För mina barn, skulle kunna gå genom vatten och eld för dom. Dom som varit med i mitt liv i många år och har all fakta vet hur jag funkar när det kommer till mina barn och hur jag kämpar för dom. 

 

Jag gör allt för mina vänner, jag skulle kunna gå genom vatten och eld för dom och behöver dom min hjälp kommer jag göra allt för att hjälpa dom. Sån e jag som person och jag får äta upp det. 

 

När man blir pissad på. 

 

Jag har så jag knappt kan överleva en månad pengavis, jag kämpar för att få allt att gå runt och för att det i alla fall skall finnas nåt ätbart i mitt hem när aptiten infinner sig. 

När min son skickar att han inte har mat och han måste ha pengar ger jag han mina sista pengar i löfte att jag skall få tillbaka dom. När dom kommer tillbaka eller om dom ens gör det e alltid tveksamt. Men jag ger han mina sista pengar och kan svälta själv, för min son skall inte svälta, det är för mig en självklarhet. 

 

Jag har lånat ut ganska mycket som jag inte fått åter och han har fått använda mitt kort till internet köp.

Ja och just denna delen får jag lida för nu..

För tydligen anser man att jaha här va mammas kortuppgifter så va fan jag köper det spelet eller vad det nu e..

Att det inte e jag e ganska uppenbart för jag har samsung och handlar inte med Itunebill. 

 

Men att jag nu sitter med minus på mitt kort och det e låååååång tid tills pengarna kommer det e ju inte nån viktig sak.. 

 

Så nu får jag skicka till banken och byta kort så mina uppgifter inte kan användas igen och JAG kommer aldrig mer, någonsin att ge illåtelse att använda mina kortuppgifter. 

 

Jag har inga problem med det OM det sköts och pengar sätts in som det skall när man handlar. 

Men frihet som tas nu e inte okej..

 

Men det e lugnt, jag har toa papper det kan jag använda som melittapåsar tills kaffet e slut och jag har tobak tills hylsorna e slut.. 

Äta? Tja ja det kan jag ju göra den 25. som bara 19 dagar bort.. 

 

Men min son kan i alla fall äta och spela spel... Tur..

 

Adios 

Jag trodde att det skulle vara ganska så lätt även denna gången att trappa ner och sluta med rävgiftet men ack vad jag bedrog mig. 

Detta beror så klart på att jag under 1 års tid haft den högsta dosen man kan på dessa och jag som vanligt gör som jag vill...

Alltså börja nertrappningen innan jag ens varit hos doktorn och har så klart gjort det för snabbt. Så mitt mående kan jag endast skylla på mig själv så klart. 

 

Att gå från 375 till 37,5 på 3 veckor e inte att rekomendera och jag får stå mitt kast helt enkelt. 

Men ack fy fan det e tufft och jag känner mig som jag vet inte vad. 

Jag vet ju nu oxå att mina känslor och tankar is all over the place och att jag INTE skall läsa så mycket in i saker. 

Men det e lättare sagt än gjort och mitt humör växlar värre än en växelautomat på ett tivoli... 

Från glad till sur, från sur till lesen, från ledsen till besviken över folk och deras beteende. 

Känslan av att bara passa ibland när ingen annan finns till hands, att liksom vara utbyttbar snabbt och lätt. 

Ibland passa och ibland bara bahhh skit i henne.. 

 

Att få meddelande eller samtal bara när det passar..

Att passa som umgänge när ingen annan finns tillgänglig?

Ja kanske e det inte så men känslan i mig går inte bort och jag känner så. Det e mina känslor så vad ni än säger så kan ni inte förneka mina känslor! 

 

Mina känslor e verkliga och dom är mina. 

 

Vissa har ju satt i system att utnyttja min den där, tyck synd om mig sidan jag äger och den suger i vissa lägen. För vissa vet exakt vilken knapp man skall trycka på för att få mig dit man vill, tyvärr. 

 

 

Mitt andra problem e ju oxå att jag inte öppnar upp mig för nån, jag går och håller det inne och det e inte heller så jävla smart ass gjort liksom. 

 

Äsch jag går och sover tills nästa år känns det som. 

 

Adios