Det e så här, vissa saker lägger jag offentligt andra bara vänner, varför? Jo enkelt, jag vill inte att hela världen skall veta mina känslor ibland. Jag lägger vissa bilder offentligt, andra delar jag bara med vänner. Jag är inte den som e super öppen här på fejjan, inte heller på jobb. Jag är öppen för mina vänner dom få jag faktiskt pratar med ang mitt mående.

Utåt sett ser jag ut att må toppen, det jag delar offentligt, på utsidan kan du/ni inte se mitt mående på insidan. När du/ni läser mina statusar, ser mina foton eller taggningar från nåt kul med mera, speglar det inte hur jag mår inombords. Det syns inte på bilden där jag e uppklädd att jag har ångest. Det syns inte i min status som du/ni läser och skrattar åt att jag egentligen mår skit. När jag kommer till jobb eller träffar kompisar ser inte du/ni att jag bara 1 timme innan hade ångest för att ens ta mig ut ur lägenheten. Du/ni ser inte på mig på vid vårt möte där jag skrattar och ler att jag egentligen bara vill hem och krypa ner i sängen eller sätta mig i ett hörn och gråta. När jag ibland inte ens kan ta mig till jobb för att ångesten tar över. Det syns inte på mig att jag kvällen innan gråtit hysterigt pga tankar, känslor med mera.

Det syns inte på mig när jag träffar er att jag kvällen/natten innan suttit i telefon i en och en halvtimme i telefon med psykakut för att min ångest höll på att äta upp mig, när trycket över bröstet ökar, när det börjar sticka i fingrar, när man inte kan sitta, stå eller ligga, när ångesten går över till panikångest och man ärligt tror man skall dö, det syns inte på mig när jag kommer till jobbet dagen efter. Du/ni kan inte se på mig på måndagen att jag lördagen innan varit inne på psykakut för att jag funderat på att hoppa framför tåget för att jag inte orka med ångesten som äter upp en, för att jag inte orka med tårarna som inte slutar rinna, när tankarna inte slutar och man bara vill försvinna, när själen skriker att den vill lämna kroppen, när man känner att psyket sviker och man vill bara försvinna. Det finns då inget som tar bort smärtan och till sist ser man bara en utväg, försvinna.
Du /ni ser inte på mig när vi möts att jag faktiskt haft dessa tankar. Det går inte att förklara hur man mår i en depression, ångest och panikångest, det går inte hur man än skulle vilja.
Så nästa gång du/ni ifrågasätter varför jag inte jobbar mer än en viss procent eller när jag e helt sjukskriven tänk efter... Hade jag brutit ett ben och varit gipsad hade du/ni sett smärtan jag bär men den inre smärtan kan du/ni inte se.

När hjärnan helt stänger av och du inte ens minns vart man kastar soporna fast du jobbat på samma ställe i 10 år, När hjärnan inte alls hänger med och du e livrädd för att göra fel. Så har jag det dagligen på jobb och hemma. Så snälla har du/ni inget bättre för dig/er än att snacka skit bakom min rygg tycker jag mer synd om dig/er än om mig själv. Lev en dag med det jag bär på dagligen så kan vi prata sen. Eller än bättre, prata med mig inte om mig!!

Jag är otroligt trött på att bli i fråga satt, att behöva försvara mitt mående. Att behöva sitta och höra hur folk undrar hur du kan göra det och det och det när du mår dåligt.
Vill du/ni ha bevis kan ni få läsa mina journaler eller se min medicinlista. Sluta snacka skit och sluta ifrågasätta sånt som du ändå inte kommer att förstå förrsen du själv varit i min sits.
Man säger ofta åhhh jag får ångest, nej du har aldrig upplevt riktig ångest, åhhhh jag blir så deprimerad, nej du har aldrig varit deprimerad och känt dig som den mest usla människan i världen.
Här har du/ni ert svar, undrar du/ni nåt mer, pröva den där dumma saken som heter fråga!!

Att leva med ett psykiskt mående e inte en dans på rosor, det är en daglig kamp.
Frågan, skönt att vara sjukskrien hela sommaren eller??? NEJ det är det inte, det är inte varken skönt eller kul att vara sjukskriven en hel sommar.
Jag hade hellre varit normal och jobbat, jag hade hellre mått bra!