Varenda jävla kväll

i en veckas tid har jag haft ångest från helvetet och det suger fett och det e skit jobbigt. 
Det vill inte släppa mig och jag gör allt för att få det at sluta men utan lycka, det är ett konstant tryck över bröstet och tårarna kryper fram.
 
Varenda kväll i min ensamhet gråter jag med en tyngd i mitt bröst som inte vill släppa mig. 
 
Jag vet att jag e deppig på min facebook så även här i min bogg, måste börja tänka på att inte lägga så mycket negativt på min fejja och hålla det till bloggen. För bloggen är ju det verktyg jag egentligen skall använda för mina tankar. Sen e det ju klart upp till var och en att antingen radera mig som vän eller ställa in så man inte ser mina deppiga inlägg i sitt flöde. 
 
Jag vet inte vart denna ångest nu kommer i från och vad den grundar sig i, kan det vara årsdagen som kommer runt hörnan på mer än 1 sak, kan det va ensamheten som spelar mig ett spratt, kan det va? 
Ja frågorna och funderingarna e många men svaren få. 
 
Jag försöker hålla humöret och hoppet uppe men det börjar bli tufft. Jag känner hur det påverkar mig mer än jag önska, som i stallet för nån dag sen då jag glömde vart jag la saker, jag leta efter min mössa, min vattenflaska, hästarnas mat, sopkvasten med mera för jag visste fan ingte vart jag lagt eller ställt sakerna. 
 
Tur jag kom ihåg att ta in hästarna och stänga box dörrarna :P 
 
Men denna mannen ger mig så in i helvetes mycket kärlek och mys att det e sanslöst, han känner av mitt mående och e extra mysig dom dagarna jag inte e helt 100.
Den enda mannen jag behöver i mitt liv e Karmel. Vem fan behöver pojkvän :P 
 
 
Det e när jag får gå där ute i min ensamhet som jag mår som bäst, när jag kan hoppa upp på Karmel och galoppera med vinden, för e det nåt han älskar så e det att få galoppera. Han e en sann trogen vän som finns i alla lägen och som älskar en utan massa motkrav.. Det e en villkorslös kärlek <3
 
Att jag sen funnit en underbar fin vän i hans ägare e en bonus utan dess like, I found the one!
Ja alltså en likasinnad som mig haha.. Lika kokobellahuvudknäppgök :P 
Och då kan man inte mer än älska människan, Menar Rosita e som jag så jag måste ju gilla henne haha..
 
 
Men i  går på mötet med Arbetsfömedlingen brast det lite och jag grät helt öppet av tanken att börja arbetsträna och misslyckas, det e det som e det svåraste att jag testar oxå går det åt helvete att jag inte alls e där jag jag tror jag e. 
Men ändå på nåt sätt  känner jag mig redo att ta tag i det och börja leva igen, men frågan e om jag kommer leva? 
Sammarbetet mellan mig och AF och FK funkar skit bra och e inga klydd inget konstigt.. 
 
MEN 
 
Tyvärr kommer ju inte min ekonomi att höjas den kommer ligga på samma lilla ersättningen och bråka med soc kommer att fortsätta. Det suger fett att man skall behöva förklara hela sin existens för en myndighet. 
Det e som om jag ber om ursäkt för att jag finns och lever. Ungefär den känslan får jag. 
Men det som inte dödar det härdar och än levar jag ju. 
 
Känns bra men ibland mindre bra att vakna till en ny dag, nya utmaningar, nya känslor och tankar. 
Min hjärna e just nu i nån högspänningsmode, den slappnar inte av och släpper inte saker, den ältar och ältar, stör min sömn, stör min vardag. 
Den e liksom ett jävla stör helt enkelt. 
 
Jag vet inte vilken väg jag e på väg på, jag vet inte vart den leder eller vart jag kommer hamna, ljuset jag såg en gång har slocknat och kvar finns jag i mörkret letar efter en ljusglimt som kan leda mig dit jag behöver gå. 
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag hoppas att ni står kvar där borta vid andra sidan mörkert och väntar på mig tills jag finner ljuset. 
 
En vacker dag skall jag resa mig och säga fuck you livet, ödet jag vann... 
Men den vackra dagen e inte här och jag vet inte när den kommer men snart e det sommar.. 
 
Adios 
 
 
 
 
 

Varför kämpar man?

Ja det e den stora frågan denna morgonen när en bibba på ca 20 papper dimper ner i brevlådan. 
Jag har kämpat i månader ekonomiskt och det har bringat ångest, när jaf väl tar tag i det och beger mig till soc för att be om hjälp blir det som ett slag i ansiktet. 
Ångesten det bringade att ens ringa samtal till dom gav mig många vakna nätter och det satt långt inne. 
 
Satt i timmar med kompletteringar och med Lina som hjälp. 
Alla har trott att dom kommer att hjälpa mig, det finns inte en chans att dom nekar till hjälp, det kommer att lösa sig. 
Fuck you långt in i röven på en uppblåst balong. 
487 kr va det värt, allt jobb och all ångest. 
 
Tack för alla år du betalat skatt ditt dummafanskap. 
Vi bryr oss inte om du blir bostadslös eller inte kan äta mat.. Det e inte samhällets problem. 
Lev på vatten för fan.. Vad trodde du.. Bitch slap!! 
 
Ärligt skall jag varje månad ha kluddet med att ansöka pengar för 400 kr?? 
E det ens lönt liksom, bajsskitmög som en piss i mississippi.. Ja visst 400 kr e ju mer än vad jag hade innan så visst fan.. Tack svenska samhället!! 
 
Att leva med derperssion och ångest och behöva leva med total penga ångest varje månad e så jävla fucking jippi att jag nu bara känner NU RÄCKER DET!!!!
 
Jag orkar inte, jag vill inte, jag orkar INTE mer...
 
Varför kämpa sig upp ur mörkret när man hela tiden blir nersparkad igen! 
 
Nej fuck it allt, jag stannar här nere i detta mörkret och ruttnar. 
Vad fan skall jag upp till dom levande för? 
Benen blir undansparkade på mig direkt, jag har snart inget kvar. 
Det finns snart inget som får mig att vakna på morgonen, jag har snart slut på glädjen i livet som får mig att vilja andas en dag till.
 
När man börjar veckan med att sitta och gråta i total hopplöshet då kan man lika bra sova bort resten av veckan, eller helt enklet bara sova och aldrig gå ur sängen! 
 
Jag har ingen kämparglöd kvar, den släcktes idag! 
Det e bäck mörkt och jag orkar inte en dag till.. 
 
Adios 
 

Orken tryter

Ja min ork håller inte i sig så där väldans länge den har en tedens att ge upp efter ett tag. 
Jag har väl den senaste tiden bara gått på och inte tänkt den där tanken vad som händer när orken tar slut. 
I dag kom den.. Sömnen har varit min bästa vän denna dagen, jag har sovit till och från hela dagen och jag e ännu trött. Jag vet mycket väl att denna tröttheten inte går att sova bort ändå sover jag. 
 
Jag orkar inte hålla ögonen öppna, jag orkar inte tala med nån, jag har inte svarat i min lur på hela dagen, ser att folk ringer men ignorerar det. För jag orkar inte. 
 
Min ångest är på sin topp och med allt som händer och sker runt omkring blir det liksom som ett fängelse i mitt huvud. 
Polisanmälan skall nu till toppen av mörkret och bara tanken av denna får det att knyta sig i bröstet, får svårt att andas och ångesten biter i mig som en argsint orm som vill ha mig till sitt byte. 
2 års väntan skall ju upp till ytan och det e visst väl bra men jag hanterar det inte så bra som jag kanske skulle eller borde. 
Jag vet ju inget... 
 
Jag vill inte va med mer.
 
Längtan och saknaden efter min äldsta son är enorm, han fyller snart 20 år och jag har grym ångest och stor ledsamhet att jag skall missa ännu en milstolpe i hans liv, hans 18 års dag missa jag, hans 19 års dag va jag inte heller där och nu kommer jag så oxå missa hans 20 års dag. Jag önska så att jag hade pengar och kunde åka till Gotland för att fira hans dag. Det är högt upp på min önskelista just nu att bara få krama han, se hans leende och höra hans skratt...
 
Nu sitter jag här kan inte komma någonstans tankarna och ångesten fångar mig i trans....
 
I helgen har jag varit i Norrköping på SVEMO kurs, lärde mig mer om 2 hjul med eller utan stödhjul, ja alltså MC i dragracing, regler och annat skojsigt som man behöver veta. 
Nu skall jag bara samla meriter sen har jag både bil och MC.. Najs som fan e det..
 
För i sommar blir det ju repris, Tierp :P 
 
Nej nu skall jag återgå till dvalan i soffan..
 
Adios 

voine

Ja ibland e det bara för mycket och jag känner ibland att jag skulle behöva en paus i livet, en andnings paus.. 
Men det verkar som om det där ödet har helt andra planer och jag vet inte vad det egentligen planerar. Kanske e det så att ödet skall knäcka mig helt och bara låta mig själv dö i min egen ömkan. 
 
Jag har i alla fall fått mitt kjedjetäcka, 15 kilo e det på och tja funkar det? Nja jag vaknar alltså fortfarande men dock bara 1 gång per natt oftast vilket klart är en stor skillnad från att vakna 1 gång i timmen hela natten. 
Dock har vi oxå ändrat min sova pilleri och jag tar nu 3 piller till natten ibland 5 om jag har ångest på kvällen. 
Vi har även ändrat mina såna antiledsen piller till den dosen som e absolut max max i dessa och hjälper inte dom så blir det byta av piller där med.. Ja det e allt en jävla djungel med alla dessa pillerier. Snart har jag så många att jag behöver en sån där doset för att hålla koll på att jag tar vad jag skall. 
 
Men men jag har klarat mig 37 år utan piller så varför inte förgifta kroppen nu på äldre dar när man ändå snart skall ner i kistan. 
 
Mötet med AF och FK blev positivt och bra. Det känns som om detta e min chans att återvända till dom levandes värld ja ni vet den där där man har socialt nätverk i form av arbetskollegor. 
Det lyser ju tyst från min så kallade arbetsplats och jag känner mig knappast välkommen tillbaka om man säger så. 
 
Nu skall vi se om detta kommer bli bra men det känns bra och jag kände en lättnad efter mötet. 
Det bästa e oxå att min arbetsterapitantilanta e med och hon känner mig och kan inflinka med det jag missar. 
Det känns otroligt skönt att ha hennes hjälp och stöttning i det hela. 
 
Sen har jag ju vänner som ställer upp i vått och torrt, för att reda ut alla kompletteringar som behövdes göra så kasta Lina sig i bilen med Theo och körde till Landkskrona för att hjälpa mig reda ut allt och den hjälpen uppskattas som in i fucking bombens. 
 
Jag har nu mera börjat göra listor på kvällen, att göra lista till dagen efter, detta för att hjälpa mig att verkligen ta tag i det jag MÅSTE göra, det finns en massa sånt och det e inte alltid så lätt i min sinnestämning att reda ut allt och få gjort det där JAG MÅSTE... 
 
Men vem vet, jag kanske e på väg tillbaka till en värld där man lever.. 
Om inte tja då stannar jag väl här nere i botten och leker med djävulen. 
 
Adios 

Upp med händerna

Om ni skall leva lika glamouröst lyx liv som jag skall göra till den 27 mars 🙈🔫

Adios 

så jävla klart.

