När jag inte redigt hänger med.

Då blir det kaos i mitt lilla huvud, ja det e litet fast det e stort. Det rymms ganska mycket i den där skallen, ibland för mycket kan jag säga. 
 
Min återhämtning från allt har inte gått så bra och tröttheten e ett faktum, den där tröttheten som du verkligen inte kan vila bort. Och med den kommer så klart en massa känslor som bara drar över en, vilket då i sitt fall drar med sig den där underbara vännen som jag har.. Ångesten. 
 
Den har mig totalt i sitt grepp idag och jag sitter med tårar i ögonen och vet inte hur jag skall sitta stå ligga eller dra nåt gammalt över mig. 
 
Jag sitter och tänker på allt jag borde göra som jag inte gjort som jag borde ta tag i men inte orkar. 
Tex att gå och ta prover, den lappen har suttit på min kyl i 2 veckor, jag skall, i morgon, nej inte idag, tar det i morgon, nej inte idag kanske en annan dag.. Och nu börjar det liksom bli kris för proverna skall vara klara till måndag.. Hmmm nåja, bättre sent än aldrig så får väl göra det i morgon då. 
 
Problmet som uppstår då ju att allt hopar sig och sen vet jag inte vad jag skall ta tag i först och då blir inget gjort. 
Det sätter sig som en spärr i huvudet och jag vet inte ens vart jag skall börja. Ungefär som min oöppnade post som bara ligger i hallen, nåt ligger i köket och ja nåt ligger i postfacket i trappan. Det va jäkligt dumt att posten inte kommer via dörren längre för nu kan jag liksom ignorera att öppna facket. 
 
Nåja sakerna springer ju inte ifrån mig precis det kommer ju vara kvar när jag väl finner orken att ta tag i det..
Just nu känner jag att jag skulle behöva en vecka på annan ort, nån helt annanstans... 
Bara vila och bara vara för en stund. Och inte i denna vardags måstena. 
 
Det e dom som e så svåra att ta tag i det där vardags skiten. Ja och allt annat oxå som att ta prover.. Menar hur jävla svårt e det? 
När jag mår så här vill jag inte va med mer. När ångesten fångar mig i trans och jag ser mörker på himlen, ingen sol och jag bara känner, skjut mig! 
 
När sen allt det där som jag tänker göra krockar med annat jag vill göra och jag inte kan reda ut vilket som blir bäst och vilket jag borde göra blir det så rörigt i min lilla skalle.. Liksom.. va fan, kan folk inte planera efter mig haha.. 
Kanske inte går så bra om jag tänker efter, men mina planeringar går ju inget vidare bra om vi säger så. 
 
Så frågan e, rensa hela kalendern och bara skita i allt som ligger inom dom närmaste veckorna eller försöka finna en lösning, eller bara dra bort...
Fly landet? Haha nej nej.. icke nicke denna kvinnan flyger 4 gånger om året, 2 gånger i juni och 2 gånger i augusti det får räcka.. 
 
Mina bråk med soc har nu gått så långt så det hamnat i förvaltiningsrätten.. ooops.. 
Men när jag fick besked om 0 kronors utbetaning för Juni månad flippa jag... 
och skrev ett bestämt brev, som dom skicka till förvaltningsrätten.. Nu undrar jag, va jag elak eller va jag saklig. 
Ja det vet man aldrig när jag bli så ilsk för då kan jag slänga med ord jag inte borde, både i tal och skrift. 
Men vi får väl se vad som sker med det haha... Jag hota ingen i alla fall så mycket minns jag :P 
 
Nåt positivt i det hela kaoset e att jag vet nu med säkerhet att jag saknar nån i mitt liv... Den oredan har jag rett upp i alla fall haha.. 
 
Heja Lotta 
 
Adios 
 
 

Doktorer...

I natt har varit en redig pisse natt, kl 17 igår va jag så trött att ögonen gick i kors, satte tandpetare i ögonen och tvinga upp dom. Jag vet ju att min återhämtnings kurva börjar men att somna kl 17 kändes i absolut tidigaste laget. Kl slog 20 och jag gick upp och tog mina sova piller som skall stänga av hjärnan en stund och inväntade resultat, nada kom, kl 22 ännu vaken, trött som fan, tankarna flög och dom va överallt.. Kl 23 hjärnan är i full gång resten av mig vill sova, inget sammarbete alls. Så jag går upp och tar en annan pilla som oftast däckar mig inom 30 min i kombination med dom andra, kl 00, hjärnan hej hå låt oss lösa världsproblem, kroppen håll käften för fan!! 
Kl 01, ännu sömnlöst, ångesten slår på och jag bara känner att skjut mig för fan, hjärnan e i stt esse och det tar inte slut.. 02, lyckas somna, 03 vaknar pisse nödig, 03.30 hjärnan vakna igen, 04 somna, 05 vakna, hjärnan redan ja men då sätter vi igång, kroppen HÅLL KÄFTEN OCH SOV... 
 
06 gav fucking upp och steg upp och satte mig med min kaffe kopp... 
Ja så här kan mina nätter se ut allt som oftast och det suger ju fett, för hela dagen blir liksom total sabbad och man känner sig sjuk och bakfull och liksom bara som en tickande bomb, dra mig på fel håll idag och det kommer smälla som en potatis i en popcorns skål.. Kaboom. 
 
