Ja det har gått ett tag nu känns det som men jag skriver ju när jag känner för att skriva, jag kan inte skriva för att skriva liksom. 

 

Katterna e borta, alla, även Lisa, 

Jag önska så att Lisa egentligen kunde stanna här men en katt som kissar när den lämnas ensam kan jag inte ha, det finns inte. Mitt hem e min trygga och lugna lats och ha kattkiss lite varstans e inget alternativ.

Men det va då inte lätt att fånga in henne men efter många om och men och en skit sur lisa så fick jag in henne i transportburen, fällan va bara att fet glömma. 

 

Jag hoppas hon får ett super fint hem med massa kärlek och falukorv med en skvätt skinka. 

 

Men ack jag saknar henne trots det bara gått 1 dag. 

 

Jag knallar på med hästarna och det känns underbart, det e min terapi att bara åka ut och vara en stund i tystnaden och mys. 

 

I morgon flyttar jag till mamma 1 vecka för att passa hunden, dom drar till varmare bredgrader.. 

 

Jag har även idag tagit ett beslut, jag har funderat länge och jag har absolut inget annat val eller jo men det e lite pest eller kolera. 

 

Min ekonomi e som många vet helt körd i botten och jag överlever inte en enda månad, det ekar tomt u kyl, frys och skafferi, kontot ekar tomt och jag lider mest hela tiden. Detta e inte hållbart. 

 

Jag vill INTE tillbaka till mitt ordinarie jobb, så mycket e jag på det klara med eller jo om min 85an varit kvar hade jag varit tillbaka för länge sedan men efter avdelningsbyte har jag inte alls trivts och efter varit borta 1 år snart så ser jag mig inte som en del av den personalen. 

 

Det e inte en enda gång man fått ett samtal från chef för att bara höra läget, inte en enda inbjudan till fredags fika eller tex apt träffar, 

Jag känner mig inte alls varken som en av dom eller knappt välkommen tillbaka. 

 

Men av ekonomiska skäl kommer jag att efter den 28/2 börja jobba 25%.. Jag är i läget att jag måste om jag inte skall gå under och förlora hus och hem.. Jag känner grov jävla ångest över detta beslut men jag är i dö läga och jag ser ingen annan utväg, ja alltså det e ju att ringa soc och se om man kan få några kronor av dom men jag e tveksam. 

 

Jag vill verkligen inte men jag e inbackad i ett hörn och det e enda sättet jag ser en utväg av detta. 

Vet inte hur det kommer att gå eller hur trasig jag kommer bli men det får bära eller brista. 

Jag måste kunna leva och det kan man inte på 9700 från FK... 

 

Så antingen går jag hemma och fortsätter må psykiskt dåligt av min ekonomi eller så börjar jag jobba och mår grymt jävla pyskiskt dåligt av att gå på jobb. 

 

Ja pest eller kolera? 

 

Adios