Fick jag en toppen läkare som jag då så klart inte kommer träffa igen. 
Vet ni hur detta suger?? 

Nåja han va bra och vettig med bra argument och kloka förslag. 
Ändring i medicineringen alltså en ökning av befintlig medicin med utvärdering om 4-6 veckor för att se om Max max dosen Ge e effekt eller det e dags att byta medicinen helt till annan sort. 

Så nu finns det istället för 1 recept nu 2 recept som jag inte kan hämta ut. Jag ber och hoppas att dom piller jag har hemma räcker tills jag antingen får pengar nästa månad eller soc godkänner min ansökan annars Tjena spena abstinens.. 

Nåja vad e väl en bal på slottet naken framför prinsen med hängpattar och kanonkulemage..

Adios 

Ibland

Tar mitt dåliga mående överhand och så va det i måndags det blev ett ras som hete duga, vakna och skulle fixa räkningar och då mitt minne och annat sviker duktigt så har jag dålig koll på vissa saker tyvärr. 
Och det blev ett ras, 2 timmar av konstant gråtande och en ångest som inte va av denna värld. 
Fick plocka upp mig och sen ta tag e en drös av saker vilket slutade med att jag sedan däckade totalt utslagen i 2,5 timme. 
 
Detta innebar att jag inte svarade på facebook meddelanden, jag svara inte i telefon, inte snap och inte på sms. 
Jag va inte online på fejjan på 5 timmar och detta fick Lina att bli orolig, sp hon kontakta Rosita som oxå blev orolig. När jag vakna till liv fick jag skicka till dom att jag levde och fick förklarat vad som skett. 
 
När jag mår som sämst stänger jag av både mig själv och livet utanför utan eftertanke, naturligtvis borde jag svarat men ni vet, när man mår så orkar man inte ta nåt samtal för risken e att man börjar gråta hejdlöst och man bara känner sig liten och usel. 
 
Men jag fick ta tag i allt på måndagen även ringa och skälla då jag inte fått läkartid och mitt sjukintyg går ut idag, det sluta med att jag måste åka till Helsingborg för läkartid idag 13.30.
 
Allt detta klydd och min ekonomiska totala kolapps får mig att fundera, hur skall man kunna arbeta med sig själv och plocka upp sin själ ur ett mörker när man varje dag, varje vecka, varje måndag, varje vaken stund måste oroa sig för hur skall pengarna räcka, kommer jag kunna betala min hyra och ändå kunna handla mat? 
 
Hur FK resonerar kring detta vet jag inte men den 9 mars när jag skall ha möte med dom skall jag ställa frågan, hur dom vill att folk med ångest och derpession skall hitta vägen tillbaka när 9700 kr ifrån dom gör att man aldrig kan vara ångestfri, ekonomin gör ju klart att man mår dåligt, så e det även för dom som inte lider av min åkomma. 
 
Sen e det ju klart man inte skall vara rik när man e sjukskriven men för fan man måste väl i alla fal ha så man överlever? 
Men i Fks värld finns inget som heter existensminimum... Det finns bara standar utbetalningar sen får man hora sig till extra pengar. 
 
Varje månad är en kamp att få ihopa mat, busskort. 
Busskortet e så klart en prioterings sak men utan busskortet kan jag inte ta mig till hästarna och utan hästarna kommer jag gå under totalt, köper jag busskort kan jag inte handla mat så det räcker hela månaden, inte ens om jag så köper bara nudlar. 
 
Jag vet inte hur lnge till jag orkar med att ha det så här, det suger. 
Jag har i alla fall lämnat in, pinsamt nog har jag fått krypa till socialförvaltningen för att få hjälp med pengar. Vet ni hur det SUGER!!!!
 
I 15 jävla år har jag inte behövt deras hjälp, självständig har jag varit och nu, ja då måste jag krypa till korset och be om hjälp från myndigheten... 
 
Ja jag vet inget fel i det bla bla bla bla.. MEN för mig suger det fett jävla apröv.. och så e det! 
 
Sen vet jag ju inte om dom kommer att hjälpa mig det återstår ju att se, kanske får ett fett jävla nej från dom. 
Och får jag det så e jag färdig för resten av mitt usla jävla patetiska liv. 
Då går jag under totalt och kommer bli bostadslös och bo på en parkbänk, bli knarkare och alkis för att hålla mig varm. 
 
Adios 
 
 

Vem e far till alla barnen?

En del frågar varför jag inte jobbar, jag förklarar att jag har depression och ångest problematik. 
Man kan se hur en del tittar på en som om va e du sjuk? 
Ja alltså det e ju så med psykisk sjukdom att det syns inte utanpå hur själen mår. 
 
Jag har bra dagar där jag lever som om jag va helt 100 återställd, sen har jag dagar då jag knappt tar mig ur sängen för att ens gå på toa, då jag stänger in mig i både hemmet och i kroppen då jag inte vill eller orkar ens ha kontakt med folk. 
 
Min ångest är nästintill konstant och ibland går det över och blir ren och skär panikångest. Detta är oxå nåt som inte syns, ja det syns dagen efter i mina ögon, jag har ju till och med haft affärs biträdet på pressbyrån frågat mig om jag va trött och sjuk en dag när jag handla efter en kväll med panikångest, 
 
Jag är trött bara e ett standar svar som alltid finns i bakhuvudet, hur mår du? Jo jag mår bra e bara lite trött e en mening som många med just denna probematiken lärt sig säga utan att ens tänka. Vi kan till och med svara det innan vi ens fått frågan för vi vet att den kommer. 
 
Min botten och när jag insåg att jag va så långt nere sökte jag hjälp efter att ha kämpat länge länge innan jag själv insåg vart jag va och vad som hände. Jag kämpa på, jobba, log som om inget va fel. Dom som va mig närmast såg detta långt innan jag gjorde det. 
 