Jag får använda all min kraft att inte gå och lägga mig nu, för om jag så skall somna kl 18 i kväll så jävlar skall jag inte sova middag. 
Men jag tror jag håller mig vaken längre idag då jag funderar att närvara vid ett möte i kväll kl 19. 
Får dock se om jag ens hller mig vaken tills Hansson slutar 15.30 så jag kan åka med han :P 
 
NÄr jag blev sjukskriven från början för många år sen nu, mer än 3 år sen nu så har jag haft ganska hyffsade doktorer, sen fick jag doktor Johan och han hade jag länge länge länge ch det va så skönt vi va samspelta och han visste vad jag behvde och va lyhörd och min trygghet i allt det som skedde, han va min klippa för jag visste att oavsett vad så skulle han finnas där och fånga mig när jag föll.. 
 
MEN sen sluta han och jag skulle flytta över till Landskrona, vilket har blivit total KATASTROF!!
Läkarbrist, jag har aldrig samma läkare och detta innebär en stress för mig som inte e nådig, alla skall på och pilla med medicineringen, en läkare sätter in nåt, tar bort nåt annan, nästa sätter in nytt tar bort annat. 
Jag får ren och skär panik. 
 
Sen är det liksom, hallå här e jag....
Ena läkaren prata om motion, det hade hjälpt en av hans patienter som hade ångest på morgonen, då hade han börjat cykla på morgonen sen mådde han bra, japp va kul för han... Men min ångest stoppar mig ofta från att ens gå ytan för dörren, jaha men börja motionera, gå ut varje dag. HÖRDE DU VAD FAN JAG SA??
Ja men ångest medicin gör dig trött och det e inte bra.. Nej okej men då fortsätter jag med min ångest och förösker motionera i hallen när jag skall kämpa mot min ångest för att ens öppna dörren, check på den! 
Tack doktorn. Vi sätter in en annan medicin på kvällen som skall hjälpa till att däcka dig så du sover bättre så kommer ångesten att förbättras...
 
Japp.. Medicin ändring, check, sover jag bättre? Nope.. 
 
Ny läkare, detta e intressant jag har forskat i sönm.. jaha skiter väl för fan jag i... Ja vi måste ju få dig att sova, så jag plockar bort den meducinen och sätter in en annan som gör att du kommer sova bättre... Japp, check på den! 800 kr kosta den, så tack men nej tack den sitter bra på apoteket och kommer aldrig hämtas ut. 
 
Dricker du kaffe? Ja det gör jag.. Det e inte bra för då blir man pigg, ja och tur e ju det när jag inte kan sova och e skit trött på dagen, kaffet räddar mig liksom... Ja men du skall inte dricka kaffe mer än 2 koppar på morgonen och sen inget kaffe efter 13... Ehhhhhhh are you fucking kidding med????
Det hjälper skall du se.. Check på den inget kaffe. 
Röker du? Ja gör jag, ja då skall du inte röka efter kl 16 för det stimulerar oxå och då kan man inte heller somna, Check på den inte röka efter 16, e du inte klok??? Skall jag inte ha några vänner kvar sen....
 
Inget kaffe efter 13, inga cigg efter 16, vem vill umgås med mig runt 17 tiden?? :P 
 
Ingen fråga om min ångest, mina panikattacker, nej då SÖMNEN... och motion igen.. 
Ja jag försöker, tro mig jag försöker men ibland stoppar ångesten mig från att öppna dörren och jag skulle vilja bli av med dom ångest topparna.. Ja men det blir du om du tar en promenad, ja men hur skall jag komma ut på promenad om jag inte ens kan öppna dörren, ja mne det blir bättre om du får sova...
 
Sjukskrivning, ja sjukskriver dig 1 månad... MEN vänta jag måste va sjukskriven en längre tid för att vara med i sammarbetet mellan AF och FK.... Ja men vi måste utvärdera medicineringen... 
Ja men detta funkar inte, jag kan inte hålla på att jaga läkar tid en gång i månaden för det e ju inget som går av sig själv.... TROTS det läggs bevakningar från arbetsterapitantan som får ta allt... så måste jag ändå ringa ochEFTERLYSA en tid... 
 
Allt detta krångel med läkare och sjukskrivningar gör att jag inte kan komma igång med arbetsträningen för INGEN FUCKING LYSSNAR... 
Jag orkar inte ta tag i allt, jag orkar inte detta jävla fucking bekymmerna... 
 
Sen skall man bråka med soc, för om sjukrivningarna inte kommer in i tid får jag inga pengar från FK i tid och då får jag massa klydd med soc och deras utbetalningar.. 
Jag orkar inte, när skall jag få kunna sätta mig ner och känna nu flyter det på? 
Aldrig verkar det som, alltid nåt jag måste ta tag i.. 
 
Jag kan liksom inte skita i det heller för jag måste ha mat på bordet, så jag har inget val än att ta tag i allt. Ibland önska jag mig en sån där kontakperson som skulle kunna dra i allt detta till mig så jag slapp och bara kunda få återhämta mig. 
 
Jag får ingen hjälp med att ta topparna av ångesten som är ett stort problem i min vardag, panikångest attacker som kommer och går.. Det tär på mig och det tär både psykiskt och fysiskt.. 
 
Sen vet jag inte heller redigt vad jag liksom skall arbetsträna mig tillbaka till, min arbetsplats verkar ha glömt att jag finns, min sjukskrvning gick ut den 31 Maj, det är nu den 14 Juni... Inte ett samtal eller mail med frågan om hur det e och hur det går får jag från min så kallade chef... Ja jag känner ju att jag har en arbetsplats att komma tillbaka till?? Nej dte gör jag verkligen inte... I över 1 år nu ar jag varit borta och nada kontakt har den där chefen tagit.. 
 
Min förra chef visa i alla fall intresse.. Tror inte dom önskar mig åter om jag skall vara helt ärlig, jag e nog bara ett namn i deras databas.. 
Nåja idag får hon ett nytt intyg på sin mail så hon vet att jag lever och finns här i världen.. 
 
