Ja det e inte alltid så lätt det där, när känslorna tar över kroppen, tar över allt tänkande. 

 

Jag har alltid kunnat hantera det mesta som kommer min väg, har haft ett bra system, stoppa undan det så e det borta. Funka fint fram till för 2 år sen då min sjukdom blossade upp.. Sedan dess har det inte varit lika lätt för mig att hantera saker och ting. Detta e grymt jobbigt för mig, att mitt sätt att skydda mig inte hjälper längre, att jag inte kan hantera saker och ting lika bra längre. 

 

Det händer just nu för mycket.. Det blir för mycket för mig att hantera och känslorna e all over the place. 

Jag känner att jag inte kan sortera ut allt jag känner inom mig, 

 

Någon i min närhet tror att man kan leva i en skyddad bubbla och mata mig med lögner, lögner efter lögner utan att det blir konsekvenser. Personen borde veta bättre att inte tro detta, för när du minst anar det slår jag tillbaka och då med full kraft, du kommer aldrig veta vad som slog dig men jag kommer stå där med ett mycket lurigt leende och med glittrande ögon när det är dags att betala av karma skulden. 

 

Något som oxå kommit till ytan den sista tiden är den där polisanmälan som upprättades för 2 år sen som ännu inte e uppklarad men den kommer fram då och då när folk vill använda den emot mig, eller inte. Det e olika bud om saker och ting och jag hatar det. Jag vill ha SANNINGEN! 

 

Jag e trött på lögner, påstende och en massa tror. Jag vill veta exakt! Jag vill inte ha spekulationer, jag vill ha den hårda sanningen! 

 

Man kanske tror att den där polisnmälan inte rör mig i ryggen men där tror man fel! Den ligger där och gror inom mig, den finns med mig och den får mig tamajfan att må dåligt så tro inget annat. 

Den påverkar oss båda..

Pga den förlora vi en massa glädje!!

Men när den används mot mig utan att den reds upp gör mig jävligt kluven.

 

Jag vill slåss men samtidigt så är jag tänker jag inte sänka mig till sandlådan och sitta och leka med spaden..

Jag e större än så.

 

Det är en massa känslor som forsar fram i kroppen, att få vara med sonen ett par dagar va klart en underbar tid.. Men det drog även upp en massa sår, massa känslor som nu far runt fritt. 

Saker jag lite lagt undan kommer nu upp till ytan. 

 

Samtidgt som jag måste hantera ensamhets känslorna som fyller min kropp, jag känner att jag börjar isolera mig och jag har ingen ork till nåt, känner mest äsch skit samma jag orkar inte, jag vill inte, jag vill sova, sova bort alla känslorna som forsar, jag orkar inte känna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte bråka, jag orkar inget! 

 

Jag vill bara fly, fly bort från allt, fly bort från mig själv! 

 

Jag har ett tag funderat på att jag behöver nåt sällskap.. 

Skaffa en karl? No fucking way. 

En fisk? Ja den kan ju simma upp och ner och roa mig. 

En katt? Never, räliga farliga djur som kan döda en i sömnen. 

En hund? Ja altså ligger närmast till hands, men jag har ju MIni eller nej det har jag inte, för henne får jag då tamajfan aldrig ha. Hon bor ju hos mitt X och hans sambo, jag flytta inte med mig 2 hundar till lägenheten så hon fick bo där. Men tro inte att jag får ha henne när dom åker på mys semestrar, nej då.. Då lämnas hon till nånanan.. Trots jag sagt flertalet gånger, JAG VILL HA HENNE...

Så nej det får jag visst inte. Jag har även sagt att det e inte min hund mer men mitt X påstår att det e hon visst.. Ehhhh nej, jag får aldrig träffa henne. 

Hon står skriven på mig, jag står som ägare, så tekniskt sätt har jag en hund.. Ja på papper alltså, inte fysiskt för hon e förbjuden att vara hos mig, eller nåt? 

 

Jag vet i alla fall att denna ensamheten som finns inom mig måste fyllas med nåt, då mer än mina ormbunkar som håller på att dö i från mig.. Eller skall den inte fyllas, skall den få matas och leva vidare? Vad e rätt, vad e fel? 

 

Äsch jag vet inte, jag e liksom all over the place just nu som ni kanske märker, det e mycket nu. 

Jag försöker hantera det, jag gör så gott jag kan. 

 

Men när känslorna styr.....

 

Adios