När det sen slog ner som en blixt från himlen va jag så långt nere att jag inte insåg där och då vilken lång väg jag hade att vandra. 
 
Nu 3 år senare e jag ännu inte på toppen. Jag har varit nästan uppe och vänt men rasa igen, gånger flera har jag rest mig varit på väg men tappat fotfästet igen. Tro mig jag har försökt, jag har kämpat, jag har viljan men min själ e inte där. 
 
Ja det som fick mig att slå i golvet va min äldsta son och allt jag kämpade med honom om och kring. 
Men det går djupare än så, gamla saker som ligger ouppklarade, ett förhållande som tryckte mig totalt i botten, ett avslut jag ännu drömmer om e att få träffa han igen och ge igen för min sönder sparkade axel som ännu ger mig problem, ett öga för ett öga om man säger så. 
 
Det är oxå saker som kommit fram i hela tonårspärsen jag gått igenom alla dessa år som fått mig att rasa igen, jag måste börja bearbeta detta och så länge jag inte får min psykkontakt för samtal kan jag inte börja dra i det, jag vet inte vart man börjar eller slutar. 
 
Jag kan inte ta mig ur detta ensam men jag e oxå ensam, på ett sätt, jag släpper inte in folk. Det är ett stort problem, jag e privat och vill inte ha folk så nära, att dom vet för mycket om mig.
 
Är inne i en fas nu när jag inte vet vad jag vill, vad jag skall göra eller hur mitt liv skall sluta eller när. 
Det är mycket grubblande och ibland önska jag någon som kunde sitta med mig och bolla allt, inte över meddelande, eller telefon utan face to face. Hjälpa mig reda ut saker, hjälpa mig ta tag i allat jag måste men inte har varken ork eller psyke till att klara av. 
 
Många säger du e så stark Lotta.. nej jag e inte stark jag e svag och liten i en värld där jag inte känner nån störra tillhörighet i... 
 
Adios 
 

Vem e vem?

Ja nu va det ett tag sen jag blogga men jag har liksom känt lite så där med bloggen. 
Jag skulle skriva ett inlägg häromdagen och fick tekniskt fel när jag skulle publicera vilket kanske va tur. 
För den bloggen hade garanterat skapat kaos och oreda och liv. 
Men jag har mina åsikter i ämnet men kanske ändå tur att det inte gick att publicera det. 
 
 
Jag har ju en del snokare här inne och jag vet inte redigt vad som letar efter att finna? 
Tror dom på fullaste allvar att jag skulle avslöja en massa hemlisar här inne om nån dom känner?
Dom känner inte mig då för fem öre men man kan ju snoka ändå, kanske finner man nåt intressant så man sen kan skapa en fejk profil och skriva till mig på fejjan, menar jag minns ju ännu Oscar Svensson och Bertil Gustavsson. 
Dom hade massa åsikter om mig genom sina fejk profiler haha.. 
 
Jag däremot tycker att om man nu har nåt att säga eller fråga kan man göra det rakt ut, då behöver man inte fejka sig fram. Inte så att man får bättre svar då :P 
 
Men jag vet ju 3 av mina snokare, SED kan vi bilda dom till haha.. 
 
Sen e det ju så här att min blogg e mina blogg, mina åsikter och mian tankar. Men då jag vet en del som kan avslöjas i denna blogg om jag skulle känna sån där hämnden e ljuv känsla så e det ju bra att dom snokar för det hade berört dom haha.. 
 
Oj oj vad det där kommer sätta skruv :P 
 
Jag har lite nu återvänt från dom döda efter influensan som tog mig i sitt grepp och jag lovar den va inte rolig nån jävla stans! 
Som tur e så vet man ju att man kommer att komma ur den levandes då det dock inte kändes så emellanåt kan jag erkänna..
 
Jag börjar känna mig mindre ensam här i denna delen av världen och mycket av det har jag Rosita att tacka för, det börja med hästarna och har slutat i vänskap, ja allt kan hända och man har inte slutat leva förrsen man e begravd. 
 
Men nu skall jag återvända till liggandes läge i soffan för att kurera mig lite mer, för nu e jag trött på att vara sjuk och vill återvända till friska Lotta som kan åka till stallet och mysa, saknar herrarna i hagen förfan! 
 
Adios 
 

Vem skulle sakna mig?

Ja i natt har jag legat vaken och funderat ganska mycket, vet inte vart det kom i från men en sak jag fundera på.
Vem hade saknat mig, alltså jag menar man kommer ju till åldern och saker och krämpor kan komma.
Om jag skulle dö hemma typ, ensam, vem skulle hitta mig? Ja alltså ingen hade hitta mig försen jag börjat ruttna och det stank från lägenheten.
 
Lina hade nog undrat varför jag inte svarat på snapchat, Stillne hade nog undrat varför jag inte svara på Messenger och Rosita hade nog undrat varför henne hästar va ute och det inte va mockat eller nåt till dom.
Men vem hade tänkt tanken att nåt hänt mig?
 
Jävligt konstigt att tänka dessa tankar men helt ärligt e det sånt som kan få mig att ligga vaken hela natten och bli orolig för, inte fan vill jag ruttna ja ni vet vad jag menar.
 
Snart e denna veckan hos mamma och pappas om hundvakt och pippifågelvakt över och det e snart dags att packa väskan och flytta hem igen.
Jag saknar mitt hem så klart och jag saknar hästarna, det har varit skönt och roligt med en vecka semester som man kan kalla det. Har haft en super bra vecka i hålan med många möten och otroligt mycket skratt.
 
Ibland kan jag sakna att ha vänner så nära, att man kan liksom bara träffas så där.
 