Nu skall jag motionera in i duschen, det räknas väl, sen skall jag synda och dricka KAFFE... 
 
Adios 
 

Negativt...

Ja bloggen är ganska negativ och jag vet att det ibland kanske e för mycket ärligt i den om mitt mående och att folk som kan läsa kanske känner sig illa till mods. Men det e ju så att min blogg har jag ju lite för just det, att släppa ut det där som tär på mig inombords. Dom där tankarna och orden jag inte kan säga rakt ut till nån. Dom orden jag vill ha ut, meningarna som måste sägas men som man inte kan säga rakt ut. 
 
Det är vad min blogg är för mig, det är min plattform för mina känslor. Jag vet att vissa som läser kanske tar illa upp och jag vet att vissa kanske inte borde läsa om mitt mående men nånstans så e det ju saningen som skrivs här inne. Det är mitt liv och mina tankar, det e just det som präglar den mesta tiden av mina dagar. 
 
Jag har dock glömt att skriva om att min Gotlands son va hemma hos sin mamma i nästan en hel vecka och jag kan inte med ord beskriva den underbara känslan som detta gav i mitt hjärta. Min lille påg e stor och så vuxen.
Han e så fin och underbar. 
Jag längtar så tills han kommer hem igen och hälsar på sin gamla tant mamma. Sen hopps jag att hans sambo kommer med nästa gång. 
 
Det har varit en del farande för mig den sista tiden och nu tar det ut sin rätt, nu kommer tröttheten som ett brev på posten, jag vet ju så klart om det. Jag vet baksidan av mitt agerande och jag vet att det ibland inte e så klokt att sätta så fullt i kalendern som det blvit sen början av maj. 
 
Men nu e min kalender lite tom och jag har tid att återhämta mig. Den där återhämtningen fick vänta 2 dagar då jag hade läkartid i måndags och arbetsterapitanten i går. 
Men idag har jag hmmmm inte gjort ett skit, inte ett knop nånstans.. 
 
Jag behöver såna här dagar, när  jag bara e jag....
Ingen har försökt få tag på mig idag mer än nån snap från Lina i morse haha.. 
Har jag inga vänner?? haha
 
Jag fick i alla fall samtala lite med Hansson i går kväll och vi kom in på just det här med känslor. Det är inte lätt alltid och man försöker på nåt sätt få klarhet i det hela. Känslor man trodde va gone, bye bye borta som kommer upp till ytan och ställer till ett sånt yrvarv i hjärnan och hjärtat. 
Det kommer lite som en käftsmäll att efter så lång tid bara pang boom...
Men jag kan inte rå för vad jag känner och jag kan inte rå för att det e som det e och jag kan inte mer än att låta det som sker ske. 
 
Jag vet i alla fall att det är besvarat och båda känner lika... 
 
Mabey it´s time to put our hearts in a parallel line?!?!
 
Adios 
 
 
 
 

Trötta mig...

Idag va det dags för ny läkare igen, den ena e flummigare än den andra som jag träffar, förra läkaren ändra lite i medicinerna, denna skulle ändra lite till och så skall jag inte dricka kaffe efter 13 och inte röka efter 16 så kommer jag sova som en stock sen säger han. Han har forskat i sömn?!?! 
 
Men i nästa andetag skrver han ut Melatonin så jag skall kunna sova... 
Sen e ju frågan hur tänkte han där? Jag e sjukskriven har knappt pengar så jag kan torka mig i röven efter man skitigt men man tror att jag kan hämta ut mediciner som kostar 800 spänn!!!
Ja men visst eller hur, skulle INTE tro det...
 
Fy fan vad jag saknar min doktor Johan.... Jag behöver honom!!! 
Detta håller för fan inte, katalastroff utan dess like med dessa flumdoktorerna som ja jag vet inte vad... 
Tröttsamt som fan och jag orkar fan inte klydda med dom. Som tur e skall jag till min arbetsterapitanta i morgon så jag kan lägga all min frustration på henne som vanligt.. 
 
Men jag har i alla fall haft en super duper underbar helg i Tierp och jag längtar redan till Augusti.
Det e så underbart att komma upp där och jobba man uppskattas och man känner sig så välkommen.
Jag behöver aldrig tvivla på min kompetens där.. Jag kan, jag e duktig och jag e grym som FAN!! 
Bara så ni vet e jag det bästa jag vet :P 
 
Helgen har även inneburit lite öl, skratt och massa känslor all over the place. 
Ja det här med känslor suger och iblnad kan man önska att dom inte fanns men dom finns ju där och jag kan inte göra ett skit åt det. 
Det jag känner, känner jag och så e läget... 
 
Men det blir mer om det i en annan blogg för jag måste lite reda ut det själv innan jag skriver om det annars blir det så rörigt för er att läsa haha... 
När jag skriver samtidigt som jag tänker och funderar då blir det en salig grötröra...
 
Men jag känner att efter dessa dagar nu så behöver jag sova i så där 4 år och lite till en kvart eller 2.. 
 
Nu dröjer det dock länge innan min väska skall packas igen eller ja kanske, kanske tar en semester tripp nånstans i en annan stad.. Vem vet?!?
 
Adios 

När man fått nog.

Ja ibland kommer man till den gränsen då nog e nog.. Och där e jag nu. 
Man vänder sig ut och in för att hjälpa till och för att göra allt så bra som möjligt. Men får man nåt åter? Nope, trots jag gett klara direktiv om vad som behövs ignoreras det och sen får man en spark i ryggen när saker är över. 
 
Nej jag betackar mig denna behandlingen och säger nej no more!! 
 
