När jag flyttade till Landskrona för 2,5 år sen flyttade jag ensam. 

Minsta sonen stannade i Arlöv då han gick i skolan där, min äldsta bodde på Gotland. 

 

Min minsta har sporadiskt varit här helger och lov så klart men mesta delen av denna tiden har jag levt ensam. 

Jag e van vid min egentid, tystnaden på morgonen till mitt kaffe, den viktigaste biten så klart mitt morgon kaffe :P 

 

Jag har levt ensam i min lägenhet som helt bara varit min, bara min ingen annans. 

Min mista son har haft sitt rum och jag mitt sovrum som jag har trivts som fan i, mitt storarum som jag fick till redigt bra och jag trivdes som fisken i vattnet. 

 

För en vecka sedan ändrades det då min minsta son hastigt och lustigt skulle flytta hem till sin mamma. Han blir 15 så klart han har egen bestämande i det. Så blev det, jag fick hem 1 barn. Bara detta skulle så klart bli en omställning i vardagen då jag inte "varit mamma" på heltid på 2,5 år typ.. 

 

Denna omställningen hann inte ens sjunka in när nästa bomb kom. 

Min äldsta son med bihang flyttade in hastigt och lustigt i söndags. 

 

Så min lägenhet som gapat tom med bara mig i 2,5 år e nu fylld till bredden och som min mista son sa, tur du inte ha en man som oxå skall va här, tja jo ja det har han fan rätt i :P 

 

Min minsta son har sitt rym, äldsta sonen och hans flickvän har mitt sovrum och jag har hamnat i mitt storarum. Inget är som det brukar och allt e bara sån kaos.. 

 

Allt är omöblerat och min jag e hemma känsla e borta med vinden, eller rättare sagt borta med orkanvinden. 

 

Mitt morgonkaffe i tystnad är ett minne blott och jag funderar skarpt på att stiga upp tidigt på morgonen bara för att få den där stunden för mig själv. 

Det e dödsönskan på mina barn känner jag när det börjar spelas hiphopprapreageaskitmög kl 8 på morgnen när man precis kommit ur sängen. 

 

Samtidigt så älskar jag detta, hela min familj är samlad, under samma tak. För första gången på många år är mina barn HEMMA... 

 

Min äldsta sons inhopp i lägenheten är dock tillfällig, hoppas jag.. Menar han blir 21 bast och mammas hem är en tillfällig lösning, hoppas jag.. 

 

Detta medför så klart en stor föränding och det påverkar mitt mående, så tro inget annat för det gör det. 

Samtidigt som jag e lycklig över att min familj äntligen e hel, ja + en extra då alltså så är det tufft. 

 

Med min minsta son är det inte samma känsla men med min äldsta. Vårt frflutna och vårt förhållande som mamma och son har fått sig såna sår som ännu inte e läkta, inte mina i alla fall. 

Det sitter djupa ärr i min själ men jag har ju aldrig slutat älska min son och kommer aldrig göra trots allt och alla brända broar som finns mellan oss. 

 

Jag vet att folk e oroliga för hur min psykiska hälsa skall påverkas av detta och det e med handen på hjärtat jag med. 

En dag i taget, en fot framför den andra. 

 

Min nya läkare har nu skrivit ut en annan meducin till mig. 

Jag sluta på 1 för jag gick upp för mycket i vikt, den andra pga onormala svettningar. 

Nu har jag fått en med biverkningar 1, viktuppgång, 2 svettningar haha altså ja jag vet inte.. 

Sen finns ju den standar biverkningen sexlusten med mera och ja jag va ju sexlös innan pillerna så kvittala.. 

Nu mera bor jag ju i ett hushåll med en massa så blir inga barn gjorde i detta hushållet ändå :P 

Eller ja men inte av mig... Och nej inte av nån annan heller, jag tänker fan inte bli farmor! 

 

Nu med denna sanningen ute så undanber jag mig moral predikningar om min äldsta sons inflytt.

 

Just nu vill jag inte ha nån negativitet, jag lever, jag andas idag och i morgon e en ny dag och då tar vi det då..

Ett steg i taget, en dag i taget och krypa fram. 

 

Men allvarligt snack om musik innan mammas morgon kaffe skall upp påtapeten.. Ja alltså om han vill överleva till sin tjugoförsta födelsedag :P 

 

Adios