Låsa bloggen?

Ja jag har funderat nu ett par dagar och jag kanske inte borde skriva så öppet i min blogg om mitt mående men sen samtidigt e det den jag har som mitt verktyg. 
Jag hittar inte att man bara kan låsa vissa inlägg vilket hade varit det bästa.. Men som det ser ut måste jag låsa hela bloggen..
 
Jag har ingen koll på vem som läser min blogg eller om det e nån som läser jag har dålig koll på detta. 
Men jag hade klart inte en tanke på att vissa läste och kanske känner obehag och ledsamhet pga mitt mående. 
Detta är ju verkligen inte meningen och inte alls min tanke. 
 
Så nu står jag i valet och kvalet att låsa hela bloggen eller inte, kanske öppna upp den biblogg som jag redan har till denna som e låst men jag minns inte ens vad det va för lösenord till den haha.. 
Men det är väl dom valen jag har nu om jag inte slutar bloggar. 
 
Ja i veckna va jag hos sjuksköterskan på psyk för att diskutera min mediciniering.. Då det inte alls e hållbart att dagligen behöva lida av denna ångesten, han skall ge förslag till läkarna om medicin byte så nu håller vi tummarna på att det kan ske. 
Han tror precis som jag trodde att det ha med pillerna och ökningen att göra och att min kropp fått nog av detta rävgift. 
 
Att varje fucking dag ha ångest kräver sitt av kroppen och hjärnan och det e tufft som fan. 
Återigen som vanligt så skall vi göra en suicidbedömning till läkarna och jag blev så sur och aggro att jag bara det va ett jävla fucking tjatande spelar nån jävla roll. 
Han bara ehhhhhh ja det gör ju det faktiskt, jag bara svara jaha men jag vill inte prata om det OK? 
han bara okej vi släpper det.. BRA svara jag.. 
 
Blir så trött på dom när dom skall tjata om möget, låt mig va för fan. 
 
Han avslutar samtalet med att du vet att psykakut finns och du kan åka in dit om ångesten blir för tuff och få läkemedel som kan dämpa den värsta av ångesten... Men åhhhhhh det säger dom efter 2 månaders väntan på läkartid.. Hade jag fan kunnat åkt in där för länge sedan.. Nåja eller ja jag hade inte åkt in.. 
Orkar inte ta tåg och buss :P 
 
Nej nu skall jag fortsätta denna lördags kvällen på soffan i min ensamhet för vissa vill visst inte ha mitt sällskap längre, nej så e det när man e nåt slit och släng. 
 
Adios 

20 år

Sen man såg ut så här 

Idag minns jag, i morgon e dagen... 

Jobbigt, glädje, sorg, kärlek, saknad. Ja känslorna är totalt uppåt väggarna och all over the place. 


Funderingar.

Först vill jag tacka Veronica som kommenterade och erbjöd sig att skänka mig några kronor för att inköpa busskort, din omtanke gav mig hopp i hjärtat. Påskharen hade lämnat ett till mig ute i stallet i går så jag kan nu åka till stallet precis som vanligt. 
Men återigen TACK för ditt stora hjärta. 
 
Igår hos arbetsterapitanten prata vi om mitt mående och jag förklara att jag tror att det e höjningen av inteledsenpillerna, detta e klart inget hon kan nåt om så jag fick en tid idag till sjuksköterska den 10/4.. Trots jag bad om en läkartid, nåja bättre än inget. 
 
Men jag e ju som jag e så idag tog jag bort 75 mg och tryckte bara i mig 300 mg och ja jag har haft ångest men inte alls i den utsträckningen som jag hade igår, sen vet jag ju inte om det nu e den där 75an som gör det eller om det e nåt annat. Det e svårt när man inte kan sätta fingret på vad som fått mig att rasa denna gången. 
 
Man kan ju hoppas peppar peppar att det va den där 75an som gjorde det?!?
 
Idag va det vår i luften och jag åkte till stallet redan kl 10 i förmiddags, jag va liksom vaken och ja vad skall man annars göra, så jag gick där i lugn och ro och mocka och fixa, sen in med Karmel, lät han äta lite sen, borsta han och gav han kärlek. Han va dock på bushumör så jag tror han med hade vårkänslor i kroppen. 
Haha men det e svårt att bli arg på han för han e ju sååååååååå söt :P 
 
Men det blev en skön tur i paddocken, han va svettig och ja jag simma i mina kläder men ack så skönt det e..
Solen lös på oss och han gick som en klocka, ja trots sina businlägg som han kom med emellanåt :D 
 
Nu e jag i alla fall hemma, njuter av en kopp kaffe och funderar... 
 
