Ja och där kan den stanna, precis där utanför dörren... 

 

Jag har nada julkänsla, känner inte ens att det e typ julafton i morgon. Många planerar mat och släkten med mera.. Jag laddar för att börja mitt arbetspass kl 13.30 i morgon. För jag skall fira jul med kollegor och patienter. Det e min jul det. 

Har haft mega dåligt samvete för Sander men nu ser det ut som om han skall åka till mormor och morfar idag.. Och det e sjukt skönt att veta att han i alla fall inte sitter ensam hemma julafton. 

På juldagen skall jag i alla fall få äta ordentlig julmat hemma hos mor... 

 

Sander fick sin julklapp igår, en rälig stor äcklig orm :P 

Ja jag gillar då inte dom nu går den väl an när den bara e typ en meter lång eller nåt men värre blir det när den sen blir typ så där 6 meter lång... Ja så klart han inte valde en orm som e liten.. det e väl inte lönt haha..

Men SvenBörje får allt bo på hans rum och han får sköta den helt alena...

 

 

Ja mitt i julen kommer brev på posten som bara raserar hela mitt jävla humör.. Ibland kan man undra vad fan jag gjort för ont, den där goda karman kan jag fan inte ha alltså...Jag får helt enklet ändra på mig, för att skaffa god karma.. så saker kan börja gå någerlunda som det skall, framåt... 

Men jag antar att det lär dröja tills jag e 80 på himmet... 

Så denna julen kan dra åt helvete.... 

 

Ja ni som känner mig väl vet att när jag intar alkoholaltiga drycker kan man få mig att säga ja till det mesta, så skedde i lördags.. Jag har visst på nåt konstigt vis sagt ja till att klättra på en vägg på lördag... Hur tänkte jag nu, höjdrädd, typ ingen som helst kraft i kroppen men upp för en vägg skall jag visst klättra.. Nej dra åt helvete... 

Sen är det ju det där med tilliten.. Någon skall stå och hålla i repet på golvet.. Detta e mitt största bekymmer.. För jag önskar att Camilla gör det, för henne litar jag i alla fall på.. 

Men nu har jag sagt ja till att klättra så klättra skall jag fan om så bara en meter upp haha...

Min kära pojkvän tyckte det va en bra ide när jag berätta för honom för dom har visst bra klätterberg i Norrland.. Skona mig väl.. Men han lova att i såna fall börja klättra med mig så det e väl bara att börja klättra :D 

 

Snart e det nytt år, vad lägger ni för nyårslöften? 

Mitt e ganska så enklet, jag lovar att inget lova.. För om jag inte lovar nåt har jag inget att bryta.. och handen på hjärtat hur ofta följer man egentligen sina nyårslöften?

 

Det återstår dock fortfarande vart nyår skall firas, i skåne eller norrland.. Men oavsett vad så kvittar det egentligen för jag skall fira in det nya året med en karlaslok som jag tycker så där lite mycket om... Då kan det spela mindre roll i vilken del av landet jag befinner mig i... 

 

Nej nu skall jag ta tag i denna dagen med tvätt och så... kanske städa eller skita i det, kanske bara liksom vara idag..... 

 

Tjingeling.... 

 

En redig massor av saker. Men främst skulle jag önska att jag kunde en mycket mer än jag kan..

Alltså inte kunskapsmässigt så jag e ganska så fulllärd och det får inte plats så mycket mer i min hjärna... 

Men när man va liten va världen så mycket bättre...

 

Man trodde det bodde en man på månen som titta på en då och då. Man trodde på tomten, att tomten kom med alla julklapparna. Man trodde att pengar växte på träd och att ens föräldrar hade ofantliga mängder av dom...

 

Men sen växte man upp och då sprack allt det där man trodde på. Tomten fanns inte, det va pappa, morfar eller en granne som satte på sig vitt skägg och lurades, mannen på månen finns inte och pengar växer verkligen inte på träd. Man har aldrig ofantliga mängder av den där varan..

 

Inget man trodde på när man va liten stämde när man blev vuxen.... Varför blev man då vuxen? Man hade så bråttom att bli vuxen, att klara sig själv.. Nu med facit i hand hade jag nästan önskat att jag förblev liten och kunde fortsätta tro på tandfen och tomten... 