Helgen e över och den har tillbringats på banan i Malmö för tävling, hade super hjälp av Hansson och Camilla som förgyllde min helg med skratt och lugn. Utan dom hade jag gått under eller ja jag hade inte ens varit på plats om vi säger så.. Dom e stjärnor :D 
Sovplatsen va på Hanssons och Linas soffa med bus med underbara Theo, kan man ha det bättre en racehelg? 
Nej e mitt svar och jag har haft lugn i själen...
 
Hade en tävlingsledare som jag älskar att jobba med, hon e great och jag känner mig så lugn med henne på plats.. Hoppas jag får jobba med henne igen inom en snar framtid :D 
 
Jag tog även ett stort steg denna helgen och sa förlåt, till någon jag behandlat fruktansvärt illa.. Inte via text utan personligen. Detta behövdes för att döva mitt dåliga samvete som gnagt på mig och jag behövde få det sagt och jag behövde få det ur mig. Ja det känns lättare nu men dåligt samvete har jag ändå för allt som sagts och gjorts.. 
 
Men jag samlade mod och sa dom där orden, jag ber om ursäkt för mitt beteende och det finns ingen ursäkt till varför. 
 
Man behöve ibland rensa sitt sinne från saker.. Men jag vet oxå nu varför jag känner som jag känner och jag har sorterat ut det och vet med säkerhet varför...
Jag kan aldrig göra nåt åt det, den båten har seglat, det tåget har åkt för länge sedan. Men mina känslor förblir detsamma och det får jag leva med. Jag får stå där...
 
Nu skall väskan packas om för nu bär det av till Trelleborg en vecka för hundpassning och fågelskrik :P 
 
Adios 

Känslor är allt en knepig sak...

Ja det va nåt jag fick erfara i helgen, den där känslan man inte vet varför eller hur den ens kom... 
Men denna helgen va en käslosam pärs där jag inte vet varken ut eller in, vad e rätt vad e fel, vad hände och hur skall man göra.. 
 
När man saknar det som varit men inte hur det blev, när man vill men ändå inte, När man saknar men ändå inte, när känslan slår mot en. 
Det e ju ändå att den banan va början på en resa som jag absolut inte ångrar, jag ångrar hur det sluta och där vi är idag. Och att vara på samma plats igen men inte ens ett leende eller en hälsning känns så jävla galet att det gjorde ont. 
 
Alla minnen som delas på just den platsen är galet många och en av dom bästa tiderna i mitt liv.. Det tänker jag verkligen inte sticka under stolen med. 
Jag trodde jag hittat den som aldrig skulle försvinna, tänk hur galet saker kan bli..
 
Jag hörde ryktes väg att personen fanns på plats, jag tyckte mig se i ögonvrån men det har jag gjort förr och haft fel. Men sen mitt framför näsan, däruppe i från mitt fönster där jag så många gånger tittat ner på samma person stod människan.. Men det va inte nån som tittade upp och log som förr. 
 
Alla kvällar efter jobbet va klart att kunna gå ner och få en sån där varm go kram.. Sånt där som man kan sakna, saknaden av det som va.. 
 
Ingen va oskyldig i allt som skedde och jag känner att det aldrig fått nåt bra avslut, ni vet det där avslutet där saker känns utrett och klart utan det e så där jobbigt att mötas.. I alla fall för mig jag vet inte hur det känns för den andra.
Men mitt mående när allt skedde va en katastrof ja det e det väl idag med men jag har fått en annan insyn i mitt mående och hanterar det på annat sätt. 
 
Min förmåga att hantera känslor som spirar upp och impulsen att vara elaka Lotta som tittat fram för mycket i denna relationen efter allt va över är under kontroll på ett annat sätt. 
Jag har lärt mig att skriva och säga NEJ jag orkar inte nu... Jag hade inte den spärren redigt i början av min sjukdom när saker va kaos. 
 
Min depression poch ångest ställde till livet för mig och jag ångrar mycket som skett och blivit sagt överlag med alla relationer i mitt liv under den perioden. Vänner och familj som har fått ta mycket av skit från mig.. 
Men jag kan inte ta tillbaka det skrivna ordet inte heller det uttalade. Det som skett har skett. Men jag måste lära mig att dåtid är dåtid, nutid e nutid.. 
 
Borde jag ha tagit steget, talat, visat mig.....
 
Men
 
Jag valde den fega utvägen och sa inte ens hej... Men jag tittade ner och saknade det som va.. 
 
Man får tolka detta precis hur fan man vill... Men jag behövde ha detta ur mig.. Jag har nog inte fått ut allt för jag vill inte skriva för mycket, det kan bli så fel...
 
Hur har det gått med allt annat? Tja jag blev ovänns med läkaren.. Vi ser inte alls saker på samma vis även om sjuksköterskan rekomenderat ändringar ville inte läkaren göra det.. Så jag skall fortsätta med det jag hade och göra ett tilllägg på en ny pilla, icke nicke picke sa jag.. då går jag av alla medicinerna och så får det bli total kaos i huvudet så jag får söka akut och hoppas den läkaren ser saker utifrån mitt perspektiv. 
 
Den medicineringen jag har, har gjort sitt och det får dom fan fatta nån jävla gpng, så kommer lilla bebis Lotta fram och skall vara motsträvig och barnslig.. Men när han inte fattar då får det va så.. Jag orkar bara inte tjabbla mer med dom. Det får fan räcka nu. 
 
JAG VILL MÅ BRA.. Men ja läkaren fatta visst inte det.. Så.. bära eller brista.. Hejdå pillerier..
 
Adios 
 
 
 
 

Jag lyssnar inte...

Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko....
\n
 
\n
Det börjar gå för långt, denna konstanta ångesten som fått mig på knä.. 
\n
Dagligen, ibland hela dagen, ibland kommer och går den. Konstant tryck i bröstet känner mig helt jävla fuckt up..
\n
Tankarna far som en orkanvind inne i skallen och jag kan inte sortera ut dom. Jag kan inte reda ut vad som e vad längre. 
\n
 
\n
Det blir mörkt. 
\n
 
\n
Jag puschar på så klart, bara kör på i 110 km/h utan att stanna och tänka e detta smart, jag bara kör, tvingar kroppen och tvingar själen att genomlida all ångest som tär sönder mig. 
\n
För jag skall, JAG KAN... jag bara skall så e det.. 
\n
Jag tänker inte erkänna mig besegrad jag skall klara ALLT..
\n
 
\n
Tills det som nu bara säga kaboooommmmmm... 
\n
Tröttheten kommer och den tar mig i sitt grepp och den ger sig inte.. Jag skulle kunna somna gåendes så trött jag e nu. Jag höll på att somna på busshållplatsen, tågstationen, på bussen, i tåget.. Jag e så trött... 
\n
 
\n
Jag e trött nu. 
\n
 
\n
Vad gör jag då? Stannar jag upp och avbokar mina antaganden? Tar jag och lyssnar att det e dats att pausa nu, du måste vila nu ett par dagar.. 
\n
Nej nej nej... Icke nicke jag inte.. 
\n
Jag tvingar mig iväg...
\n
 
\n
Jag e så förvirrad att jag inte vet vad som e bak eller fram, höger eller vänster.. E jag vaken, sover jag? 
\n
E jag med eller va jag inte där. 
\n
Jag vet inte jag går som i ett zoombie land där allt är ett töcke. 
\n
 
\n
Jag vill bara sova!
\n
 
\n
Låter jag kroppen vila, låter jag hjärnan ta pause, låter jag själen få en dags ro? 
\n
Nej då för fan.. 
\n
E jag inte i stallet så så har jag massa annat att göra som tex städa, måste du städa? Nje egentligen inte men jag måste ändå och sen e det igång för jag kan inte skita i att städa.. 
\n
 
\n
Men jag orkar inte. 
\n
 
\n
Trötheten slår ut hela mig, stannar jag upp och tänker? Nej bara GASA kärring bara KÖR...
\n
 
\n
Ångesten blir värre och idag e det kaos, jag va på väg att sätta mig på trottoaren och bara böla nu på vägen hem. 
\n
Jag rev i sönder mina lurar för dom klydda, ilskan blev så total att dom fick en sista vila i soptunnan efter sönder rivningen, direkt efter kom tårarna mitt där på tågstationen. Det går inte hejda, ilskan och sen tårarna som kommer. 
\n
 
\n
När tröttheten håller på att vinna då gasar jag för att inte låta den vinna. 
\n
När ångesten tar över hela mig och mitt liv stannar jag inte upp och lyssnar utan bara kör på. 
\n
Det skall gå, det skall bara gå... DET SKALL...
\n
 
\n
Jag lyssnar inte och det får jag stå mitt kast för nu. 
\n
 
\n
Nu e jag jag trött, jag e slut.. 
Jag orkar inte en dag till. 

Jag vill inte va med mer.

Hej mitt namn är Lotta och jag är ett pucko..



Adios 



Låsa bloggen?

Ja jag har funderat nu ett par dagar och jag kanske inte borde skriva så öppet i min blogg om mitt mående men sen samtidigt e det den jag har som mitt verktyg. 
Jag hittar inte att man bara kan låsa vissa inlägg vilket hade varit det bästa.. Men som det ser ut måste jag låsa hela bloggen..
 
Jag har ingen koll på vem som läser min blogg eller om det e nån som läser jag har dålig koll på detta. 
Men jag hade klart inte en tanke på att vissa läste och kanske känner obehag och ledsamhet pga mitt mående. 
Detta är ju verkligen inte meningen och inte alls min tanke. 
 
Så nu står jag i valet och kvalet att låsa hela bloggen eller inte, kanske öppna upp den biblogg som jag redan har till denna som e låst men jag minns inte ens vad det va för lösenord till den haha.. 
Men det är väl dom valen jag har nu om jag inte slutar bloggar. 
 
Ja i veckna va jag hos sjuksköterskan på psyk för att diskutera min mediciniering.. Då det inte alls e hållbart att dagligen behöva lida av denna ångesten, han skall ge förslag till läkarna om medicin byte så nu håller vi tummarna på att det kan ske. 
Han tror precis som jag trodde att det ha med pillerna och ökningen att göra och att min kropp fått nog av detta rävgift. 
 
Att varje fucking dag ha ångest kräver sitt av kroppen och hjärnan och det e tufft som fan. 
Återigen som vanligt så skall vi göra en suicidbedömning till läkarna och jag blev så sur och aggro att jag bara det va ett jävla fucking tjatande spelar nån jävla roll. 
Han bara ehhhhhh ja det gör ju det faktiskt, jag bara svara jaha men jag vill inte prata om det OK? 
han bara okej vi släpper det.. BRA svara jag.. 
 
Blir så trött på dom när dom skall tjata om möget, låt mig va för fan. 
 
Han avslutar samtalet med att du vet att psykakut finns och du kan åka in dit om ångesten blir för tuff och få läkemedel som kan dämpa den värsta av ångesten... Men åhhhhhh det säger dom efter 2 månaders väntan på läkartid.. Hade jag fan kunnat åkt in där för länge sedan.. Nåja eller ja jag hade inte åkt in.. 
Orkar inte ta tåg och buss :P 
 
Nej nu skall jag fortsätta denna lördags kvällen på soffan i min ensamhet för vissa vill visst inte ha mitt sällskap längre, nej så e det när man e nåt slit och släng. 
 
Adios 

20 år

Sen man såg ut så här 

Idag minns jag, i morgon e dagen... 