Men snart väntar vardagen, ja alltså det har ju varit vardag när jag varit hos mamma men jag lova arbets tanten att ha en vecka utan ett enda måsten och det har jag allt haft nu. men det e dags att ta tag i en massa saker jag lagt på hyllan, inte bra och jag skulle behöva en jävla kick i röven!!
 
Nu sitter jag här på pappas dator och lyssnar på youtube och dricker kaffe..
Skall snart ta dammsugaren igen och dammsuga, ja det e nåt jag gjort varje dag snart en vecka för hunden fäller som FAN! Det ligger pälsgolv överallt.
 
Nej nåt mer vettigt har jag inte att ge er idag...
 
Adios
 
 
 
 

Jag måste, har inget val.

Ja det har gått ett tag nu känns det som men jag skriver ju när jag känner för att skriva, jag kan inte skriva för att skriva liksom. 
 
Katterna e borta, alla, även Lisa, 
Jag önska så att Lisa egentligen kunde stanna här men en katt som kissar när den lämnas ensam kan jag inte ha, det finns inte. Mitt hem e min trygga och lugna lats och ha kattkiss lite varstans e inget alternativ.
Men det va då inte lätt att fånga in henne men efter många om och men och en skit sur lisa så fick jag in henne i transportburen, fällan va bara att fet glömma. 
 
Jag hoppas hon får ett super fint hem med massa kärlek och falukorv med en skvätt skinka. 
 
Men ack jag saknar henne trots det bara gått 1 dag. 
 
Jag knallar på med hästarna och det känns underbart, det e min terapi att bara åka ut och vara en stund i tystnaden och mys. 
 
I morgon flyttar jag till mamma 1 vecka för att passa hunden, dom drar till varmare bredgrader.. 
 
Jag har även idag tagit ett beslut, jag har funderat länge och jag har absolut inget annat val eller jo men det e lite pest eller kolera. 
 
Min ekonomi e som många vet helt körd i botten och jag överlever inte en enda månad, det ekar tomt u kyl, frys och skafferi, kontot ekar tomt och jag lider mest hela tiden. Detta e inte hållbart. 
 
Jag vill INTE tillbaka till mitt ordinarie jobb, så mycket e jag på det klara med eller jo om min 85an varit kvar hade jag varit tillbaka för länge sedan men efter avdelningsbyte har jag inte alls trivts och efter varit borta 1 år snart så ser jag mig inte som en del av den personalen. 
 
Det e inte en enda gång man fått ett samtal från chef för att bara höra läget, inte en enda inbjudan till fredags fika eller tex apt träffar, 
Jag känner mig inte alls varken som en av dom eller knappt välkommen tillbaka. 
 
Men av ekonomiska skäl kommer jag att efter den 28/2 börja jobba 25%.. Jag är i läget att jag måste om jag inte skall gå under och förlora hus och hem.. Jag känner grov jävla ångest över detta beslut men jag är i dö läga och jag ser ingen annan utväg, ja alltså det e ju att ringa soc och se om man kan få några kronor av dom men jag e tveksam. 
 
Jag vill verkligen inte men jag e inbackad i ett hörn och det e enda sättet jag ser en utväg av detta. 
Vet inte hur det kommer att gå eller hur trasig jag kommer bli men det får bära eller brista. 
Jag måste kunna leva och det kan man inte på 9700 från FK... 
 
Så antingen går jag hemma och fortsätter må psykiskt dåligt av min ekonomi eller så börjar jag jobba och mår grymt jävla pyskiskt dåligt av att gå på jobb. 
 
Ja pest eller kolera? 
 
Adios

Ny läkare

suger apröv, kommer säga till att jag verkligen inte vill gå till henne igen. Inte bara pga språksvårigheter utan att kemin sa stopp medebums från min sida. Jag bara satt och reta mig på henne och hennes jävla frågor, LÄS JOURNALEN ville jag skrika högt.. Med risk att vakter sen kommit och burit ut mig och satt mig på sing sing.
 
Varenda gång skall självmordstankar pratas om, varför? 
 
Ja jag har dom, jag har funderat mer än en gång att kasta mig framför tåget, förlåt alla pendlare...
MEN jag har aldrig aktivt gjort nåt ens gnutta försök. 
 
Tankarna skrämmer mig till förfasande, samtidigt är det när det blir för mycket, när ångesten blir så tung att bära att man bara vill ha det att sluta och vad kan man få det att sluta med? 
När panikångesten griper tag i mig och man bara vill vila, man vill bara slippa känna, man vill bara slippa tänka man vill bara ha ro. 
 
Då kommer tankarna om befrielsen från att andas mer. 
Att varenda gång behöva ta upp detta till varje jävla läkare suger fett och jag fattar inte varför, låt det va, du skall hjälpa mig med mediciner och upplägg, lämna samtal kring sånt till experter eller bara låt det va 
 
När jag sen går därifrån har jag sån grym ångest för att jag verkligen ens tänker dom tankarna om att sluta andas, att inte vakna. Och det hjälper inte mig att prata om det varje gång.
Det är oxå detta som stoppat FK och arbetsförmedlingen för att förra läkaren skrivit så jävla korkat. 
 
Nej man behöver inte vara orolig jag e inte aktivt i dessa tankar och det e inget hinder i min vardag. 
Tankarna kommer när det e som värst.... Ibland är det ett sätt att rycka mig själv ur panikångesten, för dom tankarna får mig att vakna till och bara STOPP Lotta!! 
 
Denna läkaren ställde samma frågor som jag redan svarat pp x antal gånger det e så in i helvetes frustrerande. 
Du ser lite spänd ut sa hon på brytning av nåt språk blandat med danska, ja jag sitter och fantiserar om att hänga upp dig i nåt snöre.. Men det kunde jag klart inte svara haha.. 
 