 

När man va liten kunde man vara exakt vem man ville.. Ville jag vara prinsessa så va jag det, ville jag vara kung så va jag till och med det... Sen blev man äldre och då upptäckte man att nej bara för att jag vill vara prinsessa så e jag fan inte det för det finns andra visst som har förtur på det. 

 

När man va liten gifte man sig med sin drömprins och storken kom med bebisarna... När man blev vuxen så insåg man snabbbt det finns ingen drömprins och helt ärligt storken kommer inte med bebisarna.. Först plågas man 9 månader sen måste man krysta ut ungen efter flera timmars olidlig smärta.. Den verkligehten fanns inte när man va liten... Tur det kanske....

 

Men vad hände egentligen med ens fantasi? 

 

Jag har fantasin kvar och mitt barnasinne har jag sparat ganska så bra men så klart inte i samma utsträckning. Men vissa folk har inget alls kvar, dom blev gravallvarliga när åldern kröp uppåt.. Så där på gränsen till att man knappt får skämta eller skratta... Hur kul har egentligen dessa människor? 

 

Jag gillar fortfarande att leka, gunga och dumma mig... Det mår jag bra av, sen att folk glor som fan på mig, ja so be it.. Men helt ärligt känslan att få bli ett barn igen hihi :P 

 

För handen på hjärtat livet va enklare då.... 

 

MEn den där vuxen tiden den kommer oavsett om man vill det eller inte tyvärr.. Den där dagan då du har ansvar för dig själv... Då du skall klara dig på egen hand... Vissa leds in i vuxen världen med en stadig hand och står på stadig mark när den börjar, andra kastas rakt in i den, ner för ett stup med hoppet att landa på fötterna... 

 

Men på nåt sätt så lär man sig flyga på egna vingar, man lär sig livets gång, man lär sig överleva på dom medel man har.. Man lär sig hur man lever i den vuxna världen. 

Nåt ingen kan ta ifrån en är i alla fall ens fantasi, för mig finns fortfarande den där mannen på månen... 

Jag kan klara det mesta som vuxen livet kastar mitt håll...

 

Men ibland kan man önska att man kunde mer....

 

Speciellt till jul.... 

 

 

 

Tequila adios amigos 

 

 

JA den frågan ställde jag mig i natt när jag inte kunde somna, låg och tänkte en massa gjorde jag så jag tänkte jag nynnar lite.. 

Låten jag börja nynna på va.. one, two Freddys comming for you.. va det smart i ett bäck mörkt hus? Nope inte vidare haha... Jag kan erkänna att jag e mörk rädd som fasiken, mörkret skrämmer mig så e det. 

Nåt jag hatar i mörker e speglar, detta antagligen för alla mina år med skräckfilmer för alltid, alltid kommer nåt skrämmande upp i speglarna.Skuggorna som blir i speglen i mörkret e skrämmande fast jag vet att det bara e jag ju... 

 

När man går upp på natten och allt e mörkt så skrämmer det mig, vad finns runt hörnan? När jag går ut i köket tänder jag alltid lampan innan, i fall i fall det skulle finnas nån utanför fönstret haha... Ja jag vet dö löjligt...

 

Sen e det där med sängen.... Jag vet natutligtvis att det inte finns nåt under sängen, men jag skulle aldrig få för mig att titta... Varför? Ja vete fan för kankse det finns en Chucky som tittar fram, vad fasiken vet jag vad som finns där under i mörkret. 

Jag e gammal nog att veta att monster inte finns och jag borde vara mogen nog att titta under sängen. 

 

Men handen på hjärtat, vågar du titta under sängen? 

När man ligger i sängen allt e tyst och det e mörkt, skulle du våga böja dig ner och titta under din säng? 

Det finns inte på min karta att utföra detta, trots jag vet till hundra% att det är tomt där under eller ja jag kan bli attackerad av damråttor men dom e nog inte så farliga. 

Vad vet jag vad som gömmer sig i mörkret? 

Jag skulle då icke vilja titta och nån tittar på mig och säger pikabuuuuuuu

 

Jag bjuder idag på att jag e löjligt mörkrädd men vågar du titta under sängen? 

