En del frågar varför jag inte jobbar, jag förklarar att jag har depression och ångest problematik. 

Man kan se hur en del tittar på en som om va e du sjuk? 

Ja alltså det e ju så med psykisk sjukdom att det syns inte utanpå hur själen mår. 

 

Jag har bra dagar där jag lever som om jag va helt 100 återställd, sen har jag dagar då jag knappt tar mig ur sängen för att ens gå på toa, då jag stänger in mig i både hemmet och i kroppen då jag inte vill eller orkar ens ha kontakt med folk. 

 

Min ångest är nästintill konstant och ibland går det över och blir ren och skär panikångest. Detta är oxå nåt som inte syns, ja det syns dagen efter i mina ögon, jag har ju till och med haft affärs biträdet på pressbyrån frågat mig om jag va trött och sjuk en dag när jag handla efter en kväll med panikångest, 

 

Jag är trött bara e ett standar svar som alltid finns i bakhuvudet, hur mår du? Jo jag mår bra e bara lite trött e en mening som många med just denna probematiken lärt sig säga utan att ens tänka. Vi kan till och med svara det innan vi ens fått frågan för vi vet att den kommer. 

 

Min botten och när jag insåg att jag va så långt nere sökte jag hjälp efter att ha kämpat länge länge innan jag själv insåg vart jag va och vad som hände. Jag kämpa på, jobba, log som om inget va fel. Dom som va mig närmast såg detta långt innan jag gjorde det. 

 

När det sen slog ner som en blixt från himlen va jag så långt nere att jag inte insåg där och då vilken lång väg jag hade att vandra. 

 

Nu 3 år senare e jag ännu inte på toppen. Jag har varit nästan uppe och vänt men rasa igen, gånger flera har jag rest mig varit på väg men tappat fotfästet igen. Tro mig jag har försökt, jag har kämpat, jag har viljan men min själ e inte där. 

 

Ja det som fick mig att slå i golvet va min äldsta son och allt jag kämpade med honom om och kring. 

Men det går djupare än så, gamla saker som ligger ouppklarade, ett förhållande som tryckte mig totalt i botten, ett avslut jag ännu drömmer om e att få träffa han igen och ge igen för min sönder sparkade axel som ännu ger mig problem, ett öga för ett öga om man säger så. 

 

Det är oxå saker som kommit fram i hela tonårspärsen jag gått igenom alla dessa år som fått mig att rasa igen, jag måste börja bearbeta detta och så länge jag inte får min psykkontakt för samtal kan jag inte börja dra i det, jag vet inte vart man börjar eller slutar. 

 

Jag kan inte ta mig ur detta ensam men jag e oxå ensam, på ett sätt, jag släpper inte in folk. Det är ett stort problem, jag e privat och vill inte ha folk så nära, att dom vet för mycket om mig.

 

Är inne i en fas nu när jag inte vet vad jag vill, vad jag skall göra eller hur mitt liv skall sluta eller när. 

Det är mycket grubblande och ibland önska jag någon som kunde sitta med mig och bolla allt, inte över meddelande, eller telefon utan face to face. Hjälpa mig reda ut saker, hjälpa mig ta tag i allat jag måste men inte har varken ork eller psyke till att klara av. 

 

Många säger du e så stark Lotta.. nej jag e inte stark jag e svag och liten i en värld där jag inte känner nån störra tillhörighet i... 

 

Adios