Alla andra läkare då inklucive min älskade Johan som jag saknar så in i helvete!! 
Har sagt att medicineringen skal vi inte exprimentera med, jag gick själv ifrån Imovane för dom e beroende framkallande, vad tror ni denna läkaren gör, en st läkare, jo hon skriver ut imovane så jag skall bryta mitt dåliga sömn mönster.. Voine voine.. 
ja jag sover som en klubbad säl på imovane som det skal jag inte protestera mot att det hade fan varit skönt att vakna på morgonen pigg och utvilad. 
 
Men jag e fast i min dåliga ekomnomi och det suger fett, pengarna e sinade på kontot och det skriker tomt i hushållet. 
 
Ja thats my life, hur har ni det? 
 
Adios 

Be om hjälp....

Mitt hem e mitt hem igen, kattungarna lämna mig för en vecka sen och mitt hem e åter rent och snyggt och det känns skönt att komma hem. Jag har dock Lisa kvar men hon gör inte mycket väsen av sig och e inte lika yrväder som dom andra 5. 
Det känns skönt och det e underbart att öppna dörren igen till MITT hem... 
 
I morgon skall Lisa kastreras och få en rejäll genomgång av vet. 
Problemet nu med Lisa e att hon avskyr att va ensam hemma. 
Jag hade planen att låta henne stanna tills ett permanent hem kunde uppbringas, tyvärr kan det inte bli så. 
Då jag skall till mamma en vecka nu i Januari och passa hunden kan jag bara uppbringa tillsyn och matning till Lisa en gång på morgonen och en gång på kvällen och detta kommer inte funka. 
 
Då Lisa protesterar mycket åt ensamheten och kissar ÖVERALLT där hon inte skall så kan jag inte låt henne va hemma med bara tillsyn i en vecka.. Så tyvärr måste hon flytta till garaget där hennes ungar bor innan jag åker till mamma. Det känsn trist som attans att behöva göra så, jag önska hon skulle kunna stanna tills ett ordentligt hem kunde hittas effter våra framsteg med hennes förtroende jämte mig. 
Men tyvärr, så blir inte fallet...
 
Sen va d det här med att be om hjälp, jag försöker göra allt själv och sen får jag höra varför bad du inte om hjälp?!?
Ja alltså att vissa ställer den frågan får mig att skratta gott för vissa har jag bett om hjälp med saker i 2 år som aldrig ens hänt än. 
Så nej att fråga efter hjälp e inte mycket lönt då jag sällan eller aldrig får den hjälpen ändå av vissa haha..
 
En redig kvinna reder sig själv, dock inte med inkoppling av mina jävla högtalare och inte heller till att fiska upp den brytna nycklen från mitt cykel lås. 
 
Går det inte med hammare och silvertejp e jag körd :P 
 
Adios 

Mitt mående

är just nu en stor jävla berg och dal banan och jag vet fan inte vart jag snart skall ta vägen. 
Det e tungt och det känns för jävligt det mesta men vad skall man göra? 
Jag kan inte annat än att vakna på morgonen och andas, ta mig an en ny dag och hoppas på dets bästa.
 
Det går inte en dag utan att jag gråter för nåt, behöver inte va stora saker kan va små saker som får mig att bryta ihopa. 
Jag har haft några vredesutbrott och jag känner mig grymt otrevlig och när jag går in i detta läget vet jag att det snart inte e långt borta förrsen jag når den där botten i det mörka jävla fucking hålet. 
 
Dåligt samvete som gnager i mig konstant, saker jag kan påverka.. Men av princip så e svaret fett jävla fucking NEJ... 
Ja ibland e det inte bra att va princip fast. 
 
Att inte få svar på saker gör mig heligt jävla fucking förbaskad.
Lina fick höra en del av min ilska i lördags och tur va nog allt det att hon lånar mig sitt öra ibland när jag känner att jag håller på att kräka sönder mig själv. 
 
Men i morgon hämtas dom sista 3 kattungarna från mitt hem, mamma Lisa får stanna tills fredag då dom skall försöka fånga in henne, det gör ont i hela mig detta. Men jag står fast, katterna måste lämna mitt hem. 
 
Nej usch jag känner bara blöööööööööö 
 
2018 börjar lika bra som 2017 sluta, skit bajs, fucking åt helvete.. 
Men nu e det dags.... Ta dig i din jävla krage och gör nåt åt ditt fucking jävla liv!!!!
 
 
I never needed you like I do right now!
I never needed you like I do right now!
I never hated you like I do right now!
'Cause all you ever do is make me cry!!
 
Gave you up 'bout twenty one times

Felt those lips tell me twenty one lies......

Adios 

Inte ens

På stora gå ut dagen får jag en utekväll. 
Känner man 2 st i staden man bör så blir det svårt.

1 e nykterist den andra jobbar i vården och e inte tillgänglig.
Vänner i andra städer e väl upptagna eller nåt.

Nåja jag stannar väl hemma i min egna lilla vrå ensam återigen..

Tröttsamt så det beslår.


Adios 

Julen kommer

visst detta året oxå med samma ångest som många andra år. Det blir julafton hos mamma och pappa med 3 av 4 syskon pga meningskiljiaktigheter kan vi kalla det hela, med barn så klart. 
Det e alltid mysigt att komma till mamma och pappa och deras julhem, det luktar gott och stämningen e julig liksom. 
 
Jag känner ingen julkänsla alls kanske oxå pga att jag inte alls pynta detta året, av den enkla anledningen varför skall jag lägga ner allt det jobbet för bara mig att glo på? Nej finns ingen anledningen och således blev det ingen jul i mitt hem. 
 
Men julen kommer julklappar vilket jag inte av ekonomiska orsaker kan ge speciellt till mina barn eller mitt barn skall jag säga men jag har fått göra det bästa av det hela och hoppas det räcker långt. 
Mina medel e små men mitt hjärta e stort.
 