 

 

Idag är det onsdag och jag har möte i kväll. Fick en sovmorgon som hette duga när sonens flickvän sov här i natt och fick upp han i morse... Helt underbart, känner mig pigg och utvilad för första gången på way länge. Snart e det jullov och då får jag slappna av i 2 veckor... 

Skall bli otroligt skönt att slippa stressen med att få upp sonen till skolan. 

 

Snart skall jagt även få krama min goa norrlänning, saknaden gör sig allt påmind... Men snart!!!!

Nu skall jag ta dernna lediga dagen med storm och städa.... Gjorde en snabb städning igår för att mor och far skulle komma och fira Liam som blev 11 igår.. Men idag får vi ta det som inte blev gjort igår... 

 

Tudellooooo

 

 

 

 

 

 

 

Är jag varje gång jag jobbat natt... Det värsta e nog fan att jag bli på snäppet deprimerad av att jobba natt.... 

Varenda gång jag jobbat natt är mitt humör så jävla kasst, arg för inget, ledsen för vad som helst och bara så där allmänt tje på allt... Det tar flera dagar innan jag mår bra igen.... 

Nu är det nån vecka till innan natt jobb igen som tur e... 

 

Denna veckan önska jag nästa hade fler dagar.. som det ser ut nu har jag en enda ledig kväll på söndag... Hur har jag lyckats planera denna veckan då? Ja det e en jävla bra fråga, vet inte hur det gick till..

Jag skulle behöva nån som planerar mitt liv och schema känner jag.. Haha som kan stoppa och säga Lotta hur tänkte du nu?

Men det finns nog ingen som frivilligt skulle anmäla intresse på denna tjänst, jag skulle då aldrig göra det haha... 

 

Jag är i alla fall ledig från jobb tills fredag eftermiddag bara det e nåt i alla fall... Om dom inte ringer och behöver extra folk, nu när alla sjukdommar drabbar sverige... 

 

Nej jag hade nog allt inget vettigt att skriva idag, för vad jag än kan tänkas skriva om blir bara fel i min sinnestämmning jag befattar just nu... så jag lämnar er med låten som går på upprepning här hemma gånger flera såna här deppdagar.. 

 

 

 

Tjabbatjena 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja eller nåt som får mitt humör att verkligen hit the båtten....

 

En tonårs son som driver mig till vanisnnne, ett jobb som tär på kropp och själ....

Mitt i allt det allt annat liksom, mörkt, blött och tradigt ute.. När kommer sommaren??

Ja en vinter depp e det nog allt som kryper i min kropp..

Ibland då och då hamnar jag i sån svacka då allt e mest skit och piss, inte mye positivt alls här i världen.. Ja jag e nog i en sån just nu.

Men jag finner alltid vägen upp ur den jävla gropen.. Ni vet med livrep... 

 

Nåt jag egetligen verkligen borde lära mig är att säga nej på jobb....

 

Jag har varit krasslig ett par dagar, hög feber, frossa och inte kunnat svälja... Febern av med sig, vad gör jag'??

Jo ringer jobb och säger i morgon kommer jag... inte så att jag ger mig nån dag att bli frisk och kry på, nej fan huvudstupa in...

 

Problem till helgen, får inte in folk, frågar mig om jag kan ta en extra dag på lördagen.. tja nje alltså dela 2 helger e jag inte intresserad avså då tar jag hellre hela.... Jaha ja.. då jobba jag visst torsdag morgon, fredag morgon, lördag kväll, söndag kväll, sen natt mellan måndag och tisdag.. bra gjort Lotta, hur fan tänkte du där efter legat utslagen i feber och frossa??? Tänka?? Äsch sånt får nån annan göra typ....

 

Vi skall ha debrifing ang patienten jag skrev om härromdagen... Ja då ville dom ha det måndag, nje går inte för jag har inte tid att åka in på jobb då och jag känner att jag MÅSTE vara med, för at få mitt avslut kring det.

Då blev det tisdag... ja men bra.. Jag jobbar natt, slutar 07, hemma runt, 8-8.30 innan hundarna varit ute och kommit till ro e kl 9, sen kan jag sova till 11, för jag måste vara på jobb till 14... Hur tänkte jag nu då??? Äsch tänka det får nån annan göra...

