Här sitter jag med en kopp kaffe, lyssnar på spåtifaj och tänker. 

 

Det har blivi en del sånt den sista tiden och det positiva e att det inte alltid e så negativa tankar som det varit mycket av dom flesta gångerna. 

Jag har varit nere i en duktig svacka och den har tatgit tid att ta sig ur. 

 

Detta e klart jobbigt för omgivningen och jag märker ju hur det tär på folk. Min negativitet och mitt deppande, mitt humör och min ledsamhet. 

Jag vet att min favbook varit en katastrof med en massa negativa känslor, bilder och statusar. Jag vet att min blogg även varit detsamma. 

 

Men det är mitt sätt att få ut det där som tär, mitt sätt att visa att jag just då inte mår bra.

Detta mycket för att slippa dom där messenger plingandet med frågor hur e det? För alla vet vid detta laget att jag ändå oftast talar osanning när jag skriver det e bra. 

 

Just nu dock mår jag ganska bra om jag får säga det. Det är så klart mycket beroende på att min medicinering verkar vara helt rätt inställd och verkar göra vad den skall. Hålla mig flytande. 

Det är inte nån eufosik glädje men det är en glädje som får mig av sängen varje dag. 

Och det e jag helt  nöjd med att vakna på morgonen och känna att jag vill gå av sängen och se vad dagen kan ge mig. 

 

Jag sover bättre, dock drömmer jag så jävla knasigt att jag ibland kan brista ut i skratt när jag på morgonen minns vad jag drömt och man bara tänker vad fan e det för fel på mig? 

Det e redigt knasiga drömmar och den innehåller alltid vänner och helt knasiga saker som sker. 

Nån mer som har såna dö knasiga drömmar att man brister i skratt på morgonen?

 

Jag isolerar mig än väldigt mycket och jag går ibland inte utanför dörren. 

I går va jag dock ute och fixa allt jag borde gjort för mer än en vecka sen. 

Bättre sent än aldrig. Innan dess hade jag faktiskt inte lämnat hemmet sen jag kom hem i söndags kväll.

Isloeringen är inte bra och jag måste komma på ett sätt som gör att jag kommer ut mer. 

 

Sen e jag som jag e. Jag vill inte vara till besvär för nån, vilket jag känner att jag ibland är. 

Men jag e ju inte det, tror jag inte i alla fall? Eller ja det vet jag ju inte haha men ingen har sagt nåt i alla fall.

Jag gillar sitta här vid köksbordet med en kopp kaffe i handen och prata med min sambo ormbunken.

Min sambo har den fantastiska egenskapen att vara en fantastisk lyssnare haha... 

 

Ja jag vet jag e knäpp men jag e född sån så det klagomålet får ni lämna till min mor och far som födde mig.

Det kan inte jag ta ansvar för :P 

 

Vad tänker jag på denna dagen då? 

Min framtid, vad har den att ge? 

 

Egentligen om man tänker så har jag hela världen för mina fötter, jag kan nu verkligen tänka och fundera på vad vill jag med mitt liv? 

Jag vet att jag är en bad ass duktig undersköterska, jag vet att denna rollen axlar jag med bravur och kommer alltd att gör. Det e nåt som ligger mig varmt om hjärtat och speciellt så klart cancer vården som varit min speciallitet i 12 år. 

 

Den kunskapen och den erfarenheten kan ingen ta i från mig och jag går rakryggad och med huvudet högt för det e nåt jag kan i blindo.

Sen blir man aldrig färdiglärd när det gäller sånt, det kommer hela tiden nya behandlingar, nya diagnoser och nya saker. Man kan aldrig säga att man e färdig lärd när det kommer till det yrket och så e det. 

 

Oavsett vad som sker nu så kan jag med stolthet lämna den biten. För jag vet att jag alltid kommer bära den kunskapen och erfarenheten med mig. Det e nåt speciellt och man lär sig eller nej man lär sig inte har man inte det innan blir man inte långvarit. Bemötandet av peatinterna i den sits dom är i är en super duper viktig sak i just mitt fält. 

 

Nu har jag möjligheten att leka med tankarna, vad skall jag bli när jag blir stor? 

Jag vet så klart att jag inte kan välja och vraka men jag har ett tomt blad framför mig. Ett blad som är för mig att fylla i. Det e min tid, det e min chans att se vad världen har att erbjuda. 

Jag vet inte om jag skall va ärlig vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Det borde man kanske veta när man närmar sig 30+ några år :P 

Jag visste ju inte det när jag va ung heller, jag skaffa barn när jag va 19 bast, eller 20 va jag bär Sander föddes, sen gick jag hemma, strö jobba. Sen kom Liam och när Liam va 1 och börja på dagis bestämde jag mig för att läsa till uska. 

 

Planen va att läsa till uska jobba på ett äldreboende bara för att jag va tvyngen att ha ett jobb. Ja lite så va tanken när jag satte mig i skolbänken 26 år gammal och plugga 44 veckor på Lernia. 

När jag gjorde min praktik på onokologen visste jag att jag ville nåt mer än boende. 

Så blev det så klart, 27 år gammal visste jag då vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville bli Uska på onkologen och så blev det. 

 

Och nu har jag den där möjligheten igen att ta reda på vad det e jag vill.

Jag har lekt med tanken att lämna onkologen för men det ar aldrig blivit av, kanske va det meningen att jag inte skulle få några av dom andra jobben jag sökte. Kanske va det hit ödet ville föra mig. 

 

Om det så nu va fallet kunde det kanske tagit en annan väg för ärligt över 2,5 år som sjukskriven i olika grader från och till suger fett!! 

Så ödet kunde valt en lite lättare väg att visa mig vart min väg skulle, eller? 

Nåja nu e jag här med ett oskrivit blad, med en tom väg framför mig. 

 

Vart den bär mig eller vad som kommer skrivas på det tomma bladet får framtiden visa. 

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget, ena foten framför den andra, blickar framåt och väntar med skräckblandad spänning på vad livet har att ge. 

Jag har ju några år till innan jag blir för gammal för att leva det. 

 

Man skall leva livet säger dom och ja det har jag gjort med både fördelar och nacdelar, med motgångar och medgångar, i nöd och lust men oxå i katastrof och med total okontroll. 

Men jag står här idag starkare än då, alla mina neråtgångar har lett mig dit jag är idag. 

Alla mina motgångar har gjort mig till den starka kvinna jag är idag. 

 

Jag står med ryggen rak och jag känner att jag börjar få kontroll över mitt liv, mina känslor och jag känner glädje inför livet. 

Det va ett tag sen och jag känner att det e dags nu. Det e min tur nu, så in youre face, jag står än!! 

 

Det finns saker jag behver bearbeta och det kommer, jag fick brev från landskrona dom kommer kalla mig inom 60 dagar och då kommer jag få samtals kontakt och då jävlar skall jag släppa den där bördan jag bär på mina axlar, det där jag inte kan prata med nån om. Det e dags att släppa det och försöka kommer vidare i även den biten. 

 

I am the one and only, I am still standning, you wont break me, I will keep on fighting to the end så bring it on!

 

Adios