Så skulle jag vilja kalla det stadiet jag e i nu, jag har ett sånt lugn in kroppen att jag nästan blir rädd.

Jag går till jobb med en nyfunnen energi och jag pratar och e glad.

Känner mig lugn och stabil, känner mig glad... Detta är en känsla som inte jag känt på närmare 2 år.

 

Jag kan egentligen inte förklara vad som hände som gjorde att detta infann sig, kanske insåg jag att vissa saker kan jag inte påverka, vissa saker kan jag inte ändra och jag kan verkligen inte ändra det förflutna.

Kanske va det när jag för nån månad sen hamna i en bottenlös grop och hade en panikångest attack utöver det vanliga, va det då jag bestämde mig att nog e nog? Det va i alla fall efter den som jag bestämde att det va sista gången någon fick mig att må så dåligt, jag bestämde mig för att äga mitt liv, jag bestämde mig för att vara lycklig. Va det då det vände?

 

Va det den dagen som jag bestämde mig för att vara drottning över mitt mående?

Va det då jag valde att ta kontroll, radera saker ur mitt liv?

Va det då jag bestämde mig för att den endas mående jag måste fokusera på e mitt egna?

(Naturligvis Liams också så missförstå mig inte fel... )

 

Jag känner mig som på nytt född, jag är naturligtvis ännu mig själv men på nåt sätt kanske ändå en bättre version av mig själv...

 

Dom senaste åren har fått mig att lära känna mig själv och mina känslor på ett helt nytt sätt.

Jag fick på nått sätt lära mig att leva med ångest, panikångest, depression, även känslor av att vilja avsluta mitt liv när det va som värst.

 

Att ha varit i botten med ingen väg ut, inget rep och stupet framför en får en att se livet på annat sätt.

Jag ser just idag livet som en ljus sak som jag gärna e delaktig i.

 

Istället för att se livet som ett mörkt helvete som jag bara ville fly ifrån så har jag nu funnit ett ljus, en väg att gå.

Nej jag har inte funnit Jesus eller nån annan gud, jag är ännu så ateist som man kan bli,

Jag bränns fortfarande så fort jag närmar mig en kyrka, så va lugna mina vänner...

 

Under den mörka tiden valde jag också att omge mig med människor som gav mig en mening och det gamla jag kasserade då har jag inte tagit åter, jag saknar det inte.

Jag satte mig själv först, jag blev ego...

Kanske va det d som gjorde att mitt mående spikade uppåt, kanske va det så att jag efter alla dessa år med allt som skett i mitt liv bara behövde bli ego.

 

Jag är inte en ego människa och kommer aldrig egentligen att bli, jag tänker alltid mycket på andra men det krävdes att jag tänkte på mig först och andra sen.

 

Det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta och det har tagit tid men jag har låtit det ta tid. Jag behövde den tiden, jag behövde hamna i absoluta botten innan jag kunde börja klättra upp.

 

Jag har under årens lopp trott jag varit i botten flera gånger om men det hade jag nog inte.. Livet hade mer att kasta åt mig och jag tog det, jag bröt i hopa, jag grät, jag skrek, jag önska livet av mig själv...

Men sista gången för några månader sen va nog den absoluta botten och efter det kunde jag börja klättra.

 

Där e jag idag, på väg upp... Jag e inte hela vägen men jag ser kanten, jag ser slutet av hålet och jag ser vart jag e på väg, Vägen e inte becksvart och mörk och den blir ljusare och ljusare för var dag.

 

Idag har varit en dag då jag nästan känt mig hög på livet...

 

Tänk vad underbart, att kunna vakna på morgonen och inte bara se en helvetes dag framför sig utan att se solsken, njuta av kylan, njuta av alla dofter, allt det vackra som faktiskt omger oss här i livet.

 

För mig krävdes det att kräla i botten i total mörker innan jag kunde se solen och allt det underbara som livet egentligen är.

 

Jag känner mig Euforisk, snälla ring inte singsingbilen på mig nu haha... jag har inte fått ett konstigt flipp...

 

Jag har bara fått en ny kärlek till mig själv och livet....

 

Adios