Först vill jag börja med en liten frågeställning som jag fråga mig själv, vart finns dom nu som va bättre än jag, dom som aldrig skulle svika, dom som visste bättre än jag, dom som ansåg mig som usel, vart finns dom nu? 

Blod är tjockare än vatten, detta bevisas om och om igen. Varför försöka komma emellan detta? 

 

En efterlängtad träff hade jag den 31 Mars, då jag hämtade min Gotands son på Sturup för 4 dagars besök hos sin mossa.. 

Det va underbart att ha han hemma 4 dagar <3 

 

Vi hade tacos mys, samtal och film tittande, vi spela bowling och vi va på konsert med Ken Ring. 

Det va en grym akustisk konsert som inte lämna ett öga torrt. 

Mina söner fick bakefter träffa Ken och den träffen mellan min äldsta son och Ken va mer känslosamt än nåt annat den helgen. Det blev en klockren överraskning som denna mamman fixat :P 

 

När han sen åkte hem på Måndagen va det tomt och trist och det kändes i hela hjärat. 

Han va hemma igen över en natt onsdag till torsdag. Denna gången hade han sin mentor med sig, en kille från kroatioen som va grym! Ja min äldsta som kalla han för militärr hård och ja jag kan se vad han mena.

Men killen har respekt med sig och det är ju så att det e tack vare han som min äldsta son är där han e idag. 

 

Han prata dock bara engelska så det va lite jobbigt emellanåt framför allt på morgonen när jag hatar prata innan kaffet, han va vaken när jag kom upp så det va bara att prata engelska innan kaffet haha.. 

Men vi båda överlevde. 

 

Det är tryckt mellan mig och min son, det är inte som förr. Inte så konstigt med allt som skett oss emellan, alla hårda ord, all ilska och allt annat. 

Vi arbetar på det och vi kommer en bit på vägen hela tiden och det känns skönt som fan. 

Jag fick även tillåtelse att följa med på hans uppföljningsmöte på soc, bara det e ett stort steg än hur det va för 1 år sen. 

 

Sen fick jag ha han hemma på hans födelsedag och det kändes så jävla bra! 

 

Ett år har gått sen han åkte till gotland och det e inte förrsen den 31 Mars detta året som jag fick återse han. 

 

Men nu dröjer det förhoppningsvis inte ett år tills nästa gång. 

 

Adios