Jag har i kroppen just nu e inte najs för fem öre kan jag berätta.

Har aldrig någonsin känt mig så här ensam som jag gör nu, känslan av att vara övergiven e ganska påtaglig.

 

Klart jag inte e övergiven, jag har mina fantastiska vänner runt mig så klart...

Men denna känslan kan jag ändå inte skaka av mig.

 

Det är ingen speciellt som framkallat denna känslan utan den bara uppstod en kväll när jag gick här i huset i min ensamhet... För det e just det jag e.. Ensam.

Ja om man inte räknar hundarna och ormarna som får ta en del av alla samtal som jag har haha...

För det e dom jag har här hemma.

 

Inga barn, inget annat... 2 hundar och 2 ormar e nu min familj. Så klart e inte så heller hela fallet så misstolka nu inte. Men det e den känslan jag har.

 

Att jag har förlorat min familj. Jag hade en sån, den försvann...

 

Sen vet jag så klart att detta va ett måste när det kommer till tonåringens flykt... Jag kan inte va ego där liksom.

Han mår bra där han e..

Men fy för in i helvete vad jag saknar ungen här hemma... Saknar till och med hans höga musik med den där raphipphoppreage skiten han lyssnar på. Saknar hans steg i trappan, saknar hans sällskap, saknar hans röst, saknar till och med hans tjat :/

 

Jag vill byta jobb men ändå inte, jag trivs men ändå inte. Jag vill stanna men ändå inte.

 

Jag jobbar nu 50% alltså 4 timmar om dagen men fy för in i satans gatan vad jag e trött när jag kommer hem. Det tar nåt grymt på en att under 4 timmar dölja hur man mår, det e tröttande att le och se glad ut. Det tar på alla krafter man har att vara trevlig i 4 timmar fast man egentligen bara vill typ sova.

 

Det e ju så att efter 10 år sitter allt i väggarna på jobb... Det e i dom korridorerna jag gått och mått dåligt utan att egentligen veta hur illa ställt det varit, det är där jag gått när alla telefonsamtal haglat, alla möten med mera... Det e där jag mått som sämst.... Kanske det som göra det hela.. Jag vet inte, jag e inte psykutbildad för att veta hur hjärnan funkar inte...

 

Jag behöver liksom bara ta mig igenom denna neråtsvackan och hoppas jag hamnar på topp igen. Jag va sååååååå nära jag kunde känna den på fingertopparna... Varför detta bakslag? VARFÖR???

 

 

 

 

Åt skogen. Ja så kan man säga det.

 

Livet har allt varit upp och ner den sista tiden, jag har mått grymt dåligt i min skalle, ni vet sån där psykisk ohälsa..

Jag börjar hitta tillbaka till glädjen i livet igen men jag är ännu inte den jag en gång va.

 

När man hamnar i den sits jag varit i är det svårt att försöka le, skratta eller ta vara på stunder. Man skjuter bort folk för man orkar bara inte. Men man hoppas nånstans för förståelse från folk, en viss acceptans.. Men den skall man inte ta för givet så mycket har jag lärt mig av denna tid.

 

Små girlingar ang saker och ting som sårat mer än jag kan sätta ord på. Vissa uttalande som skrivits och sagts.

När man mår dåligt så vill man inte liksom så mycket. Man vill helst lägga sig i sängen och bli där tills man mår bra igen. Detta kan man ju inte göra utan man måste finna nån sorts rutin i livet.

 

Camilla har varit en klippa denna tiden... Hon har exakt vetat hur hon skulle tackla mig och mitt mående. Ja jag vet det finns många som velat hjälpa och stötta men det e svårt att ta till sig detta när man e mitt uppe i sitt mående.

 

Man tappar lite av gnistan, den där kärleken till livet och till andra runt omkring. Man försöker att vara den man en gång va men undermedvetet så blir man nån annan jag vet om detta.

Men återigen nånstans hoppas man på acceptans... Ja som en partner i detta e det nog inte lätt då man även då tappar sexlusten, lusten till att över huvudtaget ha fysisk kontakt.

Man hoppas att n andra skall förstå vilket kanske e för mycket begärt egentligen.

 

Men att höra saker som, det e väl nån som vill komma hit på fylle besök när telefonen vibrerar på kvällen, eller när man måste förklara varför det står manliga saker i mitt hem som duschkräm och deo... Att man inte tar den enkla lösningen på det och tänker ahhhhh hon har fan en tonårsson... Att man tror nåt annat pga mitt ,mående och för att jag e så anti, sårar mycket.

 

Det är små små saker kanske men för en person med mitt mående blir direkt känslan att jag är usel.. Man känner sig elak för att man inte vill, känner för saker längre.

 

När man blandar in saker i bråk som inte har med saken att göra, att dra allt över en kam. Den jag är när jag e jag speglar inte vem jag är när jag e i min förening eller min syn på våra medlemar.

Listan kan göras lång men nånstans måste jag släppa det där. För nu e det över, finns no more...

 

När man redan genom livet haft såna där destruktiva förhållanden som jag ändå har bakom mig, blir det flashbacks deluxe...

När någon klankar ner på saker om mig, kring mig så kommer minnen dram vilket gör att jag kryper in i mitt skinn, jag sluter mig.

När någon blir för full i min närhet av det manliga könet så e det samma sak. Minnen från en tid jag vill glömma kommer åter. När någon ifrågasätter min kärlek, återigen går jag in i mig själv och bara känner va fan tror människan om mig?

E jag verkligen så usel och strålar otrohet hela jag eller?

 

Man skall aldrig tro en jävla massa, fakta, brukar vara det bästa.

 

Det e svårt att förklara för andra hur man mår när man inte kan förklara det för sig själv..

 

Jag har varit öppen med mitt mående, även att jag går till en psyktanta och pratar... Kan ni då förstå känslan när man får höra, du kanske borde gå till nån och prata? Då ställer man sig frågan, e det lönt att jag berättar saker för denna människan när det verkar som om det inte hörsammats vad jag redan har berättat.

 

Nu behöver jag tid att bearbeta mitt och hitta den där underbara Lotta som jag faktiskt e.. Den där Lotta som finns där inne nånstans....

 

Nu skall jag bara vara och hitta tillbaka till glädjen jag en gång kände....

 

Adios