Som alla andra år e jag den enda av hela familjen som bevarar singel stämplen haha.. Jag tror jag kommer vara det för evigt som det känns nu. 
Visst jag saknar att ha nån att julmysa med men man kan ju inte få allt här i livet och på råga på allt har jag lyckats bli sjuk, feber och ont i kroppen. Dock inte snorig men ändå sjuk :( 
Jag hoppas på snabb bot för jag vill icke missa julafton hos mamma för något! 
 
Så jag får bota mig snabbt med alvedon, soffan och bara ta det chill. 
I värsta fall har jag i alla fall fått julskinka, Monica och Tore gav mig en fin julklapp, en nygjord julskinka, hur gott e inte det? Man kan äta den i många olika variationer, problemet... Den tar slut så snabbt, mer än halva skinkan e redan borta, tror nån varit och stuligt lite skinka när jag sovit eller nåt haha. 
 
Lina, Danne och Theo kom och lämna den till mig i går kväll, så mumsigt :P 
 
Mitt mående e långt ifrån bra och jag har så nära till tårar hela tiden av ingen orsak egentligen mer än att ja jag vet inte. Känner mig bara så less liksom.
Men jag skal inte tynga er med den skiten.
 
Jag har stängt min fejjan nu för icke vänner, kommer sluta lägga saker offentligt, detta för att jag vet att jag har folk snokandes där inne.. Vill du veta nåt, fråga mig jag lovar vara ärlig på varje fråga, till skillnad från andra som bara drar lögner hela tiden. 
 
Jag vet att även vissa kan gissa ut vem jag ibland menar i min blogg och jag vet att personerna i fråga även kan det och ja jag får lite skit ibland :P Men så länge jag inte skriver ut namn har jag inte gjort nåt fel och skulle jag mot förmodan skriva namn i vissa samanhang skulle jag inte göra livet så lätt för vissa haha.. 
 
Katter e planerade att flytta efter nyår och då skall detta hemmet skuras.. Ja alltså jag skurar det annars oxå och jag kan säga att jag sabbat mina händer totalt med allt klorin städning och annat. Dom e så torra och naggade att det finns inte. 
 
Jag skall efter nyår nångång i januari eller februari gå en kurs via öppen vården, den av 15 gånger om jag inte minns fel och skall lära mig nåt jag glömt, jag kommer inte ihåg vad den handla om?!? 
Jaja åldern ni vet jag e last gammal och kan inte minnas allt :P 
 
Det är en jävla tur att jag har stallet och underbara Karmel, det e min terapi och nåt av det bästa som finns. Han ger mig så mycket kärlek och energi. Utan stallet och Karmel vet jag inte vart jag varit, vi har börjat bli ganska synkade i vår ridning, jag lär mig mer och mer hur han funkar och han lär sig hur jag funkar och ni kan tro att vi nu galopperar, det e det bästa han vet och han e grymt härlig att rida. 
 
Jag e tacksam att Rosita gav mig denna chans att få lära känna denna karlen. Den enda karlen i världen som lyssnar på mig utan att klaga :P 
 
Nej nu kan jag inte sitta här mer och printa massa skit måste återgå till soffan känner jag. 
 
Adios 

Nog e nog.

Jag har fått nog och när jag fått det så har det gått långt. Så nu har jag skickat iväg ett mail, kommer inget vettigt svar eller lösning kommer jag outa allt i min blogg, från början till slut! 
 
Ibland undrar jag varför jag inte skriver ut allt i min blogg, jo för ibland skyddar jag folk, folk som ljuger för sina nära och kära, folk som inte vill att andra skall veta, folk som kanske skäms över sina beteende men nu tänker jag, varför??
 
Det e inte jag som e ett ashole, det e andra ju.. Ja jag kan oxå va ett sånt men jag erkänner i alla fall och försöker inte leka bror duktig. 
Jag är långt ifrån guds bästa barn och tro mig jag har aldrig och kommer aldrig ens försöka bli det. 
Jag sätter inte mig på höga hästar och tror jag e bäst i världen när sanningen e så jävla långt ifrån det som man kan komma. 
 
Mitt mående suger fett nu för dagarna då många tankar och mycket oro finns i min kropp. 
Jag vet inte hur länge till jag orkar och jag känner totalt meningslös att ens vakna och andas på morgonen. 
Men vad fan jag gör det varje jävla morgon ändå, suger fett ibland. '
Min sömn som förvsann e inte åter, den kommer och går, iband somnar jag kl 19 vaknar 04 ibland somnar jag 04 och vaknar 08...
Skumt som bananer med choklad på. 
 
Nej jag känner att det blir mest hårda ord och bitterhet i denna bloggen så.. 
 
Adios 
 
 

Gallfeber

Ja vissa saker kan reta mig till duktig gallfeber...
Jag är en ganska princip fast brud och jag har mina principer och jag går sällan eller aldrig emot dom.
Har ganska hög moral tröskel och har blivit kallad moral tant. Jag innehar empati och sympati men jag har oxå en en gåva av att inte redigt tänka som aldra. Detta e klart både positivt och negativt. 
 
Men när man börjar klydda och hålla på med mig då står jag pall. Måttet blir rågat efter ett tag och då tar jag beslut ut efter vad jag anser e rätt och fel.. Sen vad andra tycker pissar jag på! 
Så enkelt e det. 
 
Jag finns inte på denna jorden för att vara en bekvämlighet för nån. 
 
Jag e ganska öppen av mig med saker tex på fejjan och i bloggen. 
Jag bryr mig inte om rerspons eller gilla markeringar, jag skriver det som faller mig in. 
 
