Ja hur länge kan man blunda för problemen som finns, vecka efter vecka, månad efter måndag, år efter år? Är det rimligt?

Vissa verkar tycka det, att man kan blunda för saker och bara fortsätta som om inget hänt eller att det finns alls. 

Det funkar dåligt ialla fall med mig, jag får taggarna uttåt och jag blir elak till sist, vilket folk borde veta vid detta laget men ändå testar man.. 

FUCK YOU!! Liksom... 

 

I am done with the fucking game you play.

 

Man kan inte låtsas som inget, saker försvinner inte, det funkar inte så. Jag kan förlåta men jag glömmer ALDRIG! Så fjäsk går fet bort..

Men ändå så testar man, kan funka... Pang säger det och man får nåt elakt slängt i huvudet.. Sorry, funka inte denna gången heller..

 

En annan sak som stör mig fett mycket är den så kallade polisanmälan som ligger på mig och Camilla. Den verkar heller ingen vilja reda ut, man kan ju fråga sig varför?

Varför vill ingen ta tag i det, den skall bara ligga där och gro eller?

Vi vet inte ens vad vi e polisanmälda för, så vi vet inte hur vi skall försvara oss heller, det e helt sjukt. Den ligger liksom bara som ett mörkt moln över oss.

 

Förra veckan va vi i alla fall i vår container och hämta lite saker som vi skänkte till ett annat insamlingsevent som går till forskningen för SMA, the fight heter eventet och e klart värt att besöka deras sida på fejjan och följa dom. Det är en mycket ovanlig sjukdom som drabbar ganska få barn i Sverige per år, det finns bromsande mediciner, men Sverige köper inte in den för man anser den är för dyr!!

 

 

För dyr??? Kan man verkligen säga som när det handlar om barns liv, hälsa och överlevnad, för dyr!! 

Ja men vad kostar allt runt dessa barn då? Sjukhus, läkare, mediciner dom redan nu har, assistenter dygnet runt med mera.. Nej men det kan man beskosta men att rädda livet på dessa barn är för DYRT!! 

 

Häng gärna med i deras insamling och skänk en slant, det e allt värt varenda krona ni kan skänka dom. 

 

Dom fick i alla fall lite saker av oss, vi kommer ju inte använda dom, vi kommer inte att ha nåt mer event som det ser ut nu, mycket tack vare en polisanmälan som ingen verkar vilja reda ut. 

Nåt som hängt i luften nu i snart 2 år.. 

Fuck you på den! 

 

Annars då? Ja jag hänger i, det går sakta och jag känner mig inte alls i form, jag e så trött hela tiden och det e grymt jobbigt, jag orkar inget, allt e jobbigt. 

Denna veckan har jag 2 barn här hemma, Liam och hans kusin, min syster son Jonathan. 

Det e mysigt och klart en förändring i mitt annars ensama hem. 

 

Jag försöker fylla mina dagar med meningsfulla saker men det går si så där. Bara tanken på att jag måste göra saker gör mig trött, som idag, möte med chefen, trött, sov när jag kom hem. I morgon först MR med Liam, sen får jag åka rakar vägen till Malmö och åka till banan, annars blir det hem och sova och då kommer jag inte till banan, egentligen skulle jag kunna skita i det och rycka på axlarna som dom gör och säga, not my problem! 

 

Men nej då, så funkar inte jag, jag e inte byggd redigt på det viset, vilket e jävligt synd ibland. 

 

Vet ni, jag såg nåt idag som fick mig att rysa, ja alltså det gör jag var gång jag ser eller hör hans röst, men fuck vad underbart.. 

 

 

 

Min stora dröm i livet att få se han live, ja alltså jag hade sett han efter jag svimmat av total lycka. 

En enda önskan man kunde fått här i livet så hade det varit att få stå där framme, skrika, svimma, gråta och bara njuta.

FInns ett annat klipp oxå fär han ger sin gitarr till en kille i publiken, fuck liksom han e ju bara THE MAN!!

 

Nåja jag får fortsätta drömma om detta, risken att han kommer i närheten av Europa e lika med 0000000,0000000000% 

Så stor chans har jag att få se min största idol, hans musik har betytt mycket genom åren och gör än. 

Han är och förblir den enda....

 

Nu skall jag fortsätta med att vara sur på vissa och snart laga mat till 2 tonåringar som vakna för 1 timme sen efter att ha lagt sig kl 06.30 i morse. I kväll stänger jag internet för dom, dom måste upp tidigt i morgon för då skall vi åka så vi är i lund 11.30...

 

Adios 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra onsdagen kl 07.00 gick resan mot Tierp arena, ca 1,5 timme efter Stockholm ligger denna dragracing arena. EM i dragracing skulle gå av staplen, med närmre 300 team, allt från juniordragster till topfuel. 

