Varenda jävla kväll

i en veckas tid har jag haft ångest från helvetet och det suger fett och det e skit jobbigt. 
Det vill inte släppa mig och jag gör allt för att få det at sluta men utan lycka, det är ett konstant tryck över bröstet och tårarna kryper fram.
 
Varenda kväll i min ensamhet gråter jag med en tyngd i mitt bröst som inte vill släppa mig. 
 
Jag vet att jag e deppig på min facebook så även här i min bogg, måste börja tänka på att inte lägga så mycket negativt på min fejja och hålla det till bloggen. För bloggen är ju det verktyg jag egentligen skall använda för mina tankar. Sen e det ju klart upp till var och en att antingen radera mig som vän eller ställa in så man inte ser mina deppiga inlägg i sitt flöde. 
 
Jag vet inte vart denna ångest nu kommer i från och vad den grundar sig i, kan det vara årsdagen som kommer runt hörnan på mer än 1 sak, kan det va ensamheten som spelar mig ett spratt, kan det va? 
Ja frågorna och funderingarna e många men svaren få. 
 
Jag försöker hålla humöret och hoppet uppe men det börjar bli tufft. Jag känner hur det påverkar mig mer än jag önska, som i stallet för nån dag sen då jag glömde vart jag la saker, jag leta efter min mössa, min vattenflaska, hästarnas mat, sopkvasten med mera för jag visste fan ingte vart jag lagt eller ställt sakerna. 
 
Tur jag kom ihåg att ta in hästarna och stänga box dörrarna :P 
 
Men denna mannen ger mig så in i helvetes mycket kärlek och mys att det e sanslöst, han känner av mitt mående och e extra mysig dom dagarna jag inte e helt 100.
Den enda mannen jag behöver i mitt liv e Karmel. Vem fan behöver pojkvän :P 
 
 
Det e när jag får gå där ute i min ensamhet som jag mår som bäst, när jag kan hoppa upp på Karmel och galoppera med vinden, för e det nåt han älskar så e det att få galoppera. Han e en sann trogen vän som finns i alla lägen och som älskar en utan massa motkrav.. Det e en villkorslös kärlek <3
 
Att jag sen funnit en underbar fin vän i hans ägare e en bonus utan dess like, I found the one!
Ja alltså en likasinnad som mig haha.. Lika kokobellahuvudknäppgök :P 
Och då kan man inte mer än älska människan, Menar Rosita e som jag så jag måste ju gilla henne haha..
 
 
Men i  går på mötet med Arbetsfömedlingen brast det lite och jag grät helt öppet av tanken att börja arbetsträna och misslyckas, det e det som e det svåraste att jag testar oxå går det åt helvete att jag inte alls e där jag jag tror jag e. 
Men ändå på nåt sätt  känner jag mig redo att ta tag i det och börja leva igen, men frågan e om jag kommer leva? 
Sammarbetet mellan mig och AF och FK funkar skit bra och e inga klydd inget konstigt.. 
 
MEN 
 
Tyvärr kommer ju inte min ekonomi att höjas den kommer ligga på samma lilla ersättningen och bråka med soc kommer att fortsätta. Det suger fett att man skall behöva förklara hela sin existens för en myndighet. 
Det e som om jag ber om ursäkt för att jag finns och lever. Ungefär den känslan får jag. 
Men det som inte dödar det härdar och än levar jag ju. 
 
Känns bra men ibland mindre bra att vakna till en ny dag, nya utmaningar, nya känslor och tankar. 
Min hjärna e just nu i nån högspänningsmode, den slappnar inte av och släpper inte saker, den ältar och ältar, stör min sömn, stör min vardag. 
Den e liksom ett jävla stör helt enkelt. 
 
Jag vet inte vilken väg jag e på väg på, jag vet inte vart den leder eller vart jag kommer hamna, ljuset jag såg en gång har slocknat och kvar finns jag i mörkret letar efter en ljusglimt som kan leda mig dit jag behöver gå. 
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag hoppas att ni står kvar där borta vid andra sidan mörkert och väntar på mig tills jag finner ljuset. 
 
En vacker dag skall jag resa mig och säga fuck you livet, ödet jag vann... 
Men den vackra dagen e inte här och jag vet inte när den kommer men snart e det sommar.. 
 
Adios 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0