In i det gammla. Jag är tillbaka på mitt jobb efter nästan 3 års sjukskrivning, det va nervöst och jag visste inte hur det skulle kännas att återvända efter så lång tid. Men jag e jag och jag tar tjuren vid hornen.

 

1 vecka sen fick jag influensa och låg sjuk i 2 veckor. Men nu e jag tillbaka och grattis till mig jag föll direkt. 

Pladask föll jag rakt in det där som en gång i tiden gjorde mig sjuk.

Går huvudstupa in i saker och när passet e slut e jag så slut att gråten sitter i halsen. 

Ja det va inte bara jobbet som gjorde mig sjuk det va även andra saker som påverka så klart men jobbet blev min tillflykt då. 

 

Nu e jag tillbaka och skall hmmmm ja inte göra det jag gör, göra allt som jag egentligen inte skall göra men gör ändå för att..... Jag e jag.

Måndag och tisdag jobba jag kväll och det va röven full från 13.30 till 21.30 fanns knappt tid att gå och kissa. Gick i ett och många sjuka patienter. 

Mitt jobb e psykiskt påfrestande och detta vet jag ju efter 13 år på samma ställe. Mitt jobb kräver en del så e det. 

Vem som helst kan inte jobba med det. Det säger jag inte för att höja mig själv utan det är så. Det krävs en viss människa för att klara av den psykiska biten och ändå le och vara trevlig och glad. 

 

Du går från en döende patient med ledsna anhöriga till en patient som kommer bli "frisk" Där emellan skall du skifta från stöttande till leende skämt och skratt.

Det är inte alltid så lätt men måste göras. 

 

Eftersom jag varit borta så länge så e jag lite vilse på avdelningen gällande en del saker. Många saker sitter som en smäck och kom till ytan snabbt när jag tog på mig dom vita kläderna och min skylt. Andra e så klart nya, saker har ju inte stått still dessa år jag varit borta. 

Jag går 200 in på morgonen eller eftermiddagen jag börjar och jag slutar inte förrsen passet e slut. 

Detta gör att jag i måndags och i tisdags åkte hem med ångest från helvetet och va redo på tisdags kvällen att ringa på onsdagen och säga upp mig. 

 

Va ledig i går onsdag och vad gjorde jag, sov hel dagen från och till hade ingen ork till nåt, bara va helt utslagen. Detta är nåt som jag mest troligen aldrg kommer ifrån. 

Oavsett om jag e tillbaka på jobbet 75% så är min osynliga sjukdom kvar. Den är en del av mig och det måste jag leva med. Acceptera det e svårare att försöka inse att jag kan inte göra allt även om jag vill. 

 

Idag gjorde den sig påmind som fan. Det va ganska "lugnt" men ändå att göra. 

Men som jag skrev innan vissa saker e nya och jag bad om hjälp, den hjälpen "hanns inte med" och jag stog där själv och stressad blev jag, rädd för att göra fel. Aldrig gjort det, visste knappt vad jag gjorde. Fick fråga gånger flera, sprang in och ut ur rummet. Detta gjorde ju så klart att gråten satt i halsen. 

 

När man lider av depression, ångest så finns alltid den där rädd för att göra fel känslan där och när den blir så påtaglig så bubblar gråten inom mig, för jag vill inte göra fel. Nu va det inte liv och död om jag gjorde fe l men ni förstår kanske ändå. 

 

Nåja jag slutgjorde det jag skulle, 15 minuter över min lunch tid, tar en kopp kaffe sätter mig i fikarummet, blir utkallad efter en klunk av mitt kaffe... Oj jag visste inte du hade rast.. Nej skit samma nu kan det kvitta.. Gråten i halsen och tårar på väg, jag ville bara sitta och dricka mitt kaffe. 

Men det va ut och göra det som skulle göras, sen ringde det och ringde och nån bad mig göra nåt då jag nästan till sist ryter alltså jag skulle ha lunch.. Känner hur humöret bara e på väg åt helvete. 

 

Gå och sätter mig inne på toa 5 minuter i lugn och ro för att lugna ner mig och för att gråten skall återvända ner i halsen. 

När jag sen får gå hem mår jag ju så klart inte bra. Och jag e åter tillbaka till att åka från jobb nästan gråtandes, trött och helt utslagen. 

Ingen hunger, vill bara sova... 

Har ett pass i morgon oxå sen ledig lördag söndag. 

 

Känns som om jag liksom inte behöver planera så mycket för mina lediga dagar mer än att sova, vila och vara bitchig i mitt egna hem där ingen kommer till skada. 

