Vart man skall ta vägen, hur man skall få tankarna att sluta, hur man skall kunna nå npn sorts lugn i själen. 

 

Denna kväll går nog till den högen som en av dom värsta. 

Ångesten har bitit tag i mig under kvällen och hurjag än gör vill den inte lämna min kropp, den håller mitt bröst i ett järn grepp och jag kan inte få den att släppa. 

 

Panikågesten kommer krypande och tårarna forsar, jag får inte luft, jag tror jag skall dö. Jag vet att jag inte dör, jag vet att jag måste andas, lugna ner mig, hur?  Vart börjar jag.

 

Jag blir arg på mig själv där jag sitter på golvet och hyperventilerr i takt med gråten och tårarna som forsar, krampen i bröstet växer och jag måste ha luft, jag måste andas... 

Slår näven i golvet, skärp dig! 

 

Efter en stund släpper det och jag kan andas, jag kryper upp från golvet, torkar tårarna. Men ångesten e kvar, den har ännu ett grepp om mitt bröst och verkar inte vilja släppa mig. 

 

Jag försöker skingra tankarna och titta på film, men jag känner bultandet hela tiden, känner hur det spänner, hur det trycker. 

Jag vet ïnte vad jag tittar på, jag vet inte vad jag sett, jag måste börja om. 

 

Tankarna flyger, beslut tagna, fel beslut, rätt beslut, skulle jag eller skulle jag inte, hur va det nu? 

Tankarna tar över och jag ligger nu och tittar i mitt tak och allt bara flyger förbi med enfart av 200 kmh.. 

Jag vet inte vart jag skall börja, vart e början. 

 

Ångesten släpper mig inte, vem kan jag ringa? Vart kan jag fly?, vart skall jag ta vägen?.. 

Den bara trycker, det kramar mig så hårt, tårarna kommer igen. 

 

Paniken börjar byggas upp, jag känner den, det e dags igen. 

Jag andas, jag försöker, hur länge håller det.. 

 

Lyckades, andas ut, men känner hur ångesten ännu håller mig som sin fånge. 

 

Could you beam me up, let me be lighter, I´am tired of being a fighter. 

 

Adios