Det e olika.

Jag gick med på en sida på facebook där folk skriver av sig ang sin ångest. 
Nåt som slår mig var dag när jag läser där inne e alla olika anledningar till varför folk har ångest. 
 
Tex, 15 årig tjej som har ångst för hennes pojkvän gjort slut, ja alltså jag skall inte förminska hennes känsla av den ångesten hon känner. Samtidigt känner jag lilla tjej du har inte levt än, det går över, vänta tills du blir äldre och har ångest av riktiga saker. Sen skall jag ju inte dömma hennes känslor så klart. 
 
Min ångest och deprission bottnar i livet jag levt, saker jag upplevt under resans gång mot min unga ålder.
Livet rasa ner på mig och jag vakna en dag och hade tappat livsgnistan. 
Jag orkade inte vakna, jag orkade inte andas, jag ville bara försvinna från jordens yta. 
 
Alla drabbas vi av livet på ett eller annat sätt, lösningen e hur man hanterar sakerna som kastas åt än. 
Min strategi va många år, blunda, tryck undan det, prata inte om det så finns det inte. 
Göm det där långt inne så har det aldrig hänt. 
 
Detta funkade i många många år, tills en dag då det där inre fått nog och började tycka tillbaka saker. 
Själen sa stopp, den kunde inte hantera mer. 
Jag hade fullt min kvot. Men det tog även tid innan jag själv insåg vart jag va på väg.
Hade inte Camilla puschat mig till läkaren hade jag aldrig gått dit, när jag väl insåg vart jag va på väg bröt jag samman i en hög. 
 
De högen tog tid att rätta upp. 
Jag reste mig för att falla igen, i ett års tid. Sen höll jag mig uppe i ca 1 år tills jag för nån månad sen rasa igen. 
Men jag har insett att jag måste få rasa, jag måste få dippa, det e det som gör mig stark sen. Resan att ta sig upp igen. 
Det e otroligt tråkigt att rasa samman, det e ingen lätt resa man gör när man skall upp igen. 
Men saker blir inte bättre av att jag ältar så klart. 
Mitt sinne ältar dock, min själ drar upp saker jag inte vill minnas, mi själ drar i mig och skriker. 
 
Min själ gör mig påmind om att den strategin jag hade innan kan jag inte ta åter, det funkade inte. 
Jag måste släppa ut det. 
 
Men det är inte det lättaste. 
Jag är dock en kämpe och jag tänker inte lägga mig ner och dö, tanken har slagit mig så tro inget annat, när tankarna, känslorna är som mörkast kan jag tänka i dessa banor. 
Tågstationen, en sekund sen e det över, sen e det slut. Smärtan, känslorna är sen tysta. 
 
Det är nog det som mest skrämmer mig, att jag faktiskt tänker dessa tankar ibland, att avsluta allt och bara få frid och ro. 
Naturligtvis eller jag hoppas och tror att jag aldrig skulle ta det steget. Än så länge har dom tankarna aldrig vunnit fajten. 
 
Dessa tankar kommer på dom värsta dagarna, speciellt dom dagarna jag känner mig ensam och tomheten i lägenheten ekar. 
Dock är det ju ännu så att jag trivs i min lägenhet, när jag sätter nycklen i dörren och öppnar, stiger in och känner känslan, jag är hemma. 
Den känslan är en stor seger för mig. Det är här jag kan ta av mig masken, den där maskerad masken som visar att jag mår bra. 
Här hemma kan jag rasa, gråta, skrika. Här e jag hemma. 
 
Nu skall jag ta mig i kragen och ta mig till affären, kylen ekar jävligt tomt. 
 
Adios 

Kommentarer
Postat av: Merlyn

Hej.. Har följt dig ett tag nu och läst en del om dina ups and downs.
Detta inlägg ville jag kommentera för att jag tänker på min egen ångest, vilken grad den är, ngn väns el familjs ångest, vilken grad deras är och vad som slår in varje gång är att oavsett vilken grad, eller anledning så är det verkligt jobbigt för den som har ångesten så jag gillar ditt svar om att du inte dömer.. Jag hoppas det löser sig för dig och att ditt mående blir bättre, eller stabilt kanske jag skall säga.

2017-07-26 @ 16:29:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0