 

Under första tävlingen i Malmö träffade jag och prata med Speedgroups ordförande Åsa Kinnemar ang tidtagningen och min önskan att få se denna arenans tidtagning. Åsa sa hon kunde kanske fixa det, sagt och gjort. 

Började leta lift upp, sovplats. Allt löste sig och jag kunde åka. 

 

Kom upp onsdag eftermiddag och på torsdags morgonen va jag på plats i arenans tidtagning. 

Halva dagen va jag där, sen på fredagen njöt jag av dragracing från läktaren halva dagen då mitt mående svek mig. 

Lördagen och söndagen körde jag hela dagar. Vilken chans jag fick, det va spännande att få knappa nummer på en stor EM tävling, få ny lärdom från den finländska FIA killen, från Oskar som va tidtagningschef och så fick jag återigen arbeta med Pernilla som jag jobbat ihopa med i Malmö, vi är ett klockrent team hon och jag. 

 

Det va otroligt skönt att bara sköta själva körningen och slippa skriva ut listor, publicera, anslå och fixa sensorer, vilket enbart JAG sköter i Malmö. 

Det va ett helt annat lugn kan jag säga. 

 

Ja det va allt en unik chans jag fick och jag e sååååå glad att jag tog den och gjorde slag i saken. 

 

Kom hem söndag natt vid 01 tiden och nu har jag typ sovit i 2 dagar. Musten och orken försvann från mig. 

 

Nu e det dags för nya tag och jag är redo med ny kunskap och lärdom...

 

Tack till alla som gjorde detta möjligt!!!

 

Nu e det onsdag och min ridning e slut :( Så det får bli malmö banan och andra hästkrafter idag. 

 

Adios

 

 

 

 

Det e så här, vissa saker lägger jag offentligt andra bara vänner, varför? Jo enkelt, jag vill inte att hela världen skall veta mina känslor ibland. Jag lägger vissa bilder offentligt, andra delar jag bara med vänner. Jag är inte den som e super öppen här på fejjan, inte heller på jobb. Jag är öppen för mina vänner dom få jag faktiskt pratar med ang mitt mående.

Utåt sett ser jag ut att må toppen, det jag delar offentligt, på utsidan kan du/ni inte se mitt mående på insidan. När du/ni läser mina statusar, ser mina foton eller taggningar från nåt kul med mera, speglar det inte hur jag mår inombords. Det syns inte på bilden där jag e uppklädd att jag har ångest. Det syns inte i min status som du/ni läser och skrattar åt att jag egentligen mår skit. När jag kommer till jobb eller träffar kompisar ser inte du/ni att jag bara 1 timme innan hade ångest för att ens ta mig ut ur lägenheten. Du/ni ser inte på mig på vid vårt möte där jag skrattar och ler att jag egentligen bara vill hem och krypa ner i sängen eller sätta mig i ett hörn och gråta. När jag ibland inte ens kan ta mig till jobb för att ångesten tar över. Det syns inte på mig att jag kvällen innan gråtit hysterigt pga tankar, känslor med mera.

Det syns inte på mig när jag träffar er att jag kvällen/natten innan suttit i telefon i en och en halvtimme i telefon med psykakut för att min ångest höll på att äta upp mig, när trycket över bröstet ökar, när det börjar sticka i fingrar, när man inte kan sitta, stå eller ligga, när ångesten går över till panikångest och man ärligt tror man skall dö, det syns inte på mig när jag kommer till jobbet dagen efter. Du/ni kan inte se på mig på måndagen att jag lördagen innan varit inne på psykakut för att jag funderat på att hoppa framför tåget för att jag inte orka med ångesten som äter upp en, för att jag inte orka med tårarna som inte slutar rinna, när tankarna inte slutar och man bara vill försvinna, när själen skriker att den vill lämna kroppen, när man känner att psyket sviker och man vill bara försvinna. Det finns då inget som tar bort smärtan och till sist ser man bara en utväg, försvinna.
Du /ni ser inte på mig när vi möts att jag faktiskt haft dessa tankar. Det går inte att förklara hur man mår i en depression, ångest och panikångest, det går inte hur man än skulle vilja.
Så nästa gång du/ni ifrågasätter varför jag inte jobbar mer än en viss procent eller när jag e helt sjukskriven tänk efter... Hade jag brutit ett ben och varit gipsad hade du/ni sett smärtan jag bär men den inre smärtan kan du/ni inte se.

