Ja den frågan ställdes i går och jag har nu funderat länge och väl på vad svaret kan va.

Svaret jag gav i går va att det då blir verklighet.

 

Hos läkaren igår prata vi om hur saker ser ut, hur det e och så vidare. 

Han fråga om socialtnätverk och det har jag ju. 

Både vänner och familj. Han fråga lite allmänt sen ställer han frågan, pratar du med dina vänner och familj om ditt mående och när du mår som dåligast vem pratar du med då?

Ingen va mitt svar. 

 

Varför inte fråga han, mitt svar för då blir det verkligt. 

 

Men sen igår kväll så fundera jag mycket på det hela. 

E det inte verkligt redan nu då? 

 

Jo klart det e. Det är ju min verklighet jag lever i och mig veterligen lever jag inte i nån fantasivärld eller ett alternativt universum. Det är ju verklighet mitt mående, det är ju min vardag så varför pratar jag inte om det?

Varför släpper jag inte in nån, varför öppnar jag inte upp mig och pratar med någon när det e som jobbigast, varför isolerar jag mig, stänger luren och bara hanterar det ensam. 

 

Kanske e det så att jag känner att jag hanterar det själv för att slippa visa mig så jävla sårbar som jag e just där och då? 

Att jag skulle ringa nån när tårarna forsar och ångesten e så hög så nånstans inom mig känner jag att det då blir värre. Jag kan skriva på min blogg på facebook att jag mår dåligt och bara av kommentarena eller PM får mig att börja lipa som en bebis. 

Hur skulle det då bli om jag ringde nån? 

 

Kanske skulle det vara befriande att bara kräka av sig allt som tunger just då. Kanske skulle ångesten övergå till panikångest vad gör jag då med stackaren på andra sidan luren som då kommer höra mig kippa efter luft och störtböla? 

Det e väl såna saker jag oxå tänker, att skona mina vänner....

 

Jag vet ju att jag har världens bästa vänner som ställer upp i vått och torrt, jag har mamma och pappa som hjälper mig med allt dom kan och jag har familj som visar sig vilja ge en hjälpande hand. 

Varför släpper jag då inte in dom?? 

Varför håller jag folk utanför mitt mående? 

 

Även om jag känner mig ensamast i världen ibland så e jag ju verkligen inte det... 

filosofin ensam e starkast e nåt jag lever efter stenhårt och har gjort länge och väl så det e ett inrutat beteende.

Men jag måste nånstans lära mig att prata, inte bara skriva, prata, berätta, visa, öppna mig. 

Men när man i så många år faktiskt inte gjort det så e det svårt att börja nu på äldre dar. 

Jag menar vem orkar lyssna på mig en halv kväll och bara höra gnäll och elände?

Jag orkar ju inte ens knappt med mig själv, skall jag då låta nån stackars vän stå ut med det?

 

Ja jag vet att mina vänner gärna gör det, det är inte där felet ligger, felet ligger hos mig, det e jag som måste våga, våga släppa in nån, våga visa mig sårbar, måste våga och ta steget... 

Men inte idag och inte i morgon men nån dag. 

 

Men jag hade i alla fall en uppmärksam doktor i går som tydligen fatta galoppen snabbare än nån annan gjort, då jag läste journalen och där står, försöker verka oberörd fast hon inte e det. 

Klockrent vad jag gör, alltid gjort och kommer troligtvis fortsätta med. 

Sen skrev han att jag såg trött ut i ögonen, men va fan!! Kunde ju frågat varför, jag va uppe innan fan fått på sg skorna för att tvätta ju :P 

 

Men nu skall jag i alla fall göra mig klar för att dra till stallet, lite kärlek från herrarna sitter som en smäck :D 

 

Adios