Ja alltså tydligen så har min blogg i går upprört någon som inte vill förstå vad jag menar, eller spelar oförstående eller helt enkelt personen så pass korkad att hen inte kan förstå..

 

Ja inte vet jag, personen kör ju så klart anonymt, haha det bevisar bara hur smart människan är, typ, nada, för IP adress går att spåra ganska enkelt...

Så varför vill man inte skriva ut vem man e?

 

Nåja jag skrattar i alla fall jävligt gott åt det hela..

 

Men för att hjälpa stackaren som inte förstår mitt andra inlägg från i går.

 

Jag ältar inte, jag sitter inte dagar igenom och tänker på alla skit saker som hänt mig, hade jag gjort det hade jag suttit på ett sjukhus med krama mig själv tröja.

Saker som hänt mig, ligger i bakhuvudet så jävla klart, det säger lite sig själv att det gör det. Som för andra som tex dumpar sin brud för att han går på gamla referenser om hur andra x gjort.

 

Alltså, det påverkar inte min vardag, jag ältar inte det, jag bearbetar det, lägger det till sidan, klart färdigt.

Jag glömmer aldrig... Detta e nåt som tydligen inte alla kan förstå... Har du betet dig som ett stort jävla as hål...

Ja då må jag ha tagit emot din förlåtelse men tro inte att jag glömt vilken jävla rövhål du va... För det glömmer jag aldrig...

 

Alltså, du är ett rövhål, du ber om ursäkt, jag förlåter, jag bearbetar för mig själv vilket jävla rövhål du e.. Lägger det till sidan...

Ja sen kan jag hugga om det bakefter, för faktum kvarstår, du va ett rövhål!!!

Ja jag har accepterat din förlåtelse men det ändrar inte faktum att du varit ett rövhål mot mig!!

 

Inte älta, glöm det gamla och blicka framåt???

Vad fan tror du jag gjort den sista tiden?

 

Gå en jävla dag i mina skor och möt alla dessa jävla svin och rövhål jag haft i mitt liv så skall vi se hur du hanterar det.

 

Jag blockar framåt, tro mig det e det enda jag gör nu för tiden.. Jag mår äntligen bra i min själ, jag har en inre glädje jag inte haft på länge... Ja ormen i mig lär komma fram på fyllan och hugga, men det e inte heller nåt ovanligt, sån e jag liasom..

 

Dörren e öppen för alla som vill lämna mitt liv, den e däremot stängd för folk som en gång varit inne och vill in igen. Det finns inte på kartan, jag e färdig med egotrippande svin som inte lyssnar ett skit på andra. Personer som lever i sin egna lilla värld och verkligen bevisar att dom inte brytt sig ett skit om mig eller mitt liv under tiden dom va innanför dörren.

 

Skulle inte jag lägga det gamla bakom mig utan leva kvar i det och inte blicka framåt skulle jag må grymt jävla dåligt vid detta laget och mest troligen skulle jag varit död och begraven för jag hade fan tagit livet av mig...

Och det e inte nåt jag bara skriver, det e sanningen... Jag bearbetar på MITT sätt, vilket NI kanske inte tycker e ett bra sätt men inte förglömma det funkar för mig... Det kanske inte e för alla men det e mitt sätt.

 

Jag är inte personen som gillar dividera om saker som hänt, hänt har hänt, va du ett rövhål ´va du ett rövhål, vad hjälper det att prata om det? Vad hjälper det att dividera om det? Vad fan hjälper det att älta, älta,älta och älta till förbannelse, saken ändrar inte sig... Efter allt samtal och allt ältande kvarstår faktum, rövhålet e fortfarande ett rövhål!

 

Adios

Under den senaste tiden som jag haft tid att tänka och fundera, lära känna mig perioden har jag kommit fram till att jag älskar den jag e. Jag är mig själv och jag backar inte från den jag e. Jag har mina principer och dom rubbas inte.

Jag trygar inte och jag bönar inte och ber för att nån skall tycka om mig. Antingen för man det eller inte, gör du inte då det är det din förlust för jag e faktiskt grymt jävla underbar.