Jobbigt, glädje, sorg, kärlek, saknad. Ja känslorna är totalt uppåt väggarna och all over the place. 


Funderingar.

Först vill jag tacka Veronica som kommenterade och erbjöd sig att skänka mig några kronor för att inköpa busskort, din omtanke gav mig hopp i hjärtat. Påskharen hade lämnat ett till mig ute i stallet i går så jag kan nu åka till stallet precis som vanligt. 
Men återigen TACK för ditt stora hjärta. 
 
Igår hos arbetsterapitanten prata vi om mitt mående och jag förklara att jag tror att det e höjningen av inteledsenpillerna, detta e klart inget hon kan nåt om så jag fick en tid idag till sjuksköterska den 10/4.. Trots jag bad om en läkartid, nåja bättre än inget. 
 
Men jag e ju som jag e så idag tog jag bort 75 mg och tryckte bara i mig 300 mg och ja jag har haft ångest men inte alls i den utsträckningen som jag hade igår, sen vet jag ju inte om det nu e den där 75an som gör det eller om det e nåt annat. Det e svårt när man inte kan sätta fingret på vad som fått mig att rasa denna gången. 
 
Man kan ju hoppas peppar peppar att det va den där 75an som gjorde det?!?
 
Idag va det vår i luften och jag åkte till stallet redan kl 10 i förmiddags, jag va liksom vaken och ja vad skall man annars göra, så jag gick där i lugn och ro och mocka och fixa, sen in med Karmel, lät han äta lite sen, borsta han och gav han kärlek. Han va dock på bushumör så jag tror han med hade vårkänslor i kroppen. 
Haha men det e svårt att bli arg på han för han e ju sååååååååå söt :P 
 
Men det blev en skön tur i paddocken, han va svettig och ja jag simma i mina kläder men ack så skönt det e..
Solen lös på oss och han gick som en klocka, ja trots sina businlägg som han kom med emellanåt :D 
 
Nu e jag i alla fall hemma, njuter av en kopp kaffe och funderar... 
 
Är det en komplimang att bli kallad för MILF??? 
 
Alltså jag e lite klyven och jag vet inte redigt om det egentligen är en komplimang? 
Menar en kille på 23 bast raggar upp en 40 åring, ja jag e alltså 40 om ni inte visste det så e det avslöjat nu haha...
När man sen lägger fram det att, du grabben du e för ung och svaret e ålder e bara en siffra... 
Jaaaaaaa åldern är bara en siffra.. MEN min äldsta son blir 20 bast den 12 och tja du skulle kunna vara hans kompis eller än värre du skulle kunna vara min son... så illa e det...
 
Ja visst e det fan att jag en gammal kärring kan få hångla upp en snygg 23 åring men där tar det oxå slut, där går gränsen och sen e det klart... Oavsett om jag är en MILF eller det snyggaste och trevligaste han träffat.. 
Min gräns går vid hångel! 
 
Men klart alltså en engångs rolig sak skulle man kunna ha men nej, nej, nej det känns så fel.. SÅÅÅÅÅ fel,,,
 
Menar har han ens flyttat hemifrån? 
Vad kan vi överhuvudtaget ha gemensamt?!?!?!?! 
 
Nej jag e nog ganska säker på att jag inte vill bli kallad för MILF och verkligen inte vara nåns MILF.. 
 
Adios 
 

Förlåt...

 
 
Jag vet inte vart min mående har flygit i väg jag vet inte vart det tog vägen. Jag vet inte heller vad som orsakar allt detta och jag kan inte sätta fingret på vad. 
Jag vet klart att min ekonomi återigen e ett avgörande fakta i mitt mående och jag vet att detta e nåt jag har alltid. 
Min ångest brukar oftast komma kvällstid och brukar vara jobbig men i går somna jag med ångest och idag vakna jag med detsamma. 
 
Trycket e konstant och det vill inte släppa, det har mig som en rävsax runt bröstkorgen och jag vet inte vart jag skall ta vägen. 
I går avväjde jag det på dagen genom att städa idag vet jag inte hur jag skall avvärja det, inget hjälper. 
 
Jag vet inte vad som startat detta och jag vet inte hur jag skall avvärja det längre. 
Så här har jag mått sen i söndags, fredagen mådde jag bra, lördagen mådde jag bra och på söndagen slog det till, PANG!! Här e jag sa ångesten, saknat mig? 
 
I fredags va det partaj med Rosita som alltid lika kul, gjorde nåt jag aldrig typ någonsin gjort, det va en engångs företelse så mycket kan jag säga haha.. Men man lever bara en gång som tur va hade jag vettet kvar att inte fullfölja min dumhet :P 
Lördagen gick åt att återhämta sig på soffan med Roista i ena ändan, sen kom 2 av hennes barn hit och vi åt och sen titta på film, dom sov här till söndagen. Sen åkte dom hem till sitt. 
 
Jag e otroligt glad att jag har Rosita och det e en sol i mitt mörker... 
Att kunna umgås och bara glömma alt för en kväll och bara vara, eller ha en kväll med skratt och god dricka, dans och utgång, det behöver man oxå här i livet. 
 
Men oavsett vad så kommer ångetsen åter när tystnaden lägger sig och ensamheten kommer. 
Att jag sen e fast i Landskrona i en månad gör ju inte saken bättre. 
Och rik blev jag även denna gången av soc, 229 kr :P Jippi yeha vad jag skall leva fint. 
 
Att sen inte kunna åka ut i stallet och ha min sinnesro kommer ju göra att denna månaden kommer suga så jävla fett.. Det kommer bli tungt och det kommer att bli tufft. Jag vet inte hur jag skall klara att inte få det lugnet i mitt liv som funnits nu en bra tid... 
Men idag offrar jag  för att åka ut och ha en dag i alla fall med Karmel men det e inget jag kan göra i längden och kommer vara en en gångs grej. 
 