Är det en komplimang att bli kallad för MILF??? 
 
Alltså jag e lite klyven och jag vet inte redigt om det egentligen är en komplimang? 
Menar en kille på 23 bast raggar upp en 40 åring, ja jag e alltså 40 om ni inte visste det så e det avslöjat nu haha...
När man sen lägger fram det att, du grabben du e för ung och svaret e ålder e bara en siffra... 
Jaaaaaaa åldern är bara en siffra.. MEN min äldsta son blir 20 bast den 12 och tja du skulle kunna vara hans kompis eller än värre du skulle kunna vara min son... så illa e det...
 
Ja visst e det fan att jag en gammal kärring kan få hångla upp en snygg 23 åring men där tar det oxå slut, där går gränsen och sen e det klart... Oavsett om jag är en MILF eller det snyggaste och trevligaste han träffat.. 
Min gräns går vid hångel! 
 
Men klart alltså en engångs rolig sak skulle man kunna ha men nej, nej, nej det känns så fel.. SÅÅÅÅÅ fel,,,
 
Menar har han ens flyttat hemifrån? 
Vad kan vi överhuvudtaget ha gemensamt?!?!?!?! 
 
Nej jag e nog ganska säker på att jag inte vill bli kallad för MILF och verkligen inte vara nåns MILF.. 
 
Adios 
 

Förlåt...

 
 
Jag vet inte vart min mående har flygit i väg jag vet inte vart det tog vägen. Jag vet inte heller vad som orsakar allt detta och jag kan inte sätta fingret på vad. 
Jag vet klart att min ekonomi återigen e ett avgörande fakta i mitt mående och jag vet att detta e nåt jag har alltid. 
Min ångest brukar oftast komma kvällstid och brukar vara jobbig men i går somna jag med ångest och idag vakna jag med detsamma. 
 
Trycket e konstant och det vill inte släppa, det har mig som en rävsax runt bröstkorgen och jag vet inte vart jag skall ta vägen. 
I går avväjde jag det på dagen genom att städa idag vet jag inte hur jag skall avvärja det, inget hjälper. 
 
Jag vet inte vad som startat detta och jag vet inte hur jag skall avvärja det längre. 
Så här har jag mått sen i söndags, fredagen mådde jag bra, lördagen mådde jag bra och på söndagen slog det till, PANG!! Här e jag sa ångesten, saknat mig? 
 
I fredags va det partaj med Rosita som alltid lika kul, gjorde nåt jag aldrig typ någonsin gjort, det va en engångs företelse så mycket kan jag säga haha.. Men man lever bara en gång som tur va hade jag vettet kvar att inte fullfölja min dumhet :P 
Lördagen gick åt att återhämta sig på soffan med Roista i ena ändan, sen kom 2 av hennes barn hit och vi åt och sen titta på film, dom sov här till söndagen. Sen åkte dom hem till sitt. 
 
Jag e otroligt glad att jag har Rosita och det e en sol i mitt mörker... 
Att kunna umgås och bara glömma alt för en kväll och bara vara, eller ha en kväll med skratt och god dricka, dans och utgång, det behöver man oxå här i livet. 
 
Men oavsett vad så kommer ångetsen åter när tystnaden lägger sig och ensamheten kommer. 
Att jag sen e fast i Landskrona i en månad gör ju inte saken bättre. 
Och rik blev jag även denna gången av soc, 229 kr :P Jippi yeha vad jag skall leva fint. 
 
Att sen inte kunna åka ut i stallet och ha min sinnesro kommer ju göra att denna månaden kommer suga så jävla fett.. Det kommer bli tungt och det kommer att bli tufft. Jag vet inte hur jag skall klara att inte få det lugnet i mitt liv som funnits nu en bra tid... 
Men idag offrar jag  för att åka ut och ha en dag i alla fall med Karmel men det e inget jag kan göra i längden och kommer vara en en gångs grej. 
 
Jag har möte igen med AF på torsdag och då skall vi försöka hitta en plats för mig att börja arbetsträna på.  timmer i veckan till att börja med. Men om detta mående håller i sig vet jag inte hur det skall gå. 
Kan bero på min höjning av inteledsen piller, vet inte, men jag kan inte må så här, det orkar jag inte, jag orkar inte. 
 
