Med en öppen blogg är så klart att vissa saker måste skrivas kryptiskt. Ja jag kan vara öppen och ärlig till viss mån. Vissa saker måste jag ju dock hålla för mig själv..

 

Hur kan då bloggen funka som en ventil för mig i detta läget? Inte så där vidare mycket och detta skapar naturligvis en viss oreda i min skalle. 

 

Som jag skrev i förra inlägget är jag en grubblare, funderare och analyerar det mesta. 

När ett frågetecken uppstår, kommer oftast då oxå funderingarna som ibland kan skapa fler frågetecken.Alla dessa funderingar och frågetecken skapar sen ett visst kaos i mitt huvud. 

När känslan infinner sig att nåt e fel brukar den sällan släppa och den har sällan fel. 

Man känner det men man får ingen klarhet i det. Detta leder då till sina egna slutsatser som sällan dom heller är fel. 

Man skall lita på sin magkänsla, man skall lita på sitt eget omdömme. Jag måste lite på mig själv och hur jag känner. 

 

Det jag känner kan ingen dömma mig för, det e mina känslor, mina tankar är mina och det kan ingen säga till mig e fel. Mina upplevelser e mina och det kan ingen ta ifrån mig. 

Man upplever alla saker olika. Det som för dig kanske inte alls uppfattas konstigt kanske jag uppfattar som konstigt. 

Man har inte alla samma tolkning på saker och ting. Min tolkning är min och din är din. 

Man har inte alla samma verklighet. Men jag kan inte dömma dig för din verklighet och du kan inte dömma mig för min. 

 

Nåt jag e jäkligt stolt över det är att jag inte e som alla andra. Jag kan chocka många med min omtanke, empati, sympati, min värme för dom jag tycker om.. Jag kan även chocka med min ilska.. För även om jag visar ett lugn har jag ett temprament som inte går av för hackor. Jag har lärt mig tygla detta med åren jag har lärt mig att behålla ett lugn som till och med förvånar mig ibland. Jag har ett stort tålamod och en lång stubin. 

Men jag har även en gräns jag och när du korsar den korsar du den för evigt. 

 

JAg är ingen tjej som kräver dygnet runt bekräftelse, jag ger inte mina vönner saker för att få ett stort mega tack på fejjan med tagg. Jag ger mina vänner det för att jag vill. Jag ger inte mina vänner stöd och hjälp för att sen få ett mega tack offentligt- Det e inte min grej och skulle aldrig kräva det någonsin. 

Jag älskar mina vänner för att dom e dom och för att dom älskar mig som jag är. 

Jag behöver inte heller läsa eller höra att dom älskar mig/tycker om mig, det räcker att dom visar det för mig när vi ses. Så länge jag känner det... Jag är ju ändå tjej så tro inte att jag inte uppskattar att få höra då och då att nån tycker om mig, saknar mig med mera.. För oavsett vad så behöver jag höra det då och då för att få känna att jag oxå räknas nånstans. 

 

Jag har vänner jag sällan nu för tiden träffar som Madde. Men detta betyder inte att jag inte vet att hon finns och älskar mig än, för jag finns och jag älskar henne mega super duper mycket än. Och jag vet när jag behöver henne skulle hon finnas där för mig på samma sätt som jag skulle finnas för henne. 

 

Jag är en tjej som uppskattar ärlighet, som kräver det skulle man kunna säga. Kan du inte vara ärlig mot mig har du inget i mitt liv att göra. Är nåt fel så spotta ut orden och säg det rakt ut, försök inte låtsas som inget e fel när det lyser klart och tydligt att nåt e det. 

Såra mig hellre med sanningen än med en lögn. 

 

Underskatta hellre ALDRIG mig... Jag är ganska så klarsynt. 

 

Man kan lätt underskatta mig, jag kan vara tyst som en mus men vad man inte tänker på är att jag tar in det mesta, lyssnar mer än du tror och när dagen kommer så är jag inte tyst mer. Det e då du fattar vem jag är... 

 

Jag lever inte i en fantasivärld där allt e rosen rött och bra, jag är en tjej med båda fötterna på jorden som vet att livet inte är en dans på rosor, det är inte som i en film där allt e så satans äckligt perfekt... Jag gillar fan livet ändå, tänk om allt varit perfekt? Attans vad borring det skulle vara då. Man måste ju ha nån spänning här i livet haha... 

 

Adios