Jag trodde att det skulle vara ganska så lätt även denna gången att trappa ner och sluta med rävgiftet men ack vad jag bedrog mig. 

Detta beror så klart på att jag under 1 års tid haft den högsta dosen man kan på dessa och jag som vanligt gör som jag vill...

Alltså börja nertrappningen innan jag ens varit hos doktorn och har så klart gjort det för snabbt. Så mitt mående kan jag endast skylla på mig själv så klart. 

 

Att gå från 375 till 37,5 på 3 veckor e inte att rekomendera och jag får stå mitt kast helt enkelt. 

Men ack fy fan det e tufft och jag känner mig som jag vet inte vad. 

Jag vet ju nu oxå att mina känslor och tankar is all over the place och att jag INTE skall läsa så mycket in i saker. 

Men det e lättare sagt än gjort och mitt humör växlar värre än en växelautomat på ett tivoli... 

Från glad till sur, från sur till lesen, från ledsen till besviken över folk och deras beteende. 

Känslan av att bara passa ibland när ingen annan finns till hands, att liksom vara utbyttbar snabbt och lätt. 

Ibland passa och ibland bara bahhh skit i henne.. 

 

Att få meddelande eller samtal bara när det passar..

Att passa som umgänge när ingen annan finns tillgänglig?

Ja kanske e det inte så men känslan i mig går inte bort och jag känner så. Det e mina känslor så vad ni än säger så kan ni inte förneka mina känslor! 

 

Mina känslor e verkliga och dom är mina. 

 

Vissa har ju satt i system att utnyttja min den där, tyck synd om mig sidan jag äger och den suger i vissa lägen. För vissa vet exakt vilken knapp man skall trycka på för att få mig dit man vill, tyvärr. 

 

 

Mitt andra problem e ju oxå att jag inte öppnar upp mig för nån, jag går och håller det inne och det e inte heller så jävla smart ass gjort liksom. 

 

Äsch jag går och sover tills nästa år känns det som. 

 

Adios