 

Det e klart att detta är en inkörsel tid för att komma åter men om detta skall funka måste jag lära mig, allt behöver inte gå i 220, jag kan inte göra allt själv, jag måste släppa vissa saker, jag måste släppa.. Jag skall inte... Jag vet detta men det måste in i skallen oxå.. Eller ja det finns i skallen men det skall funka i praktiken och det gör det fan inte än. 

 

Skall ha möte med chefen i morgon som vi skall ha varje vecka för att stämma av. Vet inte om jag skall vara ärlig eller köra mitt vanliga, det funkar skit bra, inga problem.. 

Jag vill verkligen inte bli sjukskriven igen och jag måste ha det i tankarna...

OM du fortsätter så här Lotta KOMMER du bli sjukskriven igen. Du kommer inte fixa det om du skall köra på så här. 

Ja det e lätt att säga, svårare att utföra. 

 

Nåja nu har jag kräkt lite, tur kanske jag starta upp bloggen när jag gjorde så jag kan använda denna som ventil.. 

För det kan behövas..... Tror jag..

 

Adios 

 

 

 

Nej inte redigt än men ibland känns det som det e nära att jag bryts i 2 bitar, rätt av på mitten. Kanske 60/40 delningen vem vet? 

 

När kvällen kommer och mörkret lägger sig. När tystnaden kommer det e då. Då tankarna tar vid, då alla känslor far och yr, det är då det känns som mest. Det är när mörkret faller som demonerna vaknar till liv. 

Dom väcks till liv av mörkret som kommer smygandes medans dagsljuset försvinner sakta över till månljus.  Det är när skuggorna dansar över väggen som allt vaknar. Det mörka, demonerna, tankarna, känslorna. 

 

Men jag dansar inte deras dans längre. Jag dansar min egna dans och ja jag dansar ibland med demonerna när dom bjuder upp till dans. Men jag har oxå arbetat fram en bra handlingsplan för att inte dom skall ta över helt när dansen börjar. Man behöver en flyktväg.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland faktiskt gillar att dansa med demonerna som lever i mitt huvud. Ibland gillar jag dom mer än jag gillar människorna omkring mig.

 

Ibland trivs jag i det mörka, det skrämmer mig egentligen inte längre och jag e ibland rädd att jag skall ge efter och stanna där i skuggorna och titta ut mot ljuset och bara känna nej fy fan. 

Världen är en skrämmande plats och människor skrämmer mig egentligen mer än vad skuggorna, mörkret och demonerna gör. 

 

Jag har den sista tiden fått se med egna ögon, fått känna på hur en redig kniv i ryggen känns. 

Men jag tror på karma och karma slog till direkt. Ibland faller man på eget spel och man skall vara jäkligt försiktig med vem ens motspelare e. Det e mindre bra att man skall skjuta en kanin men skjuter sig själv i foten. Dåligt spelat drag.....

 

Man skall oxå noga överväga vem medspelaren kan ha på sin spelhalva. 

För när man ger sig in i leken får man leka tåla...

Bjud inte upp till dans om du inte kan slutföra stegen. 

 

Alla skall vi döden möta det enda vi inte vet e när, vissa i förtid och andra inte tidigt nog.

 

Thats all folks för nu. 

 

Adios

 

 

 

Ja man kan säga att det va ett bra tag sen jag blogga, typ massa år sen. Men nånstans kände jag nu att det kanske va dags att dra igång igen i alla fall ett tag. 

 

Det e svårt ibland när man samlar massa på sig och sen kommer det ut halva då och då på fejjan. Kanske bättre då att kicka igång den här igen och se om jag kan skriva av mig då och då.

 

Vad händer i mitt liv? Tja färdig med sjukskrivningen som varade i nästan 3 år. wowhoooo bra jobbat. Eller vad man skall kalla det hela. 

Men nu e jag tillbaka på mitt jobb i Lund som undersköterska.. Skam den som ger sig typ. 

 

Jag kämpa mig tillbaka men jag vet inte hur och jag vet inte om jag någonsin kommer göra det igen om jag skulle kracha igen. Jag tror att om jag börjar skjunka igen så e det nog fan kört. 

 

Mer då, ja jag e ännu singel and going strong på den banan haha ja jag e nog ful, fet och otrevlig för inte fan finns det nån i mitt liv. Eller ja en gammal finns som ännu spökar runder i min hjärna och hjärta. Vissa e svåra att släppa, punkt slut på det ämnet :P

 

Den stora frågan e egentligen hur mycket skall jag outa mig u bloggen, skall jag hålla den lite kryptisk eller skall jag riva ut min själ som jag gjort förr. 

Jag e inte överens om detta med mig själv än. Vi får se vad tiden ger. 

Men jag känner mig själv och det kommer komma inlägg som är personliga med en massa funderingar så enkelt e det. Det vet vi alla.

 

Men detta får räcka för denna gången, på åteerseende säger väl jag :D

 

Adios