Jag har möte igen med AF på torsdag och då skall vi försöka hitta en plats för mig att börja arbetsträna på.  timmer i veckan till att börja med. Men om detta mående håller i sig vet jag inte hur det skall gå. 
Kan bero på min höjning av inteledsen piller, vet inte, men jag kan inte må så här, det orkar jag inte, jag orkar inte. 
 
Ångesten gör oxå att aptiten försvinner och jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på mat, jag e hungrig och försöker jag tvinga i mig mat så står det mig upp i halsen för varje tugga jag tar. 
Och tvinga i mig mat funkar dåligt. 
Men jag har ju några kilo att ta av och ju mindre jag äter desto mindre pengar slösar jag ju. Ja alltså det blev ju win win det ju. 
 
Jag tänkte att skriva av mig lite kanske skulle hjälpa men nej, ångesten sitter som ett skruvstäd och trycker in min bröstkorg, jag vet inte vart jag skall ta vägen jag vet inte vad jag skall göra. 
Jag orkar inte detta och jag vill inte ha det så här, jag kan inte heller ta mina atarx för då blir jag trött och kommer inte kunna åka nånstans idag. Så jag har att välja på ångest, eller strunta i möte och stall och ta atarx.
 
Jaja livet e som det e och jag kan inte göra mer än att bara åka med och se vart jag landar, men just nu  e det mörkt, så mörkt i mitt sinne att jag nästan blir rädd för mig själv och mina tankar, jag vet inte vart jag står längre i denna dans med livet eller vart dansen slutar. 
 
Men denna dans börjar komma till sitt slut och jag vet inte hur den slutar men jag vet att mina tankar vill avsluta dansen tidigare än kanske livet vill.. Vi får se vem som vinner, djävulen eller änglen...
 
Vem står pall, vem övertalar den andra? 
 
Adios 
 
 
 
 

En månad...

Utan älskade Karmel, det kommer aldrig gå. En månad utan stallets sinnesro.. 
Jag kommer gå under 😑

Men det va pengar till mat eller pengar till busskort eftersom Liam varit här på påsklovet va valet lätt. 

2 dagar med fantastiskt underbar ångest har präglat mig, hoppas jag i kväll kan ligga i sängen och njuta av Netflix uran det satans trycket..
Men jag har idag i alla fall fått städat, putsat fönster och möblerat om. 
Frågan e vad jag skall göra dom resterande 25 dagarna denna månaden ☠

Adios 

Varenda jävla kväll

i en veckas tid har jag haft ångest från helvetet och det suger fett och det e skit jobbigt. 
Det vill inte släppa mig och jag gör allt för att få det at sluta men utan lycka, det är ett konstant tryck över bröstet och tårarna kryper fram.
 
Varenda kväll i min ensamhet gråter jag med en tyngd i mitt bröst som inte vill släppa mig. 
 
Jag vet att jag e deppig på min facebook så även här i min bogg, måste börja tänka på att inte lägga så mycket negativt på min fejja och hålla det till bloggen. För bloggen är ju det verktyg jag egentligen skall använda för mina tankar. Sen e det ju klart upp till var och en att antingen radera mig som vän eller ställa in så man inte ser mina deppiga inlägg i sitt flöde. 
 
Jag vet inte vart denna ångest nu kommer i från och vad den grundar sig i, kan det vara årsdagen som kommer runt hörnan på mer än 1 sak, kan det va ensamheten som spelar mig ett spratt, kan det va? 
Ja frågorna och funderingarna e många men svaren få. 
 
Jag försöker hålla humöret och hoppet uppe men det börjar bli tufft. Jag känner hur det påverkar mig mer än jag önska, som i stallet för nån dag sen då jag glömde vart jag la saker, jag leta efter min mössa, min vattenflaska, hästarnas mat, sopkvasten med mera för jag visste fan ingte vart jag lagt eller ställt sakerna. 
 
Tur jag kom ihåg att ta in hästarna och stänga box dörrarna :P 
 
Men denna mannen ger mig så in i helvetes mycket kärlek och mys att det e sanslöst, han känner av mitt mående och e extra mysig dom dagarna jag inte e helt 100.
Den enda mannen jag behöver i mitt liv e Karmel. Vem fan behöver pojkvän :P 
 
 
Det e när jag får gå där ute i min ensamhet som jag mår som bäst, när jag kan hoppa upp på Karmel och galoppera med vinden, för e det nåt han älskar så e det att få galoppera. Han e en sann trogen vän som finns i alla lägen och som älskar en utan massa motkrav.. Det e en villkorslös kärlek <3
 
Att jag sen funnit en underbar fin vän i hans ägare e en bonus utan dess like, I found the one!
Ja alltså en likasinnad som mig haha.. Lika kokobellahuvudknäppgök :P 
Och då kan man inte mer än älska människan, Menar Rosita e som jag så jag måste ju gilla henne haha..
 
 
Men i  går på mötet med Arbetsfömedlingen brast det lite och jag grät helt öppet av tanken att börja arbetsträna och misslyckas, det e det som e det svåraste att jag testar oxå går det åt helvete att jag inte alls e där jag jag tror jag e. 
Men ändå på nåt sätt  känner jag mig redo att ta tag i det och börja leva igen, men frågan e om jag kommer leva? 
Sammarbetet mellan mig och AF och FK funkar skit bra och e inga klydd inget konstigt.. 
 