 

Men under denna perioden av min ensamhet och ransakning av mig själv har jag också kommit fram till att jag e nog inte skapt för förhållande.

Det är nog meningen att resten av mitt liv skall jag leva ensam. För än har jag inte funnit mannen i mitt liv, mannen som älskar mig för den jag e, mannen som inte vill ändra på mig, mannen som inte tror att jag e otrogen för att jag dricker öl med vänner, mannen som kan se vem jag är.

 

Var finns mannen som accepterar mig för allt jag är och alla mina fel och brister? Ja alltså jag vet svårt att förstå att jag ha såna men det har jag :P

Jag e inte felfri skulle aldrig påstå det heller.

 

Jag vet att jag inte är typen som vill älta, prata och bara dividera fram och tillbaka.

Har det gått åt helvete så har det gått åt helvete, vad fan skall man reda ut???

Ja jag vet också att det e skit störigt att jag aldrig glömmer, ni vet när man minst anar det så hugger jag, och jag hugger hårt. Jag bär det inom mig men för det e det inget jag vill dividera om.

 

Om saker gnager mig och jag känner mig påverkad av vad som hänt då kommer jag absolut att prata om det..

Men så länge det inte påverkar mitt liv kommer jag inte heller älta det och prata ut...

 

Ja jag är en mycket hemsk människa och borde inte få inleda förhållanden,,, För jag ställer för många krav, som téx va singel... Ja e jag kräsen för att jag inte vill ha knull förhållande med en som redan e upptagen, då e jag gärna kräsen och singel :P

 

Adios

 

 

När det innan jul blev klart att min avdelning skulle stänga, efter 11 år i samma korridor skulle min arbetsplats inte finnas mer. Vi visste alla att vi skulle ha vårt jobb kvar men inte vart vi skulle jobba.

När detta blev klart så kände jag att nej fy jag vill inte, jag söker nya jobb.

Så jag satte mig och sökte totalt ca 8 jobb. Eftersom det va jul och nyår emellan har jag inte tänkt så mycket på det.

Det har inte kommit några mail eller samtal om att tjänsterna e tillsatta eller att jag e kallad till interljuv...

 

Men igår kom det ett mail, fredagen den 17/2 kl 13.00 interljuv i Helsingborg, idag kom nästa, på fredag kl 11.00 i Lund.

 

Detta fick mig klart att tänka, vill jag detta? Jag trivs ju ändå än så länge på den avdelning jag hamnat på. Jag älskar mitt jobb på onkologen, jag älskar att jobba med detta. Ja det kan låta konstigt när man säger att man älskar att jobba med cancer men det är nåt speciellt och det ger en så mycket. Man måste ha en viss mentalitet för att klara av det så klart. 11 år och jag e inte full lärd man lär sig nåt nytt varje dag och nu har jag en ny utmaning att lära mig en massa nya diagnoser. Men efter 11 år är det kanske dags att byta? Kanske är det nu när mitt mående e toppen bra som det e läge att gå vidare, kanske inte??

 

Man är ju kanske så begränsad ändå när man jobbat med samma i 11 år, jag vill breda min kunskap med annat. Är det dags nu eller skall man vänta, när e egentligen den rätta tiden att byta jobb?

 

Jag vill inte heller tappa för mycket av undersköterskan i mig, den biten av mig själv älskar jag klart och utan tvekan.

 

Jag både vill och inte vill, jag e delad i 2... Men jag kommer att gå på interljuv så klart och sen kommer jag få ta mig en redig funderare.

 

Jag vet lite åt vilket håll jag lutar och det är mot det i Helsingborg, varför? Jo för att det kommer att ge mig mest kunskap och där kommer jag inte tappa undersköterskan. I Lund e fördelen att det är Mån-fre dagtid.. Men där kommer jag att tappa mycket av undersköterskan men ändå ha en mycket viktig del i sjukvården.

 

Ja det är en del att ta hänsyn till. E jag hårdhudad nog för jobbet i Helsingborg?

Måndag till fredag jobb?

