Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko....

 

Det börjar gå för långt, denna konstanta ångesten som fått mig på knä.. 

Dagligen, ibland hela dagen, ibland kommer och går den. Konstant tryck i bröstet känner mig helt jävla fuckt up..

Tankarna far som en orkanvind inne i skallen och jag kan inte sortera ut dom. Jag kan inte reda ut vad som e vad längre. 

 

Det blir mörkt. 

 

Jag puschar på så klart, bara kör på i 110 km/h utan att stanna och tänka e detta smart, jag bara kör, tvingar kroppen och tvingar själen att genomlida all ångest som tär sönder mig. 

För jag skall, JAG KAN... jag bara skall så e det.. 

Jag tänker inte erkänna mig besegrad jag skall klara ALLT..

 

Tills det som nu bara säga kaboooommmmmm... 

Tröttheten kommer och den tar mig i sitt grepp och den ger sig inte.. Jag skulle kunna somna gåendes så trött jag e nu. Jag höll på att somna på busshållplatsen, tågstationen, på bussen, i tåget.. Jag e så trött... 

 

Jag e trött nu. 

 

Vad gör jag då? Stannar jag upp och avbokar mina antaganden? Tar jag och lyssnar att det e dats att pausa nu, du måste vila nu ett par dagar.. 

Nej nej nej... Icke nicke jag inte.. 

Jag tvingar mig iväg...

 

Jag e så förvirrad att jag inte vet vad som e bak eller fram, höger eller vänster.. E jag vaken, sover jag? 

E jag med eller va jag inte där. 

Jag vet inte jag går som i ett zoombie land där allt är ett töcke. 

 

Jag vill bara sova!

 

Låter jag kroppen vila, låter jag hjärnan ta pause, låter jag själen få en dags ro? 

Nej då för fan.. 

E jag inte i stallet så så har jag massa annat att göra som tex städa, måste du städa? Nje egentligen inte men jag måste ändå och sen e det igång för jag kan inte skita i att städa.. 

 

Men jag orkar inte. 

 

Trötheten slår ut hela mig, stannar jag upp och tänker? Nej bara GASA kärring bara KÖR...

 

Ångesten blir värre och idag e det kaos, jag va på väg att sätta mig på trottoaren och bara böla nu på vägen hem. 

Jag rev i sönder mina lurar för dom klydda, ilskan blev så total att dom fick en sista vila i soptunnan efter sönder rivningen, direkt efter kom tårarna mitt där på tågstationen. Det går inte hejda, ilskan och sen tårarna som kommer. 

 

När tröttheten håller på att vinna då gasar jag för att inte låta den vinna. 

När ångesten tar över hela mig och mitt liv stannar jag inte upp och lyssnar utan bara kör på. 

Det skall gå, det skall bara gå... DET SKALL...

 

Jag lyssnar inte och det får jag stå mitt kast för nu. 

 

Nu e jag jag trött, jag e slut.. 

Jag orkar inte en dag till. 

Jag vill inte va med mer.

Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko..

Adios 

---

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: