i en veckas tid har jag haft ångest från helvetet och det suger fett och det e skit jobbigt. 

Det vill inte släppa mig och jag gör allt för att få det at sluta men utan lycka, det är ett konstant tryck över bröstet och tårarna kryper fram.

 

Varenda kväll i min ensamhet gråter jag med en tyngd i mitt bröst som inte vill släppa mig. 

 

Jag vet att jag e deppig på min facebook så även här i min bogg, måste börja tänka på att inte lägga så mycket negativt på min fejja och hålla det till bloggen. För bloggen är ju det verktyg jag egentligen skall använda för mina tankar. Sen e det ju klart upp till var och en att antingen radera mig som vän eller ställa in så man inte ser mina deppiga inlägg i sitt flöde. 

 

Jag vet inte vart denna ångest nu kommer i från och vad den grundar sig i, kan det vara årsdagen som kommer runt hörnan på mer än 1 sak, kan det va ensamheten som spelar mig ett spratt, kan det va? 

Ja frågorna och funderingarna e många men svaren få. 

 

Jag försöker hålla humöret och hoppet uppe men det börjar bli tufft. Jag känner hur det påverkar mig mer än jag önska, som i stallet för nån dag sen då jag glömde vart jag la saker, jag leta efter min mössa, min vattenflaska, hästarnas mat, sopkvasten med mera för jag visste fan ingte vart jag lagt eller ställt sakerna. 

 

Tur jag kom ihåg att ta in hästarna och stänga box dörrarna :P 

 

Men denna mannen ger mig så in i helvetes mycket kärlek och mys att det e sanslöst, han känner av mitt mående och e extra mysig dom dagarna jag inte e helt 100.

Den enda mannen jag behöver i mitt liv e Karmel. Vem fan behöver pojkvän :P 

 

 

 

Men i  går på mötet med Arbetsfömedlingen brast det lite och jag grät helt öppet av tanken att börja arbetsträna och misslyckas, det e det som e det svåraste att jag testar oxå går det åt helvete att jag inte alls e där jag jag tror jag e. 

Men ändå på nåt sätt  känner jag mig redo att ta tag i det och börja leva igen, men frågan e om jag kommer leva? 

Sammarbetet mellan mig och AF och FK funkar skit bra och e inga klydd inget konstigt.. 

 

MEN 

 

Tyvärr kommer ju inte min ekonomi att höjas den kommer ligga på samma lilla ersättningen och bråka med soc kommer att fortsätta. Det suger fett att man skall behöva förklara hela sin existens för en myndighet. 

Det e som om jag ber om ursäkt för att jag finns och lever. Ungefär den känslan får jag. 

Men det som inte dödar det härdar och än levar jag ju. 

 

Känns bra men ibland mindre bra att vakna till en ny dag, nya utmaningar, nya känslor och tankar. 

Min hjärna e just nu i nån högspänningsmode, den slappnar inte av och släpper inte saker, den ältar och ältar, stör min sömn, stör min vardag. 

Den e liksom ett jävla stör helt enkelt. 

 

Jag vet inte vilken väg jag e på väg på, jag vet inte vart den leder eller vart jag kommer hamna, ljuset jag såg en gång har slocknat och kvar finns jag i mörkret letar efter en ljusglimt som kan leda mig dit jag behöver gå. 

Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag hoppas att ni står kvar där borta vid andra sidan mörkert och väntar på mig tills jag finner ljuset. 

 

En vacker dag skall jag resa mig och säga fuck you livet, ödet jag vann... 

Men den vackra dagen e inte här och jag vet inte när den kommer men snart e det sommar.. 

 

Adios 

 

 

 

 

 

Ja det e den stora frågan denna morgonen när en bibba på ca 20 papper dimper ner i brevlådan. 

Jag har kämpat i månader ekonomiskt och det har bringat ångest, när jaf väl tar tag i det och beger mig till soc för att be om hjälp blir det som ett slag i ansiktet. 

Ångesten det bringade att ens ringa samtal till dom gav mig många vakna nätter och det satt långt inne. 

 

Satt i timmar med kompletteringar och med Lina som hjälp. 

Alla har trott att dom kommer att hjälpa mig, det finns inte en chans att dom nekar till hjälp, det kommer att lösa sig. 

Fuck you långt in i röven på en uppblåst balong. 

487 kr va det värt, allt jobb och all ångest. 

 

Tack för alla år du betalat skatt ditt dummafanskap. 

Vi bryr oss inte om du blir bostadslös eller inte kan äta mat.. Det e inte samhällets problem. 

Lev på vatten för fan.. Vad trodde du.. Bitch slap!! 

 

Ärligt skall jag varje månad ha kluddet med att ansöka pengar för 400 kr?? 

E det ens lönt liksom, bajsskitmög som en piss i mississippi.. Ja visst 400 kr e ju mer än vad jag hade innan så visst fan.. Tack svenska samhället!! 

