Vart fan e min motivation, den ä som bortblåst, vad händer? 

 

Jag orkar inget längre och när jag väl gör nåt så blir jag så trött flera dagar efter, det e sjukligt trött jag är. 

 

Man vill inte må så här, det tär på en, det får en att känna sig helt usel.. Jag skulle möblera om idag. Bara tankarna om hur jag skulle ha det gjorde mig så trött att jag sen sov i 3 timmar, 3 timmar för att tänka.. Holy Shit pommes fritts vad det suger. 

 

Så jag får helt enkelt sluta tänka och bara göra antar jag. 

 

Nästa vecka drar sommarrocken i Svedala i gång och jag försökte ta mig ur men övertalades att komma ändå, så det väntar 3 dagar där. Vet verkligen inte hur detta skall gå detta år, jag vet inte hur fan jag skall lyckas med detta. 

 

Jag har analyserat vad som skedde härrom kvällen och jag kommer till 3 orsaker. 

1. Min totala känsla av att vara ensam och inte ha en enda vän som vill umgås med mig(förstår dom)

Saknaden efter min äldsta son, saknaden av rörelse i lägenheten. 

2. Saker som ännu ligger väldigt outrett, saker som tär på mig, som jag inte pratar om, saker som skadat mig, skadat andra. 

3. Det närmar sig, 1 årsdagen för Bobbos bortgång, den närmar sig och jag har börjat prata med en tatuerare om att få föreviga honom på min kropp. 

Detta är en stor bidragande faktor skulle jag tro, för sorgen och saknaden efter honom är lika stor nu som då. 

Jag känner tårarna komma bara jag skriver detta. 

Sorgen efter min älskade vän är stor och jag saknar honom så grymt mycket.