Eller skall jag helt enkelt stanna och ta det säkra före det osäkra och stannar där jag vet att jag rockar fett och har kunskap så det räcker och blir över?

 

Ja jag har ju inte fått jobben än men tankarna gå ju klart ändå, det går liksom inte att låta bli att tänka på det.

 

Vi får väl se, sen oandra sidan e det klart jag kommer få jobben för jag e fan så jävla grym och bäst :P

 

Adios

 

 

Så skulle jag vilja kalla det stadiet jag e i nu, jag har ett sånt lugn in kroppen att jag nästan blir rädd.

Jag går till jobb med en nyfunnen energi och jag pratar och e glad.

Känner mig lugn och stabil, känner mig glad... Detta är en känsla som inte jag känt på närmare 2 år.

 

Jag kan egentligen inte förklara vad som hände som gjorde att detta infann sig, kanske insåg jag att vissa saker kan jag inte påverka, vissa saker kan jag inte ändra och jag kan verkligen inte ändra det förflutna.

Kanske va det när jag för nån månad sen hamna i en bottenlös grop och hade en panikångest attack utöver det vanliga, va det då jag bestämde mig att nog e nog? Det va i alla fall efter den som jag bestämde att det va sista gången någon fick mig att må så dåligt, jag bestämde mig för att äga mitt liv, jag bestämde mig för att vara lycklig. Va det då det vände?

 

Va det den dagen som jag bestämde mig för att vara drottning över mitt mående?

Va det då jag valde att ta kontroll, radera saker ur mitt liv?

Va det då jag bestämde mig för att den endas mående jag måste fokusera på e mitt egna?

(Naturligvis Liams också så missförstå mig inte fel... )

 

Jag känner mig som på nytt född, jag är naturligtvis ännu mig själv men på nåt sätt kanske ändå en bättre version av mig själv...

 

Dom senaste åren har fått mig att lära känna mig själv och mina känslor på ett helt nytt sätt.

Jag fick på nått sätt lära mig att leva med ångest, panikångest, depression, även känslor av att vilja avsluta mitt liv när det va som värst.

 

Att ha varit i botten med ingen väg ut, inget rep och stupet framför en får en att se livet på annat sätt.

Jag ser just idag livet som en ljus sak som jag gärna e delaktig i.

 

Istället för att se livet som ett mörkt helvete som jag bara ville fly ifrån så har jag nu funnit ett ljus, en väg att gå.

Nej jag har inte funnit Jesus eller nån annan gud, jag är ännu så ateist som man kan bli,

Jag bränns fortfarande så fort jag närmar mig en kyrka, så va lugna mina vänner...

 

Under den mörka tiden valde jag också att omge mig med människor som gav mig en mening och det gamla jag kasserade då har jag inte tagit åter, jag saknar det inte.

Jag satte mig själv först, jag blev ego...

Kanske va det d som gjorde att mitt mående spikade uppåt, kanske va det så att jag efter alla dessa år med allt som skett i mitt liv bara behövde bli ego.

 

Jag är inte en ego människa och kommer aldrig egentligen att bli, jag tänker alltid mycket på andra men det krävdes att jag tänkte på mig först och andra sen.

 

Det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta och det har tagit tid men jag har låtit det ta tid. Jag behövde den tiden, jag behövde hamna i absoluta botten innan jag kunde börja klättra upp.

 

Jag har under årens lopp trott jag varit i botten flera gånger om men det hade jag nog inte.. Livet hade mer att kasta åt mig och jag tog det, jag bröt i hopa, jag grät, jag skrek, jag önska livet av mig själv...

Men sista gången för några månader sen va nog den absoluta botten och efter det kunde jag börja klättra.

 

Där e jag idag, på väg upp... Jag e inte hela vägen men jag ser kanten, jag ser slutet av hålet och jag ser vart jag e på väg, Vägen e inte becksvart och mörk och den blir ljusare och ljusare för var dag.

 

Idag har varit en dag då jag nästan känt mig hög på livet...

