett sms som kan ha en betydelse för dig kan efter jag analyserat, grubblat och funderat klart ha en helt annan betydelse för mig. Förstår ni vart saker kan gå fel? 

 

SViker man mitt förtroende en gång tar det lång tid att få det åter. Ibland kan jag själv önska att jag hade lättare för detta, att släppa saker och ting men jag gör inte det. Jag minns saker länge och väl. För länge... 

Jag försöker att bli bättre på detta men det sitter för många knivar kvar i ryggen på mig för att jag skall vara där än.. 

 

Saker blir ju inte bättre när man tror att saker man säger/skriver till vissa skall stanna där. För så e det ju i alla fall i min värld. Det är kanske inte hela världen, dom som va onmända skulle väl för eller senare än då få ta del av det skrivna. Men när inte alla får samma chans är det orättvist. En person får anklagesler kastade på sig men får inte ta del av det. När sen anklagelser kastas tillbaka gäller inte samma då delar man med sig av det hela till dom inblandade. Varför gör man så?

 

För mig är detta ett svek, inte bara för att jag e författaren utan även för att vald sida e så tydlig att det lyser neon rosa på hela himlen.. Alla förtjänar samma chans att försvarar sig mot anklagesler, alla förtjänar samma chans att bemöta negativa saker riktigade mot en... Men jag antar att det blir så, vänner som håller varandra bakom ryggen. Det e fine det köper jag i vanliga vardagen men inte i detta fallet då det inte e vardags saker. Bara för att man e vänner så kan man inte särbehandla i detta läget. Sen e det ju faktiskt så att i detta läget skall inte vänskap överhuvudtaget spela nån roll. Man skall stå opartisk och kan man inte det skall man lämna sitt uppdrag, punkt slut!

 

Ja nu e jag litta arg, jag börja skriva denna bloggen just för att avreagera mig innan jag skriver ett mail.Detta för att jag skall kunna hålla mig så lugn som möjligt men ändå skriva dom väl valda orden som så gärna vill komma ut. 

 

Jag räknade med skit så tro inget annat.. Det får jag helt enkelt acceptera så e det. Jag gjorde ett val, ett aktivt val och jag står för det. 

 

Adios 

 

 

Hej allihopa.

 

Mitt namn är Lotta, bla, bla,bla,bla haha.....

 

En vän sa till mig härromdagen att hon tyckte jag skulle börja blogga. Detta pga av ett mail jag skrivit ihopa. Då kom jag och tänka på att jag har ju min blogg. Men den har legat nere länge och väl. Jag kände att jag inte längre hade orken eller lusten att blogga. 

Många orsaker till det men nu e det kanske dags att ta upp detta igen, för gud skall veta att ibland e det allt skönt att ha ett ställe att kräka lite, eller dela med sig av massa tankar som man inte annars gör.

 

Det första jag gjore va att radera alla gammla inlägg, Varför kan man fråga sig? 

Jo för att skall jag börja blogga igen skall jag börja om på blankt papper. Kommer inte hålla denna hemlig längre som jag gjort innan. Jag har även kvar den låsta bloggen där har jag oxå raderat allt, utom ett enda inlägg.

 

Ja det inlägget är sanningen bakom vad som skedde i mitt förhållande med F.Jag har gånger flera försökt att radera detta inlägg men icke lyckats, så inte heller denna gången. Så det får väl stanna där tills jag e redo. 

Vem vet kanske skulle göra det offentligt kanske det kan få mig att släppa inlägget sen. Nåja en annan dags bekymmer. 

 

Vad har skett i mitt liv då? Oj oj oj ja tonåringen går gymnasiet och har lämnat sin mossan på egen hand, liam e stor och kommer och går som han vill i detta hem. Så för det mesta e det bara jag och mina 2 odjur till hundar. 

 

Men jag har en man i mitt liv, ja en man, en redig karlaslok. 

Han har funnits i mitt liv i snart ett år men det e inte så värst länge sedan det blev offentligjort att vi har ett förhållande. 

Haha och ja hade inte jag haft Camilla och Åsa i mitt liv hade inte heller denna mannen funnits här.. Lång historia som får vara till en annan blogg dag. 

 

Jobbar kvar på samma ställe.. Jobbar för mycket haha men detta e ju pga att jag inte har nån här hemma att ta hänsyn till på samma sätt längre, det e bara hundarna som kan bli litta ledsna om jag jobbar för mycket men dom säger det sällan ju haha... Jag älskar att vara så där för mig själv men ibland tar den där ensamheten över för mycket och jag får små klättra på väggen syndrom. 

 

Jag håller mig ännu sysselsatt med "min stora dag" Både som volontär och med Camilla och våran insamling. 

2 år på raken och snart igång med det tredje får vi hoppas.

Ja jag håller ännu till på Malmö Raceway som funktionär men lämnat rescue och satt mig i tidtagningen. Vad jag gör nästa säsong får tiden utvisa om vad som sker där nere.. 

 

Jag har fått många nya bekanstskaper detta året nere på banan en av dom e ju så klart mannen jag skaffat mig haha.. Ja jag har jobbat där nere i ca 6 år och missat denna karl i alla år.. Men för snart exakt 1 år sen snubbla jag över honom på prisutdelningen. Hamna sidan om honom vid maten sen dess har vi haft kontakt. Det e otroligt att vi varit på samma ställa i ca 6 år men aldrig mötts och när vi gör det så blir det så här haha.. Ja livet har allt en gång som ibland e ganska så svår att förstå. Men jag är i alla fall mega super duper glad att jag till sist fann honom. Hade inte riktigt o planerna att skaffa mig ett förhållande men man kan säga att jag försökte att inte falla men det gick så där kan vi säga, jag föll pladask.. Nåja jag e nöjd med mitt val och det känns så där rätt ni vet..  När en karl kan få mig att le innan kaffet e han värd att satsa på :P 

 

Nu är frågan som jag ställer mig i detta beslut att börja blogga igen. Förra gången jag blogga va jag brutalt ärligt och öppen, detta vill jag naturligvis fortsätta vara men jag kommer nog ändå att censorera vissa saker eftersom jag denna gången kommer göra den helt offentlig. Jag kommer naturligvis forsätta vara öppen, ärlig inte försöka göra rosa moln av svarta, gör inte det på fejja och kommer inte göra det här. För det finns ingen mening för mig att blogga utan att vara jag. Jag skall göra mitt bästa att låta er följa mitt liv dock utan dagens outfit, mode skit och annat grejs som inte e jag... Ni som nu tänker nej va fan skall hon bli helt allvarlig eller? NEJ.... jag sa att jag skulle fortsätta vara jag det innerbär, lite allvar eller mycket allvar haha och lita fjant eller va det tvärtom :) 

Nej ni behöver icke oroa er jag kommer vara jag rakt igenom :D 

I love being me.. ;) 

 

Adios