Ångesten gör oxå att aptiten försvinner och jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på mat, jag e hungrig och försöker jag tvinga i mig mat så står det mig upp i halsen för varje tugga jag tar. 
Och tvinga i mig mat funkar dåligt. 
Men jag har ju några kilo att ta av och ju mindre jag äter desto mindre pengar slösar jag ju. Ja alltså det blev ju win win det ju. 
 
Jag tänkte att skriva av mig lite kanske skulle hjälpa men nej, ångesten sitter som ett skruvstäd och trycker in min bröstkorg, jag vet inte vart jag skall ta vägen jag vet inte vad jag skall göra. 
Jag orkar inte detta och jag vill inte ha det så här, jag kan inte heller ta mina atarx för då blir jag trött och kommer inte kunna åka nånstans idag. Så jag har att välja på ångest, eller strunta i möte och stall och ta atarx.
 
Jaja livet e som det e och jag kan inte göra mer än att bara åka med och se vart jag landar, men just nu  e det mörkt, så mörkt i mitt sinne att jag nästan blir rädd för mig själv och mina tankar, jag vet inte vart jag står längre i denna dans med livet eller vart dansen slutar. 
 
Men denna dans börjar komma till sitt slut och jag vet inte hur den slutar men jag vet att mina tankar vill avsluta dansen tidigare än kanske livet vill.. Vi får se vem som vinner, djävulen eller änglen...
 
Vem står pall, vem övertalar den andra? 
 
Adios 
 
 
 
 

En månad...

Utan älskade Karmel, det kommer aldrig gå. En månad utan stallets sinnesro.. 
Jag kommer gå under 😑

Men det va pengar till mat eller pengar till busskort eftersom Liam varit här på påsklovet va valet lätt. 

2 dagar med fantastiskt underbar ångest har präglat mig, hoppas jag i kväll kan ligga i sängen och njuta av Netflix uran det satans trycket..
Men jag har idag i alla fall fått städat, putsat fönster och möblerat om. 
Frågan e vad jag skall göra dom resterande 25 dagarna denna månaden ☠

Adios 

Varenda jävla kväll

i en veckas tid har jag haft ångest från helvetet och det suger fett och det e skit jobbigt. 
Det vill inte släppa mig och jag gör allt för att få det at sluta men utan lycka, det är ett konstant tryck över bröstet och tårarna kryper fram.
 
Varenda kväll i min ensamhet gråter jag med en tyngd i mitt bröst som inte vill släppa mig. 
 
Jag vet att jag e deppig på min facebook så även här i min bogg, måste börja tänka på att inte lägga så mycket negativt på min fejja och hålla det till bloggen. För bloggen är ju det verktyg jag egentligen skall använda för mina tankar. Sen e det ju klart upp till var och en att antingen radera mig som vän eller ställa in så man inte ser mina deppiga inlägg i sitt flöde. 
 
Jag vet inte vart denna ångest nu kommer i från och vad den grundar sig i, kan det vara årsdagen som kommer runt hörnan på mer än 1 sak, kan det va ensamheten som spelar mig ett spratt, kan det va? 
Ja frågorna och funderingarna e många men svaren få. 
 
Jag försöker hålla humöret och hoppet uppe men det börjar bli tufft. Jag känner hur det påverkar mig mer än jag önska, som i stallet för nån dag sen då jag glömde vart jag la saker, jag leta efter min mössa, min vattenflaska, hästarnas mat, sopkvasten med mera för jag visste fan ingte vart jag lagt eller ställt sakerna. 
 
Tur jag kom ihåg att ta in hästarna och stänga box dörrarna :P 
 
Men denna mannen ger mig så in i helvetes mycket kärlek och mys att det e sanslöst, han känner av mitt mående och e extra mysig dom dagarna jag inte e helt 100.
Den enda mannen jag behöver i mitt liv e Karmel. Vem fan behöver pojkvän :P 
 
 
Det e när jag får gå där ute i min ensamhet som jag mår som bäst, när jag kan hoppa upp på Karmel och galoppera med vinden, för e det nåt han älskar så e det att få galoppera. Han e en sann trogen vän som finns i alla lägen och som älskar en utan massa motkrav.. Det e en villkorslös kärlek <3
 
Att jag sen funnit en underbar fin vän i hans ägare e en bonus utan dess like, I found the one!
Ja alltså en likasinnad som mig haha.. Lika kokobellahuvudknäppgök :P 
Och då kan man inte mer än älska människan, Menar Rosita e som jag så jag måste ju gilla henne haha..
 