 

Jag behöver vara med på den, det känns som om jag misst en vän, en bekant.. Det va tungt att gå in på jobb idag och veta... Men nånstans kändes det bra, jag blev meddelad över sms vad som skett, det va många kollegor som tänkt göra detsamma då dom visste hur mycket jag haft henne och hur jag kände. Det kändes även skönt att veta att H och S hade tagit hand om henne efter. När H säger till mig Lotta det såg så fridfullt ut det gick lugnt och stilla känns det bra... Då hade hon ingen smärta och ingen ångest i alla fall..

 

Så jag får vara trött....

 

Sen jobbar jag visserligen inte förrsen fredag kväll, sen ledig lördag söndag.

Ser framemot min långledighet nyårs veckan som jag förhoppningsvis får tillbringa med min älskling som jag saknar som in i bombens....Ibland kan jag önska att han bodde närmare, som såna här dagar då deppen är ett faktum, för en kram, ett leende från han hade gett så mye kraft att jag blivit piggelin på 2 röa sekunder...

 

Sen samtidigt finns det fördelar med att han inte gör det och det e att han slipper just detta haha...

Jag e inte specellt rolig om man säger så...

Det märks på mitt musik val.. ganska så tydligt..

Det värsta med dessa perioderna är att jag tänker så fruktansvärt mycket och negativt, jag hittar fel där det inte behöver finnas fel.. och så retar jag mig på det och så grubblar jag på det länge och väl... Sen e det helt fel.. 

Men va fan.. Jag har fina vänner och dom finns där alltid, så finns även mitt hjärta, ett sms bort, ett telefonsamtal..

 

Snart är det final i big brother, funderar på om jag inte skall söka dit nästa gång, va tror ni... Mig instängd 100 dagar i ett hus med si så där 20 andra??? Jo jag skall nog attans satsa på det... Tror jag passat sketa bra in där bland dom andra idioterna... Om inget annat hade jag kunnat sitta i bikten och spy galla för prata med mig själv e verkligen nåt jag har talang i haha...

Vi kör en röstning, vem vill se mig i big brother?????

 

Tjingelingplingeling

 

 

 

 

 

 

 

Så känns det extra i mitt hjärta, just nu är det så. 

 

Ligger på soffan kan inte svälja, kan inte äta men framför mig står det en påse lakritschoklad. 

Den fick jag av en patient i fredags. Den där chokladen har vi delat på sen dag 1, den där passionen dela vi hon och jag. Vi dela mycket hon och jag, vi va liak på många sätt, hon va precis som jag. 

 

I fredags fick jag påsen för det skulle vara sista gången vi sågs, hon skulle åka i går till ett annat ställe för annan vård, hon skulle lämna vår avdelning efter alla dessa månader. 

Vi har haft våra duster hon och jag, vi har haft våra stunder med samtal, vi har haft våra dispyter kring saker och ting. Men i slutändan har vi alltid delat den där chokladen.

 

 

I går fick jag nyheten, hon lämna tidigare än väntat. Men inte till ny vård, hon lämna avdelningen men inte som tänkt.. Hon lämna livet... 

 

Det va ju på den vägen hon vandra, hon visste det, alla visste det men nånstans trodde vi väl alla att bhon hade lite mer tid kvar. I fredags va hon sitt vanliga pigga, skämtsamma underbara jag, ja hon hade stunder där hon va mindre underbar men i fredags va hon på glatt humör. Hon såg framemot flytten, hon såg framemot att komma närmare sin familj... Men hon kom aldrig dit. 

 

Hon prata i telefon med en vännina i fredags, hon såg framemot att träffa sin vän på lördag. för på lördag va det dags för fest, inte vilken fest som helst. Hennes mål, dit hon ville, fylla 50. Det skulle hon på lördag. Detta målet nådde hon inte... För hon lämna livet.

 

Jag kan inte låta bli att inte känna...

 

Vila i frid... 

 

 

 

 

 

 

 

I natt har jag sovit som en jävla kussamuuuu.. Funderat och tänkt på en jäkla massa.. Jag har svårt för vissa saker och jag måste bara ge mig tid att vänja mig vid det hela. Men det e svårt men jag gör mitt absolut bästa för att lyckas... 

