Bakslaget jag väntat på, den kom som ett brev på posten i natt och denna morgonen har varit en kamp mot tårar och försöka att inte bryta ihopa helt i en hög på golvet. 

 

Det blev för mycket. Jag vet ju att när jag har bra dagar och mår bra så kommer det, bakslaget, för eller senare. 

Men jag kände nånstans att kanske, kanske inte denna gången. 

 

I fredags ringde luren, försäkringskassan som äntligen fått tummen ur röven och bokat avstämningsmöte, det e väl bra tycker alla nu. Nja ja jo super bra MEN.. Det finns ett stort MEN i detta. 

1 det blir inte med doktor Johan då han slutat, det blir med en läkare i Burlöv som aldrig träffat mig, som inte har nån koll på mig och mitt, ja hon kan läsa i journalen men det blir ju inte samma sak. 

2 det blir med den nya chefen på avdelningen,då den andra slutat, ännu en som inte känner mig eller mitt, detta känns liksom helt jävla vemodigt. Jag vet inte hur det kommer gå eller vad som sker men det känns så jävla jobbigt i detta nu. 

 

Den 4 Oktober e det alltså dags för detta möte och jag e redan så satans orolig och nervös och ångesten är då klart ett faktum i detta nu. Med detta kommer ju klart alla tankar och känslor och det slår på en som en käftsmäll. 

 

Vi får väl se vad som sker i detta och hur det kommer gå, man kan ju hoppas det går bra ändå, eller? 

 

Sen e det d här med den här jävla ekonomin den suger musten ur mig, jag klaga på allt mitt skramel men fy fan vad glad jag blev att jag hade dom idag så jag kunde handla cigg och mjölk. 

Jag går med ständig oro kring hur jag skall klara mig hela månaden och den ständiga oron kommer jag att klara av att betala räkningarna. 

Det är inte nåt lätt att va sjukskriven med den ersättningen man får. 

Jag vet varken ut eller in i detta och jag vet tamajfan inte hur jag skall lösa allt. 

 

Borde va enkelt liksom men med min problematik blir allt lite mer komplicerat och smått mer jobbigt. 

Men jag lever ju så man får va glad för det lilla. 

 

Sen att jag i veckan fick ett samtal som totalt slog undan benen på mig hjälper inte, nej idag suger livet. 

 

Nu skall jag städa, dammtorka, dammsuga och torka golven, skrura dass och tvätta. Ovanvåningen e klar och nu väntar nedanvåningen. 

E här sen dammigt när mamma och pappa kommer hem har jag i alla fall torkat av allt idag. Den där hunden gör ju att det flyger tussar och skit hela tiden, jag skulle kunna dammsuga 30 gånger om dagen och ändå finns det hår. Jag e i alla fall säker, skaffar jag hund igen blir det en nakenhund för fy vad jobbigt allt detta hår e.. 

 

Adios