Ja bloggen är ganska negativ och jag vet att det ibland kanske e för mycket ärligt i den om mitt mående och att folk som kan läsa kanske känner sig illa till mods. Men det e ju så att min blogg har jag ju lite för just det, att släppa ut det där som tär på mig inombords. Dom där tankarna och orden jag inte kan säga rakt ut till nån. Dom orden jag vill ha ut, meningarna som måste sägas men som man inte kan säga rakt ut. 

 

Det är vad min blogg är för mig, det är min plattform för mina känslor. Jag vet att vissa som läser kanske tar illa upp och jag vet att vissa kanske inte borde läsa om mitt mående men nånstans så e det ju saningen som skrivs här inne. Det är mitt liv och mina tankar, det e just det som präglar den mesta tiden av mina dagar. 

 

Jag har dock glömt att skriva om att min Gotlands son va hemma hos sin mamma i nästan en hel vecka och jag kan inte med ord beskriva den underbara känslan som detta gav i mitt hjärta. Min lille påg e stor och så vuxen.

Han e så fin och underbar. 

Jag längtar så tills han kommer hem igen och hälsar på sin gamla tant mamma. Sen hopps jag att hans sambo kommer med nästa gång. 

 

Det har varit en del farande för mig den sista tiden och nu tar det ut sin rätt, nu kommer tröttheten som ett brev på posten, jag vet ju så klart om det. Jag vet baksidan av mitt agerande och jag vet att det ibland inte e så klokt att sätta så fullt i kalendern som det blvit sen början av maj. 

 

Men nu e min kalender lite tom och jag har tid att återhämta mig. Den där återhämtningen fick vänta 2 dagar då jag hade läkartid i måndags och arbetsterapitanten i går. 

Men idag har jag hmmmm inte gjort ett skit, inte ett knop nånstans.. 

 

Jag behöver såna här dagar, när  jag bara e jag....

Ingen har försökt få tag på mig idag mer än nån snap från Lina i morse haha.. 

Har jag inga vänner?? haha

 

Jag fick i alla fall samtala lite med Hansson i går kväll och vi kom in på just det här med känslor. Det är inte lätt alltid och man försöker på nåt sätt få klarhet i det hela. Känslor man trodde va gone, bye bye borta som kommer upp till ytan och ställer till ett sånt yrvarv i hjärnan och hjärtat. 

Det kommer lite som en käftsmäll att efter så lång tid bara pang boom...

Men jag kan inte rå för vad jag känner och jag kan inte rå för att det e som det e och jag kan inte mer än att låta det som sker ske. 

 

Jag vet i alla fall att det är besvarat och båda känner lika... 

 

Mabey it´s time to put our hearts in a parallel line?!?!

 

Adios