 

Att leva med derperssion och ångest och behöva leva med total penga ångest varje månad e så jävla fucking jippi att jag nu bara känner NU RÄCKER DET!!!!

 

Jag orkar inte, jag vill inte, jag orkar INTE mer...

 

Varför kämpa sig upp ur mörkret när man hela tiden blir nersparkad igen! 

 

Nej fuck it allt, jag stannar här nere i detta mörkret och ruttnar. 

Vad fan skall jag upp till dom levande för? 

Benen blir undansparkade på mig direkt, jag har snart inget kvar. 

Det finns snart inget som får mig att vakna på morgonen, jag har snart slut på glädjen i livet som får mig att vilja andas en dag till.

 

När man börjar veckan med att sitta och gråta i total hopplöshet då kan man lika bra sova bort resten av veckan, eller helt enklet bara sova och aldrig gå ur sängen! 

 

Jag har ingen kämparglöd kvar, den släcktes idag! 

Det e bäck mörkt och jag orkar inte en dag till.. 

 

Adios 

 

Ja min ork håller inte i sig så där väldans länge den har en tedens att ge upp efter ett tag. 

Jag har väl den senaste tiden bara gått på och inte tänkt den där tanken vad som händer när orken tar slut. 

I dag kom den.. Sömnen har varit min bästa vän denna dagen, jag har sovit till och från hela dagen och jag e ännu trött. Jag vet mycket väl att denna tröttheten inte går att sova bort ändå sover jag. 

 

Jag orkar inte hålla ögonen öppna, jag orkar inte tala med nån, jag har inte svarat i min lur på hela dagen, ser att folk ringer men ignorerar det. För jag orkar inte. 

 

Min ångest är på sin topp och med allt som händer och sker runt omkring blir det liksom som ett fängelse i mitt huvud. 

Polisanmälan skall nu till toppen av mörkret och bara tanken av denna får det att knyta sig i bröstet, får svårt att andas och ångesten biter i mig som en argsint orm som vill ha mig till sitt byte. 

2 års väntan skall ju upp till ytan och det e visst väl bra men jag hanterar det inte så bra som jag kanske skulle eller borde. 

Jag vet ju inget... 

 

 

 

 

 

 

Ja ibland e det bara för mycket och jag känner ibland att jag skulle behöva en paus i livet, en andnings paus.. 

Men det verkar som om det där ödet har helt andra planer och jag vet inte vad det egentligen planerar. Kanske e det så att ödet skall knäcka mig helt och bara låta mig själv dö i min egen ömkan. 

 

Jag har i alla fall fått mitt kjedjetäcka, 15 kilo e det på och tja funkar det? Nja jag vaknar alltså fortfarande men dock bara 1 gång per natt oftast vilket klart är en stor skillnad från att vakna 1 gång i timmen hela natten. 

Dock har vi oxå ändrat min sova pilleri och jag tar nu 3 piller till natten ibland 5 om jag har ångest på kvällen. 

Vi har även ändrat mina såna antiledsen piller till den dosen som e absolut max max i dessa och hjälper inte dom så blir det byta av piller där med.. Ja det e allt en jävla djungel med alla dessa pillerier. Snart har jag så många att jag behöver en sån där doset för att hålla koll på att jag tar vad jag skall. 

 

Men men jag har klarat mig 37 år utan piller så varför inte förgifta kroppen nu på äldre dar när man ändå snart skall ner i kistan. 

 

Mötet med AF och FK blev positivt och bra. Det känns som om detta e min chans att återvända till dom levandes värld ja ni vet den där där man har socialt nätverk i form av arbetskollegor. 

Det lyser ju tyst från min så kallade arbetsplats och jag känner mig knappast välkommen tillbaka om man säger så. 

 

Nu skall vi se om detta kommer bli bra men det känns bra och jag kände en lättnad efter mötet. 

Det bästa e oxå att min arbetsterapitantilanta e med och hon känner mig och kan inflinka med det jag missar. 

Det känns otroligt skönt att ha hennes hjälp och stöttning i det hela. 

 

Sen har jag ju vänner som ställer upp i vått och torrt, för att reda ut alla kompletteringar som behövdes göra så kasta Lina sig i bilen med Theo och körde till Landkskrona för att hjälpa mig reda ut allt och den hjälpen uppskattas som in i fucking bombens. 

 

Jag har nu mera börjat göra listor på kvällen, att göra lista till dagen efter, detta för att hjälpa mig att verkligen ta tag i det jag MÅSTE göra, det finns en massa sånt och det e inte alltid så lätt i min sinnestämning att reda ut allt och få gjort det där JAG MÅSTE... 

 

Men vem vet, jag kanske e på väg tillbaka till en värld där man lever.. 

Om inte tja då stannar jag väl här nere i botten och leker med djävulen. 

 

Adios 

Adios 

---