Ja i morse va det allt svårt att ta sig ur sängen den här tröttheten e ju inte vettig nånstans.. Den e ovettig och jäkligt onödig, tycker jag allt. BEgripper mig inte på tröttheten som ändå inte gör att man kan sova.. Varför ha den liksom? Nån vettig förklaring finns säkert men ingen har delgivit mig den. 

 

Nåt positivt med dagen e i alla fall att jag kom fram till ett beslut till sist i en fråga som jag haft länge. Jag kom fram till att hoppa från stupet och bara hoppas jag landar på fötterna. 

Man måste på nåt sätt stå på sig. Man kan inte låta folk trampa på en och låta dom behandla dig hur som helst. Jag har gott om tålamod men ibland tar det även slut för mig, så e det bara. 

Det finns inte riktigt i mig att jag skall lägga mig ner och själv dö. Nåt väcks i mig och jag e redo att fajtas. 

Nånstans har jag respekt för mig själv och kan inte låta folk dansa runt med mig som en trasdocka. 

Vi är alla människor med känslor man kan inte spotta på stenen hur mycket som helst rätt som det är så e den dränkt och då jäklar hoppar stenen upp och biter dig i näsan.. Eller tja nej så va det kanske inste redigt men du kan bara spotta på den tills den e blöt sen har det lite tappat sin mening. Men när folk väljer att då byta sten för den andra har man liasom dränkt.. Jaja det e fine by me.. Men om den andra stenen inte bet dig i näsan så kan du räkna med att JAG gör det, för oss båda... 

 

Idag på jobb fick jag mig en tankeställare av kaliber i duschen med en patient, ja alltså patienten duscha och jag hjälpte till, vi duscha inte ihopa.. ajjjnej nu blir det galet, tillbaka till saken. 

Denna patient är en pain in the fucking ass... milt sagt, kaxig, bitchig och bara så statans otrevlig ibland, ja precis som jag kan vara. Idag prata vi ganska så ingående pga dåliga nyheter som kommit hennes väg. Där hon berätta att hon alltid varit den starka, den som aldrig bryter, den som aldrig faller, den som står på sig, den där starke som inte får lov att falla, den där starke som inte får lov att gråta, den där starke som inte får må dåligt, precis som jag. 

 

Hon berätta hur svårt det är att prata om allt som väntar för hon e så stark, jag kunde verkligen se mig själv i henne, jag kunde se hur det varit om det varit ombytta roller hon och jag. Jag hade varit likadan, jag hade inte heller kunnat bryta ihopa, inte kunnat prata om hur jag egentligen kände, för jag e den starke Lotta, precis som hon. Detta är egentligen ingen bra egenskap om man tänker efter, att aldrig visa sig sårbar, att aldrig släppa folk för nära, att alltid vara stark ensam. 

För visst måste det vara bättre att vara stark om man e 2 som delar på det? Eller om man delar med sig till sin närmaste krets om så bara nån, visst måste det vara starkare, att våga släppa in nån? 

 

Hon har haft bakslag men när hon säger det är inte alla bakslagen som gör mig mest ledsen, det är att jag nu måste tänka om. Jag visste jag skulle dö sen nu måste jag ändra allt, för jag skall dö snart. Tårarna va på väg mina vänner tro mig.. Man kan aldrig säga när, man kan aldrig säga hur. Men vi alla skall den vägen vandra, dock är det inte alla som vet om det innan, som kan ligga vaken på nätterna med vetskapen att jag skall dö snart, om nån vecka, inom nån månad. Hinner jag fira jul? Får jag uppleva en födelsedag till? Hur snabbt går det? Kommer jag ha ont, kommer jag ha ångest. Detta är nåt cancer patienter brottas med dagligen.. 

 

Sen finns det dom som faller knall fall, ena minuten med andra minuten borta, det finns dom som går och lägger sig på kvällen och inte vaknar på morgonen.

 

Men oavsett vilket sätt vi än skall dö på´, jag kommer mest troligen dö pga drunkning för jag har glömt hur man simmar i duschen. Ta vara på varandra för fan, ta vara på varenda minut du kan få med dom du älskar, gillar, tycker om eller hatar för en vacker dag finns dom inte mer och vem fasiken skall du då hata liksom? 

 

Ja det va en del tankar om dagen så här långt. 

