Dagen e kommen.

Ja då va det den 4 Oktober idag. 
Vaknade med trycket jag visste det skulle ske, jag kände det på mig redan när natten va i princip sömlös. 
Jag vet ju hur jag reagerar inför såna här saker. 
Det känns inte alls bra att ta sig till mötet. Jag kommer känna mig lost. 
 
Jag vet inte utgången av detta och jag vet inte vad som kommer bli sagt. 
Läkaren känner inte mig, har inte träffat mig en enda gång, hon kan bara läsa Dr Johans anteckningar. 
Nu vet jag att Johan skrivit jävligt bra i min journal eftersom jag läser den. 
Jag vet att han förklarat bra men det är inte samma sak som att ha träffat mig och pratat med mig. 
 
Den nya chefen kommer, hon kan precis som läkaren bara läsa mina sjukintyg och då e det svårt att bilda sig en uppfattning. Förhoppningsvis har den andra chefen i alla fall samtalat med henne för att ge henne en bild av mig. 
Hon från Fk kan ju knappast känna mig hon läser oxå bara papper och har sina direktiv att följa så klart. 
 
I går fick jag ett bra från FK där det stod att jag fick ta med mig ett ombud, ja det e ju lätt att leta upp om vi ens har en facklig på jobb än mindre lätt att få henne att komma med några timmars notis. 
Detta suger fett att jag inte hade mer tid att dona med det. 
För fy fan vad skönt det hade varit att ha nån på min sida av bordet istället för ensam mot 3 som inte känner mig. 
 
Nu börjar en långa kampen mot ångesten för att göra sig klar. 
Det e samma visa varje gång, in på toa, sätter i linserna, ser att det e dammigt på vasken, sen e det kört. Jag kan verkligen inte fortsätta förrsen jag skurat vasken. För jag kan inte slöppa tanken att det e dam på vasken. Jag kan inte gå vidare förrsen den e ren. 
 
Det är såna där små saker som gör att det tar lång tid för mig att bli klar och redo att åka. 
Och när jag har denna ångesten redan innan jag ens börjat göra mig klar gör saken 100 gånger värre. 
Jag blir sjuk, alltså fysiskt sjuk, känner mig febrig, trött, har ont nånstans. Letar anledningar till att avboka.
Mår nog illa kanske skall kräka. Jag vet att jag inte e sjuk men känslan blir sådan. 
 
När jag sen kämpar emot som jag så klart måste blir jag så trött, då kan det sluta med att jag istället för att göra mig klar går och sover för jag blir så trött att jag verkligen inte kan vara vaken och då kommer det klart sluta med att jag inte kommer iväg. 
 
Detta är min vardag, detta e min verklighet, saker som va enkla innan och e snkla för många e svåra för mig. 
Jag skrev ett inlägg igår på fejjan detta va inte för att få tyck synd om mig, det va för att väcka förståelse varför min facebook inte alltid e glad och uppåt. 
 
Jag vet exakt hur jag funkar vid detta laget och därför har jag bokat Lina för kaffe och pep inför mötet. 
Så jag har att nu kan jag åka så fort jag e klar för att inte hamna i en ond cirkel så jag stannar hemma, somnar eller helt enkelt fejkar magsjuka. 
 
Mötet är klart viktigt för min framtid, för min fortsatta väg att gå. Min vandring är inte slut och jag har några mil till att gå i mina skor. 
Men trots detta så känns det inte helt 100 att träffa 3 för min okända människor som skall bestämma min framtid. 
 
En liten kopp kaffe till i kroppen sen skall jag börja fajtas med demonerna som kommer vilja vinna. 
Men idag tänker jag ta kampen till en ny nivå och vinna över demonerna hur högljuda dom än blir. 
 
Adios
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Lycka till idag och hoppas att det blir bra oavsett vad ni kommer fram till 💕

2017-10-04 @ 10:49:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0