MEN 
 
Tyvärr kommer ju inte min ekonomi att höjas den kommer ligga på samma lilla ersättningen och bråka med soc kommer att fortsätta. Det suger fett att man skall behöva förklara hela sin existens för en myndighet. 
Det e som om jag ber om ursäkt för att jag finns och lever. Ungefär den känslan får jag. 
Men det som inte dödar det härdar och än levar jag ju. 
 
Känns bra men ibland mindre bra att vakna till en ny dag, nya utmaningar, nya känslor och tankar. 
Min hjärna e just nu i nån högspänningsmode, den slappnar inte av och släpper inte saker, den ältar och ältar, stör min sömn, stör min vardag. 
Den e liksom ett jävla stör helt enkelt. 
 
Jag vet inte vilken väg jag e på väg på, jag vet inte vart den leder eller vart jag kommer hamna, ljuset jag såg en gång har slocknat och kvar finns jag i mörkret letar efter en ljusglimt som kan leda mig dit jag behöver gå. 
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag hoppas att ni står kvar där borta vid andra sidan mörkert och väntar på mig tills jag finner ljuset. 
 
En vacker dag skall jag resa mig och säga fuck you livet, ödet jag vann... 
Men den vackra dagen e inte här och jag vet inte när den kommer men snart e det sommar.. 
 
Adios 
 
 
 
 
 

Varför kämpar man?

Ja det e den stora frågan denna morgonen när en bibba på ca 20 papper dimper ner i brevlådan. 
Jag har kämpat i månader ekonomiskt och det har bringat ångest, när jaf väl tar tag i det och beger mig till soc för att be om hjälp blir det som ett slag i ansiktet. 
Ångesten det bringade att ens ringa samtal till dom gav mig många vakna nätter och det satt långt inne. 
 
Satt i timmar med kompletteringar och med Lina som hjälp. 
Alla har trott att dom kommer att hjälpa mig, det finns inte en chans att dom nekar till hjälp, det kommer att lösa sig. 
Fuck you långt in i röven på en uppblåst balong. 
487 kr va det värt, allt jobb och all ångest. 
 
Tack för alla år du betalat skatt ditt dummafanskap. 
Vi bryr oss inte om du blir bostadslös eller inte kan äta mat.. Det e inte samhällets problem. 
Lev på vatten för fan.. Vad trodde du.. Bitch slap!! 
 
Ärligt skall jag varje månad ha kluddet med att ansöka pengar för 400 kr?? 
E det ens lönt liksom, bajsskitmög som en piss i mississippi.. Ja visst 400 kr e ju mer än vad jag hade innan så visst fan.. Tack svenska samhället!! 
 
Att leva med derperssion och ångest och behöva leva med total penga ångest varje månad e så jävla fucking jippi att jag nu bara känner NU RÄCKER DET!!!!
 
Jag orkar inte, jag vill inte, jag orkar INTE mer...
 
Varför kämpa sig upp ur mörkret när man hela tiden blir nersparkad igen! 
 
Nej fuck it allt, jag stannar här nere i detta mörkret och ruttnar. 
Vad fan skall jag upp till dom levande för? 
Benen blir undansparkade på mig direkt, jag har snart inget kvar. 
Det finns snart inget som får mig att vakna på morgonen, jag har snart slut på glädjen i livet som får mig att vilja andas en dag till.
 
När man börjar veckan med att sitta och gråta i total hopplöshet då kan man lika bra sova bort resten av veckan, eller helt enklet bara sova och aldrig gå ur sängen! 
 
Jag har ingen kämparglöd kvar, den släcktes idag! 
Det e bäck mörkt och jag orkar inte en dag till.. 
 
Adios 
 

Orken tryter

Ja min ork håller inte i sig så där väldans länge den har en tedens att ge upp efter ett tag. 
Jag har väl den senaste tiden bara gått på och inte tänkt den där tanken vad som händer när orken tar slut. 
I dag kom den.. Sömnen har varit min bästa vän denna dagen, jag har sovit till och från hela dagen och jag e ännu trött. Jag vet mycket väl att denna tröttheten inte går att sova bort ändå sover jag. 
 
Jag orkar inte hålla ögonen öppna, jag orkar inte tala med nån, jag har inte svarat i min lur på hela dagen, ser att folk ringer men ignorerar det. För jag orkar inte. 
 
Min ångest är på sin topp och med allt som händer och sker runt omkring blir det liksom som ett fängelse i mitt huvud. 
Polisanmälan skall nu till toppen av mörkret och bara tanken av denna får det att knyta sig i bröstet, får svårt att andas och ångesten biter i mig som en argsint orm som vill ha mig till sitt byte. 
2 års väntan skall ju upp till ytan och det e visst väl bra men jag hanterar det inte så bra som jag kanske skulle eller borde. 
Jag vet ju inget... 
 
Jag vill inte va med mer.
 
Längtan och saknaden efter min äldsta son är enorm, han fyller snart 20 år och jag har grym ångest och stor ledsamhet att jag skall missa ännu en milstolpe i hans liv, hans 18 års dag missa jag, hans 19 års dag va jag inte heller där och nu kommer jag så oxå missa hans 20 års dag. Jag önska så att jag hade pengar och kunde åka till Gotland för att fira hans dag. Det är högt upp på min önskelista just nu att bara få krama han, se hans leende och höra hans skratt...
 
Nu sitter jag här kan inte komma någonstans tankarna och ångesten fångar mig i trans....
 
I helgen har jag varit i Norrköping på SVEMO kurs, lärde mig mer om 2 hjul med eller utan stödhjul, ja alltså MC i dragracing, regler och annat skojsigt som man behöver veta. 
Nu skall jag bara samla meriter sen har jag både bil och MC.. Najs som fan e det..
 
För i sommar blir det ju repris, Tierp :P 
 
Nej nu skall jag återgå till dvalan i soffan..
 
Adios