Berg och dal bana

 E du aldrig glad? Ja den frågan fick jag igår och svaret e jo det e jag. 
Det går upp och ner det svänger runt och det går i loppar. 
 
Mitt mående e inte konstant på topp och det e nåt jag nu lär mig att leva med, nåt jag nu lär mig att hantera. 
Jag försöker komma på saker som får mig att gå vidare med saker. 
Jag bearbetar saker och jag gör det i min takt och med försiktighet. 
 
Vissa ställen vill jag inte gå just nu utan samtals kontakt och detta e jag fullt medveten om. 
Vissa saker kommer jag inte kunna hantera på egen hand och detta är ett faktum jag är fullt medveten om och måste acceptera. 
 
Att leva med depression och ångest är ingen lätt match, det är en kamp, dagligen. Det är inget man bara rycker upp sig från och jag begär inte att alla skall förstå vad detta gör mot en. Det syns inte utanpå mig hur jag mår på insidan och detta e oxå nåt man måste acceptera att folk inte förstår. 
Det syns inte på mig att jag e sjuk. 
 
Vissa dagar känner jag mig på toppen av berget när jag kliver av sängen och denna känslan håller i sig hela dagen, tills kvällen kommer och tankarna börjar härja. 
Jag har fler bra dagar nu än jag haft på månader och detta måste jag ta tillvara på. 
Det finns ingen avstängningsknapp på känslor och tankar hade det funnits hade jag använt den för länge sedan. 
 
Jag vill må bra, jag vill känna mig på toppen av berget hela dagen, hela tiden, varje dag, varje vecka, varje månad men jag e inte där. 
Det tar tid och man måste ge det tid, det finns ingen snabb fix på mig, jag önska det fanns. 
 
Depression och ångest är riktig pain in the fucking ass att försöka leva med. 
 
Nu när rutan nej e i kryssad i att jag inte kommer kunna återvända till mitt jobb är som ett nederlag, jag känner mig misslyckad och helt värdelös. Jag vet att jag försökt i 2 år att återvända till mitt arbete och det har varit min tanke hela tiden, jag har aldrig varit på den sidan av bladet att det skulle vara omöjligt. 
Nu måste jag bearbeta detta och försöka acceptera att så e faktum just nu, den faktan vi har idag gör att detta inte e möjligt just nu. 
 
Kanske en dag kan jag återvända till den speciallitet jag skaffat mig under 12 år. 
Det e vemodigt. 
Man känner sig misslyckad och det är en känsla som måste få finnas just nu tills jag accepterat detta faktum och den ny resan kan börja.
 
Tyvärr e det ju inte en dans på rosor att vara sjukskriven och min ekonomi börjar bli grymt ansträngd, jag har inte pengar till ett busskort, mitt sommarkort går ut idag och pengarna e sinade på kontot. 
Jag får 9700 kr från FK och på detta skall man betala hyra, el och leva. Detta är nåt som e tekniskt omöjligt och snart e min enda möjlighet att kontakta soc för hälp. 
 
Ja det suger fett att jag ens skall behöva ta tag i detta.. Jag har inte orken att behöva dra i saker just nu men jag måste annars blir jag snart ruinerad som aldrig förr.
Jag har levt snålt förr och jag har överlevt så klart och kommer säkert överleva denna gången med, men det känns så jävla hopplöst.. 
 
Sen är mitt stora problem att det ite går så bra för mig att fylla i papper och sånt haha.. Jag gjorde en mega miss härrom veckan och den skall jag idag försöka rätta till när jag finner mig redo att gå ner till stan och fixa de hela. 
 
Nåja det finns dom som har det värre och man skall inte klaga, så idag tar jag dagen som den kommer och ler lite smått då karma is a bitch. 
 
Adios
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0