När hjärnan helt stänger av och du inte ens minns vart man kastar soporna fast du jobbat på samma ställe i 10 år, När hjärnan inte alls hänger med och du e livrädd för att göra fel. Så har jag det dagligen på jobb och hemma. Så snälla har du/ni inget bättre för dig/er än att snacka skit bakom min rygg tycker jag mer synd om dig/er än om mig själv. Lev en dag med det jag bär på dagligen så kan vi prata sen. Eller än bättre, prata med mig inte om mig!!

Jag är otroligt trött på att bli i fråga satt, att behöva försvara mitt mående. Att behöva sitta och höra hur folk undrar hur du kan göra det och det och det när du mår dåligt.
Vill du/ni ha bevis kan ni få läsa mina journaler eller se min medicinlista. Sluta snacka skit och sluta ifrågasätta sånt som du ändå inte kommer att förstå förrsen du själv varit i min sits.
Man säger ofta åhhh jag får ångest, nej du har aldrig upplevt riktig ångest, åhhhh jag blir så deprimerad, nej du har aldrig varit deprimerad och känt dig som den mest usla människan i världen.
Här har du/ni ert svar, undrar du/ni nåt mer, pröva den där dumma saken som heter fråga!!

Att leva med ett psykiskt mående e inte en dans på rosor, det är en daglig kamp.
Frågan, skönt att vara sjukskrien hela sommaren eller??? NEJ det är det inte, det är inte varken skönt eller kul att vara sjukskriven en hel sommar.
Jag hade hellre varit normal och jobbat, jag hade hellre mått bra!

Ja jag hann inte mer än hem från mamma tills nästa behövde hundvakt, så det va packa väskan igen. 

Landa hemma i går, nu skall väskan packas igen för på onsdag drar jag till tierp på dragracing.. 

Lite semester från det vanliga livet och det kan behövas. 

 

Hur det kommer gå vet jag inte då mina dagar e som ballonger, man blåser upp den, fyller den med luft.. den håller sig fint ett par timmar, sen börjar den tappa luften, man knuter upp knuten och så pyser luften ur den. 

Umgefär så e det för mig, när luften pyser ut kommer tröttheten som ett brev på posten och sömn blir det i minst 3-4 timmar, för att sen blåsa upp ballongen igen med ny kraft. 

 

Samtidigt vill jag hålla mig sysselsatt för att slippa tänka, för att slippa känna.. För att slippa känna ensamheten som bränner i mig. 

 

Men jag behöver oxå känna ett lugn, ett lugn jag just nu inte har och inte finner. 

 

Sen har min rygg tagit semester eller gått i pension, för den sammarbetar icke nånstan med mig längre. 

 

Nej jag känner att fortästter jag skriva nu kommer det bli otroligt deppigt och jobbigt..

 

Adios

 

 

På borta plan e över. En vecka hemma hos mamma och pappa som hund och fågel passare e över och lite smått glad e jag för det. 

Det e ganska svårt för mig att vara hemmifrån i en hel vecka och efter 2 dagar ville jag bara åka hem. 

Får se hur det blir i september då jag skall vara där i 3 hela veckor... 

 

Jag har i alla fall passat på att träffa Therese vi pimpla kaffe och spela kort och tärning en hel dag, jag har träffat Sara över en fika i solen och min syster har jag umgåtts med i 3 dagar, varit med min systerdotter i stallet. 

Så jag har allt hållt mig sysselsatt, vilket e skönt. 

 

Jag har även varit på banan i helgen, det va tävlingsdags tyvärr regnade söndagen in men jag fick lärt mig mycket användbara saker.. Vilket e jäkligt skönt.. 

 

Jag försöker hålla mig sysselsatt för att slippa tankarna som kretsar i mitt huvud. 

Det är ibland jobbigt att vara jag men jag kan ju inte byta ut mig, det blir liksom jäkligt svårt kan jag redan nu säga. 

 

Ibland vet jag liksom varken ut eller in.. Men skam den som ger sig, jag skall klättra åter till där jag va innan..

 

Jag börjar väl själv inse nånstans att detta är mitt liv nu, att jag kommer att få leva med denna ångest resten av mitt liv, jag behöver bara tid att smälta det och acceptera det. 

 

Vad har mer hänt? 

 

Jo jag va på en dejt, blir det fler? 

Nje det blir det inte, varför inte?

 

1 Jag har inget, absolut, jag säger absolut inget gemensamt med en gym snubbe! Det kommer aldrig funka, så enkelt e det. 

2 Han verkar inte ha rett ut vem han e, han har inte funnit sig själv helt och hållet om man säger så. 

 

Det är dom 2 största anledningarna, den stösta och avgörande punkten i det hela e faktiskt, han hade fula skor :P haha... 

så e det.. 

 

Nej nu skall jag ta tag i denna måndagen.. 

 

Adios