MEN, när jag skriver nåt på fejjan som idag, då helt plötsligt får man ett PM av nån som man inte pratat med på en vecka som totalt skitigt och ignorerat dig i en veckas tid med meningen, vad har hänt gumman?? 
 
1 jag e inte din jävla gumma, 2 vad hände med hej hur e det? Kanske kan vara en jävligt bra fråga att börja med. 
Fick personen i fråga reda på vad det va och vad för beslut jag tagit?
Icke en chans! 
 
Personen i fråga borde veta detta vid detta laget då jag känt människan i över 6 år plus jag varit ihopa med människan. 
Borde man inte känna mig då, vid det laget?? 
 
Men det e ju så att det e ju jag som har attitydsproblem oftast och jag som e den jävla elaka fanskapet. 
 
Ja men det e jag gärna om det innerbär att jag fortfarande kan vara äckligt jävla ärlig, ha mina principer och moraler. 
 
Gillar man inte det så snälla bara lämna mitt liv...
 
Adios 

Ibland behöver man en

hjälpande hand. Jag e skit dålig på att be om hjälp, jag redigt suger på det. Därför blir saker sällan eller aldrig gjorda just för att jag inte ber om hjälp eller så försöker jag lösa det själv. 
Möblera om e nåt min rygg avskyr att göra, min hjärna däremot älskar det, ser ni dilemat där. Men jag gör det, trots jag vet att jag kommer ha skit ont sen. Istället för att be om hjälp så asar jag på skiten själv. 
 
Dom senaste dagarna har jag rensat, organiserat och möblerat om. Köket, storarummet gjordes förra veckan. 
Då blev det en del skit som sattes in i det tredje rumet oxå stängdes dörren, så e det alltid tyvärr. 
Min garderob som sett likadan ut sen jag flytta hit har fungerat som garderob/förråd/skit rum typ, ungefär som det tredje rummet så det fick sig en rensning och saker som skulle varit nere i källaren för länge sedan hamna i gissa var? Japp det tredje rummet. 
 
MEN jag ringde pappa och han kom och hjälpte mig med att bära ner saker i källaren och vi körde till tippen, wow vad underbart det va att bli av med allt. Detta gjorde så att min garderob nu är just bara det, garderob och det tredje rummet är nu mera ett rum med öppen dörr utan saker som skall kastas eller bäras till källaren, NU e det verkligen gjort och det känns så underbart i min själ.
 
Jag passade även på att investera i en ny dammsugare, den jag hade passade bra till mig men den funka icke med djur i hemmet den hade liksom inte den kapaciteten och sen va det lite dumt för jag kunde inte dammsuga under säng/soffa med den andra. Det kan jag nu och min nya dammsugare suger fin fint upp allt, ja till och med plastmattan i hallen haha..
 
Nu är det bara 1 sak som fattas för att mitt hem skall bli min borg igen och det är att katterna får nya hem. 
Katterna ger klart mycket mys och kärlek men jag vill ha åter mitt hem med rena golv och blommjord där det skall vara i krukorna. Jag vill ha väldoftande luft och känna mig som hemma igen. 
 
Jag mår inte helt okej med detta och det e tufft kanske inte många som kan sätta sig in i detta och det e svårt som fan att förklara men jag mår INTE bra av skiten. 
 
Hos arbetsterapeuten har vi dom sista gångerna dragit i saker som gjort att min ångest ökat nåt grymt..
Vi har gjort nån kartläggning av hur min vardag ser ut och hur jag klarar saker och så vidare. 
Där har saker kommit upp till ytan som jag inte lämnat en tanke åt, som jag sett som normalt och klart bara nåt som är men när man drar i det och pratar om det så kommer det i annat ljus. 
 
Det är tufft ibland och min ångest har den senaste tiden varit ett helvete utan dess like.
Som tur e har jag haft hästarna och dom ger mig så mycket styrka att det e sjukt. 
Jag vet inte om det är så men ibland tror jag att framför allt Karmel kan känna av när jag har en dålig dag för då e han extra mys vänlig och han e helt underbar när han lägger sitt huvud på min axel och bara gosar. 
 
Det e kärlek där ute och där mår jag bra. 
Då får jag ork och styrka att ta mig an allt annat. 
 
Vem vet kanske skall man plugga på ålderdomens höst och bli hästskötare eller nåt, tror nog jag e för sent ute för det och jag har nog inte alls den grund kompetensen som man kanske bör ha. 
 
Nåja jag har ju tid på mig vet ni, FK tar det lugnt med den gemensama kartläggningen då min läkare jag träffa sist skrivit vissa saker som fått FK att backa lite på planerna och lagt dom på is. 
Detta handlar om min ibland livsleda som kommer med jämna mellanrum.
 
Jag har fått förslaget att skaffa en youtube kanal, men ärligt skulle folk verkligen vilja titta på mina dumheter? 
Ja alltså att folk gör det på fejjan e ju sin sak där kommer det oavsett om dom vill eller ej haha. 
 
Nåja oavsett vad måste jag först lära mig hur man gör och hanterar sånt där. Jag e gammal och kan inte såna moderniheter. 
 
Jag uppdaterar inte min blogg så mycket just nu detta för att undvika alla tråkiga inlägg om mitt dåliga mående. 
Men jag kommer med jämna mellanrum och ger er en stunds läsning. 
 
Adios 

Jag behöver

En karl eller en händig man på kaffe besök för inkoppling av massa sladdar.. 

Gärna en som kan fixa en kaputt dator som jag sörjer. 
En stark karl som kan hjälpa mig bära ner saker i källaren.. 

Jag måste oxå skaffa en ny antenn sladd för det blev jag utan i min omflytt, ja alltså 3 blev 1 så nu saknas 1.. 

Ibland e det jobbigt att va singel och med tummen mitt i handen som ställer till det. 

Adios