Tjabba, tjabba...

Det va ett tag sen. Men jag har liksom inte haft nåt viktigt att skriva om så där...
Ni vet jag måste ju vänta tills jag kan kräka på nån anann som gjort fel och jag har rätt i sak.. 
Det e ju sån jag e enligt vissa. 
 
Men tyvärr e det ju så här att jag nu för tiden bara skakar på huvudet, låter det rinna av mig och säga, how the fuck cares??? 
Inte jag kan jag berätta för er. 
 
Om man inte lärt känna mig, alltså MIG så kan man inte uttala sig så mycket känner jag. 
Om man efter x antal år i min närvaro ändå INTE känner mig ja då kan jag inte mer än säga, far åt helvete och kom fan inte tillbaka. 
 
Jag finner det oxå ganska så kul att folk tror dom vet hur jag funkar, vad jag e för nån och hur jag agerar och det e lika hysteriskt kul var gång nån skall beskriva mig... För dom har allt för ofta så jävla fel. 
 
Men jag e fan lika glad för det, jag e jag och jag e jävligt glad över att vara jag. 
 
Mina motgångar dom senaste åren har fått mig till att bli en annan människa, jag har fortfarande sympati, empati och ett stort hjärta.. Men nu för tiden är det bara 1 som kommer i första rummer och det e JAG. 
Sen kan man kanske kalla mig ego då, ja det kan man få göra... Men jag själv skulle inte kalla mig ego. 
Jag har under 18 års tid levt och andats barn... Dom första 5 åren bara 1, resterande 13 2 st... 
 
Men detta stämmer inte heller eller hur? 
 
Jag har dom senaste 10 åren haft 1 barn mer i fokus.. Pga skolfgång, möten, bup, utredningar med mera. 
Detta har tagit all min kraft och lust.. Där har jag levt i 10 år. 
 
Dom senaste 5 åren har problemen varit stötte och värre och verkligen tagit musten ur mig. 
En dag för 2 år sen braka jag i botten, jag kunde inte andas, jag kunde inte ta mig ur sängen, tårarna slutade aldrig rinna och jag gick till doktorn, där började min kamp med mitt egna mående. 
 
Men jag hade inte tid att ta hand om MIG, för det fanns ännu en som tog fokus...
Jag kunde inte sova för jag visste inte när samtalet skulle komma, jag kunde inte leva i mitt egna hem. 
Samtal, polisen, åklagare, advokater, soc, familjebehandlare med mera va min vardag under en mycket lång tid.. 
 
Då fanns inte orken att ens fundera på att köä på sig på morgonen utan man drog täcket över huvudet och ville bara sova bort veckorna... 
 
Saker escalera totalt för lite mer än 1 år sen... Det va kaos, det va kris, hela livet i spillror, jag visste inte om jag va upp eller ner, jag visste inte knappt mitt namn... 
 
Mötena blev oftare, då va relationen så pass skadad att den va inte ens en relation, det va en hög av sopor, det kändes som världen rasat ner på mig och jag fann ingen annan utväg än att jobba mot det jag ansåg vara rätt. 
Jag va tvungen att lägga vissa känslor åt sidan för att fokusera på , vad är bäst? 
 
Jag fatta ett beslut och det beslutet höll jag fast vid... Jag visste jag skulle bli hatad, jag visste jag skulle bli kastad åt helvete men jag gjorde det ändå, för jag ansåg det va bäst..
 
Det kom till den punkten då han fick ett val, skärp dig eller flytta.. Han valde att packa en väska och gå..
Det gjorde ont, det gjorde jävligt ont men jag kunde inte längre leva fånge i mitt egna hem. 
 
Jag har fått höra sen att så gör inte en normal mamma, en normal mamma "kastar" inte ut sitt egna barn. 
Kanske inte det men jag kasta inte ut han, han fick ett val. Han valde att gå, e jag en usel mamma då? 
Ja jag tar gärna emot den medaljen, jag tar det. 
 
Jag slutade aldrig älska min son. 
 
Jag kämpade sen några månader för att han skulle få den hjälp han behövde. 
Denna mamman kämpade för att min son skulle få vård.  
 
Möten på soc, möte på kommunen, förvaltningsrätten till sist kammarrätten.
 
Ja denna mamman va så jävla ego att hon gav sin kriminella, drogpåverkade son ett val, skärp dig eller flytta. 
 
Ni skall då oxå veta att jag levt i detta liv 5 år, i förnekelse allt för länge, way för länge. 
Allt för länge va jag medberoende i hans missbruk. 
 
Många undrar vart finns min äldsta son, han finns på gotland, på behandlingshem sedan snart 1 år tillbaka för bla Cannabis missbruk. 
 
Med denna blogg undanber jag fler frågor kring min son....
 
Vi är just nu i en fas där vi försöker bygga upp våran relation igen, vad som sker vet jag inte..
Men jag vet i alla fall att jag aldrig slutat älska min son... 
Han är mitt liv och kommer alltid vara min första....
 
Nu skall jag dra på interljuv i Helsingborg ;P 
 
Adios 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0