Vad e det som händer?

Ja jag vet att vissa märkt tydligt att mitt mående inte gått sprikrakt längre och innan ni tar fram pekpinnen kan jag meddela att jag återgick till mina mediciner för lääääänge sedan. 
Jag märkte själv att det inte funka så bra utan. 
 
Men den senaste tiden har mitt mående dimpat duktigt, det har kommit till den gräns att ångesten äger mitt liv. 
Jag har märkt det sakta men säkert men ignorerat det på ett sätt som nog inte alls va det bästa. 
Kampen mellan mig och min värsta fiende ångest har varit hård och tuff, jag gick förlorad ifrån striden med sår djupa som östersjön. 
 
Isolering har varit mitt främsta vapen mot att inte låta ångesten vinna utan en tanke på att det va just så ångesten vann. Jag har kämpat för att sköta mitt jobb, jag har kämpat mot den krampande känslan i bröstet, den där klumpen i magen och tagit mig utanför dörren, vissa dagar, andra dagar har ångesten vunnit även den kampen. 
 
När man väl vinner den där morgonen tror man att jaaaaaa In youre face fucking ångest... 
När halva dagen på jobbet gått känner man hur tröttheten bara slår på och tålamodet bara rinner av en och man känner, prata inte med mig för antingen bryter jag ihopa i en hög eller så slår jag dig på käften. 
All kraft man har går åt till att le på jobb, vara trevlig, göra ett bra jobb, föröska försöka att trycka bort den tryckande känslan som sitter som ett lås över bröstet, låta knuten i magen nystas upp för att överleva dagen.
 
Detta gör oxå att när jag sen får lämna jobb och gå hem har jag ingen som helst ork kvar i kroppen, tårarna ligger som en bädd i ögonlocken och man får kämpa för att inte bryta samman på tåget av trötthet. 
När man e så trött i kroppen, huvudet och själen att får man inte sova bryter man snart sönder. 
 
En sån simpel sak som för viss, jag måste handla smör annars kan jag inte äta frukost, jag måste gå till affären och handla nåt så jag kan laga mat och äta är inte enkelt för mig längre. 
Jag skippar hellre att äta än att kriga med den gripande känslan i bröstet. 
 
Ibland kan jag liksom typ slå mig själv i huvudet och säga, för fan skärp dig för fan!! 
Ja då kommer jag så långt att jag får på mig kläder, sen stoppar det. Jag kommer vissa dagar inte utanför dörren, jag kan inte förmå mig att öppna dörren, trycka ner handtaget. 
Då går kampen förlorad igen och min fiende vinner återigen. 
 
Dom dagra jag vinner kampen och går till affären så orkar jag sen ändå inte laga nåt att äta för kampen mellan mig och ångesten om dörren tog all kraft jag hade. 
 
Det enda jag egentligen kan ta mig till utan att kriga e stallet. Ja jag har haft vissa svårigheter där med min inte lika stora kamper som med allt annat. Mest troligen för att jag vet att när jag väl e där har jag ett lugn i kroppen, i alla fall tror jag att jag har det. 
 
Hästen jag typ alltid rider heter Gullan och Gullan e speciell hon gillar inte alls mysa i sin box, gillar inte att bli klappad och gillar inte alls folk som vill klappa henne genom hennes fönster i boxen. Så har hon varit mot mig med, tills jag e inne i boxen sen accepterar hon det. 
Men förra veckan hände nåt. Jag kom in i stallet, gick fram till Gullans box och sa hej, hon tar ut huvudet genom fönstret och trycker sin mule mot mig, jag fick klappa, mysa och pussa på henne.. Då ridskole läraren utbrister vad fan har du gjort med Gullan? Jag bara, absolut inget hon bara kom. Då ridskole läraren säger det där gör hon inte med nån, inte ens dom som jobbat där i flera år, som arbetat med Gullan i alla år hon varit på ridskolan. 
Kanske känner Gullan min brytna själ och vill hjälpa mig att hela den? 
 
Igår va jag hos doktor Johan. Han skrapa lite på ytan, tårarna va på väg, jag kämpa för att hålla dom tillbaka, han skrapa lite till och då brast det. Jag satt i 45 minuter och grät... Han tittar på mig och säger du vet vad detta innebär. Jag nickade och sjukskrivningen va ett faktum, 100% först 2 veckor sen ringer han mig och vi gört en ny bedömning. 
Varför händer detta? Det fråga Johan mig, jag frågar mig själv det. 
Vad e det i mitt liv som förändrats så? 
 
Jag kan inte hur jag än försöker komma på vad som gjort det.
Va det mötet med Sander och allt det drog upp? 
Va det förlusten av vänskaper?
Är det yttre påverkan från folk som drog upp nåt som legat lite begravt? 
Är det stressen från jobb?
Är det utanförskaps känslan som finns? 
E det lögner och svikna löften?
Är det vad????
 
Jag vill så gärna lokalisera det så jag kan bearbeta det igen, jag tog mig upp en gång, kommer jag klara det igen? 
Jag har inte samma nätverk då som nu, jag e mer ensam än jag varit på många år, kommer jag orka, kommer jag klara det, kommer jag ta mig upp till ytan igen eller e jag förlorad till demonen ångest? 
 
Jag e så trött, jag e så trött.... 
Att bara skriva detta inlägg har fått mig att fälla tårar ett par gånger och jag vill inte må så här, jag vill inte.. 
 
I februari satt jag hos Johan med ett leende och ett mående som va på topp, i går satt jag som ett vrak, det va en lång väg ner från toppen och landningen va mer ett magplask än huvudhopp. 
 
Kommer jag hitta styrkan att vinna igen, kommer jag nån gång att känna mig som Lotta igen? 
Är jag för alltid förlorad till detta liv? 
 
Det e svårt att förklara hur själen mår när utsidan ser hel och ren ut, hur kan man förklara den inre kampen som pågår när man med ett leende svarar det e bra på frågan hur e det? 
 
Jag är bara så trött, jag vet inte vart jag skall finna orken att kämpa igen, jag vet inte vart jag skall finna energin att orka ta mig upp igen, jag vet inte vart jag skall börja söka efter ljuset i mörkret som omger mig. 
Jag vet inte!!!
 
Adios 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0