Nej inte redigt än men ibland känns det som det e nära att jag bryts i 2 bitar, rätt av på mitten. Kanske 60/40 delningen vem vet? 

 

När kvällen kommer och mörkret lägger sig. När tystnaden kommer det e då. Då tankarna tar vid, då alla känslor far och yr, det är då det känns som mest. Det är när mörkret faller som demonerna vaknar till liv. 

Dom väcks till liv av mörkret som kommer smygandes medans dagsljuset försvinner sakta över till månljus.  Det är när skuggorna dansar över väggen som allt vaknar. Det mörka, demonerna, tankarna, känslorna. 

 

Men jag dansar inte deras dans längre. Jag dansar min egna dans och ja jag dansar ibland med demonerna när dom bjuder upp till dans. Men jag har oxå arbetat fram en bra handlingsplan för att inte dom skall ta över helt när dansen börjar. Man behöver en flyktväg.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland faktiskt gillar att dansa med demonerna som lever i mitt huvud. Ibland gillar jag dom mer än jag gillar människorna omkring mig.

 

Ibland trivs jag i det mörka, det skrämmer mig egentligen inte längre och jag e ibland rädd att jag skall ge efter och stanna där i skuggorna och titta ut mot ljuset och bara känna nej fy fan. 

Världen är en skrämmande plats och människor skrämmer mig egentligen mer än vad skuggorna, mörkret och demonerna gör. 

 

Jag har den sista tiden fått se med egna ögon, fått känna på hur en redig kniv i ryggen känns. 

Men jag tror på karma och karma slog till direkt. Ibland faller man på eget spel och man skall vara jäkligt försiktig med vem ens motspelare e. Det e mindre bra att man skall skjuta en kanin men skjuter sig själv i foten. Dåligt spelat drag.....

 

Man skall oxå noga överväga vem medspelaren kan ha på sin spelhalva. 

För när man ger sig in i leken får man leka tåla...

Bjud inte upp till dans om du inte kan slutföra stegen. 

 

Alla skall vi döden möta det enda vi inte vet e när, vissa i förtid och andra inte tidigt nog.

 

Thats all folks för nu. 

 

Adios