När jag insjuknade för ca 3 år sen visste jag inte hur livet skulle bli eller vad som skulle ske. 

Jag trodde väl som många andra att det är en snabb fix. Men det va inte så enkelt. 

 

När man i flera år levt som jag med en kropp som gick i 110 och en hjärna på full gas igenom varje dag, varje kväll och varje natt. 

Känslor som man tryckte undan för jag hade inte tid att ta tag i det. När kroppen skrek på mig att den behövde vila och jag tryckte i mig några kannor kaffe och körde vidare. 

När saker bara skulle fixas, det sattes press, jag måste, jag skall, jag går hela vägen vad det än kostar. 

 

När hjärnan inte la av på natten utan tyckte att det va då vi skulle ta itu med alla känslor och tankar som jag under dagen tryckt undan. 

Jag gjorde mitt bästa att trycka undan det med. Det va många sömnlösa nätter, det va många tårar men när tårarna börja komma tryckte jag bort dom. Jag måste va stark, jag måste klara det. Jag måste fixa det, jag har inte tid att va ledsen, jag har inte tid att va arg, jag har inte tid att rasa ihopa. 

Jag hade inte tid att ta itu med en viktig sak, mig själv. 

 

Denna gången stannar jag upp och andas genom näsan och låter mig rasa, för att klappa till mig själv och resa mig igen. För jag behöver pausa. 

 

När kroppen och hjärnan väl hade fått nog va det ett ras som inte va nådigt, jag är ännu inte där jag skulle önska jag va. Vi har ändrat medicineringar och är återigen på en ny sån tur. 

Jag sänkte dosen av rävagiftet till minimala, jag kände va fan ingen effekt ändå så jag sluta med dom. 

 

Då kom det, alla känslorna på en och samma gång.

 

Det är som en berg och dalbana i min kropp, upp och ner, upp och ner till och nån loop liksom. 

Högt upp som en sol ner som en pankaka, detta kan ske på 3 röda sekunder. 

Från arg till skit ledsen och gråta. Allt som går emot mig gråter jag för, minsta lilla som tex spilla kaffe på bordet, katalastrof... 

 

Mitt samtal med ssk på öppenvården förra veckan va inget trevligt och jag kanske en vacker dag skall be hen om ursäkt.. Kan ju alltid skylla på att läkaren varit sjuk och inte justerat min medicin därav mitt utbrott. 

När sen Liv ringer så bölar jag i luren istället över det hela..

 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång. 

 

Först gråt sen blir jag arg på mig själv som reagera så. 

Detta e redigt dejavu. Jag har varit här, jag vill inte va här. 

 

På måndag skall jag träffa min nya läkare, så får vi se vad som sker.

 

Men nu får dom hitta rätt för jag e trött på detta nu. 

GE MIG MITT LIV TILLBAKA.. 

 

Och ja förlåt jag skall absolut rycka upp mig och skärpa mig... Så enkelt e det liksom.. 

Korkaste kommentarern man kan ge en person med psykisk ohälsa. 

 

Adios