 

Tänk vad underbart, att kunna vakna på morgonen och inte bara se en helvetes dag framför sig utan att se solsken, njuta av kylan, njuta av alla dofter, allt det vackra som faktiskt omger oss här i livet.

 

För mig krävdes det att kräla i botten i total mörker innan jag kunde se solen och allt det underbara som livet egentligen är.

 

Jag känner mig Euforisk, snälla ring inte singsingbilen på mig nu haha... jag har inte fått ett konstigt flipp...

 

Jag har bara fått en ny kärlek till mig själv och livet....

 

Adios

Ja det va ju ett tag sen jag skrev, julen e förbi... Första gången på 18 år som jag firat jul utan min äldsta son.

Det va tomt som attans kan jag säga.

Många undrar vad som hänt med min son, jag väljer att i nuläget inte skriva den storyn då jag vill undvika påhopp från ett visst håll.. Vilket håll det e kommer jag inte heller berätta för då startar jag nåt som jag verkligen inte pallar med.

 

Nyår firades med det underbara sällskapet Sara, vi satt här hemma, åt pizza, drack öl, spela på youtube och landa sen på 18 års klubb efter 12 slaget. Men man har inte roligare än vad man gör sig eller hur.

 

Jag har börjat sätta trappa ner mina happy pills, detta pga av att jag blivit tjock som fan och oavsett vad jag gör så blir jag bara fetare... Så jag tog beslutet på egen hand att det va dags.

 

Abstinens javisst! Och duktigt inte nådiga.. Men om jag får välja några dagar med abstinens eller förbli tjock som en fet gris så e valet lätt.

Jag kommer naturligvis att börja på dom igen OM mitt mående skulle vända till det sämre, då har jag inget annat val.

 

Men som jag mår just nu så känns det rätt i tid, för ja jag mår skit bra, i kroppen och i min själ.

Jag har klart saker som jag måste arbeta på och med, jag har lång väg kvar när det kommer till min relation med min äldsta son och även min minsta. En dag i taget, lugnt och stadigt.

 

Jag har bytt jobb, eller ja bytt och bytt jag har bytt avdelning, jobbar ännu med cancer men med en mycket större diagnosgrupp. Vilket typ är allt utom sarkom, lymfom och uro...

Det kommer ta tid så klart att komma in i allt det nya men jag känner mig taggad.

 

Mitt skiftande i mående händer ganska så hastigt... Kan säga att flytten till Landskrona hade en mycket stor del i det hela.

Flytten kan man säga va första steget mot ett liv som jag mår bra i.

Jag kan för första gången på många år leva...

Har lite ouppklarade saker kring huset som jag hoppas löser sig inom snar framtid, sen kan jag lägga det livet bakom mig helt.

 

Jag är 50% sjukskriven till den 2/2... Och vet ni... Jag känner mig klar, jag känner mig redo... 3/2 tänker jag återgå till mina fulla 85% och jobba som en vanlig människa igen.

Det har jag att se framemot.

 

Jag har även den 1/4 att se framemot... Då är planen, den kan ändra sig men än så länge e den kvar. Då skall jag träffa min äldsta son för första gången sen den 4/4 2016....

 

Kärlekslivet???? Tja stadigt singel haha.,.... Men ärligt talat e det inget jag känner att jag vill ändra på just nu. Jag trivs med mitt liv som det e. Ja jag blir ganska ensam här ibland i Landskrona, jag skulle önska att jag ´kunde träffa mina vänner oftare. Men man har ju jobb, familjer, barn eller barn på väg och pojkvänner eller kks och massa sånt som man också måste ha tid med, Sen förstår jag att som tex inte Camilla kommer på spontan kaffe som hon gjorde i Arlöv, eller Lina som kom på en spontan cigg i carporten på kvällen.

 

Jag klandrar inte når, jag valde att flytta och det gjorde jag för mitt välmående och av ekonomiska själ..

 

Men va fan... Just nu känner jag att livet leker och turen har vänt och livet ler åt mig igen, för första gången på 2 år känner jag glädje, livslust och bara sånt jävla lugn i min själ...

 

Det ni e en underbar känsla...

 

Adios