Men innan jag slutar så måste jag bara säga, jag är en kvinna med integritet, etik, vett och moral. Rätt och fel skall vara rätt och fel. Tänk på det nästa gång.... 

 

Tjabbalabbaloooo

 

Så e det ju faktiskt, det finns inte nåt annat sätt att ha den där röven och så e det. 

 

Mycket händer och mycket sker av olika anledningar. Intriger finns ju alltid här i livet, några vettiga, andra mindre vettiga. Man väljer själv sättet man fajtas på, antingan fajtar man fair game eller så fajtas man fult. Jag är ett stort fan av att fajtas fair av enkel anledning jag vill inte att nån fajtas fult mot mig så e det ju. Man skall inte dra saker till sin spets eller hur? 

 

Men en moralisk fråga som man kan ställa sig då och då... När jag berättar mina innersta hemligheter för en nära vän som jag litar på till nästan 100%.. Är det då okej den dagen vänskapen tar slut eller får sig en törn att den personen använder det mot mig? Är det okej när vänskapen tryter att berätta sakerna vidare? 

För mig är det en oskriven regel, sen får andra säga sina åsikter i det hela helt klart, men min personliga åsikt är NEJ. Det som är sagtt i förtroende är väl ändå i förtroende fast vänskapen kanske inte är den samma? Oavsett vad jag känner, hur mycket hat jag än bär så förblir hemligheten precis det, en hemlighet. 

 

Nu är det ju inte alla som skulle hålla med mig i detta och det är okej alla e fria till sina åsikter.. 

 

För mig är respekt en viktig sak i livet, ömsesidig respekt är dem bästa. Om jag vet en smaskig detalj om en person, när e det okej att avslöja den? Skall man prata om det privat? Eller skall man slänga den ur sig på puben bland 10 andra? Av respekt för den andra och för att den andra faktsikt skall ha en chans att försvarar sig så e ju privat det bästa. För vad vet jag, tänk om det jag hört, läst eller sett inte e sant? 

 

Ibland önska jag att alla människor tänkte eftre före.. För vet ni vad?? Om du anser att hemligheter e fria att avslöja när vänskapen e slut, tänk då JÄVLIGT noga efter vad den andra vet om DIG... För det där kan komma tillbaka och bita dig duktigt i röven... Och frågan e, e det värt det då? 

Jag är ett stort fan av den här meningen, tänk efter före, handling har konsekvens. Detta är ett återkommande för mig. 

 

Det för mig utsökt in på fejjan, hur använder vi sociala medier? För mig är var varannan staus uppdatering som vissa gör lite med osanning i dom. Det är skit bra att du älskar din man över allt annat, grattis du har hittat den perfekta mannen utan ett enda jävla fel... Whhooooooo lycka till dig... Du har världens bästa barn som aldrig någonsin felar eller gör nåt, dina barn älskar dig och du älskar dom över alla annat... Grattis, du har dom enda barnen i världen som aldrig gör fel.. whhooooo grattis...

 

Sen finns det tvärtom, som har välrdens sämsta man som har så många fel att man bara undrar varför i helvete lämnar inte människan denna karl som ändå inte har ett enda rätt..

Eller den personen som klagar på allt, som inte har en enda ljusglimt i sitt liv. ÄR livet så jävla hemskt att det enda du kan göra är klaga över allt på fejjan så för fan ring psykologen och få expert hjälp.. Ja på fejjan finns säkert 50 st amatör psykologer som kan hjälpa dig må bra en 5 minuter med sina kommentarer men sen då?* 

 

Jag själv skriver många statusar som ingen jävle ändå begriper vad fasiken jag menar, det e kul.. Eller jag tycker det i alla fall. 

Ja jag älskar min karl, men inte fan e han felfri, ja jag älskar mina barn men fy fan vad dom e pain in the ass ibland. Jag e inte rädd för att skriva det.. För så e livet liksom. 

 

Jag lever med en tonåring med Aspherger och ADD mitt liv e då inte enkelt eller en dans på rosor. Varför skall jag då göra sken av det på fejjan? 

Nej lite lagom med positivt och lite lagom med negativt funkar bra. 

 

Nu till annat. 

 

Min födelesdag kom och gick, min underbara karlaslok kom ner och så jävla glad e jag för det... 

Hans födelsedags present va den bästa jag fått på länge haha...