Ibland....

Så känns det extra i mitt hjärta, just nu är det så. 
 
Ligger på soffan kan inte svälja, kan inte äta men framför mig står det en påse lakritschoklad. 
Den fick jag av en patient i fredags. Den där chokladen har vi delat på sen dag 1, den där passionen dela vi hon och jag. Vi dela mycket hon och jag, vi va liak på många sätt, hon va precis som jag. 
 
I fredags fick jag påsen för det skulle vara sista gången vi sågs, hon skulle åka i går till ett annat ställe för annan vård, hon skulle lämna vår avdelning efter alla dessa månader. 
Vi har haft våra duster hon och jag, vi har haft våra stunder med samtal, vi har haft våra dispyter kring saker och ting. Men i slutändan har vi alltid delat den där chokladen.
 
Visa patienter kommer man närmare än andra, hon va en sån, Jag hade hand om henne så mycket att det inte går att värja sig från att känna.. Varje dag hade jag hand om henne, men inte i fredags för då hade nån annan henne för jag bad att få ha nån annan patient, jag behövde en break.. 
När man har patienter så mycket som jag hade henne så behöver man ibland en break, ibland behöver man ha andra patienter just för att man kommer dom så nära. Jag kunde henne innan och utantill, visste direkt när nåt va galet. Vi hade lärt känna varandra, hon visste när mitt pillemariska leende kom fram att jag hade nåt på g som hon inte skulle gilla, hon visste exakt när jag försökte övertala henne till saker som hon inte va helt såld på. Jag visste när nåt fela och jag visste när det va dags att backa undan. 
 
I går fick jag nyheten, hon lämna tidigare än väntat. Men inte till ny vård, hon lämna avdelningen men inte som tänkt.. Hon lämna livet... 
 
Det va ju på den vägen hon vandra, hon visste det, alla visste det men nånstans trodde vi väl alla att bhon hade lite mer tid kvar. I fredags va hon sitt vanliga pigga, skämtsamma underbara jag, ja hon hade stunder där hon va mindre underbar men i fredags va hon på glatt humör. Hon såg framemot flytten, hon såg framemot att komma närmare sin familj... Men hon kom aldrig dit. 
 
Hon prata i telefon med en vännina i fredags, hon såg framemot att träffa sin vän på lördag. för på lördag va det dags för fest, inte vilken fest som helst. Hennes mål, dit hon ville, fylla 50. Det skulle hon på lördag. Detta målet nådde hon inte... För hon lämna livet.
 
Jag kan inte låta bli att inte känna...
 
Vila i frid... 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0