 
Men i  går på mötet med Arbetsfömedlingen brast det lite och jag grät helt öppet av tanken att börja arbetsträna och misslyckas, det e det som e det svåraste att jag testar oxå går det åt helvete att jag inte alls e där jag jag tror jag e. 
Men ändå på nåt sätt  känner jag mig redo att ta tag i det och börja leva igen, men frågan e om jag kommer leva? 
Sammarbetet mellan mig och AF och FK funkar skit bra och e inga klydd inget konstigt.. 
 
MEN 
 
Tyvärr kommer ju inte min ekonomi att höjas den kommer ligga på samma lilla ersättningen och bråka med soc kommer att fortsätta. Det suger fett att man skall behöva förklara hela sin existens för en myndighet. 
Det e som om jag ber om ursäkt för att jag finns och lever. Ungefär den känslan får jag. 
Men det som inte dödar det härdar och än levar jag ju. 
 
Känns bra men ibland mindre bra att vakna till en ny dag, nya utmaningar, nya känslor och tankar. 
Min hjärna e just nu i nån högspänningsmode, den slappnar inte av och släpper inte saker, den ältar och ältar, stör min sömn, stör min vardag. 
Den e liksom ett jävla stör helt enkelt. 
 
Jag vet inte vilken väg jag e på väg på, jag vet inte vart den leder eller vart jag kommer hamna, ljuset jag såg en gång har slocknat och kvar finns jag i mörkret letar efter en ljusglimt som kan leda mig dit jag behöver gå. 
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag hoppas att ni står kvar där borta vid andra sidan mörkert och väntar på mig tills jag finner ljuset. 
 
En vacker dag skall jag resa mig och säga fuck you livet, ödet jag vann... 
Men den vackra dagen e inte här och jag vet inte när den kommer men snart e det sommar.. 
 
Adios 
 
 
 
 
 

Varför kämpar man?

Ja det e den stora frågan denna morgonen när en bibba på ca 20 papper dimper ner i brevlådan. 
Jag har kämpat i månader ekonomiskt och det har bringat ångest, när jaf väl tar tag i det och beger mig till soc för att be om hjälp blir det som ett slag i ansiktet. 
Ångesten det bringade att ens ringa samtal till dom gav mig många vakna nätter och det satt långt inne. 
 
Satt i timmar med kompletteringar och med Lina som hjälp. 
Alla har trott att dom kommer att hjälpa mig, det finns inte en chans att dom nekar till hjälp, det kommer att lösa sig. 
Fuck you långt in i röven på en uppblåst balong. 
487 kr va det värt, allt jobb och all ångest. 
 
Tack för alla år du betalat skatt ditt dummafanskap. 
Vi bryr oss inte om du blir bostadslös eller inte kan äta mat.. Det e inte samhällets problem. 
Lev på vatten för fan.. Vad trodde du.. Bitch slap!! 
 
Ärligt skall jag varje månad ha kluddet med att ansöka pengar för 400 kr?? 
E det ens lönt liksom, bajsskitmög som en piss i mississippi.. Ja visst 400 kr e ju mer än vad jag hade innan så visst fan.. Tack svenska samhället!! 
 
Att leva med derperssion och ångest och behöva leva med total penga ångest varje månad e så jävla fucking jippi att jag nu bara känner NU RÄCKER DET!!!!
 
Jag orkar inte, jag vill inte, jag orkar INTE mer...
 
Varför kämpa sig upp ur mörkret när man hela tiden blir nersparkad igen! 
 
Nej fuck it allt, jag stannar här nere i detta mörkret och ruttnar. 
Vad fan skall jag upp till dom levande för? 
Benen blir undansparkade på mig direkt, jag har snart inget kvar. 
Det finns snart inget som får mig att vakna på morgonen, jag har snart slut på glädjen i livet som får mig att vilja andas en dag till.
 
När man börjar veckan med att sitta och gråta i total hopplöshet då kan man lika bra sova bort resten av veckan, eller helt enklet bara sova och aldrig gå ur sängen! 
 
