Ja det va nåt jag fick erfara i helgen, den där känslan man inte vet varför eller hur den ens kom... 

Men denna helgen va en käslosam pärs där jag inte vet varken ut eller in, vad e rätt vad e fel, vad hände och hur skall man göra.. 

 

När man saknar det som varit men inte hur det blev, när man vill men ändå inte, När man saknar men ändå inte, när känslan slår mot en. 

Det e ju ändå att den banan va början på en resa som jag absolut inte ångrar, jag ångrar hur det sluta och där vi är idag. Och att vara på samma plats igen men inte ens ett leende eller en hälsning känns så jävla galet att det gjorde ont. 

 

Alla minnen som delas på just den platsen är galet många och en av dom bästa tiderna i mitt liv.. Det tänker jag verkligen inte sticka under stolen med. 

Jag trodde jag hittat den som aldrig skulle försvinna, tänk hur galet saker kan bli..

 

Jag hörde ryktes väg att personen fanns på plats, jag tyckte mig se i ögonvrån men det har jag gjort förr och haft fel. Men sen mitt framför näsan, däruppe i från mitt fönster där jag så många gånger tittat ner på samma person stod människan.. Men det va inte nån som tittade upp och log som förr. 

 

Alla kvällar efter jobbet va klart att kunna gå ner och få en sån där varm go kram.. Sånt där som man kan sakna, saknaden av det som va.. 

 

Ingen va oskyldig i allt som skedde och jag känner att det aldrig fått nåt bra avslut, ni vet det där avslutet där saker känns utrett och klart utan det e så där jobbigt att mötas.. I alla fall för mig jag vet inte hur det känns för den andra.

Men mitt mående när allt skedde va en katastrof ja det e det väl idag med men jag har fått en annan insyn i mitt mående och hanterar det på annat sätt. 

 

Min förmåga att hantera känslor som spirar upp och impulsen att vara elaka Lotta som tittat fram för mycket i denna relationen efter allt va över är under kontroll på ett annat sätt. 

Jag har lärt mig att skriva och säga NEJ jag orkar inte nu... Jag hade inte den spärren redigt i början av min sjukdom när saker va kaos. 

 

Min depression poch ångest ställde till livet för mig och jag ångrar mycket som skett och blivit sagt överlag med alla relationer i mitt liv under den perioden. Vänner och familj som har fått ta mycket av skit från mig.. 

Men jag kan inte ta tillbaka det skrivna ordet inte heller det uttalade. Det som skett har skett. Men jag måste lära mig att dåtid är dåtid, nutid e nutid.. 

 

Borde jag ha tagit steget, talat, visat mig.....

 

Men

 

Jag valde den fega utvägen och sa inte ens hej... Men jag tittade ner och saknade det som va.. 

 

Man får tolka detta precis hur fan man vill... Men jag behövde ha detta ur mig.. Jag har nog inte fått ut allt för jag vill inte skriva för mycket, det kan bli så fel...

 

Hur har det gått med allt annat? Tja jag blev ovänns med läkaren.. Vi ser inte alls saker på samma vis även om sjuksköterskan rekomenderat ändringar ville inte läkaren göra det.. Så jag skall fortsätta med det jag hade och göra ett tilllägg på en ny pilla, icke nicke picke sa jag.. då går jag av alla medicinerna och så får det bli total kaos i huvudet så jag får söka akut och hoppas den läkaren ser saker utifrån mitt perspektiv. 

 

Den medicineringen jag har, har gjort sitt och det får dom fan fatta nån jävla gpng, så kommer lilla bebis Lotta fram och skall vara motsträvig och barnslig.. Men när han inte fattar då får det va så.. Jag orkar bara inte tjabbla mer med dom. Det får fan räcka nu. 

 

JAG VILL MÅ BRA.. Men ja läkaren fatta visst inte det.. Så.. bära eller brista.. Hejdå pillerier..

 

Adios