Jag har ingen kämparglöd kvar, den släcktes idag! 
Det e bäck mörkt och jag orkar inte en dag till.. 
 
Adios 
 

Orken tryter

Ja min ork håller inte i sig så där väldans länge den har en tedens att ge upp efter ett tag. 
Jag har väl den senaste tiden bara gått på och inte tänkt den där tanken vad som händer när orken tar slut. 
I dag kom den.. Sömnen har varit min bästa vän denna dagen, jag har sovit till och från hela dagen och jag e ännu trött. Jag vet mycket väl att denna tröttheten inte går att sova bort ändå sover jag. 
 
Jag orkar inte hålla ögonen öppna, jag orkar inte tala med nån, jag har inte svarat i min lur på hela dagen, ser att folk ringer men ignorerar det. För jag orkar inte. 
 
Min ångest är på sin topp och med allt som händer och sker runt omkring blir det liksom som ett fängelse i mitt huvud. 
Polisanmälan skall nu till toppen av mörkret och bara tanken av denna får det att knyta sig i bröstet, får svårt att andas och ångesten biter i mig som en argsint orm som vill ha mig till sitt byte. 
2 års väntan skall ju upp till ytan och det e visst väl bra men jag hanterar det inte så bra som jag kanske skulle eller borde. 
Jag vet ju inget... 
 
Jag vill inte va med mer.
 
Längtan och saknaden efter min äldsta son är enorm, han fyller snart 20 år och jag har grym ångest och stor ledsamhet att jag skall missa ännu en milstolpe i hans liv, hans 18 års dag missa jag, hans 19 års dag va jag inte heller där och nu kommer jag så oxå missa hans 20 års dag. Jag önska så att jag hade pengar och kunde åka till Gotland för att fira hans dag. Det är högt upp på min önskelista just nu att bara få krama han, se hans leende och höra hans skratt...
 
Nu sitter jag här kan inte komma någonstans tankarna och ångesten fångar mig i trans....
 
I helgen har jag varit i Norrköping på SVEMO kurs, lärde mig mer om 2 hjul med eller utan stödhjul, ja alltså MC i dragracing, regler och annat skojsigt som man behöver veta. 
Nu skall jag bara samla meriter sen har jag både bil och MC.. Najs som fan e det..
 
För i sommar blir det ju repris, Tierp :P 
 
Nej nu skall jag återgå till dvalan i soffan..
 
Adios 

voine

Ja ibland e det bara för mycket och jag känner ibland att jag skulle behöva en paus i livet, en andnings paus.. 
Men det verkar som om det där ödet har helt andra planer och jag vet inte vad det egentligen planerar. Kanske e det så att ödet skall knäcka mig helt och bara låta mig själv dö i min egen ömkan. 
 
Jag har i alla fall fått mitt kjedjetäcka, 15 kilo e det på och tja funkar det? Nja jag vaknar alltså fortfarande men dock bara 1 gång per natt oftast vilket klart är en stor skillnad från att vakna 1 gång i timmen hela natten. 
Dock har vi oxå ändrat min sova pilleri och jag tar nu 3 piller till natten ibland 5 om jag har ångest på kvällen. 
Vi har även ändrat mina såna antiledsen piller till den dosen som e absolut max max i dessa och hjälper inte dom så blir det byta av piller där med.. Ja det e allt en jävla djungel med alla dessa pillerier. Snart har jag så många att jag behöver en sån där doset för att hålla koll på att jag tar vad jag skall. 
 
Men men jag har klarat mig 37 år utan piller så varför inte förgifta kroppen nu på äldre dar när man ändå snart skall ner i kistan. 
 
Mötet med AF och FK blev positivt och bra. Det känns som om detta e min chans att återvända till dom levandes värld ja ni vet den där där man har socialt nätverk i form av arbetskollegor. 
Det lyser ju tyst från min så kallade arbetsplats och jag känner mig knappast välkommen tillbaka om man säger så. 
 
Nu skall vi se om detta kommer bli bra men det känns bra och jag kände en lättnad efter mötet. 
Det bästa e oxå att min arbetsterapitantilanta e med och hon känner mig och kan inflinka med det jag missar. 
Det känns otroligt skönt att ha hennes hjälp och stöttning i det hela. 
 
Sen har jag ju vänner som ställer upp i vått och torrt, för att reda ut alla kompletteringar som behövdes göra så kasta Lina sig i bilen med Theo och körde till Landkskrona för att hjälpa mig reda ut allt och den hjälpen uppskattas som in i fucking bombens. 
 
Jag har nu mera börjat göra listor på kvällen, att göra lista till dagen efter, detta för att hjälpa mig att verkligen ta tag i det jag MÅSTE göra, det finns en massa sånt och det e inte alltid så lätt i min sinnestämning att reda ut allt och få gjort det där JAG MÅSTE... 
 
Men vem vet, jag kanske e på väg tillbaka till en värld där man lever.. 
Om inte tja då stannar jag väl här nere i botten och leker med djävulen. 
 
Adios 

Upp med händerna

Om ni skall leva lika glamouröst lyx liv som jag skall göra till den 27 mars 🙈🔫

Adios 

så jävla klart.

Fick jag en toppen läkare som jag då så klart inte kommer träffa igen. 
Vet ni hur detta suger?? 

Nåja han va bra och vettig med bra argument och kloka förslag. 
Ändring i medicineringen alltså en ökning av befintlig medicin med utvärdering om 4-6 veckor för att se om Max max dosen Ge e effekt eller det e dags att byta medicinen helt till annan sort. 

Så nu finns det istället för 1 recept nu 2 recept som jag inte kan hämta ut. Jag ber och hoppas att dom piller jag har hemma räcker tills jag antingen får pengar nästa månad eller soc godkänner min ansökan annars Tjena spena abstinens.. 

Nåja vad e väl en bal på slottet naken framför prinsen med hängpattar och kanonkulemage..

Adios 

Ibland

Tar mitt dåliga mående överhand och så va det i måndags det blev ett ras som hete duga, vakna och skulle fixa räkningar och då mitt minne och annat sviker duktigt så har jag dålig koll på vissa saker tyvärr. 
Och det blev ett ras, 2 timmar av konstant gråtande och en ångest som inte va av denna värld. 
Fick plocka upp mig och sen ta tag e en drös av saker vilket slutade med att jag sedan däckade totalt utslagen i 2,5 timme. 
 
Detta innebar att jag inte svarade på facebook meddelanden, jag svara inte i telefon, inte snap och inte på sms. 
Jag va inte online på fejjan på 5 timmar och detta fick Lina att bli orolig, sp hon kontakta Rosita som oxå blev orolig. När jag vakna till liv fick jag skicka till dom att jag levde och fick förklarat vad som skett. 
 
När jag mår som sämst stänger jag av både mig själv och livet utanför utan eftertanke, naturligtvis borde jag svarat men ni vet, när man mår så orkar man inte ta nåt samtal för risken e att man börjar gråta hejdlöst och man bara känner sig liten och usel. 
 
Men jag fick ta tag i allt på måndagen även ringa och skälla då jag inte fått läkartid och mitt sjukintyg går ut idag, det sluta med att jag måste åka till Helsingborg för läkartid idag 13.30.
 
Allt detta klydd och min ekonomiska totala kolapps får mig att fundera, hur skall man kunna arbeta med sig själv och plocka upp sin själ ur ett mörker när man varje dag, varje vecka, varje måndag, varje vaken stund måste oroa sig för hur skall pengarna räcka, kommer jag kunna betala min hyra och ändå kunna handla mat? 
 
Hur FK resonerar kring detta vet jag inte men den 9 mars när jag skall ha möte med dom skall jag ställa frågan, hur dom vill att folk med ångest och derpession skall hitta vägen tillbaka när 9700 kr ifrån dom gör att man aldrig kan vara ångestfri, ekonomin gör ju klart att man mår dåligt, så e det även för dom som inte lider av min åkomma. 
 
Sen e det ju klart man inte skall vara rik när man e sjukskriven men för fan man måste väl i alla fal ha så man överlever? 
Men i Fks värld finns inget som heter existensminimum... Det finns bara standar utbetalningar sen får man hora sig till extra pengar. 
 
Varje månad är en kamp att få ihopa mat, busskort. 
Busskortet e så klart en prioterings sak men utan busskortet kan jag inte ta mig till hästarna och utan hästarna kommer jag gå under totalt, köper jag busskort kan jag inte handla mat så det räcker hela månaden, inte ens om jag så köper bara nudlar. 
 
Jag vet inte hur lnge till jag orkar med att ha det så här, det suger. 
Jag har i alla fall lämnat in, pinsamt nog har jag fått krypa till socialförvaltningen för att få hjälp med pengar. Vet ni hur det SUGER!!!!
 
I 15 jävla år har jag inte behövt deras hjälp, självständig har jag varit och nu, ja då måste jag krypa till korset och be om hjälp från myndigheten... 
 
Ja jag vet inget fel i det bla bla bla bla.. MEN för mig suger det fett jävla apröv.. och så e det! 
 
Sen vet jag ju inte om dom kommer att hjälpa mig det återstår ju att se, kanske får ett fett jävla nej från dom. 
Och får jag det så e jag färdig för resten av mitt usla jävla patetiska liv. 
Då går jag under totalt och kommer bli bostadslös och bo på en parkbänk, bli knarkare och alkis för att hålla mig varm. 
 
Adios 
 
 

Vem e far till alla barnen?

En del frågar varför jag inte jobbar, jag förklarar att jag har depression och ångest problematik. 
Man kan se hur en del tittar på en som om va e du sjuk? 
Ja alltså det e ju så med psykisk sjukdom att det syns inte utanpå hur själen mår. 
 
Jag har bra dagar där jag lever som om jag va helt 100 återställd, sen har jag dagar då jag knappt tar mig ur sängen för att ens gå på toa, då jag stänger in mig i både hemmet och i kroppen då jag inte vill eller orkar ens ha kontakt med folk. 
 
Min ångest är nästintill konstant och ibland går det över och blir ren och skär panikångest. Detta är oxå nåt som inte syns, ja det syns dagen efter i mina ögon, jag har ju till och med haft affärs biträdet på pressbyrån frågat mig om jag va trött och sjuk en dag när jag handla efter en kväll med panikångest, 
 
Jag är trött bara e ett standar svar som alltid finns i bakhuvudet, hur mår du? Jo jag mår bra e bara lite trött e en mening som många med just denna probematiken lärt sig säga utan att ens tänka. Vi kan till och med svara det innan vi ens fått frågan för vi vet att den kommer. 
 
Min botten och när jag insåg att jag va så långt nere sökte jag hjälp efter att ha kämpat länge länge innan jag själv insåg vart jag va och vad som hände. Jag kämpa på, jobba, log som om inget va fel. Dom som va mig närmast såg detta långt innan jag gjorde det. 
 
När det sen slog ner som en blixt från himlen va jag så långt nere att jag inte insåg där och då vilken lång väg jag hade att vandra. 
 
Nu 3 år senare e jag ännu inte på toppen. Jag har varit nästan uppe och vänt men rasa igen, gånger flera har jag rest mig varit på väg men tappat fotfästet igen. Tro mig jag har försökt, jag har kämpat, jag har viljan men min själ e inte där. 
 
Ja det som fick mig att slå i golvet va min äldsta son och allt jag kämpade med honom om och kring. 
Men det går djupare än så, gamla saker som ligger ouppklarade, ett förhållande som tryckte mig totalt i botten, ett avslut jag ännu drömmer om e att få träffa han igen och ge igen för min sönder sparkade axel som ännu ger mig problem, ett öga för ett öga om man säger så. 
 
Det är oxå saker som kommit fram i hela tonårspärsen jag gått igenom alla dessa år som fått mig att rasa igen, jag måste börja bearbeta detta och så länge jag inte får min psykkontakt för samtal kan jag inte börja dra i det, jag vet inte vart man börjar eller slutar. 
 
Jag kan inte ta mig ur detta ensam men jag e oxå ensam, på ett sätt, jag släpper inte in folk. Det är ett stort problem, jag e privat och vill inte ha folk så nära, att dom vet för mycket om mig.
 
Är inne i en fas nu när jag inte vet vad jag vill, vad jag skall göra eller hur mitt liv skall sluta eller när. 
Det är mycket grubblande och ibland önska jag någon som kunde sitta med mig och bolla allt, inte över meddelande, eller telefon utan face to face. Hjälpa mig reda ut saker, hjälpa mig ta tag i allat jag måste men inte har varken ork eller psyke till att klara av. 
 
Många säger du e så stark Lotta.. nej jag e inte stark jag e svag och liten i en värld där jag inte känner nån störra tillhörighet i... 
 
Adios 
 

Vem e vem?

Ja nu va det ett tag sen jag blogga men jag har liksom känt lite så där med bloggen. 
Jag skulle skriva ett inlägg häromdagen och fick tekniskt fel när jag skulle publicera vilket kanske va tur. 
För den bloggen hade garanterat skapat kaos och oreda och liv. 
Men jag har mina åsikter i ämnet men kanske ändå tur att det inte gick att publicera det. 
 
 
Jag har ju en del snokare här inne och jag vet inte redigt vad som letar efter att finna? 
Tror dom på fullaste allvar att jag skulle avslöja en massa hemlisar här inne om nån dom känner?
Dom känner inte mig då för fem öre men man kan ju snoka ändå, kanske finner man nåt intressant så man sen kan skapa en fejk profil och skriva till mig på fejjan, menar jag minns ju ännu Oscar Svensson och Bertil Gustavsson. 
Dom hade massa åsikter om mig genom sina fejk profiler haha.. 
 
Jag däremot tycker att om man nu har nåt att säga eller fråga kan man göra det rakt ut, då behöver man inte fejka sig fram. Inte så att man får bättre svar då :P 
 
Men jag vet ju 3 av mina snokare, SED kan vi bilda dom till haha.. 
 
Sen e det ju så här att min blogg e mina blogg, mina åsikter och mian tankar. Men då jag vet en del som kan avslöjas i denna blogg om jag skulle känna sån där hämnden e ljuv känsla så e det ju bra att dom snokar för det hade berört dom haha.. 
 
Oj oj vad det där kommer sätta skruv :P 
 
Jag har lite nu återvänt från dom döda efter influensan som tog mig i sitt grepp och jag lovar den va inte rolig nån jävla stans! 
Som tur e så vet man ju att man kommer att komma ur den levandes då det dock inte kändes så emellanåt kan jag erkänna..
 
Jag börjar känna mig mindre ensam här i denna delen av världen och mycket av det har jag Rosita att tacka för, det börja med hästarna och har slutat i vänskap, ja allt kan hända och man har inte slutat leva förrsen man e begravd. 
 
Men nu skall jag återvända till liggandes läge i soffan för att kurera mig lite mer, för nu e jag trött på att vara sjuk och vill återvända till friska Lotta som kan åka till stallet och mysa, saknar herrarna i hagen förfan! 
 
Adios 
 

Vem skulle sakna mig?

Ja i natt har jag legat vaken och funderat ganska mycket, vet inte vart det kom i från men en sak jag fundera på.
Vem hade saknat mig, alltså jag menar man kommer ju till åldern och saker och krämpor kan komma.
Om jag skulle dö hemma typ, ensam, vem skulle hitta mig? Ja alltså ingen hade hitta mig försen jag börjat ruttna och det stank från lägenheten.
 
Lina hade nog undrat varför jag inte svarat på snapchat, Stillne hade nog undrat varför jag inte svara på Messenger och Rosita hade nog undrat varför henne hästar va ute och det inte va mockat eller nåt till dom.
Men vem hade tänkt tanken att nåt hänt mig?
 
Jävligt konstigt att tänka dessa tankar men helt ärligt e det sånt som kan få mig att ligga vaken hela natten och bli orolig för, inte fan vill jag ruttna ja ni vet vad jag menar.
 
Snart e denna veckan hos mamma och pappas om hundvakt och pippifågelvakt över och det e snart dags att packa väskan och flytta hem igen.
Jag saknar mitt hem så klart och jag saknar hästarna, det har varit skönt och roligt med en vecka semester som man kan kalla det. Har haft en super bra vecka i hålan med många möten och otroligt mycket skratt.
 
Ibland kan jag sakna att ha vänner så nära, att man kan liksom bara träffas så där.
 
Men snart väntar vardagen, ja alltså det har ju varit vardag när jag varit hos mamma men jag lova arbets tanten att ha en vecka utan ett enda måsten och det har jag allt haft nu. men det e dags att ta tag i en massa saker jag lagt på hyllan, inte bra och jag skulle behöva en jävla kick i röven!!
 
Nu sitter jag här på pappas dator och lyssnar på youtube och dricker kaffe..
Skall snart ta dammsugaren igen och dammsuga, ja det e nåt jag gjort varje dag snart en vecka för hunden fäller som FAN! Det ligger pälsgolv överallt.
 
Nej nåt mer vettigt